Hallå? Hallååå? Är det nån där?

Det här är en vidarefundering på ett inlägg jag skrev för ett tag sedan, om att inte svara. Närmare bestämt att man har gjort upp något med, ställt en fråga till eller i något annat ärende kontaktat någon, som sedan helt sonika låter bli att svara. När det gäller privatpersoner kan väl det här vara förståeligt. Många är stressade och har inte tid. Men när det gäller offentliga institutioner, företag, osv så sitter det faktiskt folk och har som jobb att sköta kommunikationen utåt! Som alltså får betalt för att svara på ett mail då och då.

Cheryl, förlåt, Sharon, från Silent Hill får här representera oförmågan att svara.

Ett fint exempel är arbetsgivare. Man har sökt en tjänst, lagt ner timmar på att få ihop en bra och relevant ansökan, skickat in den, och... inget svar. Inte ens ett "tyvärr gick tjänsten till en annan sökande". Jag har varit i kontakt med diverse tidskrifter det senaste i olika ärenden, och av sex kontaktade redaktioner svarade två av dem efter att jag mailat och påmint dem. Ingen av dem svarade vid första mailet. Företag jag varit i samarbete med svarar inte på varken mail eller sms, och tiden går. När jag skrev min mastersuppsats ägnade jag det mesta av tiden åt att jaga folk på SLU, olika energiföretag och -myndigheter och kommunfolk, som lovat att höra av sig.

Sist jag skrev om det här fick jag lite tankar från läsare om vad det skulle kunna bero på. Slöhet, ovilja att svara direkt, att man glömmer att svara, ovilja att svara alls, eller att man inte vet VAD man ska svara och därför låter bli. Förmodligen är det väl någon form av kombination av dessa.

Det intressanta, tycker jag, är att vi har fler möjligheter än någonsin att kommunicera idag. Det tar ett par sekunder att svara på ett mail eller sms och det är i det närmaste gratis. Men det verkar som att ju lättare det är att kommunicera verkar den psykiska tröskeln för att faktiskt göra det bli.

Eller är jag ovanligt jobbig? Kan det vara så att det bara är mig folk undviker att kommunicera med? Det kan vara så, men jag vet minst två andra jag har pratat med som upplever exakt samma sak.

Vad tycker ni?

Hallå!?

Är det nån där?