Här fanns tidigare Emanuel Blumes blogg. Nu har den flyttat och finns på emanuelblume.se. Välkommen dit istället!
vit text

fredag 27 mars 2009

Att svälja det röda pillret

Okej, här kommer ett inlägg med tåtrampningspotential.

Jag har kallat mig feminist sen jag var 15. Det känns så självklart, om man går efter den gängse definitionen av feminism (insikten om att kvinnor är ojämställt och ofördelaktigt behandlade och viljan att förändra detta så att kvinnor och män behandlas jämlikt), att det verkar rent korkat att inte ställa upp på det.

Men för inte så länge sen insåg jag på ett djupare plan vad jämställdhet verkligen innebär. Jag insåg att det i första hand inte handlar om löneskillnader och kvotering, utan om något helt annat. Något mycket djupare och mycket, mycket svårare.

Jag blev för ett tag sedan påhoppad av en person som tyckte att min första fullängdsskiva var diskriminerande. Jag blev chockad och frågade hur hon menade. "Ja, men det ser du väl!" sa hon, "den handlar ju bara om män!" Jag stod mållös. "Det gör den väl inte!" sa jag, "det är ju flera kvinnor med!" Hon skrattade. "Ja, några stycken. Men vad gör dom? Vad har dom för roller?"

Jag tänkte efter. Jag var jättearg. Komma här och kalla mina texter för diskriminerande, jag som kallat mig feminist sen femton års ålder. Men långsamt insåg jag, efter att ha skickat flera arga försvarsmail, att hon hade rätt. För visst fanns det både kvinnor och män i texterna, men vilka roller hade dom..? Jag ska inte göra nån textanalys här, men tjejerna i texterna beskrevs som oskuldsfulla och vackra, och med formuleringar som "snövita händer" och "den vackraste person jag nånsin sett", medan männen hade alla möjliga aktiva roller, var onda, goda eller galna. Men dom var inte vackra eller hade snövita händer. Dom gjorde saker.

Det röda eller det blå pillret? Vilket väljer du?

Men det var så svårt, och så obehagligt att ta till sig. Lite som att tatuera sig. Eller snarare som att välja att svälja det röda pillret i the Matrix. Men det är precis det det handlar om. Okej, inte att tatuera sig kanske, men att inse att världen omkring oss inte är så perfekt som den verkar. Och sedan också inse att alla dessa miljontals detaljer runt omkring oss (exempel följer) bidrar till att upprätthålla en skev bild inne i våra hjärnor, om hur vi förväntas vara beroende på om vi är män eller kvinnor. Ett par exempel:

• Hur många säger "Hur kör hon egentligen?" och pekar på en bil som just gjort en dum inbromsning. De allra flesta säger automatiskt "han" om bilar. Lyssna själva. I själva verket används ”han” som standarad för i princip allt könlöst eller där könet är okänt. Och det sprider faktiskt medvetet och omedvetet uppfattningen om att mannen är standardkönet.

• Jag läste en Kalle Anka-serie häromdan, där Farbror Joakim åker till nåt land och letar guld tillsammans med en indian. Serien innehöll enbart män (sammanlagt 16 st roller), förutom i sista rutan, där Joakim och indianen blivit berömda och chillar i en pool tillsammans med en yppig tjej i bikini. Jepp. Läs och lär er av det här, barn.

• Läs poesi från från 18-1900-talet. Kvinnorna är sköna som rosor, eller vidriga som häxor, men männen, vad är dom? Deras roll är att besjunga, försvara och vinna kvinnorna. (Fantastisk låt om detta: Vacker vid vatten av Maud Lindström)

• Se ”Braveheart”. Kommentarer överflödiga. Se nästan vilken film som helst. Lysande undantag är Silent Hill från 2006.

• Lyssna på i princip vilken musik som helst. Hur beskrivs kvinnorna? Den sköna nymfen Ulla Winblad, Taubes lilla Ellinor, sambadansande Deirdre, igenkommande Lena, listan kan göras oändlig (och jag lyssnar för lite på engelsk musik, det är därför det bara är svenska exempel). 98% av alla kvinnor beskrivs med en bild där de ska vara romantiskt eller erotiskt lockande, alternativt inte vara erotiskt lockande.

Sen finns det ju dom där återstående 2 procenten. Men i ett jämställt samhälle borde det vara 50. 50! Inte ens 40/60 är jämställt. Och det handlar inte om att vi som påstår det inte skulle ha humor och tåla en och annan ojämlikhet. För ser vi oss omkring går det i regel bara sekunder mellan dessa detaljar, som talar om för oss hur vi ska vara.

Det är så oerhört svårt att förklara det här för folk som inte är medvetna. Den vanliga reaktionen är att känna sig anklagad och reagerar negativt, tycker man saknar humor (det GÅR att vara rolig och ojämställd på samma gång) eller kanske tycker att feminism är mossigt och väldigt 2004. Som om lika värde skulle vara en fluga liksom...

Och avslutningsvis är det här inte en kvinnogrej. Det handlar lika mycket om killar som om tjejer.

Jag är i alla fall inbegripen i en diskussion på ett nätforum nu om detta, men ligger mycket lågt. Det är så lätt att trampa folk på fötterna. Fast kanske är det det som behövs.


Som avslutning förklarar jag tillsammans med Gräsrotsorkestern varför det inte finns några alver och dvärgar nu för tiden.

1 kommentar:

Alex sa...

samtidigt så är en konstnärlig gärning för det helt mesta en subjektiv skapelse som tas emot subejektivt. Det någon ser, ser inte den andra. Du kan väl egentligen inte skriva utifrån någon annan än dig själv om det ska kännas brännande.

sanningen ligger i betraktarens öga. Därmed är sanningen alltid alltid relativ.