80-talister: Egoistiska, illojala och otåliga. Eller?

Jag läste en kort artikel om en ny bok av författaren och företagscoachen Emma Pihl. Boken heter "Att leda nästa generation" och handlar om hur 80-talisterna (och de 90-talister som är gamla nog) fungerar på arbetsplatser och företag. Emma är själv född 1982, och beskriver 80- och 90-talister som "otåliga, illojala och egocentriska på så sätt att de utgår från sin egen vinning istället för gruppens".

Det här är något man ganska ofta hör om just oss 80-talister. Jag kan bli ganska trött på det. Nu verkar boken (som jag tyvärr inte har läst) inte vara så svartvit, och handlar snarare om varför uppfattningen om 80- och 90-talister är som den är och hur ledarskapet kan hantera dem på ett bra sätt.

Emma Pihl, författare till boken "Att leda nästa generation".

Men hur som helst. 80-talister. Vi får ofta höra att vi är just egocentriska, karriärinriktade och osolidariska. Det här är en förenklad bild som ibland kan stämma ganska bra. Men 80-talisten är mer nyanserad än så. Det finns den karriärtänkande, självutvecklande och illojala 80-talisten. Men det finns också en annan, mer dold 80-talist som inte gör lika mycket väsen av sig.

Den här andra sidan är personen som jobbar och sliter lika medvetet som den mer etablerade karriär-80-talisten, men på helt andra arenor. Hen är engagerad i ideella föreningar, miljörörelsen eller någon kulurorganisation. Hen är universitetsutbildad och jobbar gratis i ett antal olika projekt, både av solidariska skäl och för att skaffa sig meriter som någon gång kan ge ett betalt arbete. Hen är väl medveten om jobb finns oändligt av, så länge man inte kräver att få betalt. Engagemanget finansieras av extrajobb inom äldrevården, som personlig assistent eller i kassan på Hemköp.

80-talisten är formad av sin uppväxt, och ett barn av sin tid, precis som Nationalteatern sjöng. Men det finns många sätt att formas, och bilden av oss som karriärkåta och egocentriska är, vill jag påstå, en farlig förenkling.