När Moses ledde smålänningarna ut ur Egypten

Så var det dags att åka till Uppsala igen. Den här gången med min flickvän Agnes, min polare Mats och hans vänner Malin och Elsa. Ett av målen var att se hur det gick till när Moses ledde smålänningarna ut ur Egypten. För att belasta både ekonomin och miljön så lite som möjligt såg vi till att fylla en bensinsnål bil på resan till universitetsstaden i Uppland.

Väl i Uppsala delade vi upp oss. Jag och Agnes sov hos hennes vän Maria i en jättefin lägenhet vid Luthagsesplanaden. Te, choklad och jordgubbar gjorde första kvällen extra minnesvärd!

På lördagsförmiddagen strosade vi runt i Uppsala. Vi kollade in ställena där Agnes tidigare bott och pluggat. Snacka om att Uppsala är en vacker stad. Det var så annorlunda att se den nu än när i december, när hela staden täcktes av en meter snö.

Och just nu var Uppsala extra vackert.

På eftermiddagen åt vi norrländsk lördagsfika på Norrlands nation, som Agnes hört till när hon pluggat i Uppsala. Galet god smörgåstårta och stooor kaka för 40 spänn. Mmm, jag gillar studentställen. Sen var det dags att göra det vi kommit dit för.

NoNSEns står för Norrlands Nations SpexEnsemble, och även där har Agnes ett förflutet. Och som relativt nybliven men starkt insyltad spexare var jag ju tvungen att följa med till Uppsala när NoNSEns satte upp "Moses Nilson - eller Guldet blev till kalv - eller Kodnamn: Potatismose - eller Utvandrarna från Egypten". I det visade det sig att det i själva verket inte var judarna som tågade ut ur Egypten, utan smålänningarna, med Karl-Aron och Krestina i Spetsen. Mosebok korsades med Mobergbok.

Överlag blev jag väldigt imponerad! Största skillanden mellan Uppsalaspex och Göteborgsspex är att de förstnämnda framförs på rim. Här användes också dekor och rekvisita i betydligt större utsträckning, vilket gav stor inspiration för kommande spexår hemma i Göteborg...

Efter spexet gick vi på Norrlands nations studenthak, Orvars pub. Där åtnjöt vi trevligt spexialt sällskap, vegetariska grekburgare (och kycklingvingar för de som åt sånt), cider och drinkar med väldigt studentikosa priser.

På söndagen gjorde vi en snabb sväng till en ekoby precis utanför stan för att handla lite ekologisk och billig vegetarisk mat i lösvikt. Det visade sig dock att den inte var så billig och lösviktig som den var sist jag var där. Men ändå liksom.

Det sista vi gjorde innan vi lämnade Uppsala var att "ta en liten snabb sväng" förbi IKEA. Agnes skulle bara köpa ett hyllplan nu när vi ändå hade bil. Sen kom jag på att jag ville ha några burkar, och Mats kom på att han också behövde lite grejer, så det slutade med att vi inte kom ifrån Uppsala förrän vid tretiden...

Men tack vare gott humör, tillgång till laterala gåtor och en GPS-utrustad iPhone gick hemfärden på ett kick.

Until next time... hejdå Uppsala!

Jag är inte rädd för tandläkaren, men...

Jag var hos tandläkaren igår. Det var obehagligt, sved och gjorde ont. Inte under själva borrandet alltså utan några minuter senare.

Tyvärr har jag dålig tandhälsa. Det hjälper inte vad jag försöker med. Fem minuter tandborstning två gånger om dagen med extrastark tandkräm, floursköljning, flourtabletter, tandtråd, flourtuggummi... Hur mycket jag än försöker sköta om mina tänder har jag ändå hål varenda jävla gång dom kontrollerar. Och så sitter man där med en massa möbler och vassa redskap i munnen och kan inte argumentera emot när de föreläser om hur viktigt det är att sköta sin tandhygien. Tack, jag kan det där.

Extra fånigt känns det när jag pratar med vänner som kanske borstar tänderna nån gång om dagen (i bästa fall), äter mycket mer sötsaker än jag, och aldrig begagnar sig av tandtråd, flourlösning eller andra dentalhygienska produkter, och som aldrig haft ett enda hål i hela sitt liv.

Jaja, det kanske är nån slags kompensation för att jag har så bra hårkvalitet. Tyvärr hjälper inte det min tämligen ansträngda ekonomi. Jag är inte rädd för tandläkaren, men skitskraj för de fyrsiffriga belopp receptionisten tar ut varje gång man lämnar tandläkaren.

När Staffan Hellstrand och Bob Hansson snodde min låt

Okej, jag kom ju inte med i Idol. Men det här slår nästan högre. Hur konstigt det här låter så kunde man på SVT i förrgår se Bob Hansson och Staffan Hellstrand framföra en text jag skrivit (och som Hellstrand tonsatt) i baksätet på en taxi, för en taxichaufför som hette Ali!

Hur kommer sig då detta? Jo, precis som med texten om semlor som jag skrev om här tidigare så hade jag skickat in den här texten till SVT-programmet Babel, där Bob Hansson efterlyst kärleksdikter. Jag tänkte att det kommer ju att vara tiotusentals människor som skickar in, så det gör väl varken av eller till om jag skickar några stycken.

Så fick jag mail från min kusin Mathias, som sa att jag skulle titta på Babel på SVT Play, och jag satte téet i halsen när jag fick se ovanstående scen ungefär 53:20 in i programmet. Sedan blev jag upplyst (av någon tämligen involverad) om att texten läses upp i sin helhet vid 16.40, och att Staffan Hellstrand tonsätter den vid 36-37 nånstans. Programmet finns på http://svtplay.se/t/102834/babel

Sen kortade ju Hellstrand ner texten med en tredjedel, och skrev om den en smula. Så här följer den i orginal. Den heter "Jag missar aldrig spårvagnar", och ja, den handlar om någon i verkligheten...

jag vet att jag sa att jag aldrig missar spårvagnar

att jag alltid är i tid

men när jag stod och frös på Redbergsplatsen

och du stod och frös bredvid

och klockan blivid midnatt

och det var dags att säga hej

såg jag till att missa vagnen

så jag fick följa med till dig

på din vagn var det trångt

och i din säng var det trängre

min trots ditt tunna täcke

så frös vi inte längre

Google avslöjar oss!

Ni har väl märkt att när man ska söka efter nåt i den lilla sökrutan uppe i högra hörnet i webbläsaren (som oftast är en google-ruta) så får man förslag innan man har skrivit färdigt. Jag antar att de här förslagen baseras på vilka fraser folk söker på oftast. Jag skulle söka på "När slutar skolorna?" och när jag hade skrivit "När slutar" så tyckte Google att jag skulle fråga "När slutar snoppen växa?".

Här är några ganska intressanta exempel på vilka frågor folk oftast ställer på Google:

Lite gulligt att vanligaste varför-frågan är varför himlen är blå!

Oj, här var det mycket graviditeter. Takskottning visar sig vara en bubblare.

Facebook är tydligen källa till många hör gör man-frågor. Man undrar hur långt RFSU har kommit i sitt folkbildningsarbete när "hur gör man barn" ligger så långt upp.

Den här tog jag med mest för den kryptiska frågan "varför skakar hunden?".

Nu blev det takskottning och graviditet igen. 

Oj, vi svenskar är uppenbarligen ett mycket osäkert folk.

Här hoppar man ju till lite när man läser det andra förslaget. Inte för att det är felskrivet, utan för att så många verkar undra. Läskigt.

Vad drar man då för slutsatser av allt det här? Det som kanske slår en kraftigast är att så många frågor handlar om graviditet. Facebook springer upp som god tvåa och takskottning kommer, något oväntat, på tredjeplats.

Men jag kan verkligen inte släppa det där med hunden som skakar.

Idolaudition: Tre dagar senare

Jag har funderat lite tillbaka på min audition till Idol jag gjorde i lördags. Eller kanske inte just min audition, utan mer hur det hela fungerade. Eller kanske inte hur det fungerande, utan just hur det inte fungerade.

Väldigt lite information hade gått ut. Vi hade fått veta att portarna skulle öppnas klockan 10.00. Men klockan tio hände ingenting. Inte vad man märkte i alla fall. Timmarna gick, och kön sniglade sig framåt. Folk frös. Ingen informerade om hur lång tid vi kunde tänkas stå där, vad som hände, eller något annat överhuvudtaget. Överallt sprang sponsorer och delade ut reklamblad, men några införmatörer från TV4 syntes inte till nånstans. Ingen visste nånting, helt enkelt.

Det enda som hände var att vi emellanåt fick instruktioner från Peter Jihde och kamerateamet om att skrika lite eller studsa med nån jävla ballong (se bild ovan) mot kameran. Men det var bara de första timmarna. Sen försvann allt det där. Man satte på nån jobbig überhög musik och lämnade oss kvar i kön.

Vid tolvtiden hade vi kommit fram till stället där man släpptes in på området. Vi tänkte att nu är det inte långt kvar. Men tiden gick. En timme. En halv. Två. Ingenting hände, och ingen sa nåt. Folk började tappa mod där de stod och huttrade i skuggan.

Till slut, när vi väntat i ytterligare över två timmar, fick ett tiotal personer komma in. Sen blev det stopp igen. Efter ytterligare lååång tid öppnade de på nytt, och vi fick, stelfrusna och haltande, komma in i värmen. Där utrustades vi med en sponsorspåse med fem förpackningar Läkerol (verkar laxerande vid överdriven konsumtion!) och ett formulär som skulle fyllas i. Ingen info om vart vi skulle sen eller var formuläret skulle lämnas. Man fick fråga varandra, och ryktena florerade om vad som väntade.

Så hittade vi upp till en lång korridor där folk satt och repade eller bara blängde framför sig, alla med var sitt nummer på magen. Ett fåtal toaletter fanns, men allt papper var slut. Även här kryllade det av sponsorsmänniskor som inte hade en aning om vad som stod på, men som gärna ville att vi skulle köpa saker av dom.

Längst bort i korridoren fanns en stor sal där folk satt och väntade på att deras nummer skulle bli uppropat. Aha, så det fanns nåt slags system i alla fall. När man blev uppropad (vilket dröjde ytterligare ett par timmar) skulle man infinna sig i ett rum där man fick informationen att om vi inte hade gått på toaletten så var det försent nu. Jaha, tack för det liksom. Jag trodde att man där äntligen skulle få träffa nån som berättade hur det skulle gå till, men icke. Vi blev bara tillsagda att sätta oss i nummerordning, där vi satt ytterligare i en kvart ungefär. Till slut tecknade någon åt oss att följa med till en annan korridor, där vi tydligen skulle sitta på en rad stolar i nummerordning. Där fanns faktiskt några människor i TV4-kläder, men de var i 17-årsåldern och ägnade sig mest åt att flirta med varandra. Folk var likbleka och ryktena om hur hemska juryn var hade spridit sig och antagit intressanta former.

Okej, jag stoppar här för reflektion. Är det verkligen försvarbart att låta ungdomar från 16 och uppåt gå igenom detta, utan att säga ett enda ord? Fösas omkring som boskap på väg till... jag vet inte vad.

Jag har varit med på och jobbat inom så många olika ungdomsarrangemang så jag vet att det är a och o att ha folk som vet vad som står på och kan berätta för, lugna och prata med de som är där. När jag tänker efter har ju inte TV4 tagit nåt ansvar alls. Jag såg 16-åringar som satt och grät utan att någon pratade med dem. Här har tiotusentals ugdomar ställt upp helt utan ersättning och utsatt sig för allt det här, utan att TV4 så mycket som berättar vad som är på gång.

Jävligt oansvarigt och kasst arrangerat.

(Foto av Agnes Leijon)

Idolaudition: Tio timmar av kyla, hunger, ryggont och kissnödighet

Om någon för ett par år sedan hade berättat för mig att jag den 10 april 2010 skulle söka in till Idol, skulle jag förmodligen skrattat så jag kiknade. Ändå var det precis det jag ägnade gårdagen åt. Det började som en tokig idé, nånting galet man borde göra bara för att, och det slutade med att vi gick upp i går morse klockan halv sju och drog iväg till Svenska Mässan, där intagningen skulle hållas.

Det var grymt kallt att stå där innan solen hade letat sig över hustaken, och jag vågar knappt tänka på hur det varit för dem som övernattat utanför mässan... Konstiga saker hände i kön. Som följande kyckling, som måste ha varit en intressant mutation eftersom den är den enda kyckling jag nånsin sett som har päls istället för fjädrar.

Som tur var hade jag med mig det bästa möjliga sällskap man kan tänka sig, utan vilket jag aldrig hade gjort verklighet av den här galna idén. Och hon i sin tur hade med sig sin nyinköpta iPhone, så vi fördrev tiden med att försöka slå varandras rekord i Falldown och DoodleJump. Och så tog hon några bilder också, tyvärr inga på sig själv.

Det var kul att studera de tusentals andra som stod i kön. Det visade sig vara mer eller mindre obligatoriskt med Converse-skor.

Till slut blev vi insläppta och resten är inte sådär jätteintressant. Efter många om och men ropades mitt nummer upp och jag fick komma in till juryn, som ställde lite krystade frågor om vem jag hade som förebild och så vidare. Sen började jag sjunga Lars Winnerbäcks "Kom Änglar", men hann bara två verser och en refräng innan de avbröt. 

"Tack, du behöver inte fortsätta."

Jag tänkte att "Jahapp, då var det bara att packa ner gitarren och dra härifrån", när de fortsatte.

"Jag kan säga direkt att det här är bra. Det är inte bara bra, det är JÄVLIGT bra. Jag har aldrig hört nån göra den här låten bättre. Du gör den bättre än Winnerbäck."

Jag stod där och stirrade som ett fån.

"Men vispop är inte vad vi letar efter i Idol. Be nästa deltagare komma in när du går ut."

Så nu är jag nöjd. Jag fick både bekräftelse och slapp vara med i Idol. Men jävlar vad trött jag var efter alla timmar i kön och där inne. Och grejen var att jag skulle vidare till Partille där jag hade en spelning på kvällen, på en stödgala för jordbävningsoffren i Chile.

Det blev en spelning med betydligt större publik än den lilla juryn, men med betydligt sämre uppslutning än de många tusen som köat för Idolintagningen. Totalt var det kansk 40 i publiken. Men så jävla mycket roligare! Massa bra artister, och det gick både jättebra och var jättekul att spela. Men sen fick jag extranummer, och då tog hjärnan slut. Jag kämpade mig igenom texten, rafsade ihop mina grejer, stapplade till tåget och somnade innan vi lämnat Partille.

Det är lite intressant, att så många tusen hellre utsätter sig för 10 timmars kö för att bli utskälld av en jury, än att gå på en konsert med massa bra artister, för att stödja jordbävningsoffren i Chile.

(Alla foton tagna av Agnes Leijon)

Med gitarr från Chile till Partille

Vad har Cirkus Miramar, jordbävning, Chile, jag och Partille gemensamt? Det är kanske inte helt lätt att lista ut för en oinvigd, men häromveckan ringde en gammal vän och undrade om jag ville vara med och spela på en stödgala för jordbävningsoffren i Chile. Absolut, det vill jag gärna, sa jag, för det ville jag ju gärna! 

Så på lördag kväll kliver jag upp på scenen på Kulturum i Partille tillsammans med andra artister, t.ex. Alice Strövare och Ragdoll Shout. Så det blir musik, dans, poesi, konst och en massa annat skoj! Har du vägarna förbi Kulturum i Partille så kom dit! Insläpp 17.30.

Dessutom är det ytterligare en gala veckan efter, men den gången i Skara. Då uppträder bland andra mina favoriter sedan 10 år tillbaka; Cirkus Miramar!

Men först är det Partille på lördag som gäller. Dock ska jag göra nåt hemligt på lördag förmiddag, som också har med musik att göra. Men jag berättar inte vad! Än.

Ur tid är leden, sa Hamlet

Det har blivit dags för en dikt igen. Vad händer om man tar Hamlet, placerar honom i Stockholm 2010, och låter honom uttala sig om byggandet av Förbifart Stockholm? Bara ett sätt att ta reda på det... läs!

Hamlet var en dansk figur

i guldkrona och siden

han tröttnade på Danmark

och sa 
ur led är tiden

han sökte sig till Sverige

och framåt tusen år

slog sig ner i Stockholm

en tvåtusentalsvår

där byggde dom en bilväg

trots utredningsbeskeden: 
trafiken kommer öka

Hamlet sa 
ur tid är leden!

han tänkte 

Sverige dränks i bilar

nu vill dom antalet ska ner, 

ändå lägger dom miljarder

på att få plats med fler!

att fara eller inte fara?

det är onekligen frågan

månn ädlare att lida och fördraga

ett bittert ödes smog och bilar

än att sätta sig på tåget

där kropp och sinne vilar,

för svenskarna tar bilen

är det lathet eller feghet?

undrar stackars Hamlet

i eftertankens kranka blekhet

men om dom inte tänker om 

är Sverige dömt

och cirkeln sluten

konstaterar Hamlet sorgset, 

se, däri ligger knuten!

SVT snodde semlor sent om sider!

Nån tipsade mig för ett tag sen om att det skulle vara en tävling i SVTs kulturprogram Babel, som gick ut på att skriva kärleksdikter. Det var ingen mindre än Bob Hansson som skulle hålla i det hela (som jag ju faktiskt träffat några gånger i olika sammanhang). Så jag skickade väl in ett par dikter och tänkte inte mer på det. Så ikväll damp det ner ett mail där en kille jag känner lite grand gratulerade till "publikationen på SVT". Jag förstod först inte vad han syftade på, men sen trillade tioöringen ner, och jag skyndade till Babels hemsida.

Där möttes jag av ovantående bild! Dom hade alltså till och med bemödat sig att göra en fin liten installation av det hela! Blev jätteglad!

Själva programmet sänds tydligen ikväll. Ska kolla om dikten är med på nåt sätt. Man vet ju aldrig.

Det ska dock sägas att jag numera gärna äter semlor.