En lördagkväll på Dubbelgöken

Jag var på konsert igår, på Café Dubbelgöken på Tredje Långgatan. Huvudakt var Dan Berglund, som jag tycker mycket om. Övriga artister var Gosmonstret och Andreas Galle. Eftersom jag precis lånat en kamera av Isabel som jag håller på att lära mig tog jag med den och tog lite foton under kvällen.

Alex och Nova.

Gosmonstret på scen. Ett roligt namn, men jag vet inte vad jag egentligen tyckte om låtarna. De hade nåt speciellt, men... tja...

Joel med sin svarta hatt säljer lotter i baren.

Viktor och Mats var på gott humör.

Andreas Galle. Härligt sväng. Men mycket Am...

Dan Berglund himself! Jag måste erkänna att jag tycker han är väldigt snygg.

Dan Berglund igen. Det är snyggt att fota utan blixt.

Nova och Matilda var också på gott humör!


Sammanfattnings var det en mycket trevlig kväll, och det var underbart att höra Dan Berglund igen. Han är en av de få proggvissångarna från ett par decennier sedan som har överlevt och vuxit sedan 70-talet. Det är han, Jan Hammarlund, och ett par till.

EMANUEL DISSAR del 2: Pissoarer

Det har blivit dags för andra delen i mini-serien Emanuel Dissar. Den här gången tänker jag hacka på en stackars bekvämlighetsinrättning, som jag vill påstå knappt är värd namnet. Nämligen det som kallas urinoarer, pissrännor, eller kort och gott pissoarer.

Först fördelarna. De är billiga att bygga och fler personer kan kissa samtidigt. Frågan är bara, hur många vill kissa samtidigt? Jag känner liksom inte att kissande är en social umgängesform som jag riktigt uppskattar.

För det första är det här med att kissa en ganska privat grej. Att stå där och bli knuffad av andra män och lyssna till ljudet av deras strålar som skvätter mot metallen och stänker ner ens byxor gör liksom att det blir lite svårt att riktigt uppskatta situationen och känna sig såpass bekväm att det man kom dit för att göra så att säga flyter på riktigt bra.

För att inte tala om att det aldrig finns något toalettpapper. Det är tämligen ohygienskt i sig, men när killarna som står breved skakar de sista dropparna från snopparna och man får små diskreta skvätt i ansiktet blir det rentav ganska äckligt.

Ofta har pissoarer dessutom ett ständigt rinnande vatten, för att det inte ska lukta mer outhärdligt än det redan gör. Vågar inte tänka på hur mycket vatten landets pissoarer slösar bort under ett år. Och dessutom har vi ju den ganska uppenbara nackdelen: behöver man uträtta ett lite tyngre behov är det kört.

När man kommer in på herrtoaletter på olika ställen finns det kanske en ränna och (om man har tur) ett eller två bås som går att låsa. Så ni som bygger herrtoaletter, gör världen en tjänst: Strunta i pissrännan, och bygg ett par extra bås istället. Då slipper man dessutom det fåniga behovet av att ha separata herr- och en damtoaletter.

Och därmed är andra delen av Emanuel Dissar till ända. 

EMANUEL DISSAR - del 1: Hög musik på fester

Dags för den nya miniserien Emanuel Dissar som kommer att gå i ett okänt antal avsnitt på den här bloggen. Den går ut på att jag gnäller över nånting, som jag förhoppningsvis har åtminstone lite fog för, och sen kommer folk med smarta kommentarer om varför just det jag gnällde på är bra. Dags för del 1: Hög musik på fester.

Det är en sån där grej som man bara lärt sig att acceptera. Jag tror att alla i något stadium tyckt att "Varför ska musiken vara så hög? Jag måste ju skrika för att nån ska höra mig." Kanske var det på mellanstadiet, kanske gymnasiet, kanske senare, men i något stadium har de flesta av oss kommit till den punkten då vi accepterar att det är så det går till. Är det fest så är det. Hög musik är top priority, som man säger om man är anglosaxisk och tuff.

Sen finns det några bakåtsträvande, småtöntiga tråkmånsar som gärna undviker ställen med hög musik, av den enkla anledningen att de tycker det är tråkigt att inte kunna prata med folk.

Jag tillhör den gruppen, vilket kanske framgått relativt tydligt. När jag går på en fest gör jag det för att jag vill träffa andra människor. Lära känna nytt folk och umgås med vänner jag tycker om. Det känns så fånigt att ha skrikdiskussioner där man ler och nickar förstående åt någon utan att egentligen ha hört vad hen sagt.

Det är en annan sak om det är dans inblandat. Då finns det ju naturligtvis en poäng med att ha hög musikt. Det är inte det jag vänder mig emot. Kritiken gäller den utbredda norm som säger att det ska spelas hög musik så fort människor träffas under uppsluppna förhållanden.

Vi fogar oss. Men den där tystnaden mellan två låtar som uppkommer om DJ'n är ouppmärksam känns så underbart befriande.

Det verkar som en del prioriterar den där jag-är-en-tuff-person-som-går-till-uteställen-och-dricker-drinkar-och-har-snygga-kläder-och-rör-mig-vant-i-miljöer-med-hög-musik-känslan framför möjligheten av att faktiskt lära känna människor mer än på ytan. Jag vill inte vara nån slags moralfjant som säger att det är fel, för jag tycker inte att det är fel. Jag tycker bara det är så jävla långtråkigt.

En förklaring jag hör till och från är att krogar säljer mer alkohol om folk inte kan prata med varandra. Och det stämmer nog. Men vi har blivit så indoktrinerade att vi tar med oss normen från krogen till privata fester och alla möjliga sammanhang där det i mina ögon inte finns nån poäng att mata ut 2000 W musik. Är det så att vi blivit så vana vid den trygga distans som den höga musiken skapar mellan människor att vi inte vågar träffas i sammanhang där vi har möjlighet att ta in varandra?

Det var allt från första avsnittet av Emanuel Dissar.

Hotet mot samhället: DEN ONDA TVÄTTEN!!

Jag trodde knappt det var sant när jag först läste om det. Bostadsrättsföreningar i USA har tydligen gemensamt tagit upp kampen mot något de tydligen anser hota utemiljön i de amerikanska boendena, och på många håll infört totalförbud. Mot vad? Bilar på tomgång? Rökning? Kemiska bekämpningsmedel?

Nope. Att hänga tvätt.

Man tror först att det är ett skämt. Jag tror de flesta svenskar ser hängande tvätt som något vackert. Min mentala bild av tvätt som hänger utomhus är från Lady och Lufsen, där bilden visar hängande kläder på tvättlinor kors och tvärs mellan fina hus.

Kontroversen och förbuden i USA gäller att det anses vara "fattigt" att hänga tvätt för lufttorkning. Istället hänvisar man till torkskåp och torktumlare. Apparater som drar enorma mängder el, och sliter på kläderna betydligt mer än att hänga upp dem på en tvättlina. Att dra på sig en tröja som hängt på en tvättlina och doftar friskt är dessutom betydligt behagligare än att dra på sig en som tumlats kemiskt torr i en torktumlare.

Enligt en artikel i Teknik360 finns det dock gott om "rebellgrupper" bland amerikanerna som kämpar för rätten att torka sin tvätt på ett vettigt sätt. Det har också börkat få effekt bland politiker. Till exempel har ett fåtal stater redan infört lagar som gör att bostadsrättsföreningar inte kan förbjuda de boende att hänga tvätt ute.

"Only in America," tänkte jag när jag läste artikeln. Sedan fick jag reda på att det även i Sverige är vanligt bland bostadsföreningar att förbjuda att hänga tvätt ute. Nån som har en bostadsrätt och vet hur det ligger till?

Vad fasen är en ikon?

Det här är en fråga som säkert togs upp redan på 80-talet. Men eftersom jag var lite för liten då för att vara speciellt medveten om nånting alls tar jag nu upp det 25 år senare. Alltså: Vad fasen är en ikon?

För mig är en ikon en religiös bild, gärna från Ryssland, målad av nån gammal ortodox diakon. Ungefär en sån här:

Det som många verkar vara synonymt med ordet ikon, dvs symboler på en datorskärm, är för mig symboler. Det kan ha att göra med att jag är uppvuxen i Mac-miljö, där dessa små bilder på 32*32 pixlar (och sedermera lite större) alltid benämnts just symboler. 

För ikon liksom. Vari ligger likheten? Jag tror att ikon betyder avgudabild eller nåt i den stilen. Är tanken att man ska tillbe systemmappen? Eller papperskorgen? I don't get it. Troligtvis var det en slapp översättare någon gång på 80-talet som gjorde en svengelsk direktöversättning från icon till ikon, när hen översatte Windows. Detta medan personen som översatte Mac-systemet valde ordet symbol.

Kom att tänka på det hela idag när jag registrerade mig på en träningshemsida för att kunna föra träningsdagbok. Där ska man ha ikoner kopplade till sina träningspass. Kan inte hjälpa att det känns lite konstigt...

En vacker undergång

Jag såg en film idag - Home. Det är den franske fotografen och regissören Yann Arthus-Bertrand som gjort en och en halv timme lång film om jordens tillstånd, till 100% filmad från luften. Bilderna är häpnadsväckande och ibland så vackra att man tror man tittar på ett konstverk. Kanske är det också det man gör.

Vad handlar då filmen om? Jo, som sagt, om tillståndet på jorden. Den utspelar sig i sydamerikanska regnskogar, sibiriska tundror, centralafrikanska öknar, jordens största städer och mellan smältande isblock i Arktis. En enda röst berättar hela tiden om vad det är vi ser.

Syftet med filmen (som går att se gratis på www.home-2009.com) är att uppmärksamma världen på den överhängande fara som hotar livet på Jorden. Men vi snackar inte nåt slags "klimathotsfilm" à la En Obekväm Sanning, utan en film med ambition att ge en helhetsbild av tillståndet hos planeten. Den har ett tidsspann på flera miljarder år, och illustrerar varenda en av våra världsdelar.

Man skulle kunna kalla det för en konstnärlig och extremt vacker naturfilm. Det är inte så att så mycket nytt kommer fram som man som miljövetare inte känner till, men förmodligen mycket som "genomsnittsmedborgaren" (om en sådan nu finns) inte känner till. Problemet tror jag är att de flesta som ser filmen kommer att vara folk som jag, miljönördar som redan är relativt medvetna.

Filmen har diskuterats mycket i alla möjliga kretsar. Den spelades in 2009 och regissören är världsberömd. Diskussionen har i mångt och mycket gällt om sådana här filmer verkligen påverkar vårt förhållningssätt och vår livsstil. Vad gäller den här filmen tror jag att den fungerar bra som ögonöppnare för halvinsatta, men utan ytterligare återkoppling är jag rädd att ögonen åter kommer att stängas.

Men filmens styrka är bilderna. Det är så vackert att man häpnar. Och på något sätt blir det så absurt när man ser undersköna bilder på områden som farit extremt illa. Till och med det hemska och förstörda är vackert. Det ger en häftig kontrast. Och man får se helt absurda saker som klonade bostadsområden i Kina och uppbyggnaden av en av världens märkligaste städer, Dubai.

Har du 90 minuter över och är beredd på att se något av det vackraste du någonsin har sätt, se Home.

Intervjuad i Västekot

Så var det dags igen. Intervjun som en SR-journalist gjorde för en vecka sen eller två sändes tydligen inte förrän idag. Det är alltså jag som pratar om "Göteborgs nya rymdradiokanal" som reportern kallar oss. (Eller Emanuel Blome, som hon kallar mig).

Såhär ser vi alltså ut, vi som gör Slottspod. Från vänster har vi Gunnar Sporrong, jag och Katja Lindblom.

Dessutom var det en intervju om oss på Populär Astronomi-bloggen i början av oktober. Det ni!

Klicka här för att höra intervjun i Västekot. (Ungefär en halv minut in i inslaget)

Klicka här för att läsa intervjun på PopAst-bloggen.

Extra vadå?!?

Varför skriver alltid tidningar "EXTRA!" på sina framsidor och löpsedlar? Vad är det som är extra? Innebär det att de inte hade skrivit om den där nyheten det förmodligen syftar på om det inte hade varit nåt speciellt tillfälle? Och vad är det för speciellt tillfälle just idag som tydligen är alla andra dagar också?

Några exempel, fotade med min något undermåliga mobilkamera.

GT.

Expressen.

Aftonbladet.

Vad jag kan minnas har det varit "Extra" på kvällstidningarna så länge jag kan minnas. Kommer ihåg att jag tänkte på det när jag var i tioårsåldern, men slutade sedan att reflektera över det. I Expressen-exemplet ovan syns det knappt att det står, men nog är det där. 

Om någon kan mycket om det här med journalistik får gärna denne någon hjälpa mig att bringa ordning i det här mysteriet.

Hur påverkar Facebook våra åsikter?

Nu har det snart gått en månad sedan valet och valresultatet har börjat sjunka in. Någon kanske minns att jag i somras gjorde ett inlägg här på bloggen om resultatet i riksdagsomröstningen på Facebook. Ett resultat som inte var komplett på något sätt, men som pekade åt ganska skumma håll.

I tabellen nedan kan man se skillnaden mellan "valresultatet" på Facebook (Valappen) och det slutgiltiga resultatet i riksdagsvalet. I kolumnen till höger visas skillnaden.

Det finns fler intressanta grejer att se om man tittar på de här skillnaderna. Störst differens i procent räknat är det för sossarna och sverigedemokraterna. Sossarna fick drygt tio procentenheter mer i det riktiga valet än på Facebook, medan sverigedemokraterna fick drygt tio procentenheter mer i Facebook-omröstningen. 

Hur kommer det sig att vi röstar så olika på Facebook och i verkligheten? Är det samma personer som röstar, eller är vissa grupper överrepresenterade i Facebookomröstningen? Om jag minns rätt röstade ungefär 150 000 människor via Facebook, vilket är mindre än två procent av den svenska befolkningen. (Och dessutom tror jag att det var fullt möjligt för personer från andra länder att rösta, bara man kunde tolka svenskan).

Att piratpartiet har åtta gånger fler Facebook-röster än riktiga röster kan ju tolkas som ett tecken på att personer som sympatiserar med piratpartiet i högre grad är aktiva på forum som Facebook, än personer som sympatiserar med exempelvis sossarna. 

SD fick en tre gånger högre siffra i Facebookomröstningen än i riksdagsvalet. Att sverigedemokrater är mer internetforumsaktiva än genomsnittet känns inte lika lättköpt som att piratpartister är det, men uppenbarligen verkar det vara så. 

För ett par år sedan var jag positiv till idén att man skulle kunna rösta via internet eller exempelvis sms (deklarera kan man ju göra på alla möjliga sätt) men efter att ha sett de här siffrorna blir jag väldigt osäker. På samma sätt som att jag numera inte är lika positiv till att införa rösträtt från 16 års ålder som jag var för fem år sedan.

Är vi för dumma för det här?

En sak jag har funderat på mycket under de senaste åren är varför det är så förbannat svårt att ändra levnadsmönster. Jag har jobbat med många projekt som går ut på att medvetandegöra folk om hållbarhetsfrågor och varför det är nödvändigt att anpassa vissa saker vi gör i vårt dagliga liv om vi vill att våra barn ska kunna leva med samma standard som vi.

När man jobbar med barn och unga får man ofta kommentaren att "Nej, du kan inte jobba med levnadsvanor och tankemönster hos dem, de är upptagna med att forma sin egen personlighet". Och att barn har fullt upp med att ta reda på vilka de är stämmer ju, och bekräftas av Freud, Jung och alla möjliga psykogubbar. Men när man jobbar med vuxna hör man sedan att "Nej, de har redan fastlagt sina levnadsvanor. Det är försent att göra något." Jobbigt läge.

I grunden handlar det om att vi människor nu har jobbat oss upp till en teknisk, ekonomisk och materiell standard som aldrig har existerat tidigare i världshistrorien. Åtminstone vi i vår del av världen. Vi kan ta oss till andra sidan jorden på en och samma dag, vi kan kommunicera med vem som helst på en halv sekund, vi har obegränsat med mat och vi har gått från att handla till att shoppa (dvs vi tillfredsställer inte längre våra basala behov utan våra behov av stil och identitet).

MEN! Vi är fortfarande rent genetiskt i princip samma människor som vi var för tiotusentals år sedan. Och det är gener som säger oss att saker vi gör som inte får en direkt effekt i form av en belöning sorteras bort ur vårt beteendemönster. Det är därför vi t.ex. köper besprutad och industriellt framtagen mat, för att vi får en direkt belöning i form av lägre pris, medan belöningen för att köpa hållbart producerad mat kommer i form av ökad biologisk mångfald, renare luft och vatten, och så vidare under de kommande åren. En sådan belöning är vi inte genetiskt anpassade till att värdera.

Detta är inget nytt på något sätt, utan grundläggande psykologi. Men vad jag har funderat på är om det kanske är så att vi är genetiskt begränsade till att komma högre än en viss levnadsstandard. Vi kan komma upp till en viss nivå, men ju "bättre" vi får det i form av materiella tillgångar desto mer slår vi undan benen för oss själva eftersom vi inte har generna att hantera det.

Vi är fortfarande aporna som slänger sin skit bakom en buske. Skillnaden är att våra genetiskt identiska förfäder hade avfall bestående av ben och stenar, medan vi har avfall som består av kemikalier, elektronik och utbränt kärnbränsle.

Kanske har vi nått maxgränsen för vad människorasen kan hantera? På samma sätt som att neanderthalmänniskan inte kunde komma längre än en viss teknisk nivå på grund av sina gener, har vi homo sapiens nu också stött på ett övermäktigt hinder?

KÄLLSORTERA ELLER DÖ!!!

Det finns olika sätt att sprida ett budskap. Det här med att få människor att förstå att vi måste göra något åt vår livsstil om vi inte ska fucka upp den här planeten kan sägas på en miljon olika sättl. På 70-80-talen försökte forskare och hippies sprida budskapet, men misslyckades. Det var antingen för flummigt med för mycket färgglada blommor och fredsmärken, eller för svårt att ta in för gemene kvinna och man.

Sen fortsatte det med lite aktivister, miljöpartister och ännu fler forskare på 90-talet, men det ansågs ligga för långt från det etablerade ekonomiska systemet. Vi hade inte råd att anpassa oss, och dessutom, det förstår väl vem som helst att människan inte kan påverka klimatet.

På 2000-talet kom plötsligt en snabbkäftad ex-presidentkandidat vid namn Al Gore (kan översättas med "helt blodigt" med lite god vilja) och spelade in en bästsäljande föreläsningsfilm där han åkte hiss framför en powerpointpresentation, och VIPS! Med ens greppade människor världen över allvaret i det hela.

Det är en helt lätt att sätta fingret på exakt vad det är som faktiskt når fram och får människor att engagera sig, men häromdan sprang jag på ett exempel på hur man nog inte ska gå tillväga i första hand. Det är klimatkampanjen 10:10 som tagit fram en reklamfilm (med manus av Richard Curtis, som gjort brittiska humorfilmer som Black Adder och Notting Hill) med titeln "No Pressure". I den ställs ett antal grupper av människor inför valet att göra förändringar i sina dagliga rutiner, som att exempelvis cykla istället för att åka bil till skolan. På Monthy Python-liknande brittiskt manér sprängs sedan de som vägrar engagera sig till blodig sörja (all gore) genom en knapptryckning. Här är filmen:



Min första reaktion när jag såg filmen var nog ganska representativ: Blöööääärk, osmakligt. Och det står jag väl visserligen fast vid, men ju mer jag funderade på det insåg jag att den tangerar saker som är jävligt viktiga. Titeln, "No Pressure", återkommer flera gånger i den 4 minuter långa filmen, just för att illustrera något av en feghet/konflikträdsla hos den som försöker sprida budskapet bland sina elever/medarbetare/vänner. Det känns väldigt på pricken för hur det ofta är i verkligheten. Man vågar inte säga något som får folk att reagera negativt (Jämför med t.ex. Alliansens klart-ni-får-behålla-bilarna-vi-vill-bara-ta-bort-utsläppen-retorik).

Här drar man det hela till sin spets genom att säga att "Känn ingen press, ni gör som ni vill" och sedan brutalt spränga sagda personer i luften. Förmodligen inget bra budskap till personer som man försöker övertyga (filmen har dragits tillbaka och kampanjen bett om ursäkt) men en grymt intressant och faktiskt ganska på-pricken illustration av hur det faktiskt är. Men en touch av smaklös brittisk humor.

En scen ur "No Pressure".

Stå vid spisen och föda barn

Min kompanjon och ex-sambo Isabel var på besök igår kväll. Vi drack te och slaktade dikter. Men det var inte det jag tänkte fokusera på i det här inlägget.

Isabel går numera på Kvinnofolkhögskolan på Masthuggstorget. I samband med valet hade de haft en debatt på skolan där de etablerade politiska partierna deltog, inklusive Sverigedemokraterna. Debatten hade rört genus- och jämställdhetsfrågor. Det slog mig att jag inte visste så mycket om Sverigedemokraternas åsikter i andra frågor än invandrings- och säkerhetsfrågor. Har de ens några andra åsikter?

Uppenbarligen har de det. I deras principprogram hittar man formuleringar som "Förhållandet mellan man och kvinna, och deras barn, är den nödvändiga förutsättningen för harmoniska samhällsförhållanden. Familjen är samhällets innersta kärna och själva förutsättningen för den mänskliga fortplantningen, vilken överallt utgör grunden för respektive nations fortlevnad." och "Sverigedemokraterna anser ... att kommunerna inte skall bedriva barnomsorg, utifrån ett genusperspektiv, där olikheterna inte tillåts."

Jag låter här bli att kommentera, och lämnar det till läsarna. Vill dock tipsa om en kort film, som visserligen inte är det minsta objektiv, men som på ett ironiskt (och ganska elakt) sätt illustrerar innehållet i SDs principprogram. Filmen är gjord av elever på Kvinnofolkhögskolan.



Och som bonus kommer här ett inlägg från Soran Ismails videoblogg.

Minimyror och telefonsvarvare

Efter anstormningen av politiska inlägg på den här bloggen omkring valet kommer här ytterligare ett ganska harmlöst inlägg, för att väga upp det hela. Den här gången handlar det om datorns automatiska stavningskontroll.

Jag tillhör de där som surt stänger av alla rättningsfunktioner i ordbehandlingsprogrammet. Använder jag en mening som inte tycks ha något verb eller uttrycker mig ålderdomligt eller talspråkligt finns det en anledning till det. Sen kan man alltid göra en stavningskontroll när man är klar, och slippa de irriterande röda och gröna strecken.

Men skriver man direkt i webläsaren får man ofta stavningsförslag vare sig man vill eller inte. Det går säkert att stänga av, jag har bara inte fått tummen ur än. Här är några exempel på vad min dator tyckte att jag skulle skriva istället för det jag skrev.

"Minimera" finns det tydligen inget som heter. Däremot finns det minimyror. Dessa skulle kunna krypa omkring i minilera, utanför den lilla dalsländska staden minimora.

"Telefonsvarare" är tydligen inte heller ett ord som finns. Men om man inte slänger sin telefon är man ju en telefonsparare, och gör man egna telefoner i slöjden är man följdaktligen en telefonsvarvare. Vad en telefonsvirare gör vet jag inte, men man kan ju gissa.

Pizzan som är vad den heter!

Ungefär en halv minuts promenad ifrån min lilla lägenhet ligger Godhems Pizzeria. En ganska anspråkslös liten pizzeria på ungefär 4 kvadratmeter, men med riktigt goda pizzor. Min favorit just nu, som jag köpte igår kväll, heter Osam. Och den är, precis som den heter, awesome.

Nu kände jag att det här börjar gränsa till dold produktreklam, men det är det alltså inte. Möjligen nån slags recension. Fårost, färsk tomat, lök, peperoni och persilja. Mmmm, awesome.

Att fylla år i rymden

Gissa vem som ringde imorse? Jo, Sveriges Radio P4! De ville göra en intervju om Slottspod, radioprogrammet om astronomi som jag spelar in tillsammans med Gunnar Sporrong och Katja Lindblom!

Nu har det gått ett år sedan vi spelade in första avsnittet av Slottspod på observatoriet i Slottsskogen. Det som började med nervösa diskussioner om alldeles för avancerade ämnen, inspelat med en iPod, har nu utvecklats till en fullfjädrad populärvetenskaplig radioshow om astronomi!

Och i morse ringde dessutom Sveriges Radio och ville göra en intervju! Den kan höras i eftermiddag någon gång i P4. Vid fyra-femtiden om jag minns rätt. Men medan du väntar på det, eller om du läser det här efter att det sänts (även om det säkert går att höra på www.sr.se) kan du lyssna på själva jubileumsavsnittet av Slottspod.

Klicka här för att höra jubileumsavsnittet direkt.

Eftersom det är en podradio-sändning (därav det lite töntiga namnet Slottspod) går det att prenumerera på programmet så att du automatiskt får hem programmet till datorn och mp3-spelaren, om du har en sån. Klistra bara in adressen
www.emanuelblume.se/slottspod/slottspod.xml

i iTunes eller något motsvarande program så får du nya nummer automatiskt varje månad!