Jag hörde ett inslag i Språket i P1 igår kväll om olika uttal av r-ljud och sch-ljud. R-ljuden har vi ju några olika i Sverige; tungspets-R:en som anses vara rikssvenska och tungrots-R:en som härstammar från franskan och är vanliga söderut. Möjligen också de tonande, lite halvamerikanska R:en som jag insett är vanliga i Stockholmsområdet.
Men vad som verkligen fick mig att reagera var diskussionen om sch-ljuden. När jag var barn fick jag höra att jag inte kunde uttala sch-ljud. Inte av vuxna, men av andra barn. De sa att jag se kje, som i kedja och kjell, när jag sa sche, som i skälla och sked. "Haha, du säger kju!" sa man, och jag svarade "Det gör jag inte alls, jag säger sju!", varpå de kiknade av skratt eftersom de tyckte att jag sa kju igen.
Där jag växte upp hade man inte det "rikssvenska" sch-ljudet (eller standarduttalet som det kallades i radioprogrammet), utan det grövre che-ljudet, som i en harkling. Jag hörde stor skillnad mellan kje och sje (kedja och sju) men det gjorde inte mina klasskamrater. De försökte lära mig att uttala det "riktigt", det vill säga chu. "Försök igen! Tänk att du ska spy! Cchhhhhh! Chhhhhuuuuu!"
Det var ju inte så att jag inte kunde säga chu. Men jag tyckte det lät så fel. Mina föräldrar var inflyttade och kom inte från Bohuslän, så de hade P1-sch-ljuden som jag också hade. Vid nåt tillfälle bad min lärare mig att läsa en lista med ord på sch-ljud inför klassen, och jag uttalade dem chö, chutton, chuta, och så vidare. Klasskamraterna såg helt förvirrade ut, och läraren gick glatt vidare till nästa sida i boken.
Jag fick en stark flashback när jag hörde radioprogrammet igår, och insåg hur starka känslor det där med sch-ljud rör upp, även nu, 15 år senare. På nåt sätt var det som att jag fick bekräftat när jag lyssnade på programmet, att det inte är fel på mitt uttal. Att jag inte har talfel, utan att det bara handlar om olika sätt att uttala där båda funkar.
Men jävlar vad såna saker tar hårt när man är liten, och vad länge de sitter i. Jag undviker fortfarande att säga sch-ljud om jag kan, särskilt ordet "sju", som för alltid kommer att förbli ett pinsamt ord.
fredag 14 oktober 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Men Emanuel, jag har inget minne alls av att du uttalade ord på Bohusländskt vis när vi var små! I slutändan handlar det inte om hur man uttalar utan om att kunna göra sig förstådd, vilket är mer än infödda Tjörnbor kan många gånger :)
/Malin
Man hänger upp sig på ett fåtal personers kommentarer ganska lätt när man är liten :)
talfel är aldrig lätt att handskas med, speciellt inte när man är liten. Barn kan vara grymma. När jag var liten kunde jag inte ljuda S, F eller R. Så när jag sa mitt namn, så blev det Oi.. =)
Som tur är så kan jag säga S och F nu, men R-ljuden bråkar jag fortfarande med. Tycker fortfarande att det är riktigt jobbigt då folk påpekar ens uttal, men nu blev det en lång kommentar =)
Kramar/Sofie
Hihi, Oi! Det var det gulligaste jag har hört!! Fast det tycker man ju inte när man är liten såklart!
Har faktiskt aldrig tänkt på att du talar lustigt!
Haha, det är mycket bättre nu, men jag har fortfarande stora problem med R-ljud, och mitt nasala uttal. Det nasala uttal borde du har märkt på UKM :)
Men jag trivs faktiskt med mitt lite säregna tal nu, för det är "jag". Utmärker mej nästan.
Min pappa kom från Nordhemsgatan i Göteborg, och där skorrade man. Jag skorrade glatt också, tills jag började skolan och skulle lära mig "riktiga" r.
Resultatet: Kan inte uttala r vare sig hårt eller mjukt. Det tyckte mina klasskamrater var roligt...
Skicka en kommentar