Här fanns tidigare Emanuel Blumes blogg. Nu har den flyttat och finns på emanuelblume.se. Välkommen dit istället!
vit text

tisdag 1 mars 2011

Nej, jag blev INTE kidnappad!

I lördags hade vi den sista föreställningen (i alla fall i Göteborg) av Bathorys Monster, och i förvirringen under de efterföljande timmarna av nedplockning, städning och sittning glömde jag min mobiltelefon på Studenternas hus.

Detta var alltså under lördagsnatten. Under söndagen hade jag fullt upp med en skrivarkurs (med Christina Kjellsson!!) så jag hade inte tid att ta mig till Studenternas hus och leta upp telefonen. Men, vad som hände var att någon annan fick tag på den. För på kvällen blev en gäst jag hade, uppringd av Isabel, som i sin tur hade blivit uppringd av någon på mitt telefonnummer. Så jag lånade telefonen och ringde mig själv. En snubbe svarade, och trots att han pratade osammanhängande förstod jag att han hade hittat min telefon och ville lämna tillbaka den, och han förstod att jag var Emanuel och ville ha den tillbaka. Till slut var vi överens om att han skulle lägga den vid trappan i stora salen och att jag skulle hämta den morgonen därpå.



Men nära midnatt på söndagen knackade min granne Sara på min dörr och sa att mina föräldrar ringt upp henne och undrat om jag var kidnappad. Åh nej, tänkte jag, typiskt föräldrar. Men när jag väl fick tag på dem genom en lånad telefon visade det sig att killen jag tidigare varit i kontakt med hade ringt upp flera nummer i min telefonbok och pratat lika osammanhängande. Resultatet blev en allmän förvirring och oro i min bekantskapskrets. Till råga på allt hade snubben ringt upp mina föräldrar och sagt nåt i stil med "Haha, jag har någons telefon!" och sen lagt på, så mina föräldrar blev oroliga och började ringa mina vänner, som i sin tur blev oroliga och försökte få tag på mig.

Nu har jag i alla fall hämtat upp telefonen och ordningen är återställd. Men det slog mig hur mycket kaos man kan skapa på kort tid genom att bara ringa med någon annans mobiltelefon. Vi har ett sånt komplicerat nät av trygghet omkring oss, i det att alla ständigt går att få tag på med sina mobiltelefoner. När det så uppstår en störning i trygghetsnätet, som att det går ut underliga samtal från en telefon och personen som har telefonen inte går att få tag på, går det på en enda eftermiddag att skapa totalt kaos.

Att inte gå att få tag på under en dag för några decennier hade förmodligen inte lett till någon jätteoro. Men vi är så beroende av att ständigt vara nåbara att en sån här grej kan få jättestora konsekvenser.

1 kommentar:

Carina Etander Rimborg sa...

Visst är det fantastiskt! Jag talade med en kvinna, född på 30-talet. När hon var ung åkte hon ett år till USA som au pair - tror jag. Det var inte tal om att ringa hem. Föräldrarna fick vänta till brevet kom fram, som hon skrivit att hon kommit fram…
Ja, kära nån… det är så annorlunda nu.