Dygnsrytm

Jag har svårt att stå emot det. Nu när jag bestämmer mer över min vakna tid och inte behöver vara på något kontor klockan åtta så kryper dagarna obönhörligt allt längre in på småtimmarna. Igår jobbade jag (ja, jobbade!) till kvart i tolv ungefär, och jag har svårt att gå och lägga mig direkt efter att ha jobbat, så jag ägnade mig åt att läsa en bok en timme innan jag släckte för att sova. Sen dröjde det ett tag innan jag faktiskt somnade, kroppen var liksom inte riktigt villig att kasta in handduken än. Skulle gissa att jag somnade runt halv två. Ingen mat- och sovklocka här inte.

Så sent ska man inte somna. Det anses oansvarigt. En svensk ska gå upp tidigt på morgonen och lägga sig tidigt på kvällen. En logisk förklaring är naturligtvis hur man levde i bondesamhället. Oavsett vilket århundrade vi pratar om så skulle korna mjölkas tidigt på morgonen, och när solen gått ner var det onödigt att sitta uppe eftersom man ändå inte såg nåt. Tänk bara på ordet sjusovare liksom, som avser någon som vaknar sent. Jag skulle nog inte säga att sju är särskilt sent...

Men jag har inga kor att mjölka. Hade jag haft det hade min dygnsrytm sett annorlunda ut. Nu är det som att den har en biologisk klocka som den strävar efter att anpassa sig efter. En biologisk klocka som inte ringer förrän nio på morgonen, och som går på högvarv vid midnatt. Det har varit så sen jag var liten. Mina föräldrar har berättat att när jag skulle till dagis fick de tvinga mig att vakna genom att trycka in vällingflaskan i munnen på mig. Sen somnade jag i regel om och tappade flaskan, så alla mina pyjamaströjor hade vällingfläckar. På kvällen däremot kunde de inte få mig att somna. Jag har minnen av att ligga i sängen, pigg och klarvaken, i vad som kändes som oändliga timmar på kvällarna.

Jag hade hellre haft en dygnsrytm som sa åt mig att gå upp tidigt och som gjorde mig sömnig tidigt. Inte minst för att jag vill kunna synka med människor omkring mig (särskilt en speciell, som tenderar att vakna väldigt tidigt). Samtidigt har det varit såhär i nästan 30 år nu, att min hjärna är som mest aktiv efter tio på kvällen. Det är då alla idéer kommer, kreativiteten och koncentrationsförmågan.

Det är inte lätt, det här.

Vattenkranen i herrbastun

Jag går ofta och simmar på Valhallabadet. Efteråt gillar jag att sitta i bastun tio minuter innan jag går hem. Herrbastun på Valhalla består av tre rum; en torrbastu, en våtbastu och ett förrum, där det är lite sådär halvvarmt så man inte ska få värmechock när man ger sig in i torr- eller våtbastun.

I förrummet finns en liten vattenkran, en sån här drickfontän eller vad de kallas, med ett vred för att stänga av och sätta på vattnet. Efter att ha varit där några gånger slogs jag av hur ofta vattnet stod och sprutade, utan att nån drack. Atmosfären i bastun är tyst och meditativ, så det är väldigt störande med den där kranen som står och sprutar. Särskilt eftersom den hörs även in till torr- och våtbastun.

Första gången jag var där gick jag fram och stängde av den. I rummet satt några män, och fem sekunder efter att jag stängt kranen gick en av dem fram till den, satte på den och drack några klunkar, varpå han gick därifrån igen utan att stänga av den. Jag blev förundrad. Samma sak hände vid flera olika besök i bastun. Kranen sprutade konstant, och 99,9% av vattnet gick direkt ut i avloppet.

En dag när jag kom dit var kranen på som vanligt, men ingen satt för tillfället i förrummet. Jag tog en klunk från kranen, stängde av den och gick in och satte mig i våtbastun. Efter några minuter kom två män in i förrummet, jag kunde se dem genom fönstret från där jag satt. De gick fram till kranen, satte på den och drack, varpå de stängde av den igen och gick och satte sig. Under den kvart jag satt i bastun och iakttog kranen var det inte en enda person som inte stängde av den efter att ha druckit.

Jag tyckte det var väldigt intressant, och insåg att jag hade skapat en norm. Normen de första gångerna hade varit att kranen stod på. Att den väsnades och att det gick åt en massa vatten i onödan hade folk köpt, eftersom det ingick i normen (=det skulle vara så). Men när folk kommit in i förrummet och kranen varit avstängd, hade det varit normen, och man rättade sig efter den utan att invända.

Varför berättar jag detta?

Det visar på hur lätt vi styrs av sociala normer. Vi tror att vi själva bestämmer över små och stora val vi gör, men frågan är hur mycket vi egentligen bestämmer. Nu behöver ju inte normer vara dåliga, inom psykologikurser jag läst talar man ofta om normer som något positivt, som t ex anger att det inte är okej att slå ner folk på gatan eller äta upp nån annans mat. Problemet är ju när normerna är meningslösa eller destruktiva.

En kran som står och sprutar är väl inte världens undergång? Vi har väl gott om vatten i Sverige? Mja. I städer som Göteborg krävs det massor av energi och kemikalier för att rena, pumpa och processa vattnet. Att låta rent dricksvatten stå och spruta utan att nån dricker av det gör att vi överanvänder kemikalier och energi (vilket som bekant leder till global uppvärmning och massa annat jobbigt) och signalerar dessutom att rent vatten inte är nåt värt.

Typiskt exempel på destruktiv norm. Tänk om det finns fler?

Megan Fox och håriga armhålor

Nu för tiden när jag tittar på YouTube eller använder Facebook möts jag i regel av Megan Fox. Oftast har hon på sig bikini eller en chiqt skuren klänning. Megan är tydligen väldigt intresserad av mig, för hon pratar jämt och ständigt om hur tråkigt hon har det och hur mycket hon vill att jag ska imponera på henne.

Hon sitter där vid poolkanten, ratar uppvaktande killar på sin iPad, och äter sin Marabou-chokladkaka som naturligtvis är produkten det hela handlar om. Och sänder mig samtidigt budskapet att hon är den ultimata pokalen, förstapriset, guldmedaljen. Drömtjejen på piedestalen som alla killar slåss om. Hon har en snygg, sexig kropp och är uttråkad där hon sitter vid sin pool med sin iPad och sin chokladbit.

Jag som kille förväntas spänna musklerna och vara man nog att imponera på henne. Exakt var chokladbiten kommer in är jag inte helt säker på men det är nog säkrast att jag köper några stycken för att få en bra chans hos Megan. Hon är prinsessan i tornet som inte har hjärna nog att hitta på nåt annat att göra än att sitta vid sin pool och vänta. Men hon har snygga bröst.

Jag förväntas vara riddaren som heroiskt och brutalt bryter mig in i det tuffa tornet på min sadlade springare, dräper den dräglande draken med min manliga Marabouchoklad och, om jag är manlig nog, vinner hennes gudomliga gunst och kan återvända hem med min prestigefyllda prinsesspokal.

Men samtidigt, medan allt det här pågår, händer också något annat. Melodifestivalen är inne på sin final och någonstans i publiken står en tjej och hurrar när Loreen vinner. Några timmar senare är internet fullt av bilder på samma tjej, och tusentals kommentarer om hur äcklig och förskräcklig hon är. Orsaken är att hon inte har rakat sig under armarna.

Världens cirkus uppstår och Facebook fullkomligt svämmar över av kommentarer. Vissa handlar om hur förskräckligt och ofräscht det är med hår under armarna, andra om att det ska väl ni skita i, och några skrattar åt kalabaliken. Men vad handlar det hela egentligen om? Hur kan nåt så random och totalt okonstigt som en orakad armhåla riva upp alla dessa känslor?

Jag tror det handlar om att den vi ser på bilden inte är Megan Fox. Hon finns inte i TVn för att uppmana killar att imponera på henne. Hon har inte tråkigt vid en pool med sin iPad och sin Marabouchoklad. Hon har fullt upp med att hurra för Loreen.

Men vi matas i hela våra liv med vilken roll en kvinna ska ha. Vi läser sagor för det ettåriga barnet där prinsessan är så vacker att alla riddarna i landet vill ha henne, och den som är modig nog att dräpa draken får både henne och halva kungariket. Notera ordet får. Vi snackar objekt.

Det är klart att man som kille drömmer om att vara den modiga riddaren som får prinsessan. Och det är klart att man som tjej drömmer om att vara så vacker att alla riddare vill ha en. Det är ju det sagorna går ut på. Och det är exakt samma saga som upprepas om igen för oss när vi är vuxna, denna gång med Megan Fox i huvudrollen.

Jag har ingen aning om vem tjejen i publiken på Melodifestivalen i är. Men de som lägger ut bilderna på henne och skriver de kränkande kommentarerna är så lurade av prinsessorna och Megan Fox att de har tappat greppet om hur verkliga människor ser ut. Vi är inte Barbie och Ken. Det står var och en fritt att raka eller klippa eller trimma eller göra vad som helst med sitt hår, oavsett var på kroppen det sitter, men vi kan inte komma ifrån att det naturliga tillståndet för de allra flesta är att vara hårig. Det finns en evolutionär fördel med det, precis som med håret på huvudet. För övrigt är tjejen i publiken skitsöt, vilket jag kan säga trots att jag inte känner henne. Jag känner knappast Megan Fox heller. Hon är säkert trevlig, men framställs i reklamen som det overkliga jag beskrivit här ovan.

Vad som gör mig så arg och ledsen med hela den här cirkusen är att debatten tycks handla om huruvida det är äckligt med håriga armhålor. Men jag vill påstå att det inte är det det handlar om. Det handlar om att man anser sig ha rätten att döma och kränka en annan människa utifrån hennes utseende.  En kvinnas utseende. Vi är så jävla präglade på att sätta kvinnors utseende i fokus att vi inte reflekterar över det. Och det gäller oavsett vilken kön man själv har. Det är en sjuk del i vår kultur som vi inte kan förneka hur mycket vi än försöker. Och att det är så är ju inte konstigt! Sagoprinsessorna och Megan Fox är överallt! Men varför?

Jo, för att det finns folk som tjänar på att vi har våra omedvetna fördomar. Marabou är fullkomligt medvetna om att killar medvetet eller omedvetet tänker över möjligheten att faktiskt träffa Megan Fox, rädslan över att inte vara bra nog, och tryggheten i chokladbiten som presenteras som nyckeln till ligget med Megan. No nuts, no glory.

Man är också fullt medveten om resultatet på tjejer av att visa upp snygga, sexiga, perfekt retuscherade tjejer i reklam. Man blir osäker, medvetet eller omedvetet, och garderar sig genom att köpa produkterna i reklamen.

Men för fan, gå inte på det där!

Jag är ärligt och fullt ut totalt ointresserad av Megan Fox. Hon kan sitta vid sin jävla pool och vänta på att killar ska imponera på henne. Däremot jag känner ett visst intresse för en okänd person som ägnar sin tid åt roligare saker än att pressa sig in i nån påhittad mall av saker man ska göra för att passa in. Och jag är inte ensam om det.

Eller för att uttrycka det med en låt (Spotify-länk): Alver och dvärgar

Elefanter och vindkraftverk

Jag är precis hemma efter tre dagar dagar med kick-off, konferens, projektledarutbildning och forskningsseminarium. Det mesta av detta i Stockholm. Lite vuxen känner man sig allt. Igår kväll kom jag hem till Göteborg och imorse började ett vindkraftsseminarium på Chalmers, och jag försov mig naturligtvis. Måste varit tröttheten efter Stockholmsresan som gjorde att jag stängde av klockan i sömnen eller nåt. Det händer nån gång i halvåret sådär.

Som tur var har jag en snabb cykel så jag missade bara knappt hälften av första entimmespasset. Det handlade om vindkraftens påverkan på biologisk mångfald, nåt jag haft mycket att göra med det senaste året, både på jobbet och i tankarna rent allmänt.

Jag har skrivit om det tidigare, men låt mig göra en snabb rekapitulation. Inom miljövärlden finns många sätt att se på vindkraft. Vissa ser den som en räddare och ett sätt att på riktigt sätta stopp för den globala uppvärmningen och kärnkraften, medan andra ser den som ett allvarligt hot mot skogar, fåglar och andra delar av redan hårt utsatta ekosystem.

Mitt jobb går mycket ut på att bygga en bro mellan dessa ytterligheter. Seminariet jag var på, som utgjordes av forskare, professorer, projektledare, företagare, biologer, fysiker och allt möjligt annat löst folk, tog upp mycket spännande grejer gällande just hur farlig vindkraften är för vår biologiska mångfald. Hela kalaset avslutades med att Tomas Kåberger (legendarisk fysiker och miljövetare) ledde en diskussionspanel som försökte sammanfatta läget och peka ut framtiden.

Hur sammanfattades då det hela? Med risk för att förenkla saker och ting för mycket ser min tolkning ut såhär:

Vindkraft har effekter som påverkar biologisk mångfald. De är få och de är små. 

Vindkraften är den enda kommersiellt betydelsefulla energikälla som introduceras i Sverige på mycket länge. De vattenkraftverk vi har idag byggdes i många fall under 1800-talet. 1998 kom miljöbalken och vindkraften är väl egentligen den enda elenergikällan i Sverige där man överhuvudtaget tänkt tanken att naturen i sig skulle kunna påverkas.

Många forskare inom olika fält återkom till samma sak. Ja, vi kan se påverkan. Men jämför man med det ena eller det andra är påverkan från vindkraften mycket mindre. Ett exempel är buller, alltså oväsen från kraftverken. Vi kan slå fast att båda vilda djur och tamdjur uppfattar ljudet från vindkraftverken, men jämför man ljudnivån rakt under ett stort vindkraftverk med ljudnivån i ett djurstall finner man att vindkraftsljudet skulle dränkas totalt i ljudet från ventilation och maskiner.

Tittar man på förändring av habitat, det vill säga hur anläggningen av vindkraftverket eller parken påverkar det fysiska området, kan vi se att både marina och landlevande organismer försvinner när verket eller parken anläggs. Detta händer även om man bygger en bro, en väg, ett hus eller gräver ner ett avloppsrör. När anläggningsfasen är avklarad återvänder både djur och växter. I marina fall kan man se att fiskar ofta söker sig till vindkraftsfundamenten eftersom de bildar artificiella rev. Man kan inte se varken en ökning eller minskning av hur de marina ekosystemen reproducerar sig på grund av själva verken, men när vindkraftsparker innebär förbud mot fiske, då särskilt trålning, kan man se tydligt att den biologiska mångfalden gynnas kring parkerna.

Det här var bara några få exempel, men i slutändan upplever jag att det hela kan sammanfattas i att alla ingrepp i naturen påverkar den. Vindkraften är inget undantag, och det vore skitkorkat av oss att placera ut vindkraft vind för våg. Men påverkan är avgjort mycket mindre än påverkan från vattenkraft, biobränsleeldning, kärnkraft och fossila bränslen.

Men jag förstår att människor oroar sig. Det handlar så mycket om vilket perspektiv man har. Den klimatmedvetna elkonsumenten som vill köpa vindkraftsel förstår inte hur man kan se något ont i att bygga vindkraft och äntligen göra sig kvitt beroendet av kärnkraft och fossila bränslen. Samtidigt har skogskämpen som kämpat hela sitt liv mot exploatering av tidigare orörda skogsområden, och sett skog efter skog avverkas, svårt att se något gott i att det plötsligt finns ännu fler aktörer som gör anspråk på skogen.

Det är som den gamla historien om fem blinda indier som försöker göra sig en bild av en elefant. Eller sex västlänningar som på bilden här.

En av dem känner på beten och är övertygad om en elefant är något vasst och hårt, en annan känner på snabeln och blir livrädd eftersom det känns som en orm! En tredje känner luftdraget från öronen och tänker direkt att en elefant är detsamma som en fläkt, medan en fjärde är övertygad om att en elefant är ett träd, eftersom hen känner på ett ben. Ytterligare en person för händerna över elefantens enorma sidohud och inser att den består av en stor varm vägg, medan en sista får tag i svansen och sätter likhet mellan elefant och ett rep.

Samma sak med vindkraften. Hur vi introduceras till dem bestämmer vad vi tycker. Ofta tror vi att vi använder oss av neutrala fakta och bildar oss en logisk uppfattning, men så är det inte, vill jag påstå. Det gör inte jag heller. Jag är färgad av min bakgrund i en miljömedveten familj och min miljövetarutbildning, samtidigt som jag inte har närmare erfarenhet av skogskamp eller krockande kungsörnar.

Det enda jag kan göra då är att gå på seminarier som det här, försöka samla ihop bilden av vad alla dessa biologer, fysiker, exploatörer, jägare, skogsvetare, professorer, doktorer och etologer kommit fram till.

För varje rapport man läser, varje föreläsning man går på, och varje inblandad människa med ett nytt perspektiv man träffar, inser man att frågan är mer komplicerad än man tidigare trott. Men jag stärks också i min uppfattning om hur det fungerar, och litar mer och mer på att det jag kan och tycker faktiskt reflekterar verkligheten.

Att få beröm eller ta ansvar?

Hur kommer det sig att en människa kan få massor med beröm för bra saker hen gör, sedan byta roll, göra exakt samma saker, men istället få skit för det? Och då menar jag inte rent allmänt filosofiskt utan helt konkret. Jag tänker ta upp två exempel.

Det ena är politiker. Jag satt en tid i kommunfullmäktige i min hemkommun Tjörn. Jag var 18 när jag blev invald, och insåg snabbt att politikerna i fullmäktige var mina lärare, mina kompisars föräldrar, busschauffören och tanten i affären. Vanliga människor alltså. Vissa arbetslösa, vissa med så mycket jobb att de knappt hann med sina liv. Men helt vanliga människor, som tog av sin fritid för att hjälpa till att ta ansvar för kommunen. 

För mig har det alltid känts väldigt konstigt när folk varit nedlåtande mot politiker. Häromdagen var jag på en släktmiddag och fick höra att "politiker bara fuskar", att de "bara är ute efter att lura systemet" och "bara tänker på sig själva". Jag blir faktiskt arg när jag hör sånt. Nu är jag visserligen inte politiker själv längre, men när jag var det brukade jag svara att "Jaså, så jag är också fuskande egoist?" när folk talade illa om politiker. Då fick man alltid det nervösa och lite skrämda svaret att "Nej, nej! Inte du! Men andra politiker!".

Varför detta enorma agg mot de som tar ansvar? Visst finns det dumskallar och rötägg bland politiker, precis som bland alla andra människor, men hur mycket hjälper vi samhället med att spotta på dem som försöker ta ansvar? Jag har träffat så många politiker under mitt liv och mitt politiska engagemang, och de allra allra flesta är engagerade människor som vill förbättra världen och är villiga att ta ansvar och anstränga sig för att göra det. Men vad ser vi? Vi ser toblerone. Och bostadsbidrag. Och TV-licenser.

Ett annat exempel på samma sak är när man tar ansvar i ett mindre sammanhang. Jag är med i en teaterförening som jag tycker mycket om. Första året stod jag på scen och var helt ny i föreningen. Jag fick skitmycket beröm för allt jag gjorde. Vilket inte var särskilt mycket. Jag kom till repen och läste mina repliker, hade kul och skojade till det. Men tog inte nåt särskilt ansvar. Berömmet sköljde över mig. 

Men nästa år fick jag en ansvarspost inom föreningen. Jag började lägga mer jobb och energi på föreningen, och tog itu med svårare uppgifter som behövs göras för att en förening ska fungera. Berömmet uteblev. Istället kom kritik. Man upptäcker efter ett tag att det pratas om en på ett tråkigt sätt. Ändå har man aldrig ansträngt sig så mycket som nu för att göra något bra. 

Är det samma sak som det här med politiker? Att när man inte tar något ansvar, inte anstränger sig för att göra något bra för samhället/föreningen utan bara sköter sin lilla uppgift, då får man uppskattning. Men offrar man sin tid och sin energi på att faktiskt ta ansvar för det samhälle/den förening man är med i, då uteblir uppskattningen och man blir allmänt kritiserad?

Ett virrigt och oplanerat inlägg blev det här. Det är inte nåt ställningstagande för att man ska få bete sig illa som politiker eller om man har nån ansvarspost, men det är en fundering på vad vi egentligen fokuserar på.

Jag kunde inte prata när jag var liten

Jag hörde ett inslag i Språket i P1 igår kväll om olika uttal av r-ljud och sch-ljud. R-ljuden har vi ju några olika i Sverige; tungspets-R:en som anses vara rikssvenska och tungrots-R:en som härstammar från franskan och är vanliga söderut. Möjligen också de tonande, lite halvamerikanska R:en som jag insett är vanliga i Stockholmsområdet.

Men vad som verkligen fick mig att reagera var diskussionen om sch-ljuden. När jag var barn fick jag höra att jag inte kunde uttala sch-ljud. Inte av vuxna, men av andra barn. De sa att jag se kje, som i kedja och kjell, när jag sa sche, som i skälla och sked. "Haha, du säger kju!" sa man, och jag svarade "Det gör jag inte alls, jag säger sju!", varpå de kiknade av skratt eftersom de tyckte att jag sa kju igen.

Där jag växte upp hade man inte det "rikssvenska" sch-ljudet (eller standarduttalet som det kallades i radioprogrammet), utan det grövre che-ljudet, som i en harkling. Jag hörde stor skillnad mellan kje och sje (kedja och sju) men det gjorde inte mina klasskamrater. De försökte lära mig att uttala det "riktigt", det vill säga chu. "Försök igen! Tänk att du ska spy! Cchhhhhh! Chhhhhuuuuu!"

Det var ju inte så att jag inte kunde säga chu. Men jag tyckte det lät så fel. Mina föräldrar var inflyttade och kom inte från Bohuslän, så de hade P1-sch-ljuden som jag också hade. Vid nåt tillfälle bad min lärare mig att läsa en lista med ord på sch-ljud inför klassen, och jag uttalade dem chö, chutton, chuta, och så vidare. Klasskamraterna såg helt förvirrade ut, och läraren gick glatt vidare till nästa sida i boken.

Jag fick en stark flashback när jag hörde radioprogrammet igår, och insåg hur starka känslor det där med sch-ljud rör upp, även nu, 15 år senare. På nåt sätt var det som att jag fick bekräftat när jag lyssnade på programmet, att det inte är fel på mitt uttal. Att jag inte har talfel, utan att det bara handlar om olika sätt att uttala där båda funkar.

Men jävlar vad såna saker tar hårt när man är liten, och vad länge de sitter i. Jag undviker fortfarande att säga sch-ljud om jag kan, särskilt ordet "sju", som för alltid kommer att förbli ett pinsamt ord.

Rörelsen som gjorde mig till den jag är

Det här är en fortsättning på det alldeles för långa inlägget jag skrev igår. För att rekapitulera gårdagens utsvävningar i en mening så handlade det om att jag varit och spelat i ett miljösammanhang i Stockholm i helgen, och insett att mycket av den traditionella miljörörelsen ger ett mycket oorganiserat och tyvärr inte särskilt seriöst intryck.

Efter att ha haft ytterligare en dag på mig att begrunda det hela har jag insett att jag nog är ganska ledsen. Det här är ju min rörelse. Det här är kulturen jag och mitt engagemang är sprungen ur. Personen jag nämnde igår, som i söndags ansåg att jag låtit mig övertygas av motståndarnas retorik och blint svalde deras åsikter med hull och hår, är samma person som för över tio år sedan inspirerade mig att att börja skriva musik om miljö och solidaritet.

Rörelsen som fick mina vänner och flickvän som kommit för att lyssna att undra vad det var för cirkus de hamnat på, det var min rörelse.

Och jag vill fortfrande hävda att det är en fantastisk rörelse. Jag blev medlem i Grön Ungdom när jag var 16 år, och kunde där formas till den jag är idag. För mig var det platsen där man tilläts vara den man var och inte bara accepterades om man var lite utanför normen, utan också kände stöd för det.

Foto från ett läger jag var på, tror det var 2003 eller 2004.

Vad är det då jag kritiserar? Hur kan jag både älska och bli besviken av samma rörelse?

Kanske har det att göra med skillnaden mellan att göra saker internt (som sommarlägret på bilden här ovan, i en skog i Bokenäs) och externt (som ett öppet arrangemang på Slussen i Stockholm). Sedan är ju ett sommarläger arrangerat för och av ungdomar en annan sak än ett offentligt evenemang på andra sätt också.

Kanske har det att göra med att, lika inkluderande som det är att få ingå i en grupp med olika, speciella, normbrytande människor, lika exkluderande kan det vara för den som står bredvid och tittar på. Det handlar inte om att det ena eller det andra är rätt eller fel. Det finns dessutom gott om tillfällen där jag tycker att normbrytande bör och till och med måste visas upp (den som följt den här bloggen vet hur jag resonerar om normer...). Men, att bete sig på ett sätt som så tydligt får en exkluderande effekt, när man tar upp frågor och för fram åsikter som är viktiga och förtjänar lyssning, är, vill jag påstå, ingen hit.

Jag vill kunna säga till Janina och mina vänner som var där, att det här är rörelsen som gjort mig till den jag är (vilket det är), utan att behöva förklara för dem att de som ingår i den faktiskt inte är galna.

Ett steg längre än skräckfilm

I maj förra året skrev jag ett inlägg om skräckfilmer, och varför jag är så oerhört fascinerad av och dragen till skräck. Då lovade jag även att skriva om någonting som fascinerar mig ännu mer, nämligen skräck i datorspel.

Så nu är det äntligen dags. Vad finns det då för skräckspel? Jag skulle säga att de funnits så länge det funnits datorspel (Och TV-spel naturligtvis, jag räknar dessa synonymt för tillfället). Några kanske skulle säga att tidiga actiontitlar som Doom och Wolfenstein var skräck, och jag kan hålla med om att de innehåller skräckmoment, men jag skulle ändå inte kalla dem för skräckspel.

Mina första möten med denna något luddiga genre var Pathways into Darkness av Bungie (som sedan gjorde Marathon och Halo) och Alone in the Dark av Infogrames. Redan från början var jag vettskrämd, men kunde inte låta bli att spela. Det var som att de här spelen tog mig djupare in i mig själv, till ställen som jag inte annars kunde komma åt. Lite som att utforska sitt eget undermedvetna i en mardröm.

Konceptillustration från Silent Hill.

Här kommer en lista på de fem läskigaste spel jag spelat. Det första på listan är inte nödvändigtvis det jag anser vara bäst, men det som fått mig räddast.

På femte plats: Gabriel Knight
Släpptes av Sierra 1993. Du spelar Gabriel, en halvtaskig pocketboksförfattare med betydligt större författardrömmar. Som tur är bor du i New Orleans, där en serie mord just skakar staden. Morden visar sig ha kopplingar till en voodookult, och sen blir det bara bättre och bättre! Spelet är en blandning av deckare och äventyrsspel, med komplexa relationer mellan spelets mycket välskrivna karaktärer. Vad som börjar som ett mystiskt deckarfall utvecklar sig till en mardröm. Spelet har två uppföljare, varav jag spelat den andra i serien. Den utspelar sig i södra Tyskland och handlar om varulvslegenden kring kung Ludwig II av Bayern. Även den extremt välskriven, av deckareförfattaren Jane Jensen.

Windowsversionen av Gabriel Knight 1. Macversionen
hade bättre grafik.

På fjärde plats: Pathways into Darkness
Spelet ligger i gränslandet mellan förstapersonsskjutare och "survival horror", en genre som myntades när klassikern Resident Evil kom ut. Storyn är ganska utflippad. Tillsammans med ett trupp soldater har du släppts från helikopter vid en mystisk pyramid i en sydamerikansk djungel. Du kommer bort från truppen, och får utforska pyramiden på egen hand, och upptäcker både dina fallna kamrater och tidigare expeditioner längs vägen. Pyramiden visar sig ruva på större hemligheter än någon anat. Pathways kom även det 1993 men släpptes bara för Mac.

En av de första omgivningarna man utforskar i Pathways.

På tredje plats: Silent Hill
Som den Silent Hill-älskare jag är känns det elakt att bara placera dessa mästerverk på tredje plats. Jag har blivit gastkramad, suttit vaken hela nätter och inte kunnat tänka på annat i perioder. Silent Hill är en serie där jag spelat de tre första spelen. De är utvecklade av japanska Konami, och baserade på den japanska skräckkulturen. Det första spelet kom 1999 till Playstation, och när jag spelade det för några år sedan skrämde det mig från vettet. Men framför allt är det den komplexa storyn, mystiken och sättet att berätta historien som gör mig till Silent Hill-älskare.

Silent Hills briljanta story är så mångbottnad att man
tappar räkningen. Symboliken och det som sägs mellan
raderna kan hålla en som spelare sysselsatt i flera år.

På andra plats: Amnesia - The Dark Descent
Nu börjar vi snacka skräck på allvar. Amnesia gjordes av svenska Frictional Games 2010. Historien utspelar sig under tidigt 1800-tal och är kraftigt inspirerad av H.P. Lovecraft. Som huvudperson vaknar du upp i ett preussiskt slott, och det enda du minns är ditt namn, Daniel. Under spelets gång hittar du egna dagboksanteckningar och får flashbacks till vad som utspelat sig de senaste månaderna, och vad du måste göra. Jag satt fastnaglad vid spelet i en vecka och kunde inte sluta. Det här spelet kan vara det enda nånsin som fått mig att skrika rakt ut. En av de saker som gör det så läskigt är känslan av att man håller på att bli galen. Daniel är inte nån tuff Rambo-typ som skjuter skallen av monster på löpande band. Istället är enda sättet att överleva att krypa ihop i mörka skrymslen och vrår och försöka att inte titta på de obeskrivbara fasor som rör sig i slottet. Detta eftersom man då får panik och risken att bli upptäckt ökar. Inga vapen överhuvudtaget finns i spelet, och känslan av maktlöshet inför det övernaturliga är vad som gör det så fantastiskt.

Det är nåt där! Det är nåt där! Vågar inte titta! Aaahhh!

Och så på första plats: Doom 3
Jepp. Jag kan inte hjälpa det. Doom började på tidigt 90-tal som ett hjärndött skjuta-monster-springa-runt-hitta-nycklar-spel, men Doom 3, som kom 2004, är en helt annan genre. Det är fortfarande blytunga vapen och förskräckliga monster som gäller, men här pepprar du inte ihjäl dem på löpande band. Istället kan även de minsta monstren ha ihjäl dig på ett par sekunder. Du tvingas smyga i skuggorna på den ödsliga marsbasen där det hela utspelas, medveten om att vad som helst kan ligga på lur i vartenda litet hörn. Historien är inte jättevälskriven, men den är bra och gör att spelet känns drivet av handlingen. Det kan ta flera minuter att ta sig igenom ett rum, eftersom man är så rädd att något ska hoppa fram. Och när man tror att man är i säkerhet... Shit, jag får hjärtklappning bara jag tänker på det.

Vad i hela... tur att det är en ruta ivägen. Vad var det där som
lät bakom mig?? Uh oh...

Sådär, det här blev ett långt fredagsinlägg. Trevlig helg på er.

Med tvivlet som vapen

Här kommer fortsättningen på det inlägg jag skrev igår, om Den stora förnekelsen. Om jag ska sammanfatta det hela i en mening handlar det om klimatförnekare, som anser att vi inte behöver göra något åt den globala uppvärmningen eftersom den bara är påhitt, alternativt inte alls har nån koppling till oss människor. Och det var Johan Rockström och Anders Wijkman som pratade om detta igår på ett stort seminarium på Göteborgs universitet.

Nåväl. Vad är det då dessa klimatförnekare förnekar? Som jag skrev igår råder väldigt stor inkonsekvens inom klimatförnekandet, och det är inte sällan som de själva är osams inbördes. T.ex. om huruvida uppvärmningen inte existerar alls eller om den existerar men inte är orsakad av mänsklig aktivitet.

Här kommer en lista på några argument som klimatförnekare ofta använder, och hur Rockström och Wijkman bemöter dem.

Temperaturen ändras inte alls. Det är en konspiration.
Jo, det gör den faktiskt. Alltför många av varandra oberoende undersökningar bekräftar att den gör det.

Okej, temperaturen ändras, men det är naturliga variationer.
Det finns gott om naturliga variationer som gör att temperaturen ändras, men inga naturliga processer som vi känner till kan förklara den kraftiga ökning av temperatur vi uppmäter idag.

Mmm, men det är solens fel.
Solens strålning ändras i solfläckscykler. Vi befinner oss för närvarande i ett läge med få solfläckar, där solens strålning är lägre än genomsnittet. Alltså värmer mindre.

Jaja, det HAR väl skett en ökning, men den slutade 1998.
Ökningen sker över lång tid och det är inte så att varje år nödvändigtvis blir varmare än det förra. Havstemperaturen är mer jämn än när man mäter i luften, och den har ökat stabilt även efter 1998.

Men de senaste vintrarna har ju varit jättekalla!
I norra Europa har de varit det. Men globalt har det varit milda vintrar.

Poler och glaciärer smälter faktiskt inte alls, det visar forskningen!
Alla glaciärer smälter inte. Det finns ett fåtal glaciärer, främst i Europa, som faktiskt växer. Men den stora majoriteten av glaciärer globalt, samt polerna, minskar stadigt i volym.

Men om man tittar på borrkärnor så ser man att det är ökad temperatur som orsakar en ökad koldioxidhalt i atmosfären, inte tvärtom!
Detta är ett helt riktigt och viktigt argument. Men tyvärr innebär inte det att ökade koldioxidutsläpp är ofarligt. Det innebär snarare att det finns en självförstärkande effekt av ökad global temperatur. Eftersom det tidigare i jordens historia inte funnits några "onaturliga" koldioxidutsläpp så har mängden koldioxid i atmosfären reglerats av temperaturen. När vi "på konstgjord väg" ökar koldioxidnivåerna finns risk att den resulterande temperaturökningen ytterligare kan förstärka utsläppen av koldioxid (t.ex. via utsläpp från tinad permafrost).

Man kan sammanfatta klimatförnekarnas argument med att det handlar om att sprida tvivel. Tvivel på forskningsresultat, på etablerade modeller och rentav på sunt förnuft. Genom att hävda att något bara är till 99% bevisat vill man påstå att det inte är nån idé att göra något förrän det är till 100% bevisat. Det är som att kaptenen på Titanic är till 99% säker på att det är ett isberg i sikte, men vill vara 100% säker innan hen lägger om kursen.

Grejen är att det finns lösningar! Det fullkomligen kryllar av dem! Lösningar som inte bara motverkar den globala uppvärmningen utan också förbättrar vår livskvalitet! Att inte agera nu är som att resonera som mannen i den röda slipsen på teckningen ovan.

Det är inte försent, men det är fanimej bråttom!

Skeptiker, totalförnekare och allmänna latmaskar

Igår var jag som tidigare hintats om på ett seminarium med Johan Rockström och Anders Wijkman. De har precis publicerat en bok med titlen "Den stora förnekelsen" som handlar om klimatförnekare, det vill säga folk som menar att det här med klimatförändringar bara är trams.

Fig. 1. Apor som tycker att klimatförändringar bara är trams.

Efter en fantastisk cykeltur i det soliga och fågelkvittriga mars-Göteborg satt jag i den gigantiska aulan på universitets huvudbyggnad. Hela salen var fylld när Rockström och Wijkman började tala.

Det var en lång och väldigt intressant föreläsning, men jag ska försöka att göra en kort rekapitulation här. Till att börja med pratade de rent allmänt om de många accelererande miljöprocesser vi ser globalt. Det som vi ofta kallar "hockeyklubbor", vilket är en bra beskrivning på hur kurvorna som beskriver processerna ser ut. En sån här till exempel:

Fig. 2. Exempel på hockeyklubbskurva.

Nu är inte de "vanliga" hockeyklubborna, det vill säga temperaturen och koldioxidkoncentrationen i atmosfären, de enda. Som Wijkman uttryckte det handlar det snarare om ett helt hockeylag. Tittar man på förlorad biologisk mångfald, föroreningar i atmosfären, överfiske, överuttnyttjande av landområden, antalet läsare av den här bloggen med mera ser man att varje av dessa fenomen följer en liknande kurva. Detta är vad de kallar "Den stora accelerationen". Klimatförändringarna är alltså bara en liten del i ett mycket större sammanhang. Den globala uppvärmningen antyddes även vara ett av de lättare problemen att lösa, eftersom det forskats så mycket på det och vi numera vet vad som behöver göras. Men nu till huvudämnet, nämligen de som ofta benämns "klimatförnekare".

Fig. 3. Klimatförnekare har funnits i alla tider.

Rockström och Wijkman räknade upp sex typer av "aktörer" i klimatfrågan.

1. "Det är redan kört"-folk. Som tycker att det är för svårt att göra nåt åt problemet och därför tycker att vi kan fortsätta som vi gör. T.ex. Dark Mountain-rörelsen.

2. Forskningsfronten. De forskare som står på spetsen i hur klimatprocesserna fungerar och kommer med de senaste rönen. Har ofta värre prognoser än t.ex. IPCC.

3. Mainstream-folk. T.ex. IPCC och mycket "vanligt folk". Dvs de som hävdar att det är stora problem men ligger lite efter i forskningen (eftersom allt måste valideras och accepteras av ett stort antal grupper). Räknar t.ex. inte med dynamiska uppvärmningseffekter, som ändrad reflektion vid issmältning.

4. Sociala klimatunderskattare och oinsatta. En stor grupp. Innehåller allt från Olsson och Nilsson till högutbildade t.ex. ekonomer som tittar enbart på sitt eget forskningsfält men inte tar hänsyn till "externa effekter", som miljöfrågor alltför ofta räknas till.

5. Klimatskeptiker. En för klimatforskningen viktig grupp. De håller oftast med om att en klimatförändring är förestående, men är osäkra på om det är på grund av mänsklig aktivitet. Kritiserar och nagelfar klimatforskning, vilket bidrar till en stark och viktig kritik och kvalitetskontroll av forskarna i kategori 2.

6. Klimatförnekare. Nu börjar det brännas. Till skillnad från skeptikerna förnekar denna kategori ofta klimatförändringarna helt och hållet. De kännetecknas också av en stor inkonsekvens. Vissa hävdar att klimatet inte ändras. Andra att det visst ändras, men att det är "naturliga förändringar". Andra att det är på grund av oss människor, men att det bara är bra, och så vidare. Ett exempel på klimatförnekare är Stockholmsinitiativet.

Det här blev ett längre inlägg än jag tänkt. Det får bli en del 2 imorgon, tror jag. Välkomna tillbaka då för att läsa den spännande fortsättningen, om förnekarnas strategier och argument!

Att hata feminism

Jag håller nu på att läsa en kurs i genusteori och borde egentligen, istället för att skriva på den här bloggen, skriva på min inlämningsuppgift som ska vara klar imorgon bitti. Det är grymt intressant att sätta sig in i inte bara den feminism som finns idag utan också vägen som har lett hit. Man förstår bättre varför feminismen ser ut som den gör när man inser vilken historia som ligger bakom.

Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om idag. Istället tänkte jag göra en kort reflektion över det hat som feminismen tycks väcka. Det är läskigt, och samtidigt väldigt fascinerande. Varför hatar man idén att ingen ska diskrimineras på grund av sitt kön? Ställer man frågan på det sättet ter den sig nästan lite komisk, men många verkar ha en helt annan infallsvinkel. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag läste ett inlägg på Passagen Debatt häromdagen.

Jag ska inte återge det i sin helhet (den som vill läsa hela kan göra det här) men det hävdar, på ett ovanligt välformulerat och till synes genomtänkt sätt, att feminism (egentligen kvinnor och kvinnligt sätt att tänka i allmänhet) ligger bakom hela västvärldens förfall. "Med en ökad kvinnlig närvaro överallt så kan jönspartier som (mp) och (v) behålla sina riksdagsplatser och påverka samhället eftersom deras väljare mestadels är kvinnor." skriver debattören efter att ha berättat hur det svenska samhället förgiftats av kvinnliga egenskaper och förfallit under 60- och 70-talen. "Samtidigt sänktes alla krav överallt, alla skulle vara empatiska och ödmjuka och kvinnliga egenskaper premierades på bekostnad av manliga dito. Kvinnosakskämpar började poppa upp och dessa muterades senare till feminister, miljörörelsen kom igång och vänstern stärkte sina aktier. Allt detta (av vilket vi ser resultatet i dagens läge, både inrikes och i de flesta andra västländer) startade när kvinnorna började ta för sig och lämna hemmet för att bli yrkesverksamma på sent sextiotal."

Inlägget avslutas med orden "Som en jämförelse på min tes kan vi ställa den patriarkala arabvärlden mot den matriarkala västvärlden. Av dessa två är det ju givet vem som avancerar på den andres bekostnad. Är hemligheten med vår civilisations förfall helt enkelt att vi släppte in kärringarna i det offentliga rummet och vid maktens bord? Jag tror det."

Min första reaktion var ett uppgivet skratt. Det var liksom för dumt för att vara sant. Sen tog vetenskapsteoretikern i mig över och jag började fundera över hur man kan få den här typen av åsikter. Texten är välformulerad och välstrukturerad, så personen som skriver är uppenbarligen inte dum i huvudet. Men allt vi ser ser vi på olika sätt beroende på vilket perspektiv vi har. Rent allmänt är det svårt för folk att ta till sig med vilket manscentrerat perspektiv vi traditionellt ser historien. Det är därför det verkar krävas universitetskurser för att vi ska se ganska självklara grejer.

Men återigen, vilket perspektiv krävs för att man ska skaffa sig såna extrema åsikter? Tja, varför blev Hitler demokratiskt vald? Varför accepterades skavhandeln? Vi är inte så självständigt tänkande som vi tror. De perspektiv med vilka vi ser på saker och ting tar vi till stor del till oss utifrån. Och lever man i ett sammanhang med väldigt ensidigt perspektiv (exempelvis är 99,95% av ledarna för de största multinationella bolagen män [Connell, 2009]) är en logisk följd att ens åsikter formas av det.

Oj, det här blev längre och luddigare än jag tänkt mig. Bäst att skriva på inlämningsuppgiften istället.

Normer

Normer. Det är ett sånt där ord som betyder väldigt olika saker beroende på i vilket sammanhang det sägs. I progressiva sammanhang, som bland feminister och politiskt medvetna människor i allmänhet, är det ofta ett negativt ord. En norm betecknar där något negativt, något man bör motarbeta. Något som tas för givet av allmänheten och som förtrycker alla eller en viss grupp människor. Att våga förkasta normerna ses ofta som något obestridligt bra.

I andra sammanhang är normer något positivt. Jag har inte läst mycket psykologi, men i den kursen jag läste användes normer i positiva ordalag. Jag, som är inskolad med normer som något negativt, hade svårt att vänja mig. Föreläsaren hade också svårt att förstå när jag försökte förklara att normer i mina öron var något negativt.

Bilden snodd från http://intersektionellsolidaritet.wordpress.com

I psykologikursen var inte normer något som hindrade eller förtryckte människor. Tvärtom. Där såg man det som en grundläggande social byggsten att bygga upp normer som gjorde att ett samhälle fungerade. En norm där kan t.ex. vara att man inte slår ihjäl någon för att ta hens mat, att man tar hand om sina barn, att man hjälper varandra och så vidare.

Efter den här insikten kan jag ibland irritera mig på att ordet normer används så slarvigt inom t.ex. feministiska och queersammanhang. Det är skillnad på att ifrågasätta normer och att förkasta normer. Jag ifrågasätter gärna alla möjliga företeelser i hur vi lever tillsammans, men bara för att det är en norm behöver det inte betyda att den bör brytas. Det beror helt på vad den säger.

Jag håller på att läsa en jätteintressant kurs i genusteori, så det kommer nog bli en del fler inlägg på det här temat framöver...

Piiip - AAAaahhhrrrghh!

En sak jag funderat ganska mycket på till och från är hur folk reagerar på plötsliga överraskningar. Inte stora överraskningar, som att vinna på lotto eller att plötsligt bli sjuk, utan små överraskningar, som plötsliga ljud.

Det är få saker som kan få folk så spontant ilskna som plötsliga höga ljud. Det har man märkt efter många år som ljudtekniker. Det är som att ett plötsligt högt ljud, som ett för starkt instrument eller en rundgång, bryter ner den där ytan av acceptans och artighet hos människor, och de brister ut i ilskna grimaser och börjar gorma och skrika. Och jag tror inte det är medvetet, utan nån slags ryggmärgsreaktion.

Nog för att det är obehagligt och man kan bli rädd, men det är vid få andra tillfällen som folk reagerar på samma sätt. Den enda situation jag har märkt som kommer i närheten är om man t.ex. trampar hårt på någons tår eller råkar skada någon fysiskt så det gör ont.

Som ljudtekniker händer det att man ropar att "OK, jag ska testa ljudnivån nu så det inte är för högt, var beredda på att det kan låta". Sen testar man, det är för högt, och folk börjar skrika på en. Och det är verkligen inte meningen att skrämma folk, men testar man inte finns det inget sätt att avgöra hur högt ljudet kommer att bli när det verkligen gäller. Samma sak brukar hända när det blir rundgång. Och det är också obehagligt såklart, men det är aldrig teknikerns mening att rundgång ska uppstå, det är något man försöker undvika till varje pris. Oftast beror plötslig rundgång på att någon på scen råkar hålla mikrofonen för nära en högtalare, utan att teknikern hinner reagera i tid för att dra ner volymen. Ändå får man ta emot mängder av ilskna blickar och rop.

Det här är bara en liten tankeställare. Ljudtekniker blir ofta utskällda mer än nödvändigt, och det kan vara ett otacksamt jobb. Jag står i regel på scenen oftare än sitter vid ljudbordet, och märker att publik såväl som artister gärna skyller både det ena och det andra på teknikerna. Och det kan vara lockande, men jag har nog aldrig varit med om att en tekniker har gått in för att jävlas.

Hur påverkar Facebook våra åsikter?

Nu har det snart gått en månad sedan valet och valresultatet har börjat sjunka in. Någon kanske minns att jag i somras gjorde ett inlägg här på bloggen om resultatet i riksdagsomröstningen på Facebook. Ett resultat som inte var komplett på något sätt, men som pekade åt ganska skumma håll.

I tabellen nedan kan man se skillnaden mellan "valresultatet" på Facebook (Valappen) och det slutgiltiga resultatet i riksdagsvalet. I kolumnen till höger visas skillnaden.

Det finns fler intressanta grejer att se om man tittar på de här skillnaderna. Störst differens i procent räknat är det för sossarna och sverigedemokraterna. Sossarna fick drygt tio procentenheter mer i det riktiga valet än på Facebook, medan sverigedemokraterna fick drygt tio procentenheter mer i Facebook-omröstningen. 

Hur kommer det sig att vi röstar så olika på Facebook och i verkligheten? Är det samma personer som röstar, eller är vissa grupper överrepresenterade i Facebookomröstningen? Om jag minns rätt röstade ungefär 150 000 människor via Facebook, vilket är mindre än två procent av den svenska befolkningen. (Och dessutom tror jag att det var fullt möjligt för personer från andra länder att rösta, bara man kunde tolka svenskan).

Att piratpartiet har åtta gånger fler Facebook-röster än riktiga röster kan ju tolkas som ett tecken på att personer som sympatiserar med piratpartiet i högre grad är aktiva på forum som Facebook, än personer som sympatiserar med exempelvis sossarna. 

SD fick en tre gånger högre siffra i Facebookomröstningen än i riksdagsvalet. Att sverigedemokrater är mer internetforumsaktiva än genomsnittet känns inte lika lättköpt som att piratpartister är det, men uppenbarligen verkar det vara så. 

För ett par år sedan var jag positiv till idén att man skulle kunna rösta via internet eller exempelvis sms (deklarera kan man ju göra på alla möjliga sätt) men efter att ha sett de här siffrorna blir jag väldigt osäker. På samma sätt som att jag numera inte är lika positiv till att införa rösträtt från 16 års ålder som jag var för fem år sedan.

Är vi för dumma för det här?

En sak jag har funderat på mycket under de senaste åren är varför det är så förbannat svårt att ändra levnadsmönster. Jag har jobbat med många projekt som går ut på att medvetandegöra folk om hållbarhetsfrågor och varför det är nödvändigt att anpassa vissa saker vi gör i vårt dagliga liv om vi vill att våra barn ska kunna leva med samma standard som vi.

När man jobbar med barn och unga får man ofta kommentaren att "Nej, du kan inte jobba med levnadsvanor och tankemönster hos dem, de är upptagna med att forma sin egen personlighet". Och att barn har fullt upp med att ta reda på vilka de är stämmer ju, och bekräftas av Freud, Jung och alla möjliga psykogubbar. Men när man jobbar med vuxna hör man sedan att "Nej, de har redan fastlagt sina levnadsvanor. Det är försent att göra något." Jobbigt läge.

I grunden handlar det om att vi människor nu har jobbat oss upp till en teknisk, ekonomisk och materiell standard som aldrig har existerat tidigare i världshistrorien. Åtminstone vi i vår del av världen. Vi kan ta oss till andra sidan jorden på en och samma dag, vi kan kommunicera med vem som helst på en halv sekund, vi har obegränsat med mat och vi har gått från att handla till att shoppa (dvs vi tillfredsställer inte längre våra basala behov utan våra behov av stil och identitet).

MEN! Vi är fortfarande rent genetiskt i princip samma människor som vi var för tiotusentals år sedan. Och det är gener som säger oss att saker vi gör som inte får en direkt effekt i form av en belöning sorteras bort ur vårt beteendemönster. Det är därför vi t.ex. köper besprutad och industriellt framtagen mat, för att vi får en direkt belöning i form av lägre pris, medan belöningen för att köpa hållbart producerad mat kommer i form av ökad biologisk mångfald, renare luft och vatten, och så vidare under de kommande åren. En sådan belöning är vi inte genetiskt anpassade till att värdera.

Detta är inget nytt på något sätt, utan grundläggande psykologi. Men vad jag har funderat på är om det kanske är så att vi är genetiskt begränsade till att komma högre än en viss levnadsstandard. Vi kan komma upp till en viss nivå, men ju "bättre" vi får det i form av materiella tillgångar desto mer slår vi undan benen för oss själva eftersom vi inte har generna att hantera det.

Vi är fortfarande aporna som slänger sin skit bakom en buske. Skillnaden är att våra genetiskt identiska förfäder hade avfall bestående av ben och stenar, medan vi har avfall som består av kemikalier, elektronik och utbränt kärnbränsle.

Kanske har vi nått maxgränsen för vad människorasen kan hantera? På samma sätt som att neanderthalmänniskan inte kunde komma längre än en viss teknisk nivå på grund av sina gener, har vi homo sapiens nu också stött på ett övermäktigt hinder?

KÄLLSORTERA ELLER DÖ!!!

Det finns olika sätt att sprida ett budskap. Det här med att få människor att förstå att vi måste göra något åt vår livsstil om vi inte ska fucka upp den här planeten kan sägas på en miljon olika sättl. På 70-80-talen försökte forskare och hippies sprida budskapet, men misslyckades. Det var antingen för flummigt med för mycket färgglada blommor och fredsmärken, eller för svårt att ta in för gemene kvinna och man.

Sen fortsatte det med lite aktivister, miljöpartister och ännu fler forskare på 90-talet, men det ansågs ligga för långt från det etablerade ekonomiska systemet. Vi hade inte råd att anpassa oss, och dessutom, det förstår väl vem som helst att människan inte kan påverka klimatet.

På 2000-talet kom plötsligt en snabbkäftad ex-presidentkandidat vid namn Al Gore (kan översättas med "helt blodigt" med lite god vilja) och spelade in en bästsäljande föreläsningsfilm där han åkte hiss framför en powerpointpresentation, och VIPS! Med ens greppade människor världen över allvaret i det hela.

Det är en helt lätt att sätta fingret på exakt vad det är som faktiskt når fram och får människor att engagera sig, men häromdan sprang jag på ett exempel på hur man nog inte ska gå tillväga i första hand. Det är klimatkampanjen 10:10 som tagit fram en reklamfilm (med manus av Richard Curtis, som gjort brittiska humorfilmer som Black Adder och Notting Hill) med titeln "No Pressure". I den ställs ett antal grupper av människor inför valet att göra förändringar i sina dagliga rutiner, som att exempelvis cykla istället för att åka bil till skolan. På Monthy Python-liknande brittiskt manér sprängs sedan de som vägrar engagera sig till blodig sörja (all gore) genom en knapptryckning. Här är filmen:



Min första reaktion när jag såg filmen var nog ganska representativ: Blöööääärk, osmakligt. Och det står jag väl visserligen fast vid, men ju mer jag funderade på det insåg jag att den tangerar saker som är jävligt viktiga. Titeln, "No Pressure", återkommer flera gånger i den 4 minuter långa filmen, just för att illustrera något av en feghet/konflikträdsla hos den som försöker sprida budskapet bland sina elever/medarbetare/vänner. Det känns väldigt på pricken för hur det ofta är i verkligheten. Man vågar inte säga något som får folk att reagera negativt (Jämför med t.ex. Alliansens klart-ni-får-behålla-bilarna-vi-vill-bara-ta-bort-utsläppen-retorik).

Här drar man det hela till sin spets genom att säga att "Känn ingen press, ni gör som ni vill" och sedan brutalt spränga sagda personer i luften. Förmodligen inget bra budskap till personer som man försöker övertyga (filmen har dragits tillbaka och kampanjen bett om ursäkt) men en grymt intressant och faktiskt ganska på-pricken illustration av hur det faktiskt är. Men en touch av smaklös brittisk humor.

En scen ur "No Pressure".

Vem är det som röstar på Sverigedemokraterna?

En fråga jag oftar ställer mig är vem som egentligen röstar på främlingsfientliga partier. Är det skinnskallar? Landsbygdsbor? Adliga? Blonda och blåögda? Folk jag inte känner? Nära vänner? Kurskamrater? Lärare? Min familj? Din familj?

Någon måste det ju vara, eftersom sverigedemokraterna kom upp i ungefär 3,6 procent i senaste SIFO-mätningen jag kollade. Om vi förutsätter att dessa 3,6 procent är jämnt utspridda i befolkningen bör alltså var tjugoåttonde person jag känner rösta på SD. Säg att jag har 556 vänner (såna uppskattningar är lätta att göra i detta Facebook-tidevarv...). Det innebär att 20 av dessa är sverigedemokrater.

Går det då att göra några generaliseringar över vad som kännetecknar en person som röstar brunt? Faktum är att det finns viss statistik. Exempelvis är det vanligare bland outbildade och lågavlönade. Det är också vanligare i områden där invandrartätheten är låg.

Källan till de här uppgifterna är en dokumentär som sändes i TV4, av journalisten Lena Sundström. Hon har rest runt i Sverige och intervjuat personer som säger sig rösta på Sverigedemokraterna, och försökt få svar på vad som driver dem, vilka frågor de tycker är viktiga, och hur de tänker.

Jag lyckades inte se dokumentären på TV4.se, men den finns att se på YouTube, i fem delar. Första delen hittar du på den här länken, eller i rutan här nedanför.



Förresten, jag spelar på Café Dubbelgöken ikväll! Tillsammans med Tobias Erehed och Christina Kjellsson! Kom och lyssna! Mer info i ett tidigare inlägg.

Vissa människors behov av att skälla ut folk

Igår cyklade jag hem ifrån Frölunda Torg. Hade varit på Apoteket, Bokhandeln och nåt ställe till. Plötsligt skriker en arg herre till mig: "Här GÅR man! Det är en GÅNGbana! Cykla får du göra på vägen!". Jag blir förvånad, eftersom jag trodde att det var en kombinerad cykel- och gångbana, och förklarar detta för mannen som fortsätter vara arg. Jag svänger ut över den drygt decimeterhöga vägkanten, dunkar i asfalten på andra sidan, och fortsätter på bilvägen.

En annan gång, tror det var förra året, hade jag precis gått över gatan vid Korsvägen. Jag tyckte mig ha kollat noga så att det inte kom några bilar eller andra fordon, men när jag kommer upp på andra sidan hör jag en röst bakom mig som skriker: "Är du galen!? FLYTTA PÅ DIG!!!" Jag ser för min inre syn en gigantisk ångvält som är en sekund från att mosa ner mig i marken, så jag kastar mig åt sidan. När jag vänder mig om ser jag först inget, men rösten fortsätter att skälla ut mig. Sen får jag syn på en tant, cirka 30 meter bort, långsamt trampande på en cykel. De sekunder jag uppehållit mig gående på cykelbanan hade alltså förorsakat detta raseriutbrott.

Det verkar alltså inte spela nån roll om man är gångtrafikant eller cyklist, man blir utskälld så fort man gör nåt litet fel. Det verkar som att vissa människor har nån slags djupt rotat behov av att skälla ut folk. Jag kan hålla med om att det är bra att påpeka när om man cyklar/går/kör på fel sorts väg, men att skrika och skälla får väldigt sällan det resultat man vill. Snarare brukar det bli motsatt effekt, det vet alla som bara läst lite grundläggande psykologi.

Just såna här trafiksituationer mellan olika trafikslag verkar vara en enorm källa till sådana här utskällningar. Tidigare i sommar cyklade jag genom Slottsskogen, och fick syn på tre kvinnor i bredd med var sin barnvagn. Jag plingar, och börjar köra om. Precis då, när jag är två meter bakom den vänstra svänger hon helt utan förvarning och utan att se sig om åt sidan med barnvagnen, och jag svänger i panik upp på trottoaren för att inte köra på barnvagnen, cykeln välter och jag ramlar ner i marken. Vad får jag för reaktion av barnvagnskvinnorna? Jo, arga rop: "Se dig för!!" "Akta barnvagnen!", "Vafan, du kan inte cykla sådär!". Jag reser mig stelt upp, ber om ursäkt, borstar av mig, plockar upp cykeln och cyklar vidare.

Varför har så många den här inbyggda utskällningsreflexen? Liksom, om jag skulle skälla ut varenda gående som gick på cykelbanor i den här stan skulle jag helt tappat rösten efter några kilometer. Den där tanten måste ha det väldigt jobbigt.

Visst händer det att jag blir arg. Jag har faktiskt skällt ut bilister några gånger (eller inte skällt ut, men påpekat för) efter att de gjort en omkörning och sen tvärsvängt in framför så att man fått ställa sig på bromsen, eller när de kört ut rakt över en cykelbana utan att se sig för. Men jag känner inte behovet av att skrika och gorma, kanske delvis för att jag fattar att det inte hjälper. Visserligen skriver jag arga blogginlägg istället, men på nåt sätt känns det mer konstruktivt.

Idolaudition: Tre dagar senare

Jag har funderat lite tillbaka på min audition till Idol jag gjorde i lördags. Eller kanske inte just min audition, utan mer hur det hela fungerade. Eller kanske inte hur det fungerande, utan just hur det inte fungerade.

Väldigt lite information hade gått ut. Vi hade fått veta att portarna skulle öppnas klockan 10.00. Men klockan tio hände ingenting. Inte vad man märkte i alla fall. Timmarna gick, och kön sniglade sig framåt. Folk frös. Ingen informerade om hur lång tid vi kunde tänkas stå där, vad som hände, eller något annat överhuvudtaget. Överallt sprang sponsorer och delade ut reklamblad, men några införmatörer från TV4 syntes inte till nånstans. Ingen visste nånting, helt enkelt.

Det enda som hände var att vi emellanåt fick instruktioner från Peter Jihde och kamerateamet om att skrika lite eller studsa med nån jävla ballong (se bild ovan) mot kameran. Men det var bara de första timmarna. Sen försvann allt det där. Man satte på nån jobbig überhög musik och lämnade oss kvar i kön.

Vid tolvtiden hade vi kommit fram till stället där man släpptes in på området. Vi tänkte att nu är det inte långt kvar. Men tiden gick. En timme. En halv. Två. Ingenting hände, och ingen sa nåt. Folk började tappa mod där de stod och huttrade i skuggan.

Till slut, när vi väntat i ytterligare över två timmar, fick ett tiotal personer komma in. Sen blev det stopp igen. Efter ytterligare lååång tid öppnade de på nytt, och vi fick, stelfrusna och haltande, komma in i värmen. Där utrustades vi med en sponsorspåse med fem förpackningar Läkerol (verkar laxerande vid överdriven konsumtion!) och ett formulär som skulle fyllas i. Ingen info om vart vi skulle sen eller var formuläret skulle lämnas. Man fick fråga varandra, och ryktena florerade om vad som väntade.

Så hittade vi upp till en lång korridor där folk satt och repade eller bara blängde framför sig, alla med var sitt nummer på magen. Ett fåtal toaletter fanns, men allt papper var slut. Även här kryllade det av sponsorsmänniskor som inte hade en aning om vad som stod på, men som gärna ville att vi skulle köpa saker av dom.

Längst bort i korridoren fanns en stor sal där folk satt och väntade på att deras nummer skulle bli uppropat. Aha, så det fanns nåt slags system i alla fall. När man blev uppropad (vilket dröjde ytterligare ett par timmar) skulle man infinna sig i ett rum där man fick informationen att om vi inte hade gått på toaletten så var det försent nu. Jaha, tack för det liksom. Jag trodde att man där äntligen skulle få träffa nån som berättade hur det skulle gå till, men icke. Vi blev bara tillsagda att sätta oss i nummerordning, där vi satt ytterligare i en kvart ungefär. Till slut tecknade någon åt oss att följa med till en annan korridor, där vi tydligen skulle sitta på en rad stolar i nummerordning. Där fanns faktiskt några människor i TV4-kläder, men de var i 17-årsåldern och ägnade sig mest åt att flirta med varandra. Folk var likbleka och ryktena om hur hemska juryn var hade spridit sig och antagit intressanta former.

Okej, jag stoppar här för reflektion. Är det verkligen försvarbart att låta ungdomar från 16 och uppåt gå igenom detta, utan att säga ett enda ord? Fösas omkring som boskap på väg till... jag vet inte vad.

Jag har varit med på och jobbat inom så många olika ungdomsarrangemang så jag vet att det är a och o att ha folk som vet vad som står på och kan berätta för, lugna och prata med de som är där. När jag tänker efter har ju inte TV4 tagit nåt ansvar alls. Jag såg 16-åringar som satt och grät utan att någon pratade med dem. Här har tiotusentals ugdomar ställt upp helt utan ersättning och utsatt sig för allt det här, utan att TV4 så mycket som berättar vad som är på gång.

Jävligt oansvarigt och kasst arrangerat.

(Foto av Agnes Leijon)

Medelålders män

På onsdag har jag en tenta i den miljöpsykologikurs jag läser just nu. En väldigt kul kurs! Bland annat tar den upp hur vi psykologiskt hanterar attityder, värden och normer kring våra liv och hur många fingrar vi lägger i kors för att inte fucka upp vår och våra barns framtid.

Just attityder är väldigt centralt. Vi skaffar oss attityder av väldigt mycket andra anledningar än att de faktiskt reflekterar nåt som vi förstår är bra. Ofta är de rena försvarsmekanismer som resulterar i att vi sätter upp försvar mot att tvingas ta till oss nya tankar och handlingsmönster, även om dessa egentligen inte gör att vi får det sämre. (Gardner & Stern, 2002)

En grupp som är bland de svåraste att påverka är medelålders män. Attityder kan där vara stenhårt rotade och tillsynes omöjliga att förändra. I det fallet blir de vad Freud kallade för ego-defensiva, och syftar till att skydda nån slags ego eller heder snarare än att fatta logiska beslut.

Men det finns alltid sätt att bryta ner egodefensiva attityder. Mer eller mindre finurliga sätt, som Tomas Olausson visar i senaste numret av Effekt här ovanför.

Som avslutning ska jag dock varna för att dra ALLA medelålders män över en kam. Jag jobbar t.ex. ihop med två män runt 60 som visat sig vara väldigt radikala och medvetna! Och det finns gott om tjejer i 20-årsåldern som är konservativa så det stänker om det.