Julpromenad i t-shirtväder

Är ute hos mina föräldrar på Tjörn över julen. Ikväll ska vi fira med min bror och hans familj.

God jul på er alla, här är några foton från en julaftonspromenad i solskenet.

Sista dagen på jobbet

Sista dagen på jobbet för det här året. Nu blir det jullov. Puh. 

Några glimtar från från vad jag tar ledigt ifrån:

Våra telefoner är skumma. De går för snabbt. Inte bara min alltså utan allas. Till vänster jobbtelefonen och till höger min egen. På några månader har den smitit före 10 minuter.

Oftast har man en ganska trevlig utsikt men vissa mornar är det väldigt grått utanför fönstret...

Man kan ju diskutera lägenhetskomposters vara eller inte vara, men de funkar onekligen.

Om kommunister och vindkraftverk

Under mitt politiska uppvaknande på högstadiet och gymnasiet hann jag röra mig över nästan hela den partipolitiska skalan (även om jag kanske inte uppehöll mig jättelänge i den konservativa änden). Men en av de första sakerna som slog mig var de ständiga bråken på vänstersidan. Den politiska vänsterrörelsen som sedan 70-talet delat upp sig i allt mindre partier och verkade ägna det mesta av sin energi till att kritisera varandra, och inte minst sossarna.

Jag var 16 och politiskt nyvaken med proggmusik i hörlurarna. Att vänstern under 70- och 80-talet ägnat så mycket energi åt att slåss med varandra tyckes mig väldigt konstigt och korkat. Ändå tycks samma grej upprepa sig gång på gång. Jag hoppar tio år framåt, till nutid, och ser hur miljöengagerade lägger mängder av energi på att kritisera vindkraften.

Missförstå mig inte nu. Det är bra att ifrågasätta varje ingrepp i naturen som innebär miljöpåverkan. Och ALL energiprodution innebär miljöpåverkan. Solkraft och vindkraft såväl som oljeeldning och kärnkraft. Men vad jag ibland finner lite underligt är att så mycket energi läggs från miljöhåll på att ifrågasätta just vindkraften.

Visst påverkar vindkraft miljön. Inte minst genom de vägar som måste anläggas för att kunna ta sig till och från verken om de står på otillgängliga ställen. Men samma vägar måste byggas för att ta sig till en solcellsanläggning, eller för den delen ett vanligt fritidshus. Tittar man på användningen av biobränslen, som fullständigt exploderat i Sverige de senaste åren, så innebär den att skogsområden per definition huggs ner och töms på biomassa. Vattenkraften har stora effekter på den biologiska mångfalden både i och omkring våra vattendrag, dränker i många fall stora ytor och slår ut hela ekosystem. Det finns inget miljövänligt sätt att producera el.

Och då har vi ändå bara pratat om de förnybara energikällorna. Vänder vi blicken mot de fossila energikällorna, som fortfarande utgör en mycket stor del av världens elproduktion, ser vi enorm miljöpåverkan - klimatfrågan är förmodligen den största utmaning mänskligheten stått inför, och i kinesiska städer döljs själva solen av smogen från koleldningen. Vad gäller kärnkraften finns fortfarande inga egentliga lösningar för slutförvaret, och i Japan har Tomas Kåberger precis avslöjat att effekterna av kärnkraftsolyckan i Fukushima är större än man tidigare gått ut med.

Men hur ofta hör man den svenska miljörörelsen kritisera kärnkraften? Hur ofta motarbetas de biobränsleeldade fjärrvärmecentralerna? Varför kritiserade 70-talsvänsterpartierna varandra mer än de borgerliga partierna?

Det här är naturligtvis en förenkling. Men kan det vara så att det ligger närmare till hands att kritisera sådant som är lite sämre än det bästa, än sådant som ligger så långt ifrån att man helst inte befattar sig med det?

Det finns en självklar mening med att kritisera vindkraftsutbyggnaden och hade jag fått välja hade vindkraftverken stått i första hand längs motorvägar och industriområden, samt välvalda områden till havs. Men det är inte jag som väljer, och jag blir orolig att miljörörelsen genom alltför stark kritik mot vindkraften gynnar betydligt miljöskadligare energiproduktion.

Krismötet vi missade

Häromdagen avslutades det internationella klimatmötet COP17 i Durban, Sydafrika. Ett möte där världens länder samlats för att försöka rädda vad som räddas kan av världen som vi känner till den. Flera läsare himlar nu säkert med ögonen och tycker att herrejävlar vad han överdriver. Gör jag det?

Svante Axelsson, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen som jag arbetar för, var med på mötet i Durban. I måndags var han nyss hemkommen och pratade inför alla kanslianställda om sin upplevelse av mötet. Det var med blandade känslor jag betraktade honom via videolänken från Stockholmskansliet.


Svante har en fantastisk förmåga att se kreativt, positivt och problemlösande på alla möjliga situationer. Få är de tillfällen man inte känner sig peppad och stärkt efter att han pratat i TV, radio eller inom föreningen. Men jag har nog aldrig sett honom så bekymrad som den här gången. Och det är kanske inte så konstigt. För vad enades länderna om på mötet? Som det är nu ser de tuffaste överenskommelserna ut att leda oss till en global temperaturhöjning på 3-4 grader fram till 2100.

3-4 grader globalt. Det innebär i runda slängar det dubbla för oss som bor så nära en av polerna. 2 grader är vad man är internationellt överens att sikta på, och även det innebär katastrofala förändringar globalt, med gigantiska flyktingvågor, mycket fler naturkatastrofer, avsmältning av glaciärer som står för många hundra miljoner människors dricksvatten, och så vidare. Ökar vi till 3-4 grader kan vi bland annat lägga till nästan total avsmältning av istäckena på Antarktis och Grönland och explosionsartad ökenutbredning (Lynas 2007).

Jag arbetar hemifrån idag. Sitter och arbetar med kriterier för miljömärkta biobränslen och fjärrvärme. Det är en lång process, och vi räknar med att vara klara med kriterierna om ett år ungefär. Det innebär 2013. Då är vi ännu närmare den punkt i tiden då koldioxidkurvan MÅSTE vändas om vi ska ha en chans att fullfölja de planer vi lagt upp i Durban. Regnet slår mot rutan och jag funderar på vilka krav vi ska ställa på miljömärkt biobränsle.

Aftonbladet gillar oss!

Som jag berättat om tidigare har jag och Agnes utvecklat ett brädspel som handlar om sopsortering, och som jag också berättat tidigare är det nu färdigt och tryckt, och kan köpas! Vad som är nytt och kul är att det blev recenserat i Aftonbladet häromsistens:

Vi blev jätteglada för recensionen! Både jag och Agnes, och Patricia Rawecka som är den som utformat och publicerat spelet. Det roliga tycker jag är att de skriver att "när tävlingslustan tar över tänker man inte ett smack på det politiskt korrekta", utan bara försöker vinna. Det var ju precis så vi försökte göra det! Att man ska vara så jävla tänd på att vinna att man glömmer bort att det man gör faktiskt inte är nåt annat än att sortera sopor.

Man kan köpa spelet här: http://www.melica.se/spel.htm

Perfekt som julklapp! Om man inte redan köpt den här förstås...

(Vi fick en bra recension i SvD också! Samt en halvbra i Metro)

Ord och små missförstånd

Ibland hör man ord användas på ett helt annat sätt än man är van vid. Jag blev t ex förvånad när någon kommenterade på min facebookstatus att något var ett "ökennamn" för något annat. Jag antog att personen ifråga menade "öknamn". Att misstolka det som ökennamn har jag aldrig varit med om tidigare, men det är rätt kul!

Som den språknörd jag är mailade jag faktiskt Språket i P1 och några dagar senare ringde de och jag fick vara med en snutt i programmet och prata om ökennamn. Men inte nog med det. Den senaste tiden har jag lagt märke till fler och fler ord och uttryck som folk använder, som inte alls är vad de var från början. Några exempel:

• Sväva på molnet - istället för att sväva på målet.
• Bronskloss - istället för bromskloss.
• Dygnsur - istället för dyngsur.
• Pointera - istället för att poängtera.

Några av de här är inte så konstiga egentligen. Sväva på molnet är mer visuellt än sväva på målet, och lättare att ta till sig. Dessutom kan man ju sväva på moln, även om det betyder nåt helt annat. Pointera kan betyda att man pekar/pointar på något, vilket kan tyckas mer logiskt än att ge poäng åt något. Lite som att "charkuteri" kan bli "skärkötteri", och "konferencier" kan bli "komframåsäg". Folketymologier kallas det visst.

Fast bronskloss och dygnsur känns konstigt.

Det mest korkade jag gjort. Eller?

När jag var sexton började jag att skriva låtar och spela in musik. Jag minns att en av de första handlade om en häst som blev uppäten. En annan handlade om att sluta skolan, och en om hur dumt det var att äta på McDonald's. De var faktiskt riktigt dåliga allihopa, men jag skrev vidare. Spelade in första skivan i mitt sovrum på gymnasiet, med en datormikrofon upphängd i taket. Den hette "Konserten som aldrig blev av", och innehöll en förvirrad samling halvpolitiska låtar och kärlekstörstande popvisor.

"Konserten som aldrig blev av", typ 2002.

Sen fortsatte det. Låtarna var totalt omöjliga att förstå i början, hette saker som "Protolys", "Kärnkraftsvals", "Hängivne Holger" och "Ön som inte finns". Men så småningom blev de bättre, jag gjorde några nya skivor, fortfarande i mitt eget sovrum, och totala antalet låtar jag skrivit började närma sig ett hundratal. Tack vare att folk efter ett tag vågade säga vad de tyckte om låtarna och att de flesta av dem var helt råkonstiga, började jag också lära mig skriva på ett nytt sätt. 2006 och 2007 kom faktiskt två halvseriösa grejer, en fullängdsskiva och en singel med mitt dåvarande band Gräsrotsorkestern.

"Vår revolution", 2006

"Vissa tänker andra tankar", 2007

Och för några år sedan fick jag den galna idén att jag skulle spela in en "riktig" skiva. I studio. Med "riktiga musiker", skivbolag, distribution och hela baletten. Eller alltså, jag hade väl egentligen velat det ända sedan jag var sexton. Det har varit den där drömmen, den ouppnåeliga idén som man egentligen vet är i princip omöjlig, men som man inte kan släppa.

Men nu är den färdig. Efter två år av planering, textskrivande, textstrykande, budgetar, efterforskning och tusen andra saker. Inte minst feta pengautlägg. Jag vågar knappt berätta hur mycket pengar jag lagt på den här skivproduktionen. Jag hade kunnat köpa en ny fin bil istället.

Hur fasen motiverar man att lägga så galet mycket pengar på något så oseriöst som en skivinspelning? När man inte ens är etablerad artist och inte har en chans att sälja så mycket att det ens täcker inspelningskostnaden? Och att lägga så mycket tid och energi? Det har tagit två år. Hur kan den där fåniga grejen man började göra med en ostämd gitarr när man vara sexton betyda så mycket?

Tja, jag kan inte svara på det. Det är förmodligen jättekorkat. Men det är en sån där grej som man känner i hela kroppen att man vill göra. Man vill det så mycket att man kan betala nästan vad som helst för att få göra det. Även om man inte har några pengar.

För hur lockad är jag av en ny fin bil liksom? Vad skulle jag göra med den? Ska sanningen fram tycker jag bilar är ganska tråkiga. Men musik och skriva låtar är nog det roligaste jag vet. Och då kanske det är värt ganska mycket i alla fall.

Hur skivan blev? Jo, den blev bra :) Bättre än det blev i min sovrumsstudio i gymnasiet! Den släpps 5 mars 2012, men går att få tag på redan nu om man frågar snällt! Kolla in filmtrailern här!

(För att smygköpa - skriv ett mail till skiva@emanuelblume.se med din adress!)