Benbrott och tandagnisslan

Jag skriver det här inlägget med en hand. Ber därför om ursäkt för skrivfel som jag inte orkar rätta.

För åtta dagar sedan bröt jag handen. Mer om det i förra inlägget. Jag fick en remiss till akuten på Mölndals sjukhus och order om att infinna mig där måndag eller tisdag. Tisdag morgon kom jag dit, tog en nummerlapp och satte mig att vänta. Efter ett tag plingade det till och mitt nummer, 016, kom upp på skylten i taket. Jag lämnade in remissen och berättade vem jag var. Hälsocentralen i Hede, som röntgat mig lördagen innan, skulle ha skickat info om mig och vad som hänt, men det hade tydligen försvunnit i hanteringen. Jag fick lämna in remissen och röntgenbilderna (som jag fått med mig på CD från Hede) blev tillsagd att fortsätta vänta i väntrummet.

Någon timme senare dök det upp en sjuksköterska och meddelade att det tyvärr inte fanns någon som kunde titta på mig den dagen, men att de skulle ringa inom en eller två dagar. Skönt att slippa campa i väntrummet i två dagar, tänkte jag och tog vagnen hem med min brutna hand. Det gjorde rejält ont i handen, som dessutom börjat svullna upp innanför gipset.

På onsdagen ringde ingen. Svullnaden ökade och fingrarna domnade bort. På tisdagen hade jag tandläkarbesök. Tanken var att de skulle sätta fast den pelare som senare skulle utgöra grunden för den porslinskrona jag ska fästa på tanden. Dock passade den inte min tand, vilket tandläkaren upptäckte efter en halvtimmes borrande och skrapande. Vi blev således tvungna att boka in två nya besök, ett för att göra om den avgjutning som vi gjort vid förra besöket och ett för att fästa pelaren som skulle gjorts den här gången.

Nu åter till huvudhistorien. Jag hade samma morgon (eftersom det nu gjorde ännu ondare i handen) ringt Mölndals sjukhus för att fråga om de bedömde att de skulle hinna titta på min hand före påsk, eftersom tydligen den löpande verksamheten skulle läggas ner under hela påskhelgen. Jag hade kollat på hemsidan och ringt numret det stod att man skulle ringa om det gällde remisser, återbesök, mm. När jag stått i kö ett tag och sedan kommit fram visste de inte vem jag var och sa att jag inte fanns registrerad. Jag fick dra hela historien igen och de lovade att ringa upp. Nu, när jag satt i tandläkarens väntrum, ringde de upp och undrade på nytt vem jag var. Jag fick återigen förklara att jag röntgats i Hede och sen besökt akuten i Mölndal. Det kom fram att jag ringt fel nummer, att det här numret gick till mottagningen och inte akuten och killen i telefon skällde mer eller mindre ut mig (dock ganska vänligt) för att jag inte hade koll på vart jag ringt. Jag bad om ursäkt och lade på. Istället ringde jag akuten. Undersköterskan jag fick prata med var väldigt vänlig och tillmötesgående, men hade ingen aning om vem jag var och kunde inte hitta mig i registren. Jag drog min historia ytterligare en gång, förklarade att jag varit där några dagar tidigare och att de lovat ringa men inte gjort det och frågade om det var nån idé att komma dit och be någon titta på mig akut. Det visste hon inte, sa hon, men hon skulle kolla och ringa upp igen. När hon ringde upp igen sa hon att det fanns nog inte så stor chans, men om jag kom dit kunde jag ju sätta mig och hoppas. Jag åkte dit.

Väl på plats i Mölndal tog jag en nummerlapp och satte mig att vänta. När mitt nummer lästes upp visste de inte vem jag var och jag fanns inte registrerad. De hittade varken remissen eller röntgenbilderna så jag fick dra min historia en fjärde gång och fylla i samma formulär och svara på samma frågor som tidigare. Sedan fick jag åervända till väntrummet och vänta ännu mer. Men tro det eller ej - efter bara tjugo minuter blev jag uppropad och inledd i ett undersökningsrum. Där fick jag vänta nästan en timme på att en läkare kom och frågade vad det var för fel på mig. Under tiden roade jag mig med att ta den här bilden.

Jag fick dra min historia och svara på samma frågor för femte gången, och hon började känna på mitt gips. "Synd att du inte har några röntgenbilder." sade hon, och jag svarade att "Jodå, jag lämnade in en CD med dem redan i tisdags". Hon skakade på huvudet och berättade att både bilderna och remissen var spårlöst försvunna. Som tur var hade jag kollat in CDn själv och lagt upp den viktigaste av bilderna på den här bloggen, så med hjälp av min iPhone kunde jag visa henne och hennes handkirurgkollega hur min hand såg ut inuti. "Det här ser ju inte bra ut alls, vi kommer förmodligen behöva operera", rapporterade hon lite senare. En sköterska sågade upp gipset och anmärkte på att det satt alldeles för tajt och undrade varför jag inte kommit till sjukhuset tidigare. Sen skickade hon mig till röntgenkön för att ta nya röntgenbilder från fler vinklar. Att få ut handen ur gipset kändes som att släppa ut den ur ett skruvstäd.

Klick, klick, klick, tre röntgenbilder till fick jag ta efter att ha väntat ytterligare ett bra tag. Jag blev skickad ut till väntrummet igen, sedan stoppad på vägen av en undersköterska som sa att "Nej, du ska sitta i den här korridoren". Där fick jag vänta ytterligare ett bra tag på att en ny sjuksköterska kom och hämtade mig för att kolla puls, blodtryck och så vidare. Hon visste inte varför jag var där så jag fick dra historien en sjätte gång. Vid något tillfälle gnydde jag till och hon frågade förvånat om jag hade ont. Vad hade jag fått för smärtstillande? Jag sa att jag hade inte fått nåt smärtstillande. Hon frågade hur jag kunde gå omkring i timmar med en bruten, ogipsad hand utan smärtstillande och jag sa att jag faktiskt inte kommit på tanken att be om det. I min enfald hade jag väl tänkt att det väl var sånt som medicinsk personal kunde bättre än jag. Jag fick dubbla Citodon. Till slut kom en av de tidigare läkarna tillbaka i sällskap med en handkirurg som sa att enligt röntgen var frakturerna allvarliga och behövde opereras inom kort. Han gav mig ett formulär att fylla i inför operation och frågade varför jag brutit handen. Jag berättade historien och svarade på frågorna en sjunde gång och fyllde i formuläret tillsammans med en sjuksköterska. När jag lämnade in formuläret (som innehöll samma frågor som jag redan svarat på sju gånger) reagerade sjuksköterskan och sa att om jag varit på sjukhus utomlands de senaste tio åren (vilket jag varit och också berättat de senaste sju gångerna jag fått frågan) måste de testa mig för multiresistenta bakterier. Hur detta gick till orkar jag inte gå in på nu eftersom det är jobbigt att skriva med en hand. Hur som helst fick jag ett nytt gips och en timme senare besked från ytterligare en läkare att jag skulle ringa dem på tisdag efter påsk för att se om det fanns några operationstider. Det kommer alltså ha gått i bästa fall elva dagar från benbrottet tills de tidigast kan ha tid för operation. Jag vet inte hur lång tid det tar för sådana frakturer att läka men en av undersköterskorna sa att det bör göras inom en vecka efter benbrottet.

Det är nu söndag. Jag har ont i handen och vaknar på nätterna när jag råkar vända mig på dumma sätt. Jag känner mig väldigt kluven. Å ena sidan tappar man förtroendet för vården när ens remisser slarvas bort, när man blir runtskickad mellan olika ställen och när ingen vet vem man är och vad som ska göras med en. Det hjälper inte att man behöver använda sin egen blogg för att ens röntgenplåtar "försvunnit" eller att de glömmer att ge smärtstillande. Men å andra sidan kommer jag att få en operation. Det kostar med ett par hundra spänn. Hade samma sak hänt i nästan vilket annat land som helst hade jag fått betala mycket mer. Möjligheten att operera kanske inte ens funnits. Jag kommer att kunna börja jobba igen ganska snart, och jag får till och med sjukersättning för den tid jag är borta. I ett annat land hade det kunnat innebära katastrof för min familj och att jag blev av med jobbet.

Nu hoppas jag bara att de vet att jag finns när jag ringer på tisdag morgon. Under tiden kan man ju roa sig med att spela gitarr med en och en halv hand.