Vem fan är James Bond?

Idag var jag inne på Tidpunkten för att köpa busskort. När jag tog min nummerlapp i automaten fick jag en lapp där det stod "007". Med stooora siffror. Helt omöjligt med andra ord för nån som är född mellan 1954 och 1995 att inte omedelbart associera till James Bond. Trodde jag.

När det var min tur att gå fram till kassan kunde jag inte låta bli. Jag lämnade in 007-lappen och la den överdrivet synligt framför kassörskan (som såg ut att vara mellan 25 och 30), och sa med myndig stämma: "My name is Bond. James Bond."

Men hon stirrade bara på mig som om jag inte var klok. Säkert fumlade hon med handen under disken också för att vara beredd att trycka på tillkalla-polis-knappen. När jag inte fått nån reaktion på två sekunder ryckte jag på axlarna och sa "Äh, det var inget. Skulle jag kunna få fyra hundrakort?" varpå hon log ett tafatt leende och gav mig fyra busskort.

Här försöker man berika folks vardag lite, men trots att man befinner sig i Göteborg, där folk enligt uppgift ska vara kvicka, får man bara skräckslagna blickar tillbaka. Well well.

Kanske det hade funkat om jag sett ut som Pierce Brosnan? Han ser ju fortfarande mer ut som James Bond än Daniel Craig.

Posten!

När man köper frimärken står det att man får sätta dit två extra märken om breven är över en viss storlek (bredare än 25 cm eller tjockare än 3 cm). Innebär det att de får vara hur stora som helst? Kan jag kräva av Posten att de ska leverera ett brev som är två gånger tre meter, och en halvmeter tjockt, bara jag sätter dit två extra märken?

Efter att ha funderat en stund kom jag på att, nä, ett sånt brev går ju ändå inte ner i brevlådan. Den övre gränsen för hur stora brev kan vara måste ju vara dimensionerna hos brevlådan de stoppas i.

Men hur små brev kan man skicka? Man kan ju tänka sig att det inte kan vara mindre än att det minsta frimärke man kan hitta får plats på det. I och för sig finns det inget som säger att brevet måste vara större än frimärket. Egentligen skulle man ju kunna skriva brevet och adressen direkt på frimärket! Det borde väl vara det minsta möjliga brevet? Det skulle förmodligen löpa stor risk att komma bort, men om man skickade 100 st borde väl nåt av dom komma fram?

Förresten, om man har betalat för lite porto, eller om man skickar till en adress som inte finns, kommer ju brevet tillbaka till avsändaren, förutsatt att man skrivit vem som är avsändare på baksidan brevet. Då kan man ju medvetet skicka brevet till en adress som inte finns (t.ex. K. Anka, 313 Gröngölingsgatan, Ankeborg), men med adressen till den man egentligen vill skicka till som avsändare. Då borde man väl inte behöva sätta på nåt frimärke, utan det kommer fram ändå?

Ute på hal is

I helgen var det dags för en ambitiös fotosession. Jag och min vän tillika kollega Isabel Evers behövde bilder att använda inför våra poesi- och visföreställningar som vi sysslar med. För detta ändamål anlitade vi fotografen Rosalie Haglund och bokade in en dag. Sagt och gjort. Jag och Rosalie tar bussen från Göteborg ut till Härryda, närmare bestämt Wendelsbergs folkhögskola, där Isabel håller till. Sen slängde vi på oss lite fina kläder, gjorde en sista panikansning av skägget, och gav oss ut i den svinkalla men vackra Wendelsbergska naturen. Här följer ett par av fotona vi tog.

När vi en pizza senare kom tillbaka in till Göteborg var det lagom till avgången för veckans Israel-ut-ur-Gaza-demonstration. Vi gick med i tåget, som uppgick till över 8000 demonstranter. Från Götaplatsen tågade vi, ner längs Avenyn, till Gustav Adolfs torg. Där avslutades det hela med tal.

Men nånting kändes lite fel. Det är klart att alla 8000, inklusive talarna, vill ha slut på kriget i Palestina, men ett litet stick av obehag kändes ändå i maggropen när man ropade ut genom den tinnitusframkallande ljudanläggningen att vi helhjärtat stödjer den palestinska motståndsrörelsen. Gör vi verkligen det? Det är klart att vi stödjer det palestinska folkets kamp för fred, men stödjer vi raketerna? Stödjer vi självmordsbombarna? Det fanns inget utrymme för definitioner.

Ansvaret ligger på Israel. Så långt är vi nog överens. Det är Israel som har resurserna, ekonomin och rörelsemöjligheterna. Palestinierna är ett hungrande, uppskrämt och illafaret folk som likt vargar trängts undan från sitt land. Men innebär det att det palestinska våldet (som förvisso är relativt marginellt) är rättfärdigat? Varje palestinsk raket som riktas mot israelerna ger Israel ytterligare en ursäkt att fortsätta kriget. Varje självmordsbombare skrämmer det israeliska folket att fortsätta stödja ett krig som de egentligen vet är fel. Det gör det svårt för mig att säga att jag stödjer den palestinska motståndsrörelsen. Och oavsett om det palestinska våldet är rättfärdigat eller inte kan man fråga sig; är det bra?

Det är hos Israel ansvaret ligger. Men den svartvita Israel-är-mördare-Leve-Palestina!-retorik som användes i lördags skrämmer mig faktiskt lite.

Jag äter en citron

Surt värre, men tänk så mycket C-vitaminer!

Ingen återvändo

Nu är biljetterna bokade, vaccinerna tagna och det finns helt enkelt ingen väg ur det hela. Det jag pratar om är naturligtvis min hastigt beslutade resa till Kenya. Jag reser den 12 februari, ställer in skolan, avbokar spelningar, och lämnar Europa. Ganska drastiskt för att vara mig. Men nån sa en gång när jag började plugga miljövetenskap "låt inte skolan stå i vägen för din utbildning". Tyvärr är väl inte CSN av samma åsikt, så det blir till att suga på ramarna ett tag.


I Kenya kommer jag att jobba med min vän Karolina Hagegård med att bygga en biogasanläggning på landsbygden i närheten av Victoriasjön. Hur jävla spännande är inte det?? Förmodligen kommer man ju att lägga det mesta av sitt miljöengagemang i Sverige framöver, men lite erfarenhet av arbete med hållbar utveckling i ett land som Kenya är nog en rätt fet merit.

Funderar på om man ska ta med gympadojor. Dom lär ju vara ena riktiga hejare på att springa i Kenya. Kanske kan lista ut hur dom gör.

2008 i en liten lista

Här kommer den, listan över inte alltid så viktiga men ibland lite spännande små detaljer över det gångna året.

2008 års...

...bästa månad: Juni. Kärlek, sommar, musik och cyklar.

...bästa spelning: Oslo i november! I Norge har dom världens underbaraste publik!

...konstigaste felhörning: "Jag vill inte drömma drömmar i nån tramsig tall nånstans". (Lars Winnerbäck har inget emot träd. Han sjöng egentligen "Jag vill inte drömma drömmar i nån transithall nånstans")

...roligaste resa: cyklingen till Köpenhamn i början av juni, med Fia och Julia.

...bästa köp: min iMac G5!

...akademiska grej: tog min fil.kand. i december!

...värsta månad: Juli. När så mycket plötsligt slogs i kras och lätta saker blev svåra, roliga saker blev intetsägande och nätterna blev sömnlösa.

...nyuppväckta sporter för min del: innebandy, styrketräning och yoga (om de sistnämnda räknas som sporter)

...bästa tid på sträckan Klövedal-Göteborg (9 mil): 3.15

...kvittgjorda beroende: World of Warcraft (Rommelpot, Level 59 Gnome Mage)

...mest illustrerande låt: Tidvis (Lars Winnerbäck)

...klantigaste grej: En kittling som ledde till att mina glasögon gick i två delar.

Ut med det gamla, in med... öh...

Det är är en väldigt ostrategiskt vald tidpunkt att skriva ett blogginlägg på, eftersom jag om 14 minuter ska ta spårvagnen in till stan och sen åka upp till Stockholm. Jag kommer i ett senare inlägg försöka summera upp 2008, men nöjer mig på grund av tidsläget med att konstatera att 2009 åtminstone till en början kommer att vara ett år på resande fot. Under de första tre månaderna kommer jag, om allt går i lås, ha satt min fot i sammanlagt sex länder.

Stockholmsresan kommer att bli en liten uppvärmning, som ska användas för att inmundiga och skapa kultur. Ajöss så länge.