Känsliga läsare varnas

I torsdags åkte jag upp till Härjedalen med Sofia, Agnes och Sven för att åka skidor. Jag har bara åkt utför två gånger tidigare; en gång i nian med skolan (då jag välte fem dagar i streck eftersom jag inte vågade be någon lära mig åka) och en gång med vänner för fem år sedan (då det som tur var gick bättre), så jag var lite nervös och med tanke på att övriga i sällskapet var erfarna skidåkare. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det gick jättebra! Två åk i barnbacken för att värma upp, sen ut i den röda slalombacken. Weee!

Jag hann åka i nästan två dagar innan jag fick för mig att testa några av guppen i den grönmärkta (grön färg = mycket lätt) backen med det föga respektingivande namnet "Lekparken". De tre första gick bra, men när jag kom över toppen på det fjärde insåg jag att marken framför var betydligt längre ner den här gången. Det var inte min första vurpa och inte den våldsammaste heller, men jag tog emot mig med vänsterhanden på ett dumt sätt. Det gjorde inte särskilt ont i nedslagsögonblicket, men när jag försökte resa mig upp upptäckte jag att jag inte kunde stödja på vänsterhanden. Sofia kom förbi och hjälpte mig upp. Först då tänkte jag att det skulle kunna ha hänt något allvarligt. Vi åkte ner för den sista biten av backen och jag drog av mig vanten. När jag såg svullnaden och insåg att saker flyttade på sig inuti handen när jag rörde vid den blev jag lite smått  vimmelkantig. Jag satte mig ner medan Sofia åkte för att hämta hjälp. Vi hade tur och en skoterkille fanns alldeles i närheten som körde mig ner till läkarstationen. Det hade börjat göra rejält ont, och synfältet började krympa ihop framför mig. Läkaren (som råkade vara handkirurg!) kom fram till att jag förmodligen brutit ett eller två ben i handen. När jag låg på båren och han förberedde det tillfälliga gipset (vi behövde köra sju mil till Hede för att kunna röntga, så han tyckte jag skulle ha ett tillfälligt gips under färden) gjorde det allt ondare och jag började hyperventilera. Det kändes lite som när man knäcker med fingrarna, fast benen i handen kunde flytta på sig utan att det knäckte. Jag fick Citodon (typ morfin) och röntgenremiss till Hede, där vi var en och en halv timme senare och kunde ta följande bild:

Två av benen i handen var brutna, varav ett hade gått av på ytterligare ett ställe (under långfingret på bilden, lite längre upp än det stora brottet). Innan vi kunde ta röntgenbilderna ville läkaren att jag skulle böja fingrarna mot handflatan. Jag försökte och försökte, och det gjorde så ont att jag tänkte att nu tränger snart benflisorna ut ur huden, men det gick inte mer än en bit. Tårarna rann och droppade ner på armen, men hur mycket jag än försökte kunde jag inte böja så mycket som läkaren ville. Hon rynkade på näsan och sa att det var OK. Senare läste jag i remissen jag fick att patienten vägrar medverka i att försöka böja fingrarna mot handflatan.

Under de här timmarna insåg jag en intressant grej om smärta. Jag har alltid trott att om man bröt någonting (vilket jag inte gjort tidigare, med undantag för en spricka i svanskotan) skulle smärtan vara så stark och så outhärdlig att jag bara skulle skrika rakt ut. Kanske för att när jag gick i mellanstadiet (tror det var i sexan) var det en tjej på gympan som hoppade över en bock och satte sig på händerna. Senare kom det fram att hon brutit ett ben i den ena och fått en spricka i den andra. Hon skrek och skrek och skrek, fullkomligen avgrundsvrålade i flera minuter. Jag tror aldrig jag varit med om att någon skrikit så varken tidigare eller senare. Jag tänkte att smärtan måste varit som under den värsta tortyr. Men i mitt fall var det snarare bara som att ha väldigt ont. Inte alls outhärdligt. Smärtan från när jag gjorde rotfyllning i december var betydligt värre. Kanske har det att göra med att i en hand är smärtan mer hanterlig än när någon står och borrar en i skallen? Den smärtan var ju också väldigt momentan. I bara någon sekund gjorde det så ont att jag inte knappt visste vad som var upp eller ner. Nu, med de brutna benen i handen, var den mycket mer utdragen. Det gick snarare i långsamma cykler på ett par minuter, där det var svårt att hålla ut under toppen och bara gjorde everyday normalont när det var som bäst.

Sånt här är ju natyrligtvis olika mellan olika personer och olika fall (höhö, fall, höhö). Och hur jämför man smärta? Om jag förstått det rätt finns ingen mätbar "skala" för smärta. Det enda man kan göra är att bedöma hur ont varje patient har i varje enskilt fall, men det går inte att jämföra mellan olika personer.

Hur som helst, nu är jag gipsad och på tisdag ska jag till lasarettet i Mölndal och bryta upp gipset igen så att de kan avgöra om de måste operera och skruva fast benen, eller om de ligger tillräckligt bra för att läka ordentligt ändå.

Också en grej man inte funderar över varje dag.