Varför gör man sånt här egentligen?

Den senaste veckan har jag kommit hem efter tio i princip varje kväll, ibland efter midnatt. Har varit totalt slut och vrålhungrig varje gång. Nu har jag lyckats dra på mig nån slags förkylning också. Ändå fortsätter jag med de här tokigheterna.

Vad är det med spex som gör att man i princip offrar resten av sitt liv för att hålla på med det? Vi har premiär imorgon fredag, och det är fortfarande en del kvar att göra på föreställningen. Men vi har hållit på sedan i september. Tänka sig. Fem månader av hårt arbete, för några få föreställningar på Lingsalens scen i februari. Det är konstigt hur man prioriterar. För jag menar, det är ju faktiskt värt det! Det är bland det roligaste jag någonsin varit med om! Men också något av det jobbigaste. Tar man 50 människor, ger alla unika ansvarsområden, delar upp dem i olika arbetsgrupper och tillsätter nån form av hierarki blir det... ja, det blir tufft. Men när det lyckas... då är man på nåt sätt det här med livets mening på spåren, känns det som.

Ni som läser det här, och vill veta vad det är som har upptagit större delen av min vakna tid den senaste tiden, kom och se oss. Det blir vampyrer, zombies, flintlåspistoler, explosioner, kärlek och hat, passion, erotik, dans, musik och sjukt mycket humor! Jag kommer inte vara med på scenen i år, men har skrivit mycket av låtarna och sångcoachat ensemblen. Boka biljetter här! På länken kan du också läsa mer om handlingen.