Sista chansen

Ikväll är det dags. Då spelar vi sista "normala" föreställningen av vårt spex, Bathorys Monster (eller Vampyrjägarens Guide till Transsylvanien). Sen har vi en draeggföreställning på lördag, men den är lite speciell.

Nåväl, har du inte sett spexet är det alltså sista chansen! Det är en sjukt rolig föreställning, full av vampyrer, zombies, vampyrjagande österrikare, musik, dans, spänning, passion, erotik, skräck, uppstoppade hundar, fäktning, explosioner och strudel. Det finns fortfarande några biljetter kvar! SMS:a mig på 0702-769750 så bokar jag åt er! De kostar bara 50 kr om du är medlem i en studentkår, annars 100 kr. 

van Helsing är mycket nöjd med sin Vampyrbekämparhjälm 1800®. Kollegan van Swieten är inte lika imponerad.

Draeggföreställningen på lördag kan man också komma på, men den är speciell såtillvida att inte ens vi själva vet vad som kommer att hända. Alla kommer att spela varandra spratt, ensemblen, orkestern och dekor. Tanken är att vet man inte hur det ska vara egentligen ska man inte upptäcka vad som är påhittat i stunden, men för den som inte har sett föreställningen innan blir det nog ganska rörigt, och man förstår inte det roliga i att alla plötsligt börjar gapskratta.

Hursomhelst, sista chansen att se Bathorys Monster! Vi ses på Studenternas Hus (Götabergsgatan 17) ikväll kl 19!

Enceladus, det nya svarta

Dags för ett astronomiinlägg igen! Jag har börjat skriva lite för Populär Astronomi, och kan inte låta bli att dela med mig lite ur en spännande artikel jag håller på att skriva tillsammans med Katja Lindblom. Enceladus, en av Saturnus månar, har länge setts som en ganska tråkig och händelselös måne. Men nu har Cassini, rymdsonden som har kretsat runt Saturnus sedan 2006, hittat nya spännande grejer!

En konstnärs bild av ytan på Enceladus, med de "heta sprickorna på sydpolen. Cassini och Saturnus i bakgrunden.

Det verkar som om Enceladus kan innehålla ett hav av flytande vatten under ytan. Eftersom den är så liten (bara 750 km i diameter! Vår måne är ca 3500 km i diameter) och så långt från solen borde den ha kylts av och frusit för länge sedan, men tidvatteneffekter från Saturnus kan göra att den faktiskt värms upp inifrån, så att ett hav kan finnas under markytan.

Dessutom tittade Cassini nyligen närmare på de sprickor vid sydpolen som upptäcktes redan av Voyagersonderna för flera decennier sedan. Det visar sig att dessa sprickor sprutar ut någon form av iskristaller, vilket tyder på att det händer komplicerade saker under ytan! Man har även sett vulkaner på andra delar av månen.

I ljuset av detta kan man tycka att vår egen måne är ganska tråkig. Men det är tur att vi har den i alla fall. Utan den hade något mer avancerat liv förmodligen aldrig kunnat utvecklas på Jorden, men det är en annan historia som vi kan ta en annan gång.

Vinterambivalens

Jag har drabbats av ett svårt fall av vinterambivalens. När jag gick upp i morse och fick se att det låg ett nytt lager snö på marken tänkte jag att "Nä, inte ännu mer snö! Tar det här aldrig slut?" Samtidigt känns det som att man inte riktigt får tänka så. Att man bör vara tacksam för varenda vinterdag man får 2011.

Jo, jag vet att 2010 var ett av de varmaste åren globalt sedan mätningarna började på 1870-talet, men det hjälper inte! Jag är trött på vintern! Blir överlycklig så fort jag hör fågelkvitter eller se snö som smälter längs vägkanterna. Detta trots att jag vet smältsäsongen på Grönland var 50 dagar längre än normalt och att Nuuk hade det varmaste året sedan 1873. Jag är trött på snö!

Snöigt hemma på Viks Ödegärde.

Moderna skräpmyter

Det slog mig igår hur många myter vi har runt omkring oss. Vi tänker oss att vi svenskar idag är ett upplyst folk som har koll på oss själva och vår omvärld, vad som är sant och vad som är påhittat. För några hundra år sedan handlade myterna om hustomtar som kunde hjälpa till på gården, barn som blivit bortbytingar med trollbarn och kvinnor som kunde trollkonster och därför skulle brännas på bål.

Sånt tror vi inte på längre. Däremot finns det många som tror att om man lägger en tand i ett glas coca cola över natten har den lösts upp på morgonen. Men de myter jag tänkte prata om idag handlar om sopor och skräp.

På ett sätt är det ganska logiskt att så mycket osäkerhet, förvirring och myter uppstår kring sopor och sopsortering. På ett väldigt konkret sätt tränger den sig bokstavligen in i våra hem och tvingar oss att ändra på vanor vi haft i hela våra liv. Plötsligt behöver vi inte bara tycka att nån annan ska göra något i miljöfrågorna (staten, Shell, Kina, osv) utan vi behöver ändra vårt eget beteende. Ska vi vara helt ärliga är väl inte sortering av hushållssopor den allra mest akuta miljöfrågan, men med det är inte sagt att det är oviktigt. Nåväl, vad finns det då för myter?

Myt 1: Soporna blandas ändå i sopbilen.
Wroooong. Moderna sopbilar har flera utrymmen och kan ofta lyfta fler återvinningsbehållare samtidigt och tömma dem i var sin behållare. Detta för att inte behöva köra flera gånger. Se bil(d) ovan.

Myt 2: Allt hamnar ju ändå i en hög på soptippen.
Mja. Ibland lagras sopor från hushållen på återvinningscentraler innan det forslas till återvinningsanläggningarna. Det är för att kunna samordna transporterna så färre mil körs. De blandas inte med varandra.

Myt 3: Det är bättre för miljön att bara elda upp soporna.
Detta är kanske den mest spridda myten idag, och den som är svårast att tala emot. Det finns tillfällen då det faktiskt är bättre att elda alltihop. Men dessa tillfällen är få. Om det är ett ensamt hus i norrländska vildmarken, där närmsta återvinningscentral är 40 mil bort, är det förmodligen bättre för miljön att bara elda avfallet. Men ser vi Göteborg som exempel, där vi har återvinningsanläggningar inom staden, är det betydligt mer resurseffektivt att sortera och återvinna.

Det är också skillnad på avfall och avfall. Tittar vi på metall, och särskilt aluminium, kostar det så ofantligt mycket mer pengar och resurser att utvinna ny aluminium än att återvinna, att det i princip alltid lönar sig med återvinning. Vad gäller biologiskt avfall/kompost är biogas hårdvaluta och bor man i en kommun med biogasanläggning är det inget snack om saken.

Sen finns det massa andra faktorer som påverkar. Har man ett litet gräddfilspaket som man skurar i fem minuter i varmvatten som värmts med direktverkande el hade det förmodligen varit bättre att elda det direkt.

Jag tror att det som regel alltid är bättre i längden att lära sig att ta hand om sin egen skit än att blanda alltihop och räkna med att "det försvinner". För det handlar om mer än bara det praktiska vid sorteringen.  Det handlar också om vårt synsätt. Vill vi fortsätta leva med en hög levnadsstandard måste vi lära oss att se det vi idag behandlar som avfall som resurser. Återvinningstekniken utvecklas hela tiden och om tio år kommer det att vara lönsamt att återvinna ännu mer av det vi idag kastar bort.

Referens i den här texten: Mats Lönngren, miljökonsult.

Skumma saker på gång...

Nya projekt på gång. Lite hemligt, men det handlar om sopor, det handlar om spel, och det handlar om riktigt skumma karaktärer.

Ovan ser ni principskisser på tre av karaktärerna i projektet. Från vänster: Ahmed L. Svensson, Eremiten och Punkaren. Jag kommer inte att göra bilderna i slutändan, vi kommer att ha en riktig tecknare, men det är kul att skissa!

Stay tuned.

Vart tog var vägen?

Jag har tagit upp det här en gång tidigare, men jag kan inte låta bli att skriva om det igen. Lyssnade på Språket i P1 häromdagen, och där handlade en lyssnarfråga om var och vart. Lyssnaren sa att han hört en tilltagande hopblandning av var och vart, mest att folk sa vart istället för var men också var istället för vart.

I brist på passande bild lägger jag in en söt igelkott istället.

Det jag tyckte var intressant var hur allas vår Lars-Gunnar Andersson svarade. Det handlar naturligtvis om distinktion mellan platsangivelse och riktningsangivelse (var är hen? - i Borås, vart åkte hen? - till Borås), men att unga människor mer och mer inte uppfattar distinktionen och låter vart ta över båda formerna och låta det funka som var. Han uttryckte det som att "för människor under 25 idag finns ingen distinktion. Ordet vart täcker båda betydelserna och ordet var används i regel inte längre."

Oj, har det gått så långt? Jag vill inte se mig som nån konservativ språkpolis, men i mina öron låter "vart är bussen?", så himla fel. Jag skulle köpa det om det var en rent dialektal form, men det låter... ja, ursäkta uttrycket, bonnigt.

Har jag blivit gammal? Jag är ju trots allt äldre än 25.

Om istället för på

Jag tänkte fortsätta på spårvagnstemat en dag till. Fast istället för musik på spårvagnen ska det idag handla om musik OM spårvagnen.

Min vän Emma Lilliestam, pianist och sångare i mitt gamla band Gräsrotsorkestern, skrev låten "Stombuss 17", en slags kärleksförklaring till 17-bussen här i stan. Såhär lät den i Gräsrotsorkestertappning från 2008:

Gräsrotsorkestern spelar på Orust 2008.

Men nu börjar jag glida ifrån ämnet här, det var ju spårvagnar det skulle handla om. Jag har länge tänkt skriva en spårvagnsvisa, och häromkvällen fick jag faktiskt tummen ur. Den ska filas på en del, men här kommer texten och en snabbinspelning!

Klicka här för att lyssna!

Spårvagnsvisan

vad gör man när man har bråttom och måste ta sig till Tynnered?
när man inte har något körkort, ingen cykel eller moped
jo, då är enda alternativet, när det är bråttom och gäller livet
att åka med linje 8 när den går ifrån Angered

du skyndar dig in på vagnen och hoppas det ska gå fort
men så inser du att i farten har du glömt ditt månadskort
dörrarna hinner stängas
och du får stå där och trängas
med studenter och pensionärer som är på väg till en annan ort

du får sätta dig ner i knät på en dam som är lätt bastant
och i sätet brevid, en orakad man med lustig deodorant
och en bratkille med en dator
en gammal tant med en rullator
som står i vägen när du krånglar dig mot en plats som verkar vakant

men när du fått dig ett eget säte så känns det ganska bra
och du tänker att linje 8 faktiskt kan va bra att ha
trots svett och deodoranter
rullatorer och gamla tanter
så sitter du tryggt i sätet och vet precis vart du ska

men när du börjar att slappna av och faktiskt uppskatta Västtrafik
så tittar du fram i vagnen och drabbas utav panik
för nu kommer kontrollanterna!
göm dig emellan tanterna!
med käppar och varsin korg, och hoppa av vid Frölunda Torg

men kontrollanterna hinner före, du får betala 1200 spänn
och du vet inte vad du har hamnat eller hur du ska ta dig hem
men varför ska man va sniken?
det är den värd, kollektivtrafiken!
och fastän Västtrafik saknar nåd kommer alltid spårvagnen va din vän

Avslutningsvis en gammal spårvagnsbild på Gräsrotsorkestern.

Dragspelare på spårvagnen

Häromdagen tog jag spårvagn 3 från Majorna till Vasastan. På Järntorget klev det på en man med ett dragspel. Han hann inte ens ta sin första ton innan föraren i högtalarsystemet vänligt men bestämt förkunnade att det var förbjudet att spela musik på vagnen.

Mannen valde dock att inte lyssna på det örat, utan började spela. Till min förvåning spelade han den absolut bästa version jag nånsin hört av "If i was a rich man" (ur musikalen "Spelman på taket"). Jag kunde inte sluta lyssna, det var nästan så jag glömde gå av vagnen. Jag tycker mig ha hyfsad förmåga att avgöra när en musiker kan sitt instrument, och den här killen visste verkligen vad han gjorde.

Som tur var kom jag i ändå ihåg att hoppa av vid Vasaplatsen. Jag insåg att om han spelat på en scen hade han fått stående ovationer. Det enda han fick nu var en högtalarröst som bad honom vara tyst innan han ens börjat.

Det finns många åsikter om musiker på spårvagnar, på torg, och så vidare. Det togs ett beslut i Göteborg för några år sedan om att gatumusik skulle förbjudas. Jag vet inte exakt hur det formulerades, men tyst har det blivit. De enda man brukar höra är en trumpetare och en dragspelare precis på övergångsstället mellan Drottningtorget och Centralen, men där har man alltid så bråttom, så man hinner aldrig stanna för att lyssna.

Jag blir glad när någon spelar nåt bra på spårvagnen. Det finns säkert riktigt kassa musiker också som knappt kan spela, men de har jag som tur är inte råkat ut för än. Vad jag däremot vet är att jag har haft fantastiska upplevelser av gatumusiker i andra städer än i Göteborg. Städer där man uppmuntrar folk att spela. Att gå längs Karl Johan i Oslo eller Strøget i Köpenhamn är kan vara helt otroligt.

Vad tycker ni?

Normer

Normer. Det är ett sånt där ord som betyder väldigt olika saker beroende på i vilket sammanhang det sägs. I progressiva sammanhang, som bland feminister och politiskt medvetna människor i allmänhet, är det ofta ett negativt ord. En norm betecknar där något negativt, något man bör motarbeta. Något som tas för givet av allmänheten och som förtrycker alla eller en viss grupp människor. Att våga förkasta normerna ses ofta som något obestridligt bra.

I andra sammanhang är normer något positivt. Jag har inte läst mycket psykologi, men i den kursen jag läste användes normer i positiva ordalag. Jag, som är inskolad med normer som något negativt, hade svårt att vänja mig. Föreläsaren hade också svårt att förstå när jag försökte förklara att normer i mina öron var något negativt.

Bilden snodd från http://intersektionellsolidaritet.wordpress.com

I psykologikursen var inte normer något som hindrade eller förtryckte människor. Tvärtom. Där såg man det som en grundläggande social byggsten att bygga upp normer som gjorde att ett samhälle fungerade. En norm där kan t.ex. vara att man inte slår ihjäl någon för att ta hens mat, att man tar hand om sina barn, att man hjälper varandra och så vidare.

Efter den här insikten kan jag ibland irritera mig på att ordet normer används så slarvigt inom t.ex. feministiska och queersammanhang. Det är skillnad på att ifrågasätta normer och att förkasta normer. Jag ifrågasätter gärna alla möjliga företeelser i hur vi lever tillsammans, men bara för att det är en norm behöver det inte betyda att den bör brytas. Det beror helt på vad den säger.

Jag håller på att läsa en jätteintressant kurs i genusteori, så det kommer nog bli en del fler inlägg på det här temat framöver...

Piiip - AAAaahhhrrrghh!

En sak jag funderat ganska mycket på till och från är hur folk reagerar på plötsliga överraskningar. Inte stora överraskningar, som att vinna på lotto eller att plötsligt bli sjuk, utan små överraskningar, som plötsliga ljud.

Det är få saker som kan få folk så spontant ilskna som plötsliga höga ljud. Det har man märkt efter många år som ljudtekniker. Det är som att ett plötsligt högt ljud, som ett för starkt instrument eller en rundgång, bryter ner den där ytan av acceptans och artighet hos människor, och de brister ut i ilskna grimaser och börjar gorma och skrika. Och jag tror inte det är medvetet, utan nån slags ryggmärgsreaktion.

Nog för att det är obehagligt och man kan bli rädd, men det är vid få andra tillfällen som folk reagerar på samma sätt. Den enda situation jag har märkt som kommer i närheten är om man t.ex. trampar hårt på någons tår eller råkar skada någon fysiskt så det gör ont.

Som ljudtekniker händer det att man ropar att "OK, jag ska testa ljudnivån nu så det inte är för högt, var beredda på att det kan låta". Sen testar man, det är för högt, och folk börjar skrika på en. Och det är verkligen inte meningen att skrämma folk, men testar man inte finns det inget sätt att avgöra hur högt ljudet kommer att bli när det verkligen gäller. Samma sak brukar hända när det blir rundgång. Och det är också obehagligt såklart, men det är aldrig teknikerns mening att rundgång ska uppstå, det är något man försöker undvika till varje pris. Oftast beror plötslig rundgång på att någon på scen råkar hålla mikrofonen för nära en högtalare, utan att teknikern hinner reagera i tid för att dra ner volymen. Ändå får man ta emot mängder av ilskna blickar och rop.

Det här är bara en liten tankeställare. Ljudtekniker blir ofta utskällda mer än nödvändigt, och det kan vara ett otacksamt jobb. Jag står i regel på scenen oftare än sitter vid ljudbordet, och märker att publik såväl som artister gärna skyller både det ena och det andra på teknikerna. Och det kan vara lockande, men jag har nog aldrig varit med om att en tekniker har gått in för att jävlas.

Några foton på grannarna

Några foton på mina grannar. De bor några kilometer från mig, och jag var där och hälsade på dem igår. Det var trevligt.

Idag har den här bloggen förresten haft sin femtontusende besökare! Det ni!

EMANUEL DISSAR - del 19: Konstgjorda sötningsmedel

Dissdags igen. Idag är det fredag och många kommer säkert att köpa litervis med läsk till kvällens "fredagsmys" (ett ord som jag är mer än lite kluven till). En del av den här läsken kommer förmodligen vara av light-typ. Men hör och häpna, det är just dessa lightdrycker och deras konstgjorda sötningsmedel som blir mottagare för dagens diss!

Lightdrycker är som vanliga läskedrycker, fast med sockret utbytt mot konstgjorda sötningsmedel, t.ex. aspartam, sukralos eller acesulfam-k. Man köper dem för att kunna häva i sig läsk utan att få dåligt samvete för alla kalorier som finns i vanlig läsk (och kalorier, hur många vet egentligen vad kalorier verkligen är?). Det vanligaste konstgjorda sötningsmedlet är aspartam, som finns i t.ex. Coca-Cola Light och Coca-Cola Zero (som för övrigt är ett perfekt exempel på hur man utnyttjar könsroller för att marknadsföra två i princip identiska produkter till kvinnor respektive män).
Men vad händer när vi får i oss dessa konstgjorda sötningsmedel? En effekt är att kroppen tror att den får i sig energi, eftersom det smakar som socker men inte är det, vilket leder till en kemisk obalans. Ett konkret resultat är att vi blir hungrigare och äter mer (Erlandsson-Albertsson, 2000), något som snabbmatsrestauranger och liknande har full koll på.

Men den största anledningen till att jag vägra dricka lightdrycker är en annan. Nämligen smaken. Jag tycker verkligen inte att det smakar gott. Det smakar konstgjort, kemiskt och lämnar liksom en önskan av att dricka nåt riktigt istället. Och visst är "vanlig" läsk med massa socker onyttigt, men jag dricker väldigt lite läsk och när jag väl gör det vill jag ha the real thing, inte hinka i mig litervis av nån konstgjord ersättning.

Solvägen

Jag hörde på radio igår om en holländsk uppfinning som kallas för "solväg". Det började som en idé till en tävling om nya uppfinningar med positiv miljöeffekt, och har nu förverkligats och blivit till ett pilotprojekt där vägen testas på en cykelbana norr om Amsterdam.

Scott Brusaw, en av uppfinnarna.

Det handlar om en väg som tar vara på solljuset och genererar el av det. Ytan är av skrovligt glas med stark friktion, och under ytan sitter optiska linser som koncentrerar solljuset ner till små effektiva solceller som genererar en ström. Enligt planerna ska 70 kvadratmeter av vägen kunna försörja ett konventionellt hushåll med elektricitet. Tanken är att på sikt ta fram en väg som ska kunna försörja fordonen som kör på den.

Det låter ju som en våt dröm för oss miljönördar. En väg som genererar hållbar energi åt fordonen som kör på den! Tänk er elcyklar som med hjälp av induktion från vägbanan kan drivas hur långt som helst i höga hastigheter! Tänk er kärn- och kolkraftverk som får läggas ner eftersom det är så mycket billigare att producera el från solvägar!

Nu ska vi inte ropa hej för tidigt här. Men det är en intressant uppfinning. Man kan dock fråga sig hur den skulle funka här i Göteborg, som inte är känt för att ha maximalt antal soltimmar. Å andra sidan skulle den kunna göra underverk i Spanien, Grekland eller varför inte i Chile!

Vad gör man med tiden?

Nu när jag tagit mitt examen och gått färdigt min utbildning så är jag på papperet arbetslös. Har till och med varit på Arbetsförmedlingen och fått ännu fler papper på att jag är arbetslös. Och när man är arbetslös borde man ha en väldig massa tid över, inte sant?

Jo, jag antar att man har det. Och man gör olika saker med tid. Har pratat med flera vännner om det där på sistone, vad man gör med sin tid när man inte har ett fast schema. Vissa går bara och drar. Andra reser bort. Andra blir deprimerade. Andra vilar sig. Många har tråkigt.

Det är konstigt det där. Jag har inte haft tråkigt sen jag var i 12-årsåldern tror jag. En del tid när man är arbetslös får man ju ägna åt att söka jobb, vilket jag gör. Men ska man vara ärlig tar det inte SÅ lång tid varje dag. Har sökt fem jobb senaste veckan. Sen har man ju den här förmågan att engagera sig i ideella föreningar, vilket tar betydligt mer tid. Speciellt nu i spexföreställningstider. Och så är det ju andra projekt på gång; ett sopsorteringsbrädspel, en skivinspelning, en diktsamling och diverse andra grejer.

Summan av kartdemumman: När ska man ha tid att ha tråkigt?

Jag läste att det är viktigt att ha tråkigt ibland. Det kanske jag borde tänka på. Fast det är faktiskt roligare att inte ha tråkigt...

Det värsta med att ha roligt när man är arbetslös är att man inte tjänar några pengar.

Fula fiskar

För några år sedan blev började en "ny" fisksort bli populär i svenska mataffärer. Pangasius, eller hajmal, är en odlad vitfisk från Vietnam. Den exporteras från Asien till hela världen, där den säljs billigt i frysdiskarna.

I början hörde jag mycket positivt om fisken. Den odlades hållbart i stora dammar, med husbåtar som körde runt på dammarna och fiskade upp den vuxna fisken, filéade och förpackade direkt på husbåten. Det lät bra tyckte jag, effektivt och utan onödiga transporter. Och god är den också.

Men så i höstas avslöjade Världsnaturfonden att produktionen inte var så bra som den utgav sig för att vara. Hajmalen föddes upp med fiskmjöl från annan fisk, framför allt mängder av ansjovis som är en viktig matfisk för lokalbefolkningen. Denna överfiskas i området och hotas av utrotning. För att maximera hajmalens tillväxttakt får de stora mängder fiskmjöl, vilket gör att de inte kan tillgodogöra sig allt, utan mycket blir enbart fiskbajs i de stora dammarna. För att fiskarna inte ska dö av sjukdomar i den här miljön har man mängder av antibiotika i vattnet.

När detta kom fram rödlistade Världsnaturfonden hajmalen, och uppmanade folk att sluta köpa den. Men den vietnamesiska regeringen blev sur och hotade med att slänga ut WWF ur landet. Resultatet blev att WWF drog tillbaka rödlistningen och istället klassade fisken som "på väg mot hållbar produktion".

Så nu vet man inte riktigt vad man ska tro. Man ska nog vara försiktig med att köpa hajmal. Vietnamesiska myndigheter har lovat att öka andelen miljöcertifierad hajmalsodling, men det återstår att se hur väl det går. Man kan ju hålla tummarna.

Fiskodling, förresten. Vilket konstigt ord.

Du är skyldig mig apor!

Håller äntligen på att bli frisk från den här attack-förkylningen. Ingen feber alls idag eller större delen av gårdagen. Puh. På tiden.

Jag är en sån där person som tycker det är roligt med felskrivningar av alla slag. När T9 kom till mobiltelefonerna kunde jag skratta ihjäl mig av alla missa det kunde bli. "Anna" kunde t.ex. bli "bomb", och en gång när jag skulle skriva "Jag saknar dina fingrar" blev det "Jag saknar egna fingrar". Och vi är många som skrivit att vi är upptagna ikväll för att vi måste skugga. Eller klassikern - "Jag räknar dig."

Men just som man trodde att det inte kunde bli roligare kommer iPhone och andra nya "smarta telefoner", med sina inbyggda automatiska stavningsförslag! Det kan bli totalt helgalet! På sidan damnyouautocorrect.com finns helt absurda meddelanden som folk skickat av misstag. Vad sägs om följande exempel?

Nästan så man har lust att skaffa en iPhone bara för stavningsfunktionen!

Something compleeeeetley different!

I förrgår var det premiär och igår galapremiär. Det hela avlöpte mycket lyckat och jag tycker vi kan vara mycket nöjda med vår föreställning! Dock har jag själv råkat ut för en kraftig förkylning med halsont och feber och snuva och hosta och fan och hans moster. När föreställningen var slut igår kunde jag knappt stå på benen, så jag var tvungen att avböja den förestående galamiddagen och åka hem och lägga mig istället.

Men men, nog om spex och sjukdom. Jag hittade följande lilla sång när jag bläddrade runt bland mina inspelningar. Gjorde den i november-december nån gång tror jag, och sen hade jag glömt bort den.

Klicka här för att lyssna!

Texten:

det finns dom som tycker synd om afrikanerna

och dom som utnyttjas och skjuts av talibanerna

och dom som slutar som ett lik

i en Stadium-fabrik

och dom fattiga, förledda narkomanerna

det finns dom som tycker synd om alla minkarna

på tanterna med smyckena och drinkarna

om alla stackars djur

som får trängas i en bur

för att slaktas och bli slaktavfall i hinkarna

det är så lätt att tryckas ner

av allt utsatthet man ser

men den utsatta, ja, det är faktiskt jag!

det finns dom som skyller allt på islamisterna

på dom religiösa fundamentalisterna

på rabbinerna och prästerna

på mullorna och mästarna

det finns dom som skyller allt på terroristerna

det finns dom som skyller på förenta staterna

på dom odemokratiska byråkraterna

på dolda protokoll

övervakning och kontroll

det finns dom som skyller allt på moderaterna

det är så lätt att föreslå

nån som man ska skylla på

men den skyldiga, ja, det är faktiskt jag!

det finns dom som skyller allt på kommunisterna

dom förljugna och korrupta leninisterna

med sin sjuka affektion

för nån antik revolution

det finns dom som skyller på kollektivisterna

det finns dom som skyller allt på Peter Eriksson

på Lars Ohly, Gudrun Schyman och Maud Olofsson

på politiska fraktioner

statliga institutioner

det finns dom som skyller allt på Jimmie Åkesson

det är så lätt att föreslå

nån som man ska skylla på

men den skyldiga, ja, det är faktiskt jag! 

det finns dom som sätter hopp till militärerna

eller dom glammiga välgörenhetskonsertena

eller kraftigt sänkta priser

eller fler kravallpoliser

eller dom marknadsekonomiska affärerna

det finns dom som sätter  hopp till sina böner

om allt från lyckligt liv till höjda löner

dom sätter allt sitt hopp till Gud

till hans ord och tio bud

det finns dom som sätter hopp till gudasöner

det är så lätt att välja ut

vem som ska rädda allt till slut

men räddaren, ja, det är faktiskt jag!

Ikväll smäller det!

Med 38 graders feber, en hals som känns som om jag shottat en igelkott, och en outtröttlig entusiasm, kommer jag om några timmar att bege mig till Studenternas hus för bevittna och delta i årets största kulturhändelse! Nämligen spexet Bathorys Monster! Ja, jag vet att jag tjatar. Men det hade ni också gjort om ni visste hur jävla bra det kommer att bli! Premiären är som sagt ikväll, men vi spelar hela februari.

Turkiska vampyrjagande ninjaspioner!

Boka biljetter nu på den här länken! Det kostar bara 50 kr om du är student (och medlem i en studentkår), annars 100 kr. Här kommer lite av vad du missar om du inte köper biljetter!

Bathorys Monster

eller Vampyrjägarens guide till Transsylvanien

Ett spex om skräck, krås och ond bråd död.

Året är 1755. I Östeuropa har en vampyrhysteri utan dess like blossat upp. I upplysningens anda skickar ärkehertiginnan av Österrike-Ungern sin högst personlige livläkare för att utreda och avfärda vad de tror är blott vidskepligheter. Detta är den absolut sanna historien om hur det utspelade sig. Blodbadande grevinnor, gotisk dödspoesi, vampyrninjas och evig kärlek väntar den som vågar sig till Transsylvanien med Filsofspexet!

Biljetter 100 kr

50 kr för kårmedlemmar eller med student11-kupong

Föreställningar av "Bathorys Monster" ges som följer:

4 februari kl 19.00 - urpremière

5 februari kl 18.00 - galapremière

12 februari kl 18.00 - spexföreställning

19 februari kl 18.00 - spexföreställning

25 februari kl 19.00 - föreningsföreställning

26 februari kl 18.00 - dræggföreställning

Samtliga föreställningar ges å Lingsalen, Studenternas hus, Götabergsgatan 17.

Varför gör man sånt här egentligen?

Den senaste veckan har jag kommit hem efter tio i princip varje kväll, ibland efter midnatt. Har varit totalt slut och vrålhungrig varje gång. Nu har jag lyckats dra på mig nån slags förkylning också. Ändå fortsätter jag med de här tokigheterna.

Vad är det med spex som gör att man i princip offrar resten av sitt liv för att hålla på med det? Vi har premiär imorgon fredag, och det är fortfarande en del kvar att göra på föreställningen. Men vi har hållit på sedan i september. Tänka sig. Fem månader av hårt arbete, för några få föreställningar på Lingsalens scen i februari. Det är konstigt hur man prioriterar. För jag menar, det är ju faktiskt värt det! Det är bland det roligaste jag någonsin varit med om! Men också något av det jobbigaste. Tar man 50 människor, ger alla unika ansvarsområden, delar upp dem i olika arbetsgrupper och tillsätter nån form av hierarki blir det... ja, det blir tufft. Men när det lyckas... då är man på nåt sätt det här med livets mening på spåren, känns det som.

Ni som läser det här, och vill veta vad det är som har upptagit större delen av min vakna tid den senaste tiden, kom och se oss. Det blir vampyrer, zombies, flintlåspistoler, explosioner, kärlek och hat, passion, erotik, dans, musik och sjukt mycket humor! Jag kommer inte vara med på scenen i år, men har skrivit mycket av låtarna och sångcoachat ensemblen. Boka biljetter här! På länken kan du också läsa mer om handlingen.