EMANUEL DISSAR - del 23: Muntorrhet

Här kommer en ny diss! Precis som förra gången är den riktad mot en slags kroppslig åkomma. Dags för avsnitt 23 i Emanuel Dissar; Muntorrhet!

Det finns en rolig scen med Jim Carrey när han är muntorr, från Me, Myself and Irene. Tyvärr är den en återspegling av ett ganska jobbigt problem. För ett år sedan drygt började jag ta en medicin, där det på bipacksedeln stod en lista över vanliga biverkningar. Bland dem var "muntorrhet". Lite muntorrhet har väl aldrig dödat nån, tänkte jag då.

Men ganska snart insåg jag att det inte är helt angenämt att vakna på morgonen och känna känslan av sandöken i gommen. Vattnet på nattduksbordet hjälper en smula, men när det runnit ner i halsen är det lika torrt igen. Det känns som att något fastnat i munnen, men när man försöker svälja går det inte, för det finns inte en droppe saliv att svälja ner.

Dessutom luktar man illa. Enzymerna i saliven som ska bryta ner bakterier och grejer i munnen är ju så att säga frånvarande. Detta innebär som bonus att man lättare får karies. Jag har tuggat salivstimulerande medel och knarkat SB12 i ett år nu, men vänta bara! Om två månader är det slut med det! Moahahahaaa!

Vad är det med miljöpartiet och konstiga namn?

Valberedningens förslag till nya språkrör för miljöpartiet är Åsa Romson och Gustav Fridolin. Jag diggar Gustav stenhårt, och Åsa verkar vara kanonbra också.

Men här kommer en liten reflektion om namn på miljöpartister. Språkrör de senaste åren har haft efternamn som Gahrton, Pohanka, Schlaug, Goës, Westergaard, Chamberland, Ferm, Dalunde, Catalàn... Det känns som de senaste språkrören Wetterstrand och Eriksson varit undantag som bekräftat regeln om ovanliga efternamn. De nya GU-språkrören bryter också mönstret, med namn som Carlsson och Lindgren. Går det i vågor, tro?

Miljöpartister med ovanliga efternamn. Fridolin, Romson, och Wallner.

Är chansen att bli vald större om man har ett ovanligt efternamn? Och är det speciellt för miljöpartiet? De senaste partiledarna för sossarna har hetat saker som Persson, Carlsson och Sahlin. Å andra sidan har vi Reinfeldt hos moderaterna. Men Olofsson, Hägglund och Björklund är tämligen vanliga. Lundgren som företrädde Reinfeldt är också tämligen vanligt.

Kan det vara speciellt för MP och V? Ohly liksom... Och Hoffman och Schyman. För att vara ett feministiskt parti är det väldigt mycket "man".

Frågor, frågor...

Hur mycket är man värd - egentligen?

Jag hade en diskussion igår på påskafton med ett gäng vänner, och den fick mig att känna mig ganska obehaglig till mods. Vi pratade om det här med att arbeta utan lön, eller med väldigt låg lön. Det sades runt bordet att man inte skulle acceptera att gång på gång ställa upp och göra saker utan att få skäligt betalt. Då säljer man sig själv till underpris.

Jag kom in på att de flesta av mina spelningar jag gör på olika ställen är utan betalning. Förra veckan spelade jag t.ex. på Henriksberg för stökiga pubgäster utan betalning. Nästa vecka har jag en ideell spelning för en solidaritetsrörelse, och i början av juni ska jag upp till Stockholm och spela på ett tidningsjubileum, också utan att få betalt. Det händer såklart att man får betalt. Jag spelade på Gamlestans bibliotek med ABF som arrangör för nån månad sen, med 600 spänn i gage. Men runt bordet pratades det om att man brukade engagera föreläsare till olika företag för 20000 plus hotell och resa.

Plötsligt kände jag lite ångest. Jag har arbetat i tio år, både på scen och i mer traditionella jobb, men väldigt sällan tagit nåt betalt. Är det sålt mig billigt jag har gjort? Eller rentav prostituerat mig, som någon vid bordet tillstod?

Jag har sommarjobbat för 30 kr i timmen, jobbat som städare för 79 spänn i timmen, på förskola för 81 spänn och i allehanda ideella sammanhang utan betalning alls. Jag gör radio gratis, jag har engagerat mig politiskt gratis i 8-9 år, ställer upp på gratis spelningar, håller gratis föreläsningar, gör miljöutredningar gratis, hjälper företag och organisationer med miljöpolicies och handlingsplaner gratis, tar fram utbildningsförslag gratis, arrangerar musik gratis, skriver låtar gratis, skriver tidningsartiklar gratis, åker till Kenya och arbetar med biogas gratis, ger sånglektioner gratis, skriver blogginlägg om att göra saker gratis gratis...

Det är inte så att jag tycker att allt man gör måste ge profit, men jag lever på sparade CSN-pengar och det enda jag har råd med är hyran och lite mat. Ändå jobbar jag hela dagarna. En del av det jag gör ger såklart lite inkomst, framför allt de gitarrlektioner jag börjat ge nyligen, men när jag berättade om dem vid påskbordet skakade man på huvudet och sa att jag tog alldeles för lite betalt.

På en anställningsintervju jag var på för ett tag sedan kändes jobbet så nära. Vi kom bra överens, jobbet verkade jätteroligt och jag kunde ge bra svar på alla frågor de ställde. De pratade om en ingångslön på minst 25 000 i månaden, och jag tänkte (men sa inte) att sådär mycket pengar finns ju knappt. Det är mer än vad jag haft i taxerad årsinkomst de senaste åren. Igår vid diskussionen runt bordet sa nån att lönen hennes son hade var så dålig, så han ville byta jobb. Han hade 28 000 i månaden.

Det är så svårt att leva i två verkligheter samtidigt. I den ena är ingen intresserad av det man gör om man tar betalt, och i den andra funderar man om det här är sista hyran man har råd att betala.

EMANUEL DISSAR - del 22: Ont i ryggen

En kväll förra sommaren hände det sig att jag stod efter en konsert och skulle lyfta ner en högtalare från sitt stativ. Det var en stor och tung högtalare, och den satt ganska högt. Jag fick loss den från stativet, men rätt som det var höll jag på att tappa taget om den. Den var nära att ramla i marken, men jag lyckades fånga upp den i sista sekunden. Tyvärr på bekostnad av en rejäl sträckning i ryggen.

Det där har suttit i nu i 8-9 månader. I början var jag stel, men det värsta gick över efter ett par veckor. Sen när vintern och kyla kom blev det värre igen. Jag tänkte att det skulle försvinna när det blev varmt nu på våren, men icke sa nicke. I natt låg jag och vred mig som ett grillspett, lakanet var alldeles ihopkorvat på min sida av sängen.

Hur gör man med ryggont? Förutom att dissa det offentligt? Ska man gå till en naprapat? Kiropraktor? Massör?

Joggingtur till 2007 och tillbaka

I fyra år bodde jag i en barack i Högsbohöjd. Jag flyttade in 2005. Det var då en studentlägenhet hos SGS, och jag stod i kö i två år för att få den. Huset var ett tillfälligt barackhus som satts ihop medan ett av de "riktiga" lägenhetshusen i området renoverades. Grejen var att det var 1993. När renoveringen var klar kom någon på att man kunde blanda in SGS och hyra ut lägenheterna till studenter. Så när jag flyttade in betalade jag 4000 i månaden för 32 kvadrat i en mycket lyhörd barack.

Där bodde jag till 2009, då jag flyttade till Majorna där jag bor nu. Under åren jag bodde i Högsbo såg man huset förfalla mer och mer. Folk flyttade ut, men ingen flyttade in igen, eftersom lägenheterna ansågs undermåliga. Ett tag var det ett lågtröskelboende för missbrukare. De tillfälliga barackerna från 1993 tycktes ha stått kvar lite för länge. Det blev vattenskador, avloppet översvämmades gång på gång, vid två tillfällen hade jag kackerlacksinvasion och fönster och dörrar som slutade fungera lagades aldrig. Det sades att stället skulle rivas och ersättas med riktiga hus, först 2007, sen sköts det upp till 2009 och sen 2010.

Hittade ingen exteriörbild på huset så jag tog en från insidan, där jag och Isabel håller på med en filminspelning.

Men 2009 blev det för mycket även för mig som sagt, och jag lyckades få en ny studentlägenhet i Majorna. Idag tog jag en joggingtur på morgonen och av en händelse hamnade jag uppe i Högsbohöjd. När jag kom in i området märkte jag att mycket hade förändrats. Dagiset hade rivits, halva skolan var borta. Hälften av träden och buskarna i området var undanröjda, och det låg sågspån och stubbar överallt. Föreningslokalerna jag hade cyklat förbi varje morgon var jämnade med marken. Kände knappt igen mig.

Men huset stod kvar. Ruckligare och mer förfallet än någonsin. Jag vände och sprang hem igen.

EMANUEL DIGGAR - del 3: Morgonpromenader

Jag har inte skrivit på ett par dagar nu eftersom jag känner mig ledsen och uppgiven efter en sak som hände häromdagen. Men en sak man kan göra för att känna sig mindre uppgiven är ju att gå ut på morgonpromenader. Vilket osökt leder oss in på nummer tre i ordningen av Emanuel Diggar.

Det är få saker som ger mer energi och en bra start på dagen som att gå ut på en solig promenad före frukost. Fågelkvittret, den där brisen som är lite kylig och varm på samma gång och doften av dagg i luften. Mmmm. Om man vill kan man lyssna på nåt radioprogram, fast helst inte Ring P1, för då blir man mest arg, och helst inte musik, för då hör man inte fåglarna som kvittrar.

Blåmes i morgonljus. Foto: Rasmus Madsen

Om man dessutom, som jag, är en sådan person som ofta har svårt att få i sig frukost på morgonen, kan en promenad vara ett perfekt sätt att bli hungrig. Sen kan man ju upptäcka nya ställen i grannskapet också. I morse gick jag genom ett litet skogsparti jag inte varit i förut, och hittade tre av varandra oberoende välmående julgranar. Bara en sån sak.

Ett steg längre än skräckfilm

I maj förra året skrev jag ett inlägg om skräckfilmer, och varför jag är så oerhört fascinerad av och dragen till skräck. Då lovade jag även att skriva om någonting som fascinerar mig ännu mer, nämligen skräck i datorspel.

Så nu är det äntligen dags. Vad finns det då för skräckspel? Jag skulle säga att de funnits så länge det funnits datorspel (Och TV-spel naturligtvis, jag räknar dessa synonymt för tillfället). Några kanske skulle säga att tidiga actiontitlar som Doom och Wolfenstein var skräck, och jag kan hålla med om att de innehåller skräckmoment, men jag skulle ändå inte kalla dem för skräckspel.

Mina första möten med denna något luddiga genre var Pathways into Darkness av Bungie (som sedan gjorde Marathon och Halo) och Alone in the Dark av Infogrames. Redan från början var jag vettskrämd, men kunde inte låta bli att spela. Det var som att de här spelen tog mig djupare in i mig själv, till ställen som jag inte annars kunde komma åt. Lite som att utforska sitt eget undermedvetna i en mardröm.

Konceptillustration från Silent Hill.

Här kommer en lista på de fem läskigaste spel jag spelat. Det första på listan är inte nödvändigtvis det jag anser vara bäst, men det som fått mig räddast.

På femte plats: Gabriel Knight
Släpptes av Sierra 1993. Du spelar Gabriel, en halvtaskig pocketboksförfattare med betydligt större författardrömmar. Som tur är bor du i New Orleans, där en serie mord just skakar staden. Morden visar sig ha kopplingar till en voodookult, och sen blir det bara bättre och bättre! Spelet är en blandning av deckare och äventyrsspel, med komplexa relationer mellan spelets mycket välskrivna karaktärer. Vad som börjar som ett mystiskt deckarfall utvecklar sig till en mardröm. Spelet har två uppföljare, varav jag spelat den andra i serien. Den utspelar sig i södra Tyskland och handlar om varulvslegenden kring kung Ludwig II av Bayern. Även den extremt välskriven, av deckareförfattaren Jane Jensen.

Windowsversionen av Gabriel Knight 1. Macversionen
hade bättre grafik.

På fjärde plats: Pathways into Darkness
Spelet ligger i gränslandet mellan förstapersonsskjutare och "survival horror", en genre som myntades när klassikern Resident Evil kom ut. Storyn är ganska utflippad. Tillsammans med ett trupp soldater har du släppts från helikopter vid en mystisk pyramid i en sydamerikansk djungel. Du kommer bort från truppen, och får utforska pyramiden på egen hand, och upptäcker både dina fallna kamrater och tidigare expeditioner längs vägen. Pyramiden visar sig ruva på större hemligheter än någon anat. Pathways kom även det 1993 men släpptes bara för Mac.

En av de första omgivningarna man utforskar i Pathways.

På tredje plats: Silent Hill
Som den Silent Hill-älskare jag är känns det elakt att bara placera dessa mästerverk på tredje plats. Jag har blivit gastkramad, suttit vaken hela nätter och inte kunnat tänka på annat i perioder. Silent Hill är en serie där jag spelat de tre första spelen. De är utvecklade av japanska Konami, och baserade på den japanska skräckkulturen. Det första spelet kom 1999 till Playstation, och när jag spelade det för några år sedan skrämde det mig från vettet. Men framför allt är det den komplexa storyn, mystiken och sättet att berätta historien som gör mig till Silent Hill-älskare.

Silent Hills briljanta story är så mångbottnad att man
tappar räkningen. Symboliken och det som sägs mellan
raderna kan hålla en som spelare sysselsatt i flera år.

På andra plats: Amnesia - The Dark Descent
Nu börjar vi snacka skräck på allvar. Amnesia gjordes av svenska Frictional Games 2010. Historien utspelar sig under tidigt 1800-tal och är kraftigt inspirerad av H.P. Lovecraft. Som huvudperson vaknar du upp i ett preussiskt slott, och det enda du minns är ditt namn, Daniel. Under spelets gång hittar du egna dagboksanteckningar och får flashbacks till vad som utspelat sig de senaste månaderna, och vad du måste göra. Jag satt fastnaglad vid spelet i en vecka och kunde inte sluta. Det här spelet kan vara det enda nånsin som fått mig att skrika rakt ut. En av de saker som gör det så läskigt är känslan av att man håller på att bli galen. Daniel är inte nån tuff Rambo-typ som skjuter skallen av monster på löpande band. Istället är enda sättet att överleva att krypa ihop i mörka skrymslen och vrår och försöka att inte titta på de obeskrivbara fasor som rör sig i slottet. Detta eftersom man då får panik och risken att bli upptäckt ökar. Inga vapen överhuvudtaget finns i spelet, och känslan av maktlöshet inför det övernaturliga är vad som gör det så fantastiskt.

Det är nåt där! Det är nåt där! Vågar inte titta! Aaahhh!

Och så på första plats: Doom 3
Jepp. Jag kan inte hjälpa det. Doom började på tidigt 90-tal som ett hjärndött skjuta-monster-springa-runt-hitta-nycklar-spel, men Doom 3, som kom 2004, är en helt annan genre. Det är fortfarande blytunga vapen och förskräckliga monster som gäller, men här pepprar du inte ihjäl dem på löpande band. Istället kan även de minsta monstren ha ihjäl dig på ett par sekunder. Du tvingas smyga i skuggorna på den ödsliga marsbasen där det hela utspelas, medveten om att vad som helst kan ligga på lur i vartenda litet hörn. Historien är inte jättevälskriven, men den är bra och gör att spelet känns drivet av handlingen. Det kan ta flera minuter att ta sig igenom ett rum, eftersom man är så rädd att något ska hoppa fram. Och när man tror att man är i säkerhet... Shit, jag får hjärtklappning bara jag tänker på det.

Vad i hela... tur att det är en ruta ivägen. Vad var det där som
lät bakom mig?? Uh oh...

Sådär, det här blev ett långt fredagsinlägg. Trevlig helg på er.

Åh nej! Inte Farbror John!!

Som jag tidigare skrivit om är jag med i ett projekt som handlar om att ta fram ett brädspel för barn som handlar om sopsortering. Och nu börjar det verkligen hända grejer! Vi har provspelat prototypen med både vuxna och barn ett antal gånger, och det börjar faktiskt mer och mer likna ett färdigt spel.

Det det som är kul nu är också att vi har allierat oss med Gro Play & Design, ett företag som gör roliga miljöutbildande spel och pussel för barn. Vi jobbar på för fullt med design, spelbalans, händelsekort och regler, och planerar att ha ett färdigt spel till hösten.

En första skiss på spelplan. Nu jobbar vi på den slutliga.

Men! Vi skulle behöva hjälp! Spelet är ju fortfarande i sin utvecklingsfas, och vi skulle behöva veta vad folk anser är viktigt med ett bra spel, vad som gör att man vill spela ett spel flera gånger och så vidare. Så här kommer lite frågor till er som läser detta. Svara gärna i kommentarerna på det här blogginlägget, eller maila svar till mig på emanuel@emanuelblume.se

• Vad är det som gör ett bra spel?

• Vad är det som är viktigt med ett spel?

• Vad är det som ofta pajar ett spel, eller gör att man inte vill spela det?

• Är det viktigt att kunna vara många spelare?

• Ska det gå fort att spela? Hur fort?

• Är förpackningen viktig?

• Ska reglerna stå i locket?

• Nåt mer som är viktigt?

Vi är jättetacksamma med all hjälp vi kan få med spelutvecklingen!
Och förresten, den här Farbror John, det är en karaktär som kommer att återkomma i spelet. Därav den lite knepiga rubriken.

Lång dags färd mot natt

Här kommer en liten berättelse ur vardagen. Igår skulle jag upp till naturbruksgymnasiet Nuntorp utanför Vänersborg, för att redovisa mitt exjobb som jag skrivit om tidigare. Det skulle visa sig bli en lång dag.

Klockan kvart över sex lämnade jag lägenheten och gick till spårvagnen. Det regnade, men inte särskilt kraftigt. När jag kommit till centralstationen hoppade jag på ett tåg som skulle gå i riktning mot Karlstad. När vi lämnar perrongen visar det sig att nåt ljushuvud har stulit de signalkablar som gör att lokföraren kan avgöra om det kommer mötande tåg. Resultatet blev att vi kröp i snigelfart hela vägen upp till Bohus. När vi väl var framme i Öxnered hade jag sedan länge missat mitt anslutande tåg, men hoppade på en ersättningsbuss in till Vänersborg. Det var precis att jag hann ut till Nuntorp före halv tio, när min redovisning skulle börja.

Själva redovisningen kan man ju säga en del om, men jag tar den korta varianten här och säger att den gick bra. Lite dålig uppslutning, men bra diskussioner med de som var där. Vid kvart i elva skulle jag ta en buss tillbaka, men den missade jag precis. Det var dock mitt eget fel eftersom jag och rektorn suttit och pratat. Men jag tänkte att, äsch, det kommer ju en till buss om en timme, och en liten promenad har ingen dött av! Så jag börjde gå längs vägen, och tänkte att jag stannar vid en busshållplats längre fram.

Det regnade ganska rejält, men jag hade regntät jacka på mig och det hela var ganska trevligt. Till slut stannade jag vid en busshållplats och väntade in nästa buss. Men den kom inte. Efter tio minuter dök den upp längre bort på vägen, så jag gick ut ur busshållplatsen och började plocka fram mitt busskort. Men döm av min förvåning när den bara dundrar förbi! Jag stod där och kände mig jättedum. Surnade till ganska rejält, och började gå vidare. Till slut kom jag fram till Frändefors, där jag gick in på ett gatukök och åt fish n' chips. Nästa buss kom vid tio i ett, stannade vid hållplatsen (!), och tog mig in till Vänersborgs resecentrum. Där satt jag och väntade, dyblöt och genomfrusen, i en timme, tills nästa buss tog mig till Trestad Center, där jag stod och huttrade i ytterligare en kvart. Nästa buss gick till Kampenhof i Uddevalla, där jag som tur var kunde vänta inomhus. Ett tag senare kunde jag hoppa på Orustexpressen, som via Orust tog mig till Myggenäs korsväg på norra Tjörn. Där skulle den direktansluta till Tjörnexpressen som skulle ta mig till Kållekärr, där mamma skulle hämta upp mig på väg hem från jobbet. Men Tjörnexpressen hade efter tio minuter fortfarande inte kommit när jag väntade i tio minuter, och jag höll på att frysa ihjäl, så jag tröttnade på att vänta. Istället ringde jag mamma och bad henne hämta mig i Myggenäs istället för Kållekärr, och precis när hennes bil dök upp dök även bussen upp. När jag var hemma (hos mina föräldrar alltså, jag tänkte passa på att hälsa på dem) var klockan fem. Då hade jag varit på väg från Nuntorp sedan kvart i elva.

Ibland fattar jag faktiskt varför folk blir negativa till kollektivtrafiken.

EMANUEL DIGGAR - del 2: Snubben som spelar på Drottningtorget

Här kommer det andra i ordningen av Emanuel Diggar. Den här gången handlar det om killen som numera brukar stå och spela precis vid övergångsstället mellan Drottningtorget och Centralstationen. Inte trumpet-dragspels-duon alltså (även om de också är grymt bra), utan killen med det här vibrafon-liknande instrumentet som jag NU VET VAD DET HETER! Se nedan.

Det har ett helt fantastiskt ljud, och killen som spelar gör det med oerhörd känsla. Det har hänt att jag väntat tills det blir rött ljus bara för att få höra honom ytterligare en liten stund. Jag tror han stod i ett hörn av Brunnsparken tidigare, precis mellan 11:ans och 5:ans hållplatser.

Jag har ingen bild på honom, så ovan syns en ryss med en vibrafon. Nu vet jag vad killens på Drottningtorget instreument heter, det är ett hackbräde, som min vän Clas så vist påpekade. Här nedan kan ni höra ett exempel från YouTube på hur det kan låta.

Hur som helst, håll utkik efter honom nästa gång du är vid Drottningtorget!

Att vi orkar!

Tänk så mycket tid, svett och tårar man lägger lägger ner på saker som man egentligen vet inte kommer att leda någon vart. Nu menar jag inte saker i största allmänhet, utan lägenheter man söker, tjänster, bidrag och så vidare. Ändå fortsätter man, för man vet att trots att man försökt tusen gånger, kan ju den tusenförsta gången rent teoretiskt vara annorlunda.

Det kanske mest slående exemplet är lägenheter. Jag söker 2-3 lägenheter per dag via Boplats, som är den stora bostadsförmedlingen i Göteborg, och har sammanlagt sökt i storleksordningen 6-800 lägenheter, men aldrig hört ett ord om att få komma på visning. Anledningen till detta tog jag upp i ett tidigare inlägg. Ändå fortsätter jag att söka varje dag. Det är ju trots allt inte så svårt att bara logga in och söka en lägenhet.


Jobb däremot får man lägga mycket tid på att söka. Det dyker upp ganska mycket tjänster inom mitt område: miljö. Problemet är att hur bra utbildning man än har finns det alltid nån som jobbat i 25 år och har världens meritlista. Och då spelar det ingen roll att man själv har bättre utbildning. Ändå fortsätter man söka jobb efter jobb efter jobb, ibland kallas till intervju, men ändå få höra att "tack för din ansökan, men trots dina fina meriter har tjänsten tillsatts av en annan sökande."

Jaja. Snart kommer väl den där tusenförsta gången. Tills dess är det väl bara att inte ge upp. Men tänk, att vi orkar!

Jag ska bli liggist!

Häromdagen nämnde jag liggcyklar, och lovade då att jag skulle berätta mer om dessa i ett senare inlägg. Nu är det dags!

Första gången jag kom i kontakt med liggcyklar var via min vän Per Eric i Uppsala. Han är cykelentusiast i allmänhet och gillar liggcyklar i synnerhet. Så vad är då en liggcykel? Enkelt uttryckt är det en cykel där du ligger ner och trampar. Den blir därför längre och lägre än en vanlig cykel, och man har ett stort bekvämt ryggstöd att luta sig emot. Här är ett foto från ett besök i Uppsala 2007. Per Eric på liggcykeln, jag i cykelkärran, Linn trampar.

Det har länge varit svårt att få tag på liggcyklar i Sverige. Man har fått bygga dem själv eller importera från exempelvis Holland. Men de senaste åren har det dykt upp svenska importörer så att man faktiskt kan köpa färdiga cyklar här i Sverige. Det finns mängder av olika modeller, precis som med upprätta cyklar. Några är racingmodeller, andra trekkingmodeller, vissa är enkla varianter för cykling i stan, andra terrängcyklar, och så vidare.

Här är mitt första försök på liggcykel. Vill minnas att det var en ganska svårcyklad racingmodell.

Vad är det då för fördelar med att ligga ner och cykla? Jo, här är några:

• Luftmotståndet blir mindre, vilket gör att lättare att cykla snabbt.

• Man får mer kraft i benen, vilket också gör det lättare att cykla snabbt.

• Man sitter/ligger bekvämare än på en upprätt cykel, och får en jämnare belastning på kroppen.

• Man är längre ner och med fötterna före, dvs man flyger inte med huvudet före om man skulle krocka.

En stor följd av dessa fördelar leder till att det helt enkelt går jävligt mycket snabbare med en liggcykel än en sittcykel. Man blir inte trött på samma sätt eftersom man trampar i en bättre vinkel och sitter bekvämare. Per Eric cyklade Uppsala-Göteborg på på en och samma dagt. Dagen efter var han med i ett lopp, Hisingen Runt, och jag tror det tog 2 timmar ungefär. 10 mil på 2 h. Då snittar man på 50 km/h. Det är bra.

80-talister: Egoistiska, illojala och otåliga. Eller?

Jag läste en kort artikel om en ny bok av författaren och företagscoachen Emma Pihl. Boken heter "Att leda nästa generation" och handlar om hur 80-talisterna (och de 90-talister som är gamla nog) fungerar på arbetsplatser och företag. Emma är själv född 1982, och beskriver 80- och 90-talister som "otåliga, illojala och egocentriska på så sätt att de utgår från sin egen vinning istället för gruppens".

Det här är något man ganska ofta hör om just oss 80-talister. Jag kan bli ganska trött på det. Nu verkar boken (som jag tyvärr inte har läst) inte vara så svartvit, och handlar snarare om varför uppfattningen om 80- och 90-talister är som den är och hur ledarskapet kan hantera dem på ett bra sätt.

Emma Pihl, författare till boken "Att leda nästa generation".

Men hur som helst. 80-talister. Vi får ofta höra att vi är just egocentriska, karriärinriktade och osolidariska. Det här är en förenklad bild som ibland kan stämma ganska bra. Men 80-talisten är mer nyanserad än så. Det finns den karriärtänkande, självutvecklande och illojala 80-talisten. Men det finns också en annan, mer dold 80-talist som inte gör lika mycket väsen av sig.

Den här andra sidan är personen som jobbar och sliter lika medvetet som den mer etablerade karriär-80-talisten, men på helt andra arenor. Hen är engagerad i ideella föreningar, miljörörelsen eller någon kulurorganisation. Hen är universitetsutbildad och jobbar gratis i ett antal olika projekt, både av solidariska skäl och för att skaffa sig meriter som någon gång kan ge ett betalt arbete. Hen är väl medveten om jobb finns oändligt av, så länge man inte kräver att få betalt. Engagemanget finansieras av extrajobb inom äldrevården, som personlig assistent eller i kassan på Hemköp.

80-talisten är formad av sin uppväxt, och ett barn av sin tid, precis som Nationalteatern sjöng. Men det finns många sätt att formas, och bilden av oss som karriärkåta och egocentriska är, vill jag påstå, en farlig förenkling.

Om jag hade pengar, ladididi ladididi lalalalala...

När man håller på att söka jobb och går på sporadiska anställningsintervjuer, händer det ibland att fantasin flyger iväg och man funderar lite på hur det skulle vara om man faktiskt fick något av de där jobben! Man ska ju akta sig för att ropa hej för tidigt och allt det där, men ibland kan man inte låta bli att fundera över hur så mycket skulle ändras.

Jag var på en spännande anställningsintervju häromdagen, för ett jobb som verkade hur kul som helst. Både energi och miljö liksom, det är ju som klippt och skuret för min utbildning och precis det jag vill göra! I slutet av intervjun fick jag frågan om jag funderat över mina löneanspråk. Det hade jag inte. Jag har nog tänkt att lön, det är bra om man får, då kan man betala hyran! Men jag har inte riktigt insett vilka lönenivåer man faktiskt kan få på ett någorlunda kvalificerat heltidsjobb. Jag ska inte skriva några summor här, men den eventuella månadslönen ligger i områden som är större än min nuvarande taxerade årsinkomst.

Man anpassar ju sig till en i jämförelse ganska spartansk inkomst som student. Bor man dessutom i dyr studentlägenhet blir det inte många kronor kvar när hyran är betald. Restaurangbesök, resor och nya kläder blir saker man tänker noga över innan man investerar i.

Jag har länge haft en lista i huvudet, mest på skoj, på saker jag ska göra när jag nån gång får riktig lön. Nu är det såklart långt ifrån säkert att jag kommer att få det den här gången, men som sagt, man kan ju fantisera.

Emanuels lista över saker han ska göra när han nån gång får riktig lön:

• Gå på restauranger. När man åker genom stan och ser alla spännande ställen får man sån lust att pröva allt. Libanesiskt, indiskt, persiskt, mexikanskt... Mmmm...

• Köpa snygga kläder som passar. Inte så att jag ska frossa i sammetskostymer, men det vore trevligt med ett visst urval skjortor.

• Åka tillbaka till Afrika. Nån gång i framtiden. Vill besöka Kenya igen, hälsa på folk i Ugunja och se hur det gått för dem, och sen ta tåget ner till Tanzania och bestiga Kilemanjaro...

• Bygga upp ett litet vinförråd. Så man har några sorter att välja bland när man har folk på middag.

• Handla bättre mat. Mer ekologiskt, mindre euroshopper, godare och mer varierat!

• Betala studielån. Det vore inte fel att slippa den där CSN-skulden.

• Skaffa en liggcykel! För några år sen var man tvungen att importera delar och bygga sin cykel själv. Nu kan man faktiskt köpa färdiga liggcyklar. Tänkte skriva mer om såna i kommande blogginlägg.

Nä, tillbaka till vardagen nu...

I want YOU!

Som jag nämnt tidigare är det skivinspelning på gång i maj. Låtarna är klara, studion är bokad, och det ska bli otroligt spännande. MEN! Jag är fortfarande på jakt efter några musiker som kan göra inhopp på några enstaka låtar. Alltså söker jag musiker! Om du känner att det är något av nedanstående instrument du vill hoppa in på, tveka inte att maila mig på emanuel@emanuelblume.se!

Jag söker alltså:

• Saxofonist

• Flöjtist

• Trumpetare

• Syntspelare

• Sitarspelare (!)

• Tablas-spelare (!!)

Det är alltså bara på några enstaka låtar jag behöver era insatser, så att vara med innebär inte att man behöver spela in 12 låtar. Så känner du att du är vass på något av ovanstående instrument, maila mig!

EMANUEL DISSAR - del 21: Saker som heter sin adress

Här kommer en ren gnälldiss.

Varför är det så mycket saker som heter sin hemsideadress? Studera.nu, till exempel. Det är som att en restaurang skulle heta "Folkungagatan 12, uppg. B", eller att tidningen Faktum skulle heta "Stampgatan 50".

Okej, det kan vara praktiskt att en organisation heter sin adress, t.ex. "Folkhögskola.nu", men är det inte ganska fantasilöst? Att söka på en organisations namn är ju lätt som en plätt idag. En lite kul grej är att tittar man i sökrutan på förslagen på vanligaste sökningar ser man att det ofta är adresser folk har sökt på. Till exempel eniro.se. Det är lite som att ringa nummerupplysningen och fråga om numret till 031-368 70 00.

I brist på vettig bild lägger jag in en bild på en söt igelkott.

Kan det vara så att gränsen mellan adress och namn börjar flyta ut? Att många som söker på internet inte vet om de söker eller skriver in adressen? Är det bra eller dåligt?

EMANUEL DIGGAR - del 1: Podradio

Här kommer det allra första pilotavsnittet av Emanuel Diggar, en positiv systerserie till Emanuel Dissar. Och detta pilotavsnitt kommer att handla om den ytterst fiffiga uppfinningen som går under benämningen podradio.

Jag har alltid gillat radio. Inte musikradio utan pratradio. Inte för att jag har något emot musikradio, men musik har man liksom överallt annars, tänker jag. I mp3-spelaren, Spotify, skivsamlingen, och så vidare. Men pratradio är bra. Mitt problem har varit att jag har ganska lösa rutiner i mitt dagliga liv och således oftast missar de program jag vill höra.

Men så fick jag nys om podradio! Det var i samma veva som jag köpte min första mp3-spelare 2005. Plötsligt kunde jag lyssna på det program jag ville, när jag ville, utan att behöva göra nåt annat än att plutta i iPoden i datorn med jämna mellanrum. Den hämtar automatiskt hem de senaste avsitten av de program jag vill ha och lägger dem direkt i iPoden, så jag kan lyssna antingen där eller direkt i datorn.

Resultatet blev att mitt radiolyssnande sköt totalt i höjden. Och jag har inte missat ett enda avsnitt av Spanarna eller på Minuten sedan 2005!

Ingvar Storm, en radiosnubbe jag diggar stenhårt.

Här är några tips på bra podradioprogram! Kopiera länkarna och klistra in i t.ex. iTunes för att prenumerera.

• På minuten - Skitroligt improvisationsprogram i P1. Påminner lite om Parlamentet, fast bra.

• Spanarna - Kulturellt trendspaningsprogram i P1.

• Slottspod - Populärvetenskapligt astronomiprogram som jag är med i!

• Vetenskapsradion - P1s vetenskapsnyheter.

• Ordalaget - ordnörderiprogram för oss som gillar språk! Min mentor och förebild Christina Kjellsson är med.

• Klotet - Bra miljöprogram i P1.

EMANUEL DISSAR - del 20: Avtal som inte går att säga upp

Den lilla "mini-serie" i tre delar, som jag hade tänkt att Emanuel Dissar skulle bli, har nu nått sin tjugonde del. För att fira detta kommer jag att dra igång en syster-serie, nämligen... (trumvirvel!) Emanuel Diggar! Inget ont som inte för nåt gott med sig, så att säga. Och hur kul är det att gå omkring och vara negativ och dissa dag efter dag? Dags för lite diggande helt enkelt. Men inte idag. Idag ska det dissas för tjugonde gången.

För ungefär två år sedan blev jag medlem på dejtingsajten be2. Detta skulle visa sig vara ett stort misstag. Trots att det utlovats "gratis registrering" och "kontaktgaranti" visade det sig att ville man kunna skriva meddelanden till andra medlemmar eller kunna läsa sånt som andra eventuellt skrev till mig var man tvungen att betala. Så dök det upp ett erbjudande om ett halvårs "premiummedlemskap" för 440 kr. Jag fick ett infall och betalade. Men trots detta fick jag inga svar på mina många kontaktförsök. Ingen kontaktade mig eller ens tittade på min profilsida. Så jag sa upp medlemskapet. Trodde jag.

Några månader senare drogs 440 kr från mitt konto. Jag blev förvirrad, men tänkte att de kanske inte dragit nåt när jag blev medlem, utan drog det retroaktivt. Döm av min förvåning när det efter ett halvår till försvann ytterligare 440 kr! Jag blev jättesur, och upptäckte att mitt medlemskap fanns kvar. Jag loggade in och försökte säga upp det på riktigt. Det tog lång tid, sidan är konstruerad så att det är i princip omöjligt att säga upp sitt medlemsavtal, men till slut lyckades jag. Trodde jag, återigen. För igår tänkte jag att det var i början av april som de drog pengar tidigare, så jag blev misstänksam och loggade in för att se om kontot fanns kvar. Och mycket riktigt, det gjorde det. Jag satt i flera timmar igår förmiddag och försökte förstå hur man skulle kunna säga upp det, skrev flera arga mail till kundtjänst och var inne på varenda litet skrymsle på sajten. Till slut hittade jag en kryptisk länk på en kryptisk hjälp-sida som ledde vidare i 3-4 steg till en möjlighet att skriva ut ett fax man kunde skicka till en organisation i Luxemburg, och på så sätt säga upp sitt medlemskap. Men hur många har fax 2011 liksom? Jag lyckades i alla fall få iväg det via min mors fax på hennes jobb, och tänkte att NUUU är det äntligen över.

Men när jag kom hem på kvällen efter att ha tränat och varit på stabsmöte ploppade det in ett automatiserat mail i inboxen. Tydligen var jag 14 dagar försenad och mitt medlemskap var förlängt ytterligare ett halvår till en kostnad av ytterligare 440 kr. Jag trodde knappt det var sant. Det stod ingenstans att man skulle skicka det där #&%! faxet 14 dagar i förväg! Det är sånt här som Plus-Sverker slänger i soptunnan.

Efter att blivit avlurad nästan 2000 kr på något jag inte fått ut ett dugg av, och som jag dessutom försökt säga upp i ett och ett halvt år kände jag mig lurad, utnyttjad och smått förnedrad. Jag hade lagt ner mycket tid på att formge min profil, skriva personliga meddelanden, och så vidare. Deras reklam gör gällande att det är lätt som en plätt att träffa intressanta människor och hela sidan är full med pastellfärgade, heteronormativa överidealiserade bilder av lyckliga män och kvinnor som gör kärleksfulla saker. Bullshit, säger jag. Verkligheten är att de utnyttjar osäkra och kärlekskranka människor att betala stora summor, underblåser deras självsäkerhet med falska bilder av hur lätt det är att hitta någon, och uppmuntrar till att betala ytterligare pengar för premiummedlemskap och ytterligare värdelösa tjänster. Som dessutom inte går att avsäga sig. Det är så lågt.