Ketchupeffekten

Jag var på nån slags första dag på jobbet idag. Eller i alla fall en dryg timme. Träffade chefen, skrev ett anställningsavtal, hälsade på medarbetarna... Det kändes helt fantastiskt. Jag tänkte på alla de jobb jag sökt de senaste månaderna som jag egentligen inte ville ha. Och så hamnar jag här. Jättefina lokaler precis vid Järntorget. Ljusa takfönster. Kompost i köket! Macar överallt (varför har miljöorganisationer alltså så mycket macar?). Trevliga människor. Och framför allt; arbetsuppgifter som jag brinner för!

När vi var färdiga med den praktiska planeringen, som när och med vad jag ska börja, vad jag ska ha i lön och så vidare, gick jag tillbaka till Järntorget. Solen sken och det hela kändes en liten smula overkligt. Gick in i affären på vägen hem. Tänkte att nu, med en lön som är högre än vad mina föräldrar haft efter att ha arbetat i 40 år, borde jag kunna köpa vad jag vill i affären. Så jag tog en av de här stora fula korgarna med hjul (okej, det var mest för att det inte fanns några små korgar) och ställde mig och tittade på alla varorna. Tänkte att jag faktiskt har råd. Jag kan äta vad jag vill, inte bara än ris och linser.

Men jag visste inte vad jag skulle köpa. Det slutade med att jag gick ut i affären med ett paket ekologisk mjölk, en prästost och en gigantisk burk saltgurka. Det kommer nog ta ett tag att vänja sig vid det här.

Ikväll är det dags för mer sånginspelning i studion, apropå nåt helt annat. Det gick jättebra igår, och jag är väldigt nöjd. Igår kväll träffade jag dessutom mina körare och vi satte körstämmor till sex av låtarna. Det lät helt fantastiskt bra! Kören ska vi spela in på fredag. Och snart, snart, snart, vid midsommar, kommer Janina ner från Uppsala! Som jag längtar! Och till hösten flyttar hon till Göteborg!

Hur bra kan det bli egentligen? Och varför händer allt bra på samma gång? Splutt, som ketchupflaskan sa.