En rysare, del 2: Jakten

Jag skrev ju sist om hur jag blev av med ryggsäcken på spårvagnen och sedan fick reda på att den lämnats in till hittegodsavdelningen på Västtrafik. Nu är det dags för fortsättningen.

Hittegodsavdelningen öppnar tio på förmiddagen. Jag var där strax efter tio, men fick beskedet att jag skulle vänta till eftermiddagen, då de hade sorterat det som kommit in under gårdagen. Jag cyklade hem igen. Tänkte att jag skulle komma dit igen strax före fem, då de stängde.

Jag stack hemifrån ungefär 16.35. Det brukar ta 15 minuter ungefär in till centrum så jag hade 10 minuters marginal. Men så plötsligt, ungefär vid Masthuggstorget, är det nåt som säger "KLANG!" och sen "Skraaaaaaaap!" och så hoppar kedjan ur led. Med handbromsen får jag stopp på cykeln och stannar vid sidan av vägen.

Det visar sig vara cykellåset som på något sätt vridit sig inåt och fastnat i hjulet, där det nu sitter stenhårt inkilat. Kedjan hade hoppat av i rena förskräckelsen.

Det värsta är att jag, hur jag än vrider och bänder, inte kan få loss låset. Jag vänder cykeln upp och ner och ser hur det fastnat. Blir allt svettigare när minut på minut passerar utan att jag får loss det. Till slut letar jag reda på en bit metallskrot vid byggnadsställningen bredvid, och lyckas med dess hjälp långsamt, långsamt rubba låset och vrida tillbaka det. Sedan på med kedjan igen så fort det bara går och vända cykeln med hjulen nedåt igen. Jag bröt kanske mot en och annan trafikregel när jag sedan tog mig in till Drottningtorget.

Klockan hade hunnit bli 17.02 när jag parkerade utanför hittegodsavdelningen. Det lyste fortfarande därinne, men dörren var låst. En kille satt i kassan och skrev nånting. Jag knackade och knackade men han signalerade bara att det var stängt. Efter några minuter reste han sig, tog på sig jackan, släckte, och gick.

Grejen var ju att jag skulle lämna stan tidigt dagen efter, dvs idag, och i väskan fanns mina nycklar, min plånbok, busskort, legitimation, kläder och hela kittet. Så när killen kom ut och skulle gå därifrån haffade jag honom och bönade och bad att få hämta ut min ryggsäck. Han skakade på huvudet och sa att det var ingen idé att jag tjatade. Jag tjatade och tjatade. Till slut gick han med på att titta efter om den låg där. Det gjorde den, och knappt en minut senare stod jag där med väskan i handen och andan i halsen.

Men det dramatiska hade bara börjat. Läs mer i tredje och sista delen imorgon: Konspirationen!