Igår tjuvstarade vi festivalen med nån slags invigning i Nordstan. Mina uppgifter var att svara på frågor, leda folk rätt och vara allmänt behjälplig. Samt, såklart, att dela ut festivalprogram till förbipasserande. Och det är här det intressanta börjar.
Det är ett kapitel för sig, det här med att ställa sig på en gata med mycket folk, se glad ut och försöka få folk att ta material. Särskilt i en stor stad som Göteborg, där folk är vana vid att ständigt bli uppassade av abonnemangsförsäljare, elbolag och politiska partier. Det är nästan lite ångestfyllt, man vet ju själv hur det är att gå där, och se hur en välklädd snubbe från 3 spanar in en och förbereder att genskjuta ens promenad genom Centralstationen.
Nu står jag alltså där själv med famnen full av material, och med en lysande orange tröja med ett frågetecken på, samt texten "Vetenskapsfestivalen Göteborg". Det hade varit roligare om jag haft frågetecknet ovanför huvudet istället.
Hur som helst är det inte första gången jag delar ut material på stan. Ooooh no. Efter många år av att ha varit politiskt aktiv har man stått på oräkneliga gator och torg och delat ut tusentals flygblad, pratat med förbipasserande och talat i ett antal oberäkneliga ljudanläggningar. Men just det här med att stå på stan och dela ut flygblad är intressant.
Man hinner se så mycket av de känslor personerna man möter får under just den sekunden när man sträcker fram ett program och säger "Ett program till Vetenskapsfestivalen?". Vissa blir besvärade, rentav lidande, medan andra blir glada när de inser att jag inte försöker sälja nånting. Var femte person ungefär tar ett program.
Det är också en konst att dela ut material på stan. Man har inte mer än ungefär två sekunder på sig per person. Det får en att vilja prata snabbt. Men ord som "vetenskapsfestivalen" är svårt att säga snabbt. Ska man dra ut på det så att det blir tydligt, och riskera att personen hinner gå förbi, eller ska man säga det snabbt, med risken att de inte hör vad man säger?
Man lär sig också vilka sorters människor det är lönt att fråga. De som går med elefantsteg och demonstrativt tittar åt ett annat håll, de låter man vara. Likaså de som tar långa omvägar. Folk som pratar i telefon, lyssnar på musik, pratar med varandra eller bär på tunga saker är också bra att släppa förbi. Äldre personer går ofta långsammare, och är lättare att hinna prata med, men blir också ofta arga. Igår blev jag utskälld av en äldre herre som tyckte vi förde oväsen och förstörde för folk i Nordstan.
Slutligen, vill man verkligen tvinga på folk saker på stan? Blir världen bättre av det? Det beror, vill jag nog påstå, på vad det är för saker. Vill man få folk att byta telefonabonnemang, eller marknadsföra sitt elbolag; njaä. Knappast. Vill man sprida politisk medvetenhet eller locka folk till Vetenskapsfestivalen. Tja, jo, det tror jag faktiskt. Men ett jävla jobb är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar