Här fanns tidigare Emanuel Blumes blogg. Nu har den flyttat och finns på emanuelblume.se. Välkommen dit istället!
vit text

lördag 9 oktober 2010

Är vi för dumma för det här?

En sak jag har funderat på mycket under de senaste åren är varför det är så förbannat svårt att ändra levnadsmönster. Jag har jobbat med många projekt som går ut på att medvetandegöra folk om hållbarhetsfrågor och varför det är nödvändigt att anpassa vissa saker vi gör i vårt dagliga liv om vi vill att våra barn ska kunna leva med samma standard som vi.

När man jobbar med barn och unga får man ofta kommentaren att "Nej, du kan inte jobba med levnadsvanor och tankemönster hos dem, de är upptagna med att forma sin egen personlighet". Och att barn har fullt upp med att ta reda på vilka de är stämmer ju, och bekräftas av Freud, Jung och alla möjliga psykogubbar. Men när man jobbar med vuxna hör man sedan att "Nej, de har redan fastlagt sina levnadsvanor. Det är försent att göra något." Jobbigt läge.

I grunden handlar det om att vi människor nu har jobbat oss upp till en teknisk, ekonomisk och materiell standard som aldrig har existerat tidigare i världshistrorien. Åtminstone vi i vår del av världen. Vi kan ta oss till andra sidan jorden på en och samma dag, vi kan kommunicera med vem som helst på en halv sekund, vi har obegränsat med mat och vi har gått från att handla till att shoppa (dvs vi tillfredsställer inte längre våra basala behov utan våra behov av stil och identitet).


MEN! Vi är fortfarande rent genetiskt i princip samma människor som vi var för tiotusentals år sedan. Och det är gener som säger oss att saker vi gör som inte får en direkt effekt i form av en belöning sorteras bort ur vårt beteendemönster. Det är därför vi t.ex. köper besprutad och industriellt framtagen mat, för att vi får en direkt belöning i form av lägre pris, medan belöningen för att köpa hållbart producerad mat kommer i form av ökad biologisk mångfald, renare luft och vatten, och så vidare under de kommande åren. En sådan belöning är vi inte genetiskt anpassade till att värdera.

Detta är inget nytt på något sätt, utan grundläggande psykologi. Men vad jag har funderat på är om det kanske är så att vi är genetiskt begränsade till att komma högre än en viss levnadsstandard. Vi kan komma upp till en viss nivå, men ju "bättre" vi får det i form av materiella tillgångar desto mer slår vi undan benen för oss själva eftersom vi inte har generna att hantera det.

Vi är fortfarande aporna som slänger sin skit bakom en buske. Skillnaden är att våra genetiskt identiska förfäder hade avfall bestående av ben och stenar, medan vi har avfall som består av kemikalier, elektronik och utbränt kärnbränsle.

Kanske har vi nått maxgränsen för vad människorasen kan hantera? På samma sätt som att neanderthalmänniskan inte kunde komma längre än en viss teknisk nivå på grund av sina gener, har vi homo sapiens nu också stött på ett övermäktigt hinder?

2 kommentarer:

Ulrika sa...

Jung är en stolle, skit i honom. Freud har ibland sina poänger. Men i slutändan går det lysande bra att lägga in det där med hållbarhetstankar i formandet av personligheten. Bry dig alltså inte om vad gnällspikarna säger utan fortsätt försöka påverka di små.

Emanuel Blume sa...

Tack, det kändes bra :)