EMANUEL DISSAR - del 25: Klotter

Vad är väl bättre att avsluta maj månad med, än ett äkta gubbstruttigt dissinlägg? Den här gången handlar det nämligen om klotter.

Och jag vet att jag trampar i ett känsligt område här. Det är skillnad på klotter och klotter, grafitti och graffiti, konst och konst. Att försöka sätta en fast skiljelinje mellan bra och dåligt klotter skulle jag säga är omöjligt, men jag ska ge ett tydligt exempel på dåligt klotter som ställer till det och gör mig ledsen.

Ta en titt på bilden ovan. Staket, galler, taggtråd. Är det ett fängelse? En befästning? Fort Alamo? Nix, det är observatoriet där jag jobbar till och från. Vi har haft så mycket problem med klottrare och sabotörer (som t.ex. slår sönder glasrutor, eldar på taket, sparkar sönder ventiler, osv) att vi har varit tvungna att sätta upp allt det här. Det ser ju helt sjukt ut. Våra besökare som kommer för att titta på utställningarna och i teleskopen undrar vad det är för galna saker vi försöker dölja genom att ha satt upp allt det där. Suck.

En väldigt stor del av observatoriets ekonomi går åt till klottersanering och reparationer. Pengar som kunde gått teleskop och bättre öppettider. Blärk. Detta är ett exempel på dåligt klotter.

Men för att balansera upp vågen igen måste jag också ge exempel på att det finns fint klotter och graffiti. Det här lilla huset går jag t.ex. förbi varje gång jag ska ta mig till studenternas hus, vilket är ganska ofta.

Skitfint! Mycket roligare än en grå liten låda. Det där är vad jag kallar konst.

Jag vill lära barnen att slå

Jag har precis varit ute och sprungit en runda. Underbart väder och härligt att få svettas! När jag kom hem ställde jag mig och stretchade på gräsmattan utanför huset. På andra sidan gräsmattan spelade en klass mellanstadiebarn brännboll med sin lärare.

Minnen från min egen mellanstadietid kom tillbaka till mig där jag stod och sträckte ut ben och rygg. Om hur skraj jag varit för när det blev min tur att slå. Gå närmare! Gå närmare! ropade utelaget till varandra. Jag svalde och kastade upp bollen i luften. Miss. Samma sak igen. Miss. Utelaget gick ännu närmare, och jag missade för tredje och sista gången. Nån annan gick fram och tog slagträt. Backa! Backa! ropade utelaget.

Att jag var skitsnabb och sprang fortare än de andra var det ingen som brydde sig om. Det var slaget som räknades.

Till min fasa fick jag se samma scen utspela sig i repris där på gräsmattan. Några av barnen försökte och försökte, men missade och missade. Jag gick över till att stretcha axlarna och tänkte att om jag nånsin blir gympalärare så ska jag bannemej se till att barnen får en chans att lära sig slå.

För det fick inte vi. Vi fick aldrig träna oss i att slå. Det var nåt man skulle kunna från början. Jag skulle vilja köpa in en hel klassuppsättning slagträn och bollar och låta alla barnen öva sig så mycket de ville. De som skulle ha svårt för det hade jag visat för, förklarat för och hjälpt.

Tänk om någon förklarat för oss vad gympa och idrott egentligen gick ut på. Att det inte bara var det där hemska och plågsamma som man släpade sig till två gånger i veckan för att göra bort sig, utan att det faktiskt gick ut på att man skulle må bra. Att man rör sig för att hålla sig frisk, bli glad och må bättre. Och tänk om någon förklarat för oss hur man gjorde de olika sakerna innan vi skrattade ut varandra för att vi inte kunde.

För min del var det först efter gymnasiet, när gympan var slut (tack gode gud!) som jag började röra mig och träna för egen del. Det var först då jag upptäckte att det var kul, och att jag mådde bra av det.

Och framför allt var det först då jag upptäckte att jag var bra på det.

Kan bara inte låta bli...

Är just nu på Tjörn och ska ta bussen härifrån om en halvtimme. Men jag kan inte låta bli att lägga upp den här videon som jag precis snubblade över.

För att göra en lång historia kort, Apple II var den första datorn jag kom i kontakt med. Den kom 1977 och vi hade två stycken hemma när jag föddes 1984. Det var helt galet, den hade mus och riktigt ljud och digitalt tal och sånt som man inte trodde fanns på den tiden. Apple var ganska kontroversiella redan då.

Så småningom slutade Apple göra Apple II-datorerna, och Macintoshen tog över. Men trots att både Mac OS och Windows kom fortsatte Apple II att säljas fram till 1992, eftersom den användes inom industrier, skolor, sjukhus, ja överallt.

Här är en helt galen musikvideo från 80-talet (tror jag) om Apple II:ans förträfflighet! Titta och njut!

Det var nära ögat...

Igår cyklade jag från min lägenhet i Majorna till mina föräldrar på Tjörn. Ungefär i höjd med Angeredsbron var jag med om en ganska läskig, något ironisk och en smula farlig händelse.

Det som gör den ironisk är att jag ju har skrivet en låt där en rad lyder "Du krånglar dig emellan, trots bilförarnas grymt, sätter fart längs trottoaren och hinner få en skymt, av en stadsjeep som svänger fram på vägen framför dig, du ställer dig på bromsen, hinner inte stanna! Nej!" och detta var EXAKT vad jag råkade ut för igår.

Jag kom cyklande från Göteborgshållet, på den kombinerade cykelbanan och trottoaren. En bit framför mig ser jag en stor bil komma från en utfart. Den stannar innan den kör ut på vägen och jag tänker att vad bra, då väntar den in mig, den har ju väjningsplikt.

Men när jag är ungefär 10-15 meter ifrån utfarten, och cyklar med en ganska hög hastighet, så kör bilen plötsligt ut rakt framför mig! Detta alltså EFTER att ha stannat! Jag tvärbromsar med både fot- och handbromsen och försöker samtidigt väja, med resultatet att cykeln svänger runt, och mitt bakhjul till slut dunkar i stötfångaren under bilens bakdörr. Det är precis så jag lyckas hålla mig upprätt.

Bilen stannar igen och jag får en blick och en vinkning från föraren, som sedan kör därifrån.

Något darrig fortsatte jag trampa hem till Tjörn.

Så, en vädjan till alla bilförare; Snälla, titta inte bara efter bilar när ni kör ut från en utfart! Speciellt inte om utfarten korsar en cykelbana...

And now - something COMPLETELY different!

Nu smiter jag från stan ett par dagar. Måste få lite distans till den här skivinspelingen. Om en timme hoppar jag på cykeln och cyklar upp till Tjörn.

Ovan syns färdplanen. Sist jag kollade var det ungefär 9 mil. Ska bli skönt att få använda hela kroppen lite, och inte bara fingrarna, på strängarna eller tangenterna.

Kan dock inte låta bli att smyga in ett par foton från i onsdags, när vi spelade in blås. Det blev bättre än jag trodde, och jag trodde det skulle bli grymt bra. Det här kommer att bli en sån hejdundrande skiva!

Foto: Isabel Evers

EMANUEL DIGGAR - del 4: Stationära datorer

Bärbara datorer är bra på många sätt och vis. De har funnits sen sent 80-tal (i sin nuvarande form åtminstone) men det är föst de senaste åren som jag har insett att folk nästan bara har bärbara datorer. Det är mest spelnördar och äldre som har stationära.

Det är intressant. Jag har haft stationär dator sedan 1988 och bärbar sen högstadiet. Men den bärbara har alltid varit ett komplement. Numera använder jag i princip aldrig den bärbara dator jag har (en PC från HP), vilket delvis beror på att den väsnas som en gatuborr, men också på grund av att jag kan göra så mycket mer med min stationära.

Visst är det praktiskt att kunna använda datorn på tåget, kunna arbeta i soffan och så vidare. Men på tåget är ett av de få tillfällen jag har ro att läsa böcker numera, och i soffan sitter jag när jag vill ta paus.

Sen måste jag ju erkänna att jag faktiskt ÄR en spelnörd. I min iMac har jag både Mac OS och Windows, och jag spelar allt från Starcraft 2 och Resident Evil 5 till originalversionerna av Monkey Island. Jag gillar det fullstora tangentbordet, den stora skärmen och att ha ordentligt utrymme för möss och andra grejer man kopplar in. Styrplattor gör mig mest frustrerad.

Jag har skött en del av inspelningsarbetet de senaste veckorna i min stationära dator också. Det är ofta jag sitter med kanske 18 kanaler i stereo, var och en med olika effekter som reverb, delay, pitch, osv. Samtidigt som andra processer är igång i bakgrunden. Och allt får plats på skärmen. Det hade bara varit jobbigt att sitta med det på en laptop.

Summan av kardemumman är alltså: Bärbara datorer är fiffiga och smidiga, men för mig är stationära datorer oersättliga.

Abstinens

Idag är sista dagen på andra omgången i studion. Vi har lagt nästan alla instrumentpålägg, och det är snart bara sång kvar. Igår spelade vi in fiol och idag har Helena varit här och lagt flöjt. I eftermiddag kommer Magnus, Niklas och Jonn och lägger blås.

Men sen är det ingen schemalagd inspelning förrän 11 juni. De senaste veckorna har jag haft hjärnan så sprängfylld av inspelningen att jag inte vet vad jag ska göra nu när det blir en lång paus. Jag kommer att vrida mig på golvet, som en kedjerökare som inte får en cigg på två veckor, och tänka på körstämmor, syntslingor, blåsarrangemang och reggaegitarrer dygnet runt.


Hur ska det gå?

Paris: Tango, rasism och sexobjekt

Så var jag hemma igen från Paris. Först och främst, innan jag säger något annat, så har det varit en fantastisk resa! Vi har ätit supergod mat, sett fantastisk konst på Louvren och Musée d'Orsay, vandrat i Montmartre och längs Seine, ätit svårsmälta baguetter i blå servetter, hört nunnorna sjunga i Sacré-Cœur, sett de sägenomsusade skorstenarna på Paris tusentals takåsar och druckit te på morgonsolbelysta franska balkonger med fina nya vänner. En underbar resa alltså!

Men Paris är en mångfacetterad stad. För lika fantastiskt som det är att inte kunna gå två meter utan att stöta på en legendarisk katedral eller fantastisk staty, lika mycket baksida finns det. Och jag gillar ju att prata om baksidor på den här bloggen, av nån anledning.

President Sarkozy bidrar inte direkt till en utveckling av landet åt det mer humana hållet.

Till att börja märks rasismen i Paris. När jag kom dit tyckte jag det kändes kul att se så många människor i olika färger, till synes sida vid sida på tunnelbanan och på gatorna. Men ganska snabbt syntes skillnader mellan dem. Renhållningsarbetare, chaufförer och framför allt vakter är nästan alltid svarta. Och vakterna i Paris är ofta beväpnade och ser hotfulla ut. Det blir som en ond cirkel, att om man inte hade en bild av svarta som farliga och våldsamma tidigare så får man det. Och vaktbolagen utnyttjar fördomarna genom att anställa svarta, som folk redan är rädda för. Känns sådär.

Det är också en stad starkt präglad av könsroller. Kulturen inte bara accepterar utan uppmuntrar en syn på kvinnor som i första hand varelser som ska vara attraktiva och tilldragande. Män förväntas betrakta kvinnor som sexobjekt, bokstavligen, vilket märks på gatorna. Ett idealt förhållande är mellan en äldre, rikare man, kanske 15 år äldre, och en yngre kvinna. Män skakar hand, kvinnor kindpussar varandra. Män kindpussar också kvinnor, och allt det här är ett avancerat spel där man genom kindpussarna bekräftar att kvinnan är attraktiv. Att inte kindpussa sin manlige väns fru är att säga att hon är ful och därmed en förolämpning. Det gäller både män och kvinnor.

Att leva som queer i Paris är inte lätt. Vi bodde tre nätter hos några vänner till Janina, en tjej och en transkille som lever ihop. De berättade mycket om hur starka fördomarna är. Ordet "feminist" är bokstavligen ett skällsord, både för kvinnor och män. Fördomarna och rädslan för allt som inte är traditionellt straight och passar i könsmallarna gör att queermänniskor ofta umgås i slutna grupper. Vilket inte är så konstigt, eftersom risken att bli utsatt för våld och förtryck är så stor. Transkillen vi bodde hos berättade om ett hus i närheten där många icke-straighta bodde, som hade blivit attackerat av ett gäng som misshandlade, förstörde och rånade de boende. Han själv undviker gator och andra platser där många människor rör sig, och cyklar hellre runt stan än tar metron.

Jag blir så arg och ledsen. Det här är Europa, det är EU och det är dessutom en av EUs mest tongivande länder. Machokulturen bland männen är så utbredd att politikerna använder sina plånböcker snarare än sin retorik. Detta sprids vidare upp i EU. Medan queerfolk, lesbiska, transpersoner och folk som bara rent allmänt inte råkar passa in i de löjliga könsmallarna fortsätter att utsättas för våld och utfrysning.

Jag skulle gärna bo i Paris. Jag älskar den vackra arkitekturen, musiken och konsten. Men jag blir illa berörd av hur fördomarna härskar. Inte bara så att jag tycker det är jobbigt. Jag mår uppriktigt dåligt av det.

Men allt är inte sotsvart. De vi bodde hos driver en tangoförening som håller på med queertango. Dit kan man komma och dansa med vem man vill, utan att tvingas föra om man är man eller följa om man är kvinna. Man behöver inte ens vara man eller kvinna. Det är nästan så man får lust att börja dansa tango.

Vi går vidare

Idag blir det fiolinspelning med Kristin Svensson. Passa på att njuta av följande bilder på idel vackra män i och utanför studion. Fotograf är Isabel Evers.

Anders och Johan på väg mot studion.

                      

                             Danne. 

Anders pianofingrar.

Gitatueringar.

Petter.

                     

                            Johan i full fart.

Mer Danne.

Jag.

Halvtidspaus

Söndag. Och imorgon är det dags att gå in i studion igen. Under de tre dagarna vi spelat in hittills har vi alltså lagt grunderna på tretton låtar. Det fantastiska är att jag blivit så grymt nöjd med varenda inspelning vi  har gjort. Varenda en! Och det läskiga nu är att jag ju måste matcha den suveräna musikaliska grunden med sången... Tidigare, när jag spelat in musiken själv, har det varit sången och texterna som fått lyfta det halvtaskiga kompet, men nu när jag har såna otroliga musiker ställer det plötsligt krav på mig som sångare.

Bara en sån här grej. En av Sveriges genom tiderna största reggaepionjärer och en den tightaste trummisen jag nånsin har jobbat med lägger dricksglas och tamburin på en av låtarna. För vilken låt är komplett utan dricksglas (spelat med tändare) och tamburin?

De låtar som vi nu lagt grunder på i studion är (i kronologisk ordning):

1. Det är faktiskt jag (i Dylanversion)
2. Ljugareblues (i zorbabluesversion)
3. Spårvagnsvisa (i klassisk visversion)
4. Katterna i Minamata (i mörk minamataversion)
5. Vända blad (i galen cajun/zydecoversion)
6. Hinna ifatt (i passionerad reggaeversion)
7. Alver och dvärgar (i folkpoppig feministbluegrassversion)
8. Indien och Norge (i nattlig lastbilsversion)
9. Birger Jarlsgatan 3 (i soft jazzversion)
10. Den nya restaurangen (i sovjetisk umpaversion)
11. Jag skulle aldrig kasta bort nåt sånt (i hitlistepopsversion)
12. Sara (i 20-tals-gangsterversion)
13. Din terapeut (i visemoversion)

Håller dessutom på att tillsammans med den skicklige Henrik Littke ta fram följande låtar:

14. Cyklisten (i bitpopshiphopversion)
15. Raketen (i Jean Michel Jarre-inspirerad electronicaversion)

Så ingen kan komma och säga att det här blir en enformig skiva!

Tredje dagen

Så var det dags för den tredje dagen i studion, och likväl den sista i den första inspelningsomgången. Vi blev klara med fyra grunder i onsdags, fyra igår och har idag fem stycken kvar. Det bör vi fixa, allt är repat och det mesta är ganska enkla grejer.

Det är farligt att ropa hej innan man är över saker och ting, men jag är enormt nöjd med hur det gått hittills. Låtgrunderna vi spelat in (Det är faktiskt jag, Ljugareblues, Spårvagnsvisan, Katterna i Minamata, Vända blad, Hinna ifatt, Alver och dvärgar samt Indien och Norge, låter så mycket bättre än något jag ens varit i närheten av att spela in hittills. Men det är väl inte så konstigt kanske, med tanke på hur överjävligt vassa människor jag har att göra med.

Sådär, dags att ge sig av till studion.

Apropå ingenting, så kom jag på att jag lovade att länka till radioprogrammet vi sände från Nordstan i söndags, så fort det fanns ute. Här kommer det, det är jag och Gunnar och Katja som sitter och diskuterar astronominyheter mitt i Nordstan. Spännande grejer blev det också!

Lyssna här!

Lägesrapport och spårvagnsskyltar

Igår gick vi in i studion. För att göra en lång historia kort har vi repat igenom nästan samtliga låtar, riggat upp all utrustning och spelat in spelat in fyra färdiga grunder. Och gissa om jag är nöjd! Det är fantastiskt att få jobba med så skickliga musiker och tekniker. Och jag är så glad att jag valde att arbeta på det här sättet, att inte arbeta fram exakta arrangemang från första början utan bara en översiktlig plan över instrumentering och hur det kommer att låta, för att sedan alla tillsammans sätta arret utifrån vad som känns och låter bra i studion.

Nåväl, nu är det dags för dag två.

En helt annan sak jag funderat på är de här skyltarna på spårvagnen. Borde de inte se ut såhär istället?

Då var det dags

Då var det dags.

Önska mig lycka till.

Bussar ska inte ha trevligt, eller vadå?

Nu är ju regionvalet över, och rösterna (nästan) räknade. Men en sak jag bara inte kan släppa är centerns fantastiska valaffisch om bussar. Jag var i Paris under själva valhajpen (och hann förtidsrösta som tur var), men kunde inte ta ögonen från affischen när jag kom hem.

Här är ett foto jag tog med telefonen mellan Hagakyrkan och Järntorget. Jag läser texten om och om igen, och funderar och funderar. Vad menar egentligen centern? Att det ska vara trevligt att ta bussen, så långt är jag med, men "inte tvärtom!"?

Att bussen inte ska ha trevligt när den tar dig?
Att det inte ska vara trevligt att ta bilen?
Eller att det inte ska vara bussen att ta trevligt, som min vän Rickard föreslog?

Vad jag förmodar att de försöker säga är att det inte ska vara otrevligt att ta bussen. Men är det otrevligt att ta bussen? Jag brukar trivas ganska bra, med något enstaka undantag. Ytterligare en kryptisk grej med affischen är att de efter att med stora bokstäver ha deklamerat hur det ska vara och hur det inte ska vara, förklarar att "Du väljer själv".

Det ska vara såhär! Inte såhär! Du väljer. Snacka om dubbla budskap. Det kanske var därför de fick 2,3% i Göteborgs kommun.

Att balansera på stupet

Som jag tidigare skrivit om är jag på väg in i en skivinspelning. En stor. En riktig. Jag har förberett i mer än ett år, och de senaste veckorna har jag jobbat intensivt med att få ordning på allting. Det är så mycket som måste falla på plats! Musiker ska bokas, repas med och kommas överens med. Arr ska skrivas, listor och blanketter ska fyllas i, fakturor ska skrivas och betalas, budgetar och bokföring ska göras. Det tar aldrig slut! Och FRAMFÖR ALLT - tider ska bokas och bestämmas.

Att få till tider där så många människor kan vara med samtidigt - puh! Det är inte lätt! Till och med att hitta tider där en enda människa kan vara med är ofta svårare än att hitta en biljardkula i ett bollhav. Men nu tror jag att jag börjar få till det.

Foto från förra studioinspelningen med Gräsrotsorkestern, 2007.

Det som känns viktigt nu är att inte slita ut sig. Det skulle vara ganska dumt att jobba stenhårt dygnet runt fram tills inspelningen börjar på onsdag, och sen stupa på studiogolvet. Nä, inge bra. Så nu tar jag vara på varenda liten minut mellan musikerträffarna, planeringsmötena och all annan förberedelse som måste göras. Känner mig lite som Skalman. Äta och sova på rätt tider är A och O!

Men nu jävlar är det på gång. 15 grymt genomarbetade låtar! 13 fantastiska musiker! Världens bästa studio! Fatta vilken bra skiva det här kommer att bli!

Världens sämsta dag att försova sig

Idag vaknade jag klockan 11 vid av ett sms. Det var Katja som undrade var jag var. Vi hade bestämt att träffas före elva för att snacka ihop oss inför en liveradiosänding vi skulle göra i Nordstan. Jag fick lite smått panik. Kastade mig i duschen, rafsade ihop mina anteckningar och sprang ut till spårvagnen. Möp. Nästa vagn om 14 minuter. Just det ja, söndag. Jag sprang tillbaka hem och slet åt mig min cykelhjälm.

Femton minuter och tre avhoppade cykelkedjor senare var jag på plats i Nordstan. Vi skulle börja sända om 20 minuter. Men Gunnar och Katja var på plats och på rekordtid samlade vi ihop vad som skulle göras, snackade ihop oss med teknikerna och blev utrustade med mikrofoner.

Men hur det än var gick det bra! Vi snackade astronomi i nästan en timme inför massor av åskådare plats och såklart våra lyssnare. Ska länka till programmet så snart det är upplagt på internet.

Nu ska jag äta pizzarester från igår. Frukost hanns inte med.

Den ljusa sidan

Efter att i förra blogginlägget ägnat mig åt mycket av Paris baksidor kommer här ett inlägg om dess framsidor! De flesta bilderna är tagna av Janina, några av mig.

Man kan äta baguette-och-te-frukost på franska balkonger!

                          

Man kan se konst på Louvren!

Man kan se fina franska färger på fina franska fasader!

                         

Man kan sitta och vila på en trappa vid Seine!

Man kan... göra som statyerna gör!

Man kan sitta utanför Louvren med en reflektion av pyramiden i bakgrunden!

Man kan stå vid fontäner och låta solen skina en i håret!

Man kan hitta Edith Piàfs hus!

Man kan vandra i vackra parker med vackra vänner!

Man kan somna på trapporna vid Seine.

                            

Man kan beundra Eiffeltornet!

Man kan kisa mot solen på Pont Neuf!

Man kan se hägrar i Parc des buttes chaumont!

Adieu!

Hejdå Sverige!

Imorgon klockan tjugo i tio lyfter ett plan från Göteborg till Paris. På det sitter jag och Janina. Vi är på väg till Paris!

Har aldrig tidigare varit i Paris, så jag ser så mycket fram emot att få komma dit! Paris i början av maj, liksom... Jag har lånat några guideböcker till Paris av Janina, så jag har tusen saker jag skulle vilja besöka. Vi kommer att vara där sex dagar, så vi kommer nog att hinna med en hel del, men det finns så galet mycket att se. Så det gäller att prioritera. Här är några saker jag skulle vilja besöka:

Eiffeltornet - såklart! Symbolen för Frankrike och det parisiska. Långa köer, har jag hört, men tråkigare ställen finns ju att köa på.

Louvren - hit har jag velat gå så länge jag kan minnas. Var tvungen att se om DaVinci-koden häromkvällen.

Jardin des plantes - som namnet till trots inte bara härbärgerar växter utan också djur. Ska vara ett av de vackraste områdena i Paris har jag hört.

Musée d'Orsay - Hit vill jag också gå! Hur kan så mycket spännande konst vara samlad i samma stad? Har ju ett tryck av van Gogh över sängen, så det är väl dags att se förlagan.

Notre-Dame - skulle jag aldrig förlåta mig för om jag inte besökte. Vill se både insidan och utsidan, spana efter Quasimodo och kolla in gargoylerna.

Katakomberna - skelett och dödskallar är ju alltid spännande. Katakomberna under Paris är legendariska, och jag har varit där flera gånger. I olika dataspel, visserligen, men man undrar ju hur de ser ut i verkligheten.

Cimetière du Montparnasse - Alternativt Pére LaChaise. Skulle vara spännande att se var Simone de Beauvoir, Sartre, Citroën och Baudelaire hamnade.

l'Etoile - alltså triumfbågen, place Charles de Gaulle.

Montmartre - med Sacré-Coeur, Moulin Rouge och allt det där!

Cité des Science et de l'Industrie - Ett stoooort tekniskt museum där man bland annat kan få se riktiga franska rymdraketer, som Ariane-raketen! Här finns också ett av världens största planetarier, samt la Géode, en 36 m stor glob där film projiceras på en sfärisk, 1000 kvadratmeter stor bioduk!

Och det här är bara en bråkdel av allt jag skulle vilja se!

Ett jävla jobb

Jag har fått jobb på Göteborgs Vetenskapsfestival! Visserligen ska jag till Paris i övermorgon, men jag hade ett arbetspass igår och ska ha några till när jag kommer hem nästa vecka.

Igår tjuvstarade vi festivalen med nån slags invigning i Nordstan. Mina uppgifter var att svara på frågor, leda folk rätt och vara allmänt behjälplig. Samt, såklart, att dela ut festivalprogram till förbipasserande. Och det är här det intressanta börjar.

Det är ett kapitel för sig, det här med att ställa sig på en gata med mycket folk, se glad ut och försöka få folk att ta material. Särskilt i en stor stad som Göteborg, där folk är vana vid att ständigt bli uppassade av abonnemangsförsäljare, elbolag och politiska partier. Det är nästan lite ångestfyllt, man vet ju själv hur det är att gå där, och se hur en välklädd snubbe från 3 spanar in en och förbereder att genskjuta ens promenad genom Centralstationen.

Nu står jag alltså där själv med famnen full av material, och med en lysande orange tröja med ett frågetecken på, samt texten "Vetenskapsfestivalen Göteborg". Det hade varit roligare om jag haft frågetecknet ovanför huvudet istället.

Hur som helst är det inte första gången jag delar ut material på stan. Ooooh no. Efter många år av att ha varit politiskt aktiv har man stått på oräkneliga gator och torg och delat ut tusentals flygblad, pratat med förbipasserande och talat i ett antal oberäkneliga ljudanläggningar. Men just det här med att stå på stan och dela ut flygblad är intressant.

Man hinner se så mycket av de känslor personerna man möter får under just den sekunden när man sträcker fram ett program och säger "Ett program till Vetenskapsfestivalen?". Vissa blir besvärade, rentav lidande, medan andra blir glada när de inser att jag inte försöker sälja nånting. Var femte person ungefär tar ett program.

Det är också en konst att dela ut material på stan. Man har inte mer än ungefär två sekunder på sig per person. Det får en att vilja prata snabbt. Men ord som "vetenskapsfestivalen" är svårt att säga snabbt. Ska man dra ut på det så att det blir tydligt, och riskera att personen hinner gå förbi, eller ska man säga det snabbt, med risken att de inte hör vad man säger?

Man lär sig också vilka sorters människor det är lönt att fråga. De som går med elefantsteg och demonstrativt tittar åt ett annat håll, de låter man vara. Likaså de som tar långa omvägar. Folk som pratar i telefon, lyssnar på musik, pratar med varandra eller bär på tunga saker är också bra att släppa förbi. Äldre personer går ofta långsammare, och är lättare att hinna prata med, men blir också ofta arga. Igår blev jag utskälld av en äldre herre som tyckte vi förde oväsen och förstörde för folk i Nordstan. 

Slutligen, vill man verkligen tvinga på folk saker på stan? Blir världen bättre av det? Det beror, vill jag nog påstå, på vad det är för saker. Vill man få folk att byta telefonabonnemang, eller marknadsföra sitt elbolag; njaä. Knappast. Vill man sprida politisk medvetenhet eller locka folk till Vetenskapsfestivalen. Tja, jo, det tror jag faktiskt. Men ett jävla jobb är det.

Sömnbehov

Det är konstigt det här med sömnbehov. Jag har läst att man som tonåring behöver mycket sömn, medan man som vuxen sedan har ett mindre sömnbehov. Men för mig har det varit tvärtom. När jag gick i gymnasiet sov jag som regel 6-7 timmar varje natt, och nu blir det ofta 8-9.

Det kan ju ha att göra med att man inte ska ta en buss till skolan vid halv sju längre, och alltså inte måste stiga upp så tidigt. Det är så svårt att veta, ska man tvinga sig upp tidigare, trots att man är trött och inte känner sig utsövd, eller ska man försöka sova ut och känna sig pigg?

När jag flyttade hemifrån första gången, till folkhögskolan i Kungälv, var det som att en ny värld öppnade sig. Jag hade alltid fått åka buss i flera timmar varje dag under gymnasiet, och nu plötsligt bodde jag på skolan, och vi började inte förrän klockan nio. Man kunde gå upp åtta, få god frukost och ta det jättelugnt fram till skolan började vid nio. Jag mådde så mycket bättre än innan, och blev knappt sjuk en enda gång det året. Så jag antar att för lite sömn inte är att föredra.

Kanske borde man se till att skärpa till sig med det där. Inte gå upp för sent. Inte lägga sig för sent. Det där löser väl sig så småningom när man får ett fast jobb.

EMANUEL DISSAR - del 24: Toalettlås

Här kommer en diss som legat och grott i över tio år. Det är ett litet men delikat problem som man stöter på överallt i Sverige, i såväl gamla som nya byggnader. Och det handlar om toalettlås.

När man sitter på toaletten kollar man ju gärna en extra gång att dörren är låst, om man befinner sig t.ex. i skolan eller på jobbet. Men, i just den här situationen uppstår gärna en plötslig och återkommande förvirring och nervositet. På grund av en enkel orsak. Låset. Hur kan det vara så svårt att montera toalettlåsen rätt?

Det borde vara så enkelt. När dörren är upplåst visar den lilla rutan i låset vit färg. När man sen låser blir den röd. Men jag kan svära på att 30 % av låsen på toaletter i Sverige är tvärtom. Man låser, sätter sig, och ser sedan att låset visar vitt. Oro uppstår. Kanske jag inte låste ordentligt? Man lutar sig framåt för att känna på dörren, men når inte riiiktigt fram. Tankarna börjar komma. Ska man avbryta det man håller på med? Resa sig och känna på dörren (med de hygieniska risker detta medför)? Strunta i dörren och hoppas på det bästa?

Bilden ovan tog jag på Teater Aftonstjärnan härom veckan (med min dammiga mobilkamera). Dörren är låst, men den lilla rutan visar vitt. Det måste vara fler än jag som förvirras?

Detta är nog ganska solklart att betrakta som ett så kallat i-landsproblem. Men inte desto mindre ett irriterande i-landsproblem. Så här kommer en uppmaning till Sveriges toalettbyggare: Kolla en extra gång så att låset är rättmonterat när ni bygger nya toaletter! Och när ni ändå håller på, skippa pissrännan.

Nu är måttet rågat

Jag berättade för exakt en månad sedan om hur jag försökt säga upp mitt medlemskap hos be2, en så kallad dejtingsajt. Sedan ungefär ett och ett halvt år tillbaka har jag trott att jag lyckats, men varje halvår upptäckt att nya summor dragits från mitt kreditkort. Läs historien här.

För två veckor sedan fick jag ett mail från be2 om att uppdatera mina kreditkortsuppgifter. Detta var precis efter att jag skickat ett antal mail till deras kundtjänst där jag bett dem om hjälp med att säga upp mitt medlemskap. På inrådan av en bekant lät jag bli att ge dem nya uppgifter. Men i morse fick jag besked att mitt ärende gått till inkasso. Jag fick kalla fötter och ändrade uppgifterna. Så nu har de dragit 450 spänn för fjärde gången, mot min vilja.

Såhär skulle jag vilja göra med be2.

Jag har skrivit till dem och bett om hjälp så många gånger under ett och ett halvt år, men aldrig fått nåt annat svar än automatiserade betalningsmeddelanden. Så nu har jag tröttnat. Håller på att fylla i en anmälan till konsumentombudsmannen.

Fortsättning följer.