tisdag 27 mars 2012
tisdag 20 mars 2012
När vi var små
Aktionen mot forumet jag nämnde häromdagen där tjejer i 13-16-årsåldern hängdes ut som horor med nakenbilder och kränkningar, gick i ett första steg bra. Sidan spärrades och stängdes ner. Nu har den dock kommit upp igen på en annan server. Vi får se hur det hela fortsätter.
För att gå över till nåt helt annat - igår fick jag en plötslig lust att testa lite gitarreffekter. Jag tänkte att jag skulle ta några enkla ackord och sen lägga en massa roliga gitarreffekter i lager ovanpå. Ganska snart kände jag att jag skulle behöva en text, nåt enkelt bara, att sjunga till. Men mitt huvud var uppenbarligen så fullt av tankar på nätmobbingen och folk behandlar varandra, att texten kom att handla om precis det. Eller i alla fall ungefär det.
Resultatet blev nån slags låt med titeln "när vi var små", som handlar om att när man är liten så är alla vuxna omkring en så stora, kloka och kan inte göra fel. När man själv blir vuxen inser man att det inte är så. Och att det aldrig varit så heller. Man blir vuxen, men man blir aldrig stor.
Jag försökte göra lägga upp låten på bloggen på nåt vettigt sätt, men det gick inte att lägga upp musikfiler. Enda sättet var att göra en video av den. Ändra gärna till högre upplösning på YouTube-filmen, då låter det bättre.
Musiken är ganska hastigt inspelad och improviserad. Men det var kul att leka elgitarrist. I själva verket är det min akustiska nylonsträngade gitarr jag spelar rakt igenom. Sången är lite småfalsk men det var mest som ett experiment.
Nu blire reklam! Glöm inte att min skiva finns att köpa! Skicka bara ett mail till skiva@emanuelblume.se med din adress så kommer den på posten. Skivan kostar 120 kr plus porto.
Man kan även lyssna på Spotify här.
För att gå över till nåt helt annat - igår fick jag en plötslig lust att testa lite gitarreffekter. Jag tänkte att jag skulle ta några enkla ackord och sen lägga en massa roliga gitarreffekter i lager ovanpå. Ganska snart kände jag att jag skulle behöva en text, nåt enkelt bara, att sjunga till. Men mitt huvud var uppenbarligen så fullt av tankar på nätmobbingen och folk behandlar varandra, att texten kom att handla om precis det. Eller i alla fall ungefär det.
Resultatet blev nån slags låt med titeln "när vi var små", som handlar om att när man är liten så är alla vuxna omkring en så stora, kloka och kan inte göra fel. När man själv blir vuxen inser man att det inte är så. Och att det aldrig varit så heller. Man blir vuxen, men man blir aldrig stor.
Jag försökte göra lägga upp låten på bloggen på nåt vettigt sätt, men det gick inte att lägga upp musikfiler. Enda sättet var att göra en video av den. Ändra gärna till högre upplösning på YouTube-filmen, då låter det bättre.
Musiken är ganska hastigt inspelad och improviserad. Men det var kul att leka elgitarrist. I själva verket är det min akustiska nylonsträngade gitarr jag spelar rakt igenom. Sången är lite småfalsk men det var mest som ett experiment.
Nu blire reklam! Glöm inte att min skiva finns att köpa! Skicka bara ett mail till skiva@emanuelblume.se med din adress så kommer den på posten. Skivan kostar 120 kr plus porto.
Man kan även lyssna på Spotify här.
fredag 16 mars 2012
Kattungar, regnbågar, barnporr och små söta hjärtan
Jag har varit väldigt arg de senaste dagarna. Arg på beteenden, arg på mobbning, arg på psykopater och arg på skivrecensenter. Men en sak i taget.
Igår skrev jag om synen på tjejer som objekt och tog två aktuellt förekommande bilder som exempel, Megan Fox och den glada tjejen i publiken på Melodifestivalen. Det antal besökare jag brukar ha på en månad fick jag plötsligt på ett dygn. Intressant. Och tecken på engagemang.
I samband med historien om uthängningen av melodifestivaltjejen startade Hanna Fridén, en bloggare jag gillar och i perioder följer, en facebookgrupp för att uppmärksamma och motverka mobbing och uthängning av privatpersoner på internet. I gruppen tipsades snart om ett nätforum där ungdomar, både killar och tjejer, hängs ut och hånas. Det postas nakenbilder, sprids rykten och lögner, och grottas ner sig i hur stor jävla slampa en 16-åring eller 14-åring är, vem hon sugit av och hur mycket man borde hata henne. Killar hängs ut på samma sätt, om än mot något andra bakgrunder.
Jag har sett en hel del skit tidigare, t ex på Flashback, men det här var faktiskt lägre än något jag sett innan. Jag väljer att inte lägga ut någon skärmdump i det här läget. Det första som slår en är den cyniska stämningen och innehållet jag beskrev här ovanför. Sen börjar man tänka på vilka det är som postar den typen av saker. Jag skulle tro att det i första hand är pojkar i högstadieåldern, uttråkade och ute efter lite kul på kvällen efter skolan. Så de går in på sidan, kollar lite läckta nakenbilder på sina klasskamrater och slänger ur sig några kommentarer om att den där slampan borde knullas hårt och dränkas i sperma. Sen går de och lägger sig, sover och går till skolan igen dagen efter.
Jag funderar på hur man kan försvara en sån sak för sig själv. Att man tycker det är rätt att ens egna tio minuters småskoj på kvällen innebär att en jämnårig kamrat hängs ut, förnedras och förmodligen kommer att få leva med att nakenbilderna, analsexryktena, och lögnerna om att de knullar sina syskon kommer att finnas kvar på internet i resten av deras liv. Tycker man att det är rätt? Rycker man på axlarna åt det? Jag använder medvetet råa ord här för att ge en bild av hur den här sidan fungerar, även om orden jag använder inte är i närheten av vad som sägs på sidan.
Min slutsats är att man inte kan försvara det för sig själv. Väldigt väldigt få människor skulle komma till slutsatsen att det är värt att förstöra en jämnårigs liv för att man tycker det är kul att förnedra någon man inte vågar ha en normal relation med. Man måste alltså hitta ett sätt att komma runt det. Och det sättet är att göra den utsatta till något annat än en människa. Man pratar inte om Frida i 9A, man pratar om den jävla slampan, med en fitta så full med svamp att det stinker i hela rummet, som är så patetisk att hon förtjänar att hängas flera gånger om. Då är hon inte människa längre, och då kan man klara att bete sig på det sättet. För om det inte är en människa man hänger ut och vars liv man förstör, vem bryr sig? Ingen bryr väl sig om en slampa som hängs ut på ett internetforum? Klart att ingen säger stopp. Klart att ingen bryter in. Klart att ingen bryr sig.
Så vad gör man åt detta?
Svaret är skitsvårt, och så enkelt på samma gång. Man bryr sig.
Igår skrev jag om synen på tjejer som objekt och tog två aktuellt förekommande bilder som exempel, Megan Fox och den glada tjejen i publiken på Melodifestivalen. Det antal besökare jag brukar ha på en månad fick jag plötsligt på ett dygn. Intressant. Och tecken på engagemang.
I samband med historien om uthängningen av melodifestivaltjejen startade Hanna Fridén, en bloggare jag gillar och i perioder följer, en facebookgrupp för att uppmärksamma och motverka mobbing och uthängning av privatpersoner på internet. I gruppen tipsades snart om ett nätforum där ungdomar, både killar och tjejer, hängs ut och hånas. Det postas nakenbilder, sprids rykten och lögner, och grottas ner sig i hur stor jävla slampa en 16-åring eller 14-åring är, vem hon sugit av och hur mycket man borde hata henne. Killar hängs ut på samma sätt, om än mot något andra bakgrunder.
Jag har sett en hel del skit tidigare, t ex på Flashback, men det här var faktiskt lägre än något jag sett innan. Jag väljer att inte lägga ut någon skärmdump i det här läget. Det första som slår en är den cyniska stämningen och innehållet jag beskrev här ovanför. Sen börjar man tänka på vilka det är som postar den typen av saker. Jag skulle tro att det i första hand är pojkar i högstadieåldern, uttråkade och ute efter lite kul på kvällen efter skolan. Så de går in på sidan, kollar lite läckta nakenbilder på sina klasskamrater och slänger ur sig några kommentarer om att den där slampan borde knullas hårt och dränkas i sperma. Sen går de och lägger sig, sover och går till skolan igen dagen efter.
Jag funderar på hur man kan försvara en sån sak för sig själv. Att man tycker det är rätt att ens egna tio minuters småskoj på kvällen innebär att en jämnårig kamrat hängs ut, förnedras och förmodligen kommer att få leva med att nakenbilderna, analsexryktena, och lögnerna om att de knullar sina syskon kommer att finnas kvar på internet i resten av deras liv. Tycker man att det är rätt? Rycker man på axlarna åt det? Jag använder medvetet råa ord här för att ge en bild av hur den här sidan fungerar, även om orden jag använder inte är i närheten av vad som sägs på sidan.
Min slutsats är att man inte kan försvara det för sig själv. Väldigt väldigt få människor skulle komma till slutsatsen att det är värt att förstöra en jämnårigs liv för att man tycker det är kul att förnedra någon man inte vågar ha en normal relation med. Man måste alltså hitta ett sätt att komma runt det. Och det sättet är att göra den utsatta till något annat än en människa. Man pratar inte om Frida i 9A, man pratar om den jävla slampan, med en fitta så full med svamp att det stinker i hela rummet, som är så patetisk att hon förtjänar att hängas flera gånger om. Då är hon inte människa längre, och då kan man klara att bete sig på det sättet. För om det inte är en människa man hänger ut och vars liv man förstör, vem bryr sig? Ingen bryr väl sig om en slampa som hängs ut på ett internetforum? Klart att ingen säger stopp. Klart att ingen bryter in. Klart att ingen bryr sig.
Så vad gör man åt detta?
Svaret är skitsvårt, och så enkelt på samma gång. Man bryr sig.
torsdag 15 mars 2012
Megan Fox och håriga armhålor
Nu för tiden när jag tittar på YouTube eller använder Facebook möts jag i regel av Megan Fox. Oftast har hon på sig bikini eller en chiqt skuren klänning. Megan är tydligen väldigt intresserad av mig, för hon pratar jämt och ständigt om hur tråkigt hon har det och hur mycket hon vill att jag ska imponera på henne.
Hon sitter där vid poolkanten, ratar uppvaktande killar på sin iPad, och äter sin Marabou-chokladkaka som naturligtvis är produkten det hela handlar om. Och sänder mig samtidigt budskapet att hon är den ultimata pokalen, förstapriset, guldmedaljen. Drömtjejen på piedestalen som alla killar slåss om. Hon har en snygg, sexig kropp och är uttråkad där hon sitter vid sin pool med sin iPad och sin chokladbit.
Jag som kille förväntas spänna musklerna och vara man nog att imponera på henne. Exakt var chokladbiten kommer in är jag inte helt säker på men det är nog säkrast att jag köper några stycken för att få en bra chans hos Megan. Hon är prinsessan i tornet som inte har hjärna nog att hitta på nåt annat att göra än att sitta vid sin pool och vänta. Men hon har snygga bröst.
Jag förväntas vara riddaren som heroiskt och brutalt bryter mig in i det tuffa tornet på min sadlade springare, dräper den dräglande draken med min manliga Marabouchoklad och, om jag är manlig nog, vinner hennes gudomliga gunst och kan återvända hem med min prestigefyllda prinsesspokal.
Men samtidigt, medan allt det här pågår, händer också något annat. Melodifestivalen är inne på sin final och någonstans i publiken står en tjej och hurrar när Loreen vinner. Några timmar senare är internet fullt av bilder på samma tjej, och tusentals kommentarer om hur äcklig och förskräcklig hon är. Orsaken är att hon inte har rakat sig under armarna.
Världens cirkus uppstår och Facebook fullkomligt svämmar över av kommentarer. Vissa handlar om hur förskräckligt och ofräscht det är med hår under armarna, andra om att det ska väl ni skita i, och några skrattar åt kalabaliken. Men vad handlar det hela egentligen om? Hur kan nåt så random och totalt okonstigt som en orakad armhåla riva upp alla dessa känslor?
Jag tror det handlar om att den vi ser på bilden inte är Megan Fox. Hon finns inte i TVn för att uppmana killar att imponera på henne. Hon har inte tråkigt vid en pool med sin iPad och sin Marabouchoklad. Hon har fullt upp med att hurra för Loreen.
Men vi matas i hela våra liv med vilken roll en kvinna ska ha. Vi läser sagor för det ettåriga barnet där prinsessan är så vacker att alla riddarna i landet vill ha henne, och den som är modig nog att dräpa draken får både henne och halva kungariket. Notera ordet får. Vi snackar objekt.
Det är klart att man som kille drömmer om att vara den modiga riddaren som får prinsessan. Och det är klart att man som tjej drömmer om att vara så vacker att alla riddare vill ha en. Det är ju det sagorna går ut på. Och det är exakt samma saga som upprepas om igen för oss när vi är vuxna, denna gång med Megan Fox i huvudrollen.
Jag har ingen aning om vem tjejen i publiken på Melodifestivalen i är. Men de som lägger ut bilderna på henne och skriver de kränkande kommentarerna är så lurade av prinsessorna och Megan Fox att de har tappat greppet om hur verkliga människor ser ut. Vi är inte Barbie och Ken. Det står var och en fritt att raka eller klippa eller trimma eller göra vad som helst med sitt hår, oavsett var på kroppen det sitter, men vi kan inte komma ifrån att det naturliga tillståndet för de allra flesta är att vara hårig. Det finns en evolutionär fördel med det, precis som med håret på huvudet. För övrigt är tjejen i publiken skitsöt, vilket jag kan säga trots att jag inte känner henne. Jag känner knappast Megan Fox heller. Hon är säkert trevlig, men framställs i reklamen som det overkliga jag beskrivit här ovan.
Vad som gör mig så arg och ledsen med hela den här cirkusen är att debatten tycks handla om huruvida det är äckligt med håriga armhålor. Men jag vill påstå att det inte är det det handlar om. Det handlar om att man anser sig ha rätten att döma och kränka en annan människa utifrån hennes utseende. En kvinnas utseende. Vi är så jävla präglade på att sätta kvinnors utseende i fokus att vi inte reflekterar över det. Och det gäller oavsett vilken kön man själv har. Det är en sjuk del i vår kultur som vi inte kan förneka hur mycket vi än försöker. Och att det är så är ju inte konstigt! Sagoprinsessorna och Megan Fox är överallt! Men varför?
Jo, för att det finns folk som tjänar på att vi har våra omedvetna fördomar. Marabou är fullkomligt medvetna om att killar medvetet eller omedvetet tänker över möjligheten att faktiskt träffa Megan Fox, rädslan över att inte vara bra nog, och tryggheten i chokladbiten som presenteras som nyckeln till ligget med Megan. No nuts, no glory.
Man är också fullt medveten om resultatet på tjejer av att visa upp snygga, sexiga, perfekt retuscherade tjejer i reklam. Man blir osäker, medvetet eller omedvetet, och garderar sig genom att köpa produkterna i reklamen.
Men för fan, gå inte på det där!
Jag är ärligt och fullt ut totalt ointresserad av Megan Fox. Hon kan sitta vid sin jävla pool och vänta på att killar ska imponera på henne. Däremot jag känner ett visst intresse för en okänd person som ägnar sin tid åt roligare saker än att pressa sig in i nån påhittad mall av saker man ska göra för att passa in. Och jag är inte ensam om det.
Eller för att uttrycka det med en låt (Spotify-länk): Alver och dvärgar
Jag som kille förväntas spänna musklerna och vara man nog att imponera på henne. Exakt var chokladbiten kommer in är jag inte helt säker på men det är nog säkrast att jag köper några stycken för att få en bra chans hos Megan. Hon är prinsessan i tornet som inte har hjärna nog att hitta på nåt annat att göra än att sitta vid sin pool och vänta. Men hon har snygga bröst.
Jag förväntas vara riddaren som heroiskt och brutalt bryter mig in i det tuffa tornet på min sadlade springare, dräper den dräglande draken med min manliga Marabouchoklad och, om jag är manlig nog, vinner hennes gudomliga gunst och kan återvända hem med min prestigefyllda prinsesspokal.
Men samtidigt, medan allt det här pågår, händer också något annat. Melodifestivalen är inne på sin final och någonstans i publiken står en tjej och hurrar när Loreen vinner. Några timmar senare är internet fullt av bilder på samma tjej, och tusentals kommentarer om hur äcklig och förskräcklig hon är. Orsaken är att hon inte har rakat sig under armarna.
Jag tror det handlar om att den vi ser på bilden inte är Megan Fox. Hon finns inte i TVn för att uppmana killar att imponera på henne. Hon har inte tråkigt vid en pool med sin iPad och sin Marabouchoklad. Hon har fullt upp med att hurra för Loreen.
Men vi matas i hela våra liv med vilken roll en kvinna ska ha. Vi läser sagor för det ettåriga barnet där prinsessan är så vacker att alla riddarna i landet vill ha henne, och den som är modig nog att dräpa draken får både henne och halva kungariket. Notera ordet får. Vi snackar objekt.
Det är klart att man som kille drömmer om att vara den modiga riddaren som får prinsessan. Och det är klart att man som tjej drömmer om att vara så vacker att alla riddare vill ha en. Det är ju det sagorna går ut på. Och det är exakt samma saga som upprepas om igen för oss när vi är vuxna, denna gång med Megan Fox i huvudrollen.
Jag har ingen aning om vem tjejen i publiken på Melodifestivalen i är. Men de som lägger ut bilderna på henne och skriver de kränkande kommentarerna är så lurade av prinsessorna och Megan Fox att de har tappat greppet om hur verkliga människor ser ut. Vi är inte Barbie och Ken. Det står var och en fritt att raka eller klippa eller trimma eller göra vad som helst med sitt hår, oavsett var på kroppen det sitter, men vi kan inte komma ifrån att det naturliga tillståndet för de allra flesta är att vara hårig. Det finns en evolutionär fördel med det, precis som med håret på huvudet. För övrigt är tjejen i publiken skitsöt, vilket jag kan säga trots att jag inte känner henne. Jag känner knappast Megan Fox heller. Hon är säkert trevlig, men framställs i reklamen som det overkliga jag beskrivit här ovan.
Vad som gör mig så arg och ledsen med hela den här cirkusen är att debatten tycks handla om huruvida det är äckligt med håriga armhålor. Men jag vill påstå att det inte är det det handlar om. Det handlar om att man anser sig ha rätten att döma och kränka en annan människa utifrån hennes utseende. En kvinnas utseende. Vi är så jävla präglade på att sätta kvinnors utseende i fokus att vi inte reflekterar över det. Och det gäller oavsett vilken kön man själv har. Det är en sjuk del i vår kultur som vi inte kan förneka hur mycket vi än försöker. Och att det är så är ju inte konstigt! Sagoprinsessorna och Megan Fox är överallt! Men varför?
Jo, för att det finns folk som tjänar på att vi har våra omedvetna fördomar. Marabou är fullkomligt medvetna om att killar medvetet eller omedvetet tänker över möjligheten att faktiskt träffa Megan Fox, rädslan över att inte vara bra nog, och tryggheten i chokladbiten som presenteras som nyckeln till ligget med Megan. No nuts, no glory.
Man är också fullt medveten om resultatet på tjejer av att visa upp snygga, sexiga, perfekt retuscherade tjejer i reklam. Man blir osäker, medvetet eller omedvetet, och garderar sig genom att köpa produkterna i reklamen.
Men för fan, gå inte på det där!
Jag är ärligt och fullt ut totalt ointresserad av Megan Fox. Hon kan sitta vid sin jävla pool och vänta på att killar ska imponera på henne. Däremot jag känner ett visst intresse för en okänd person som ägnar sin tid åt roligare saker än att pressa sig in i nån påhittad mall av saker man ska göra för att passa in. Och jag är inte ensam om det.
Eller för att uttrycka det med en låt (Spotify-länk): Alver och dvärgar
lördag 10 mars 2012
Nu är det gjort
För några månader sedan skrev jag om mitt skivprojekt som kanske det mest korkade jag gjort. Jag menar, vilken människa med förståndet i behåll lägger två år och så mycket energi och pengar på nåt så dumt som att spela in en CD? När man vet från början att man inte är någon popstjärna, aldrig kommer att sälja guldalbum och aldrig stå överst på festivalaffischerna?
I fredags gjorde jag det i alla fall. Releasefesten hölls på Studenternas hus, och jag var så kaxig att jag bokat Cirkus Miramar som förband. Bara en sån sak.
Fredagen var finalen i projektet som jag i princip hållit på med sedan 2009. Jag var uppe tidigt, hade lånat en bil och körde runt stan för att samla ihop förstärkare, mikrofoner och annat som jag lyckats låna ihop från olika ställen. Jag träffade Joel, Oskar och Karl-Anton i visföreningen Dubbelgöken på Studenternas hus vid tio och vi satte igång arbetet med att ställa allt i ordning tillsammans med vår ljudtekniker Ingmar.
Hela dagen gick åt till förberedelser, och jag hann inte ens sjunga upp. Journalistbesök med intervju strax efter lunch, och vid halvfemtiden var jag med sen snabb sväng i Studentradion som sänder från samma hus. Konserten drog igång vid halv åtta med Matilda Magnusson, tätt följd av Isabel, som jag var med och kompade. Salen var långt ifrån full, men den fylldes stadigt med alltfler besökare. Vi var oroliga att publiken skulle utebli eftersom vi inte hade någon bar, och det rådde alkoholförbud i lokalen. Men hur det än var blev besökarna fler och fler, och när Cirkus Miramar skulle spela var det långt över hundra personer i publiken.
Miramar gjorde en av sina tajtaste spelningar jag nånsin hört, och en paus (med nytt soundcheck för vårt band, eftersom scenen inte var sig riktigt lik efter Miramars spelning) senare var det dags. Ungefär där slutar mitt minne. Jag vill minnas att vi hade kul, och att vi var åtminstone ganska bra. Och att ett par av låtarna var extremt roliga att spela. Sen var det hela över och vi plockade ihop ljudanläggning och annat fram till två på natten.
Ovan Rickards mobilfoto från när vi spelade. Ungefär lika skarpt som bilden är min uppfattning om vad som egentligen hände under kvällen. Måste nog smälta det här ett tag.
Förresten, om nån tog foton får ni gärna dela med er!
Och såklart, tack till alla som kom och var med. Det betyder så otroligt mycket för mig att ni var där. Och hann jag inte prata med er på plats berodde det på att jag var så snurrig med allt som skulle hållas reda på. Vi ses snart igen!
Skivan kan man köpa från mig, eller från CD-butiker som Ginza och CDON. Lättast är dock att maila mig på skiva@emanuelblume.se så skickar jag den direkt. Eller lyssna på Spotify! Klicka här för att lyssna direkt.
Uppdatering: Här är några fler foton! Men jag vill ha ännu fler! :)
I fredags gjorde jag det i alla fall. Releasefesten hölls på Studenternas hus, och jag var så kaxig att jag bokat Cirkus Miramar som förband. Bara en sån sak.
Fredagen var finalen i projektet som jag i princip hållit på med sedan 2009. Jag var uppe tidigt, hade lånat en bil och körde runt stan för att samla ihop förstärkare, mikrofoner och annat som jag lyckats låna ihop från olika ställen. Jag träffade Joel, Oskar och Karl-Anton i visföreningen Dubbelgöken på Studenternas hus vid tio och vi satte igång arbetet med att ställa allt i ordning tillsammans med vår ljudtekniker Ingmar.
Hela dagen gick åt till förberedelser, och jag hann inte ens sjunga upp. Journalistbesök med intervju strax efter lunch, och vid halvfemtiden var jag med sen snabb sväng i Studentradion som sänder från samma hus. Konserten drog igång vid halv åtta med Matilda Magnusson, tätt följd av Isabel, som jag var med och kompade. Salen var långt ifrån full, men den fylldes stadigt med alltfler besökare. Vi var oroliga att publiken skulle utebli eftersom vi inte hade någon bar, och det rådde alkoholförbud i lokalen. Men hur det än var blev besökarna fler och fler, och när Cirkus Miramar skulle spela var det långt över hundra personer i publiken.
Miramar gjorde en av sina tajtaste spelningar jag nånsin hört, och en paus (med nytt soundcheck för vårt band, eftersom scenen inte var sig riktigt lik efter Miramars spelning) senare var det dags. Ungefär där slutar mitt minne. Jag vill minnas att vi hade kul, och att vi var åtminstone ganska bra. Och att ett par av låtarna var extremt roliga att spela. Sen var det hela över och vi plockade ihop ljudanläggning och annat fram till två på natten.
Förresten, om nån tog foton får ni gärna dela med er!
Och såklart, tack till alla som kom och var med. Det betyder så otroligt mycket för mig att ni var där. Och hann jag inte prata med er på plats berodde det på att jag var så snurrig med allt som skulle hållas reda på. Vi ses snart igen!
Skivan kan man köpa från mig, eller från CD-butiker som Ginza och CDON. Lättast är dock att maila mig på skiva@emanuelblume.se så skickar jag den direkt. Eller lyssna på Spotify! Klicka här för att lyssna direkt.
Uppdatering: Här är några fler foton! Men jag vill ha ännu fler! :)
 |
| Foto: Sven Bergersjö |
 |
| Foto: Sven Bergersjö |
 |
| Foto: Sven Bergersjö |
torsdag 1 mars 2012
Vi är nominerade till miljöpris!!
Och med "vi" menar jag Gro Leksaker, som ger ut spelet "Sopberget" som jag och Agnes ligger bakom. Priset delas ut av magasinet LivingGreen, och vi är en av de fem finalisterna. Spelet har jag berättat om tidigare här på bloggen, och är ett sällskapsspel för barn och vuxna som handlar om sopsortering, fast på ett roligt och lite o-pk sätt.
Gro är nominerade för sina pussel och spel som alla handlar om miljö på olika sätt och hjälper barn att lära sig om miljöfrågor. Vi blir jätteglada för alla som går in och röstar på oss! Det gör man på den här länken, själva röstningen tar någon minut.
Spelet går ut på att spelarna tar på sig rollen som någon av invånarna i en liten stad, som tävlar om vem som först lyckas sortera och bli av med sina sopor. I standen bor också den lurige Farbror Lennart, en medelålders gubbe som tycker miljö är det tråkigaste som finns och som gör allt för att sabotera för spelarna. Som tur är kan man också få hjälp från alla möjliga oväntade håll när man minst anar det. Mer info om spelet här!
(Sen kaaan man ju välja att rösta på Naturskyddsföreningen, som jag ju jobbar för, också. Eller nån av de andra tre kandidaterna.)
Gro är nominerade för sina pussel och spel som alla handlar om miljö på olika sätt och hjälper barn att lära sig om miljöfrågor. Vi blir jätteglada för alla som går in och röstar på oss! Det gör man på den här länken, själva röstningen tar någon minut.
Spelet går ut på att spelarna tar på sig rollen som någon av invånarna i en liten stad, som tävlar om vem som först lyckas sortera och bli av med sina sopor. I standen bor också den lurige Farbror Lennart, en medelålders gubbe som tycker miljö är det tråkigaste som finns och som gör allt för att sabotera för spelarna. Som tur är kan man också få hjälp från alla möjliga oväntade håll när man minst anar det. Mer info om spelet här!
(Sen kaaan man ju välja att rösta på Naturskyddsföreningen, som jag ju jobbar för, också. Eller nån av de andra tre kandidaterna.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
