Jag lever!!!

Igår blev jag utskriven från sjukhuset. Då hade jag legat inne i fyra dagar efter att ha åkt in akut i fredags för vad som verkade vara njurarna. Såhär mådde jag i söndags. (Det finns en film från lördagen också men den vågar jag inte visa...)



Men för att börja från början...

En morgon i mitten av november vaknade jag och hade ont i halsen. Jag klädde på mig, tog spårvagnen till jobbet, och tänkte att jag borde ha sovit i en stor t-shirt istället för bara kallingarna. Ett par dagar senare fick jag feber, sen kom hostan, snuvan och ännu mera feber. Jag var hemma från jobbet ett par dagar.

Sen plötsligt verkade det gå över, och jag började jobba igen, men febern kom tillbaka, tillsammans med en oerhört jobbig ögoninflammation som gjorde att jag fick kisa mig fram i flera dagar.

Så fortsatte det. Med jämna mellanrum blev jag aningen bättre, försökte jobba, plugga och repa på spexet, men varje gång kom sjukdomen tillbaka med nya konstiga symptom. Efter två veckor fick jag ont i ryggen. Det blev värre och värre och spred sig till magen, och till slut kunde jag varken sitta eller ligga mer än 10 minuter i sträck, vilket gjorde att jag inte fick nån sömn. Jag fick hjärtklappning, svårt att andas, och så plötsligt en dag svimmade jag på toan på jobbet.

Den kvällen ringde jag Isabel och sa att hon fick komma och ta hand om mig. Jag orkade knappt gå upp ur sängen, och än mindre laga en ordentlig middag. Hon gjorde mat åt mig och nästa morgon ringde vi sjukvårdsupplysningen, som sa "Åk akut till vårdcentralen, du kan ha fel på njurarna!"

Så vi åkte till vårdcentralen, gjorde tester, väntade, gjorde fler tester, och hela tiden mådde jag sämre och sämre. Febern ökade och jag fick svårare att gå. Till slut fick jag en remiss till Östra sjukhuset dit vi fick åka akut med taxi (!).

På östra dröjde det en evighet innan jag fick träffa nån som tittade på mig. Jag satt i feberfrossa i väntrummet med både mina och Isabels ytterkläder på mig och frös och skakade nåt förjävligt. Efter ett par timmar kunde dom börja testa mig, och kom fram till att jag hade en bra bit över 40 graders feber. Ett antal blodprov (varav ett kunde vara regisserat av Quentin Tarantino, och höll på att få både mig och Isabel att svimma) och andra tester senare rullade dom mig i rullstol (kunde inte gå längre vid det laget) till ett rum där jag fick dropp och mediciner och till slut däckade.

Jag minns inte så mycket av dagen efter. Mer än att jag hade så ont i ryggen och magen att jag inte visste vad jag skulle göra med mig. Somnade, vaknade, spydde, somnade, vaknade, fick tabletter, spydde, somnade... så höll det på. Men hela tiden var Isabel med mig. Vet inte vad jag skulle gjort annars. På natten till söndagen fick jag nån slags ångestattack och låg och skakade och hyperventilerade och kunde knappt andas medan Isabel försökte lugna ner mig. Sen fick jag sömnpiller och däckade igen efter ett tag.

I går skrevs jag ut. Nu är jag på Tjörn och försöker återvända till nåt slags normalt liv. Det är så tråkigt att ha missat så mycket av jobbet på Ekosofia, miljöpsykologikursen jag går nu, och inte minst repandet på spexföreställningen. Men jag kommer igen, jag lovar.

Löjtnant Mami

Spotta ut kärnorna

OK, läget är såhär:

Sverige och de flesta svenska politiker har ÄNTLIGEN insett att vi måste minska vårt överdrivna energislöseri. Produktionsföretag har insett det, organisationer, privatpersoner, you name it. Nya tekniska produkter ploppar upp hela tiden, med allt mindre effektbehov. Bra va?

Ja, det är faktiskt en jättebra utveckling! Så långt. Det är oerhört smart av oss att minska vår energianvändning, inte bara av miljöskäl, utan även av ekonomiska, sociala och hälsomässiga själ. Liksom av säkerhetsskäl, eftersom ett samhälle med högt energiberoende är mycket mer sårbart, såväl militärt som för andra hot (t.ex. epidemier och naturkatastrofer).

Men då kläcker Vattenfall och ett antal svenska allianspolitiker den strålande idén att kraftigt bygga ut kärnkraften! (SVT 091109) Våra svenska kärnkraftverk har nämligen stått i många decennier och tillhör nu den mera skabbiga kärnkraftsparken i världen.

Forsmark. Foto: Teknik 360

Jag menar, här har vi världens chans att fasa ut våra risiga gamla kärnkraftverk, och ersätta dem med hållbara tekniker som är anpassade förr tredje årstusendet. Så varför då ÅTERINVESTERA i den gamla kärnkraftstekniken och på så sätt knyta upp Sverige i ett energiberoende som bland annat innefattar att vi måste ha uran som bryts i namibiska dagbrott (med en miljöpåverkan jag knappt vill tänka på)?

Snälla Vattenfall, Maud Olofsson med flera: Tänk efter! Vi har redan världens största energianvändning per capita. Vi behöver inte öka den ytterligare. Vad vi behöver är att göra oss kvitt energiberoendet och bygga en hållbar framtid.

Rymden in your face!

Jag jobbar ju litegrann på Slottskogsobservatoriet, och där gör vi bland annat ett radioprogram om astronomi som kommer ut en gång i månaden. Slottspod kallar vi det, eftersom det är en podradio-sändning.

Lyssna på senaste avsnittet här! Om inte annat för att höra den balla signaturmelodin jag har gjort!

Länken är http://www.emanuelblume.se/slottspod/spodd_avsnitt2_klipp1.mp3

Jag betalar la vafan jag vill för min el!

Det ringde på min lägenhet igår kväll, och utanför stod två ledigt klädda herrar i 35-årsåldern och ville att jag skulle byta elleverantör. De pratade länge och väl om hur billig deras el var, och frågade mig om jag inte också tyckte det var väldigt bra att de sålde billig el till folk.

De verkade nästan tacksamma när jag till slut stängde dörren efter att ha talat direkt från hjärtat (och hjärnan). Billig el liksom... Ja, för problemet i det här landet är verkligen att elen är för dyr och att vi inte kan köpa så mycket som vi skulle behöva. Jag menar, vad tror dom nån med en kandidat i miljövetenskap med inriktning på energisystem svarar när dom ställer en så korkad fråga?

"Ja men vad bra! Billigare el! Då kan vi använda mer el så vi kan bygga fler kärnkraftverk! Hurra vad kul!"



Jag har dragit igång ett projekt här hemma: att försöka få ner min elanvändning till under 100 KWh i månaden före nyår. Jag kommer varje månad berätta hur det går! I september använde jag 116 KWh. Räkningen för oktober borde komma snart.

Fruktbrûlée på Birger Jarlsgatan

...och inte på Godhemsgatan, som vissa gör gällande!



Visst ser den god ut? Eventuellt kanske man tenderar att laga till sånt här oftare framöver. Det är ju roligare att göra sånt när man inte bor ensam.

Alla dessa dumma plattor!

Ju större desto bättre! Eller hur? Nä, just det. Därför ter det sig som ett mysterium varför så många (ofta moderna) spisar är utrustade med så himla stora plattor. De där största plattorna kan man säkert ha nytta av om man bor i ett kollektiv på 10 personer, men hur ofta gör man det? De flesta svenska hushåll är singelhushåll (SCB, 2009) och den genomsnittliga kastrullstorleken är väl ungefär som på bilden nedan.



Jag bor i en student-etta med kokvrå, alltså en lägenhet där tanken är att man bara ska bo en. Så varför sätta in en spis med såna jätteplattor? Det effektivaste ur energisynpunkt är att plattan är en eller ett par cm mindre än kastrullen, då förs maximalt mängd värmeenergi över från plattan till kastrullen. Att, som på bilden ovan, ha plattor som är större än kastrullerna innebär att mängder av värme inte gör nåt annat än att smita iväg upp i köksfläkten.

För att dra en sliten liknelse: Det är som att skjuta myggor med kanon. När man dessutom har ont om kanonkulor.

Fram för en normalisering av storleken på spisplattor!