EMANUEL DIGGAR - del 4: Stationära datorer

Bärbara datorer är bra på många sätt och vis. De har funnits sen sent 80-tal (i sin nuvarande form åtminstone) men det är föst de senaste åren som jag har insett att folk nästan bara har bärbara datorer. Det är mest spelnördar och äldre som har stationära.

Det är intressant. Jag har haft stationär dator sedan 1988 och bärbar sen högstadiet. Men den bärbara har alltid varit ett komplement. Numera använder jag i princip aldrig den bärbara dator jag har (en PC från HP), vilket delvis beror på att den väsnas som en gatuborr, men också på grund av att jag kan göra så mycket mer med min stationära.

Visst är det praktiskt att kunna använda datorn på tåget, kunna arbeta i soffan och så vidare. Men på tåget är ett av de få tillfällen jag har ro att läsa böcker numera, och i soffan sitter jag när jag vill ta paus.

Sen måste jag ju erkänna att jag faktiskt ÄR en spelnörd. I min iMac har jag både Mac OS och Windows, och jag spelar allt från Starcraft 2 och Resident Evil 5 till originalversionerna av Monkey Island. Jag gillar det fullstora tangentbordet, den stora skärmen och att ha ordentligt utrymme för möss och andra grejer man kopplar in. Styrplattor gör mig mest frustrerad.

Jag har skött en del av inspelningsarbetet de senaste veckorna i min stationära dator också. Det är ofta jag sitter med kanske 18 kanaler i stereo, var och en med olika effekter som reverb, delay, pitch, osv. Samtidigt som andra processer är igång i bakgrunden. Och allt får plats på skärmen. Det hade bara varit jobbigt att sitta med det på en laptop.

Summan av kardemumman är alltså: Bärbara datorer är fiffiga och smidiga, men för mig är stationära datorer oersättliga.