Det kryllar av dem!

Här kommer ytterligare en uppföljare till det jag skrev om Den stora förnekelsen, boken av Johan Rockström och Anders Wijkman som jag pratat om i ett par dagar nu. I tisdags skrev jag om olika typer av klimatförnekare och igår om deras vanligaste argument. Jag avslutade gårdagens inlägg med att det kryllar av lösningar på alla de här problemen, och efter påtryckning från läsare kommer jag här att ta upp några av de viktigaste.

Vindkraftspark till havs. Jag tog med bilden mest för att jag tyckte den var så vacker.

Jag kommer att dela upp lösningarna lite slarvigt i Beslutsfattare och Individer.


Beslutsfattare

• Många stora miljöproblem idag handlar om att vi överutnyttjar naturresurserna. Det kan vara fiskbestånd, skog, mineraler osv. När företagen som utnyttjar resurserna gör sina ekonomiska kalkyler syns inga kostnader för att man förstör dessa resurser. Ur ett traditionellt samhällsekonomiskt perspektiv tjänar vi på att kalhugga skogar, släppa ut gifter och ge barnen cancer. Detta eftersom det då skapas nya jobb och genereras intäkter som ökar vår BNP. Detta är heltokigt såklart, och en lösning är vad man brukar kalla för att internalisera externaliteterna. Förenklat betyder detta att man "sätter en prislapp" på saker som tidigare inte hade någon prislapp. Ren luft, biologisk mångfald med mera. Det kan vara genom skatter, avgifter och annan lagstiftning. Poängen är att det ska kosta vad det är värt. Det ska löna sig att ta hand om resurserna, inte som idag, att förstöra dem.

• Att införa särskilda avgifter på nyutvinning av "jungfruliga råvaror". Det handlar om råvaror som inte återbildas eller återbildas extremt långsamt, som metaller, fossila bränslen, uran, osv. Detta ska gynna återvinning av exempelvis metaller, som är enormt mycket mer resurseffektivt än nybrytning.

• Att ifrågasätta den ägandenorm vi har idag. Att köpa och äga saker är inte alltid särskilt bra i ett längre perspektiv. Många varor produceras idag för att hålla ett kort tag och sedan ersättas. På så sätt tjänar producenterna som mest, eftersom de då får sälja mera. Har man istället ett system där kunden inte äger, t.ex. en dator, utan hyr eller lånar på något sätt av producenten, ligger det i producentens intresse att varan håller länge, kan uppgraderas och inte går sönder och behöver bytas ut.

• Grön skatteväxling. Exempelvis kan man minska skatten på vanliga intäkter, men öka med motsvarande mängd på miljöbelastande verksamhet. T.ex. allt som tär på de begränsade naturresurserna.

• Inför minskad arbetstid. Vi har idag ett materiellt överflöd men brist på tid. Vid minskad arbetstid får man mer tid över för sina intressen, sin personliga utveckling, sina vänner och sig själv. Intäkterna minskar, men kan kompenseras av den gröna skatteväxlingen. Detta innebär också att man tvingas tänka över sina konsumtionsvanor.

• Lyssna på vad forskarna säger!! Våga ta obekväma beslut! Forskare har ofta arbetat fram genomtänkta planer och åtgärdsprogram. Ta ansvar som beslutsfattare och följ dessa.

Det finns många många fler exempel, men det här var några av de viktigare.

Individer

• Ta aktiva beslut i din konsumtion. Välj tåg framför flyg. Överkonsumera inte. Handla lokalt, rättvist och miljömärkt. Tänk över vad du behöver köpa och vad du istället kan låna, dela eller hyra. Det kommer även att gynna din egen ekonomi.

• Ifrågasätt dina transportvanor. Behöver du ha bil i stan? En bil drar inte bara bränsle, utan tar också upp plats i stan, släpper ut avgaser, kräver enorma mängder naturresurser att producera och utgör en trafikfara. Bilpooler är bra för den som behöver bil nån gång ibland. Cykla går i regel fortare än bil i Göteborg idag enligt min erfarenhet. Även här kan du spara massor med pengar.

• Hur mycket slänger du? Svenskar slänger enorma mängder mat, och det mesta behöver inte slängas. Köp inte mer mat än du vet att du kommer att äta upp. Ofta slängs ungefär 1/3 av den mat man köper in. Och när du slänger, få ändan ur vagnen och sopsortera! Det är så enkelt!

• Vad äter du? Köttproduktion världen över står för mer utsläpp av växthusgaser än all världens fordonstransporter (FAO, 2006). Ändå pratar man mycket mer om bilar än om köttätande. Den hårda sanningen är att köttproduktion är en stor del av orsaken till den globala uppvärmningen. Det betyder inte att alla behöver bli vegetarianer över en natt. Men varje måltid du äter vegetariskt (vilket ofta är nyttigare, mer näringsrikt och billigare) innebär ett minskat tryck på naturresurserna.

• Det där vanliga med att byta ut glödlampor, släcka i rum du inte befinner dig i, inte ha saker på standby och allt det där vi redan kan.

Återigen är det här bara en liten liten andel av alla lösningar. Jag valde här att inte ta upp en massa fiffiga tekniska lösningar. Det kan bli ett annat inlägg.

Med tvivlet som vapen

Här kommer fortsättningen på det inlägg jag skrev igår, om Den stora förnekelsen. Om jag ska sammanfatta det hela i en mening handlar det om klimatförnekare, som anser att vi inte behöver göra något åt den globala uppvärmningen eftersom den bara är påhitt, alternativt inte alls har nån koppling till oss människor. Och det var Johan Rockström och Anders Wijkman som pratade om detta igår på ett stort seminarium på Göteborgs universitet.

Nåväl. Vad är det då dessa klimatförnekare förnekar? Som jag skrev igår råder väldigt stor inkonsekvens inom klimatförnekandet, och det är inte sällan som de själva är osams inbördes. T.ex. om huruvida uppvärmningen inte existerar alls eller om den existerar men inte är orsakad av mänsklig aktivitet.

Här kommer en lista på några argument som klimatförnekare ofta använder, och hur Rockström och Wijkman bemöter dem.

Temperaturen ändras inte alls. Det är en konspiration.
Jo, det gör den faktiskt. Alltför många av varandra oberoende undersökningar bekräftar att den gör det.

Okej, temperaturen ändras, men det är naturliga variationer.
Det finns gott om naturliga variationer som gör att temperaturen ändras, men inga naturliga processer som vi känner till kan förklara den kraftiga ökning av temperatur vi uppmäter idag.

Mmm, men det är solens fel.
Solens strålning ändras i solfläckscykler. Vi befinner oss för närvarande i ett läge med få solfläckar, där solens strålning är lägre än genomsnittet. Alltså värmer mindre.

Jaja, det HAR väl skett en ökning, men den slutade 1998.
Ökningen sker över lång tid och det är inte så att varje år nödvändigtvis blir varmare än det förra. Havstemperaturen är mer jämn än när man mäter i luften, och den har ökat stabilt även efter 1998.

Men de senaste vintrarna har ju varit jättekalla!
I norra Europa har de varit det. Men globalt har det varit milda vintrar.

Poler och glaciärer smälter faktiskt inte alls, det visar forskningen!
Alla glaciärer smälter inte. Det finns ett fåtal glaciärer, främst i Europa, som faktiskt växer. Men den stora majoriteten av glaciärer globalt, samt polerna, minskar stadigt i volym.

Men om man tittar på borrkärnor så ser man att det är ökad temperatur som orsakar en ökad koldioxidhalt i atmosfären, inte tvärtom!
Detta är ett helt riktigt och viktigt argument. Men tyvärr innebär inte det att ökade koldioxidutsläpp är ofarligt. Det innebär snarare att det finns en självförstärkande effekt av ökad global temperatur. Eftersom det tidigare i jordens historia inte funnits några "onaturliga" koldioxidutsläpp så har mängden koldioxid i atmosfären reglerats av temperaturen. När vi "på konstgjord väg" ökar koldioxidnivåerna finns risk att den resulterande temperaturökningen ytterligare kan förstärka utsläppen av koldioxid (t.ex. via utsläpp från tinad permafrost).

Man kan sammanfatta klimatförnekarnas argument med att det handlar om att sprida tvivel. Tvivel på forskningsresultat, på etablerade modeller och rentav på sunt förnuft. Genom att hävda att något bara är till 99% bevisat vill man påstå att det inte är nån idé att göra något förrän det är till 100% bevisat. Det är som att kaptenen på Titanic är till 99% säker på att det är ett isberg i sikte, men vill vara 100% säker innan hen lägger om kursen.

Grejen är att det finns lösningar! Det fullkomligen kryllar av dem! Lösningar som inte bara motverkar den globala uppvärmningen utan också förbättrar vår livskvalitet! Att inte agera nu är som att resonera som mannen i den röda slipsen på teckningen ovan.

Det är inte försent, men det är fanimej bråttom!

Skeptiker, totalförnekare och allmänna latmaskar

Igår var jag som tidigare hintats om på ett seminarium med Johan Rockström och Anders Wijkman. De har precis publicerat en bok med titlen "Den stora förnekelsen" som handlar om klimatförnekare, det vill säga folk som menar att det här med klimatförändringar bara är trams.

Fig. 1. Apor som tycker att klimatförändringar bara är trams.

Efter en fantastisk cykeltur i det soliga och fågelkvittriga mars-Göteborg satt jag i den gigantiska aulan på universitets huvudbyggnad. Hela salen var fylld när Rockström och Wijkman började tala.

Det var en lång och väldigt intressant föreläsning, men jag ska försöka att göra en kort rekapitulation här. Till att börja med pratade de rent allmänt om de många accelererande miljöprocesser vi ser globalt. Det som vi ofta kallar "hockeyklubbor", vilket är en bra beskrivning på hur kurvorna som beskriver processerna ser ut. En sån här till exempel:

Fig. 2. Exempel på hockeyklubbskurva.

Nu är inte de "vanliga" hockeyklubborna, det vill säga temperaturen och koldioxidkoncentrationen i atmosfären, de enda. Som Wijkman uttryckte det handlar det snarare om ett helt hockeylag. Tittar man på förlorad biologisk mångfald, föroreningar i atmosfären, överfiske, överuttnyttjande av landområden, antalet läsare av den här bloggen med mera ser man att varje av dessa fenomen följer en liknande kurva. Detta är vad de kallar "Den stora accelerationen". Klimatförändringarna är alltså bara en liten del i ett mycket större sammanhang. Den globala uppvärmningen antyddes även vara ett av de lättare problemen att lösa, eftersom det forskats så mycket på det och vi numera vet vad som behöver göras. Men nu till huvudämnet, nämligen de som ofta benämns "klimatförnekare".

Fig. 3. Klimatförnekare har funnits i alla tider.

Rockström och Wijkman räknade upp sex typer av "aktörer" i klimatfrågan.

1. "Det är redan kört"-folk. Som tycker att det är för svårt att göra nåt åt problemet och därför tycker att vi kan fortsätta som vi gör. T.ex. Dark Mountain-rörelsen.

2. Forskningsfronten. De forskare som står på spetsen i hur klimatprocesserna fungerar och kommer med de senaste rönen. Har ofta värre prognoser än t.ex. IPCC.

3. Mainstream-folk. T.ex. IPCC och mycket "vanligt folk". Dvs de som hävdar att det är stora problem men ligger lite efter i forskningen (eftersom allt måste valideras och accepteras av ett stort antal grupper). Räknar t.ex. inte med dynamiska uppvärmningseffekter, som ändrad reflektion vid issmältning.

4. Sociala klimatunderskattare och oinsatta. En stor grupp. Innehåller allt från Olsson och Nilsson till högutbildade t.ex. ekonomer som tittar enbart på sitt eget forskningsfält men inte tar hänsyn till "externa effekter", som miljöfrågor alltför ofta räknas till.

5. Klimatskeptiker. En för klimatforskningen viktig grupp. De håller oftast med om att en klimatförändring är förestående, men är osäkra på om det är på grund av mänsklig aktivitet. Kritiserar och nagelfar klimatforskning, vilket bidrar till en stark och viktig kritik och kvalitetskontroll av forskarna i kategori 2.

6. Klimatförnekare. Nu börjar det brännas. Till skillnad från skeptikerna förnekar denna kategori ofta klimatförändringarna helt och hållet. De kännetecknas också av en stor inkonsekvens. Vissa hävdar att klimatet inte ändras. Andra att det visst ändras, men att det är "naturliga förändringar". Andra att det är på grund av oss människor, men att det bara är bra, och så vidare. Ett exempel på klimatförnekare är Stockholmsinitiativet.

Det här blev ett längre inlägg än jag tänkt. Det får bli en del 2 imorgon, tror jag. Välkomna tillbaka då för att läsa den spännande fortsättningen, om förnekarnas strategier och argument!

På väg mot den stora förnekelsen

Det här blir ett hejdundrande snabbt inlägg, för om fem minuter ska jag cykla iväg till Geovetarcentrum och vara med på ett seminarium. Det är Johan Rockström och Anders Wijkman som ska prata om fenomenet klimatförnekelse. Det vill säga, att hävda att klimatet inte alls ändras, och om det gör det så är det inte vårt fel, och om det skulle vara det, så är det i alla fall inte just deras fel, och är det det så kan vi inte göra nåt åt det. Ungefär så. Det ska bli intressant! Återkommer med rapport!

Bilden visar Rockström och Wijkman. Tillsammans har de skrivit boken "Den Stora Förenekelsen" om just klimatförnekandet.

Lögner, rollspel och misslyckade battles

Nämen titta, här var ju fler inspelningar från min och Isabel Evers spelning i Gamlestan för ett par veckor sedan!

Ljugareblues.

Spela Roll.

Hinna ifatt.

Och som bonus kommer här ett ganska långt och utdraget, inte särskilt aggressivt, men desto mer utflippat, poesibattle mellan mig och Isabel.

Ett inte helt lyckat poesibattle...

Svarta - det nya svarta?

En reflektion över vilka ord vi använder och vad vi lägger för värderingar i dem. Det är svårt det här med vad vi ska kalla "avvikande" grupper. Nu är ju inte just svarta människor, som det här inlägget ska handla om, en direkt avvikande grupp globalt, men här i Sverige kan vi nog vara överens om att det finns betydligt fler vita.

Jag har funderat över det här ordet, svarta. När jag var i Kenya användes orden black och white regelbundet, och vad erfor, utan nån direkt laddning. Det var en beskrivning av folks hudfärg. Jag var vit, de flesta andra var svarta. På samma sätt som att man säger att någon är kort eller lång, gammal eller ung, osv.

Men här hemma tenderar vi ofta att dra oss för att använda ord som svart. Man använder lite mer omständliga ord som färgad eller mörkhyad. Och jag säger inte att det är fel. Men det känns som att vi ständigt uppfinner nya ord för att vi är obekväma med att beskriva folks olikhet. I Kenya var svart och vit beskrivande ord och folk fattade vad man menade, punkt slut. Men här är vi ofta väldigt rädda av nån anledning att uppfattas som okänsliga eller nedlåtande om vi påtalar någons hudfärg. Med risk för att uppnå motsatt effekt.

Foto från Kenya där jag var på besök 2009. Tobias, Isack och jag. Och ett bananträd.

För vad sänder det för signaler att man börjar mumla och säga saker som "Hon är... ja, du vet... färgad, eller typ... ja...". Det sänder en signal om att det är något pinsamt, något man inte talar om. Ungefär som att säga att "Han är en sån där... du vet... en sån som... gillar samma. Alltså, inte för att det är nåt konstigt, men..." istället för att bara säga att han är gay eller bög.

Nu ska man ju inte vara helt urskiljningslös här. Bög och gay uppfattas av de flesta idag som neutrala ord som bara ange en persons läggning. Men det tog ett tag att komma dit, och det finns säkert några personer som fortfarande tycker att bög är ett nedlåtande ord. Men jag tycker att svart och vit är så oerhört enkla, i grunden helt oladdade ord. Det säger vad det handlar om, utan att påstå att det ena är nåt avvikande eller på annat sätt ojämlikt. Nu är det ju visserligen en förenkling att påstå att man kan vara antingen svart eller vit, det finns ju alla möjliga olika kombinationer, nyanser och varianter. Och skönt är väl det. Men, ni förstår vad jag menar.

Ordet neger till exempel är svårt. Jag vet att vissa använder det och tycker att det är numera är oladdat, ungefär som bög. Det betyder ju trots allt svart, liksom. Men min bedömning är att det fortfarande, och kanske alltid kommer att vara, för negativt laddat. Jag hörde en intervju med Alice Bah en gång, där hon pratade om att hon aldrig kommer att kunna höra ordet neger utan att känna smärta. För henne skar det som knivar, oavsett hur oladdat det var för den som sade det. Och hon förklarade så inlevelsefullt så jag förmodligen aldrig kommer att kunna använda ordet utan att tänka på det.

Vad anser ni som läser? Ordet svart? Är det oladdat? Ordet färgad för mig känns lite omständigt och klumpigt. Alla är väl färgade, liksom. Egentligen är man väl mindre färgad om man är svart, än om man är rosaaktig, som de flesta av oss skandinaver är?

Shhh, ät och låtsas som inget!

Jag läste en notis om att en motion till LRFs årsmöte (LRF = Lantbrukarnas riksförbund) om att "anställda och förtroendevalda inom LRF inte bör vara vegetarianer". Motionen vill helt enkelt ha ett vegetarianförbud inom organisationen.

Ett annat citat ur motionen är "Som medlem känns det väldigt konstigt att min medlemsavgift ska gå till att avlöna personer som tycker att det jag gör i min yrkesroll inte är moraliskt försvarbart". Undrar vad Freud hade sagt om ett sådant uttalande. Vadå projicering liksom...

Enligt Sveriges Radio Dalarna har dock LRFs styrelse i Dalarna, där motionen kommer ifrån, visat sig skeptiska till förslaget.

Att hata feminism

Jag håller nu på att läsa en kurs i genusteori och borde egentligen, istället för att skriva på den här bloggen, skriva på min inlämningsuppgift som ska vara klar imorgon bitti. Det är grymt intressant att sätta sig in i inte bara den feminism som finns idag utan också vägen som har lett hit. Man förstår bättre varför feminismen ser ut som den gör när man inser vilken historia som ligger bakom.

Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om idag. Istället tänkte jag göra en kort reflektion över det hat som feminismen tycks väcka. Det är läskigt, och samtidigt väldigt fascinerande. Varför hatar man idén att ingen ska diskrimineras på grund av sitt kön? Ställer man frågan på det sättet ter den sig nästan lite komisk, men många verkar ha en helt annan infallsvinkel. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag läste ett inlägg på Passagen Debatt häromdagen.

Jag ska inte återge det i sin helhet (den som vill läsa hela kan göra det här) men det hävdar, på ett ovanligt välformulerat och till synes genomtänkt sätt, att feminism (egentligen kvinnor och kvinnligt sätt att tänka i allmänhet) ligger bakom hela västvärldens förfall. "Med en ökad kvinnlig närvaro överallt så kan jönspartier som (mp) och (v) behålla sina riksdagsplatser och påverka samhället eftersom deras väljare mestadels är kvinnor." skriver debattören efter att ha berättat hur det svenska samhället förgiftats av kvinnliga egenskaper och förfallit under 60- och 70-talen. "Samtidigt sänktes alla krav överallt, alla skulle vara empatiska och ödmjuka och kvinnliga egenskaper premierades på bekostnad av manliga dito. Kvinnosakskämpar började poppa upp och dessa muterades senare till feminister, miljörörelsen kom igång och vänstern stärkte sina aktier. Allt detta (av vilket vi ser resultatet i dagens läge, både inrikes och i de flesta andra västländer) startade när kvinnorna började ta för sig och lämna hemmet för att bli yrkesverksamma på sent sextiotal."

Inlägget avslutas med orden "Som en jämförelse på min tes kan vi ställa den patriarkala arabvärlden mot den matriarkala västvärlden. Av dessa två är det ju givet vem som avancerar på den andres bekostnad. Är hemligheten med vår civilisations förfall helt enkelt att vi släppte in kärringarna i det offentliga rummet och vid maktens bord? Jag tror det."

Min första reaktion var ett uppgivet skratt. Det var liksom för dumt för att vara sant. Sen tog vetenskapsteoretikern i mig över och jag började fundera över hur man kan få den här typen av åsikter. Texten är välformulerad och välstrukturerad, så personen som skriver är uppenbarligen inte dum i huvudet. Men allt vi ser ser vi på olika sätt beroende på vilket perspektiv vi har. Rent allmänt är det svårt för folk att ta till sig med vilket manscentrerat perspektiv vi traditionellt ser historien. Det är därför det verkar krävas universitetskurser för att vi ska se ganska självklara grejer.

Men återigen, vilket perspektiv krävs för att man ska skaffa sig såna extrema åsikter? Tja, varför blev Hitler demokratiskt vald? Varför accepterades skavhandeln? Vi är inte så självständigt tänkande som vi tror. De perspektiv med vilka vi ser på saker och ting tar vi till stor del till oss utifrån. Och lever man i ett sammanhang med väldigt ensidigt perspektiv (exempelvis är 99,95% av ledarna för de största multinationella bolagen män [Connell, 2009]) är en logisk följd att ens åsikter formas av det.

Oj, det här blev längre och luddigare än jag tänkt mig. Bäst att skriva på inlämningsuppgiften istället.

Einsteins trädgård

Det blir ett kort inlägg idag, för om en stund ska jag ta bussen till TV/Radio-huset på Hisingen, där jag tillsammans med Gunnar Sporrong och Katja Lindblom ska prata astronomi i nästa avsnitt av Einsteins trädgård i P4 Göteborg. Vi var med i ett avsnitt i höstas, och nu är det alltså dags igen!

Jag tror att själva programmet kommer att sändas nu på torsdag, men det kan vara nästa torsdag eller någon av de kommande. 

Så länge kan man lyssna på Science Fiction-radion, som sänds i Radio AF i Lund. Där handlar det om Science Fiction varje måndagskväll klockan 22, och jag brukar medverka ungefär tio minuter i varje avsnitt som astronomikorrespondent. Nu senast pratade vi om japanska hjälterymdsonder.

Den otippade geten

Ja, alltså, det är inga getter som har vält vad jag vet, utan jag menar otippad i betydelsen oförutsedd.

Bengt Berg heter en poet och förlagschef som jag länge uppskattat. Döm av min förvåning när jag igår plötsligt fick ett mail ifrån ovan nämnda poet där han frågade om han fick publicera några av mina dikter på sin blogg! Eller hans förlags blogg, rättare sagt. Jag hade tidigare hört av mig till förlaget, Heidruns Förlag, angående eventuell utgivning av en diktsamling, men fått beskedet att de tyvärr inte hade möjlighet att ge ut den. Så gissa om jag blev glad när jag fick mailet!

Bloggen heter Bokgeten, och du hittar den här. Det är fem korta dikter.

Ett pinsamt erkännande

Här kommer ett litet erkännande såhär på lördagsförmiddagen.

Jag tycker mig vara ganska bra på engelska. Inte så att jag är någon virtuos, men jag klarar mig obehindrat i engelskspråkiga sammanhang och engelsktalande länder. MEN jag har svårt för när engelska filmer saknar svenska undertexter.

Det är ju inte så att jag inte förstår vad de pratar om, eller hör de allra flesta replikerna. Men när folk pratar i mun på varandra, när det är mycket bakgrundsljud eller folk pratar snabbt med kraftiga dialekter, då missar jag grejer.

Jag vet att många gör en grej av att se filmer utan svenska undertexter för man tycker att det förstör känslan. Och okej, det får ni gärna tycka, men för mig försvinner mycket av filmens handling. Och det är ju aldrig kul att missa grejer.

Hockeyklubbor och världens undergång

Växthuseffekten i all ära, men jag har i över tio år haft i bakhuvudet att det STORA hotet mot mänskligheten är något helt annat.

När forskare och andra som har koll beskriver växthuseffekten använder de sig ofta av en speciell kurva, som ibland kallas för hockeyklubbskurvan. Den visar hur mängden koldioxid varierat i atmosfären genom tiderna. Först är den i princip rak under många tusen år, för att i samband med industrialiseringen plötsligt skjuta i höjden. Det är det som gör att den får formen av en hockeyklubba.

Men, en kurva som svänger av ÄNNU skarpare är kurvan som visar världens befolkning över tid. Den ökar långsamt, långsamt från tiden mellan 5000 före kristus till år 0, för att sedan öka lite snabbare, dippa lite under digerdöden som började på 1300-talet, och sen öka kraftigt de senaste århundradena, med en total raketökning de senaste femtio åren. Fotot här nedanför visar en modell av befolkningskurvan på Deutsches Museum i München där jag var för några år sedan.

Här kan man ju VERKLIGEN snacka om ökning! Kurvan får växthuseffekthockeyklubban att framstå som en pingisracket i jämförelse. Jag drar mig till minnes att när jag gick i grundskolan fick jag lära mig att världen hade fem miljarder invånare. Nu lär sig barnen att vi är närmare sju miljarder.

Alltså, med en sån ökning, spelar det ju ingen roll om vi lyckas minska utsläppen per person till hälften på 50 år, för då är vi ju dubbelt så många! För att illustrera kurvan ytterligare lägger jag här in en film jag tog med min skruttiga digitalkamera när jag var på museet i München.

Det är inte utan att man blir lite mörkrädd. Men, hur som helst har jag tyckts att det pratats ganska lite om det här problemet jämfört med alla andra möjliga hot mot mänskligheten. Häromdagen när jag lyssnade på radio sa dock några forskare att ökningen inte är lika stor längre, att vi förmodligen kommer att plana ut på drygt 9 miljarder invånare. Jag hoppas verkligen det stämmer.

Paris, här kommer vi!

Jag har haft en dröm i flera år nu om att åka till Paris, köpa en basker, sitta vid kanten av Seine och skriva dikter. Kanske med ett glas rödvin bredvid, och med en mustaschprydd (Just det Christina, mustaschprydd!) liten man med ett musettedragspel på behörigt avstånd. Okej, det behöver inte vara mustascher. Det behöver inte ens vara en man, det är inte det som är grejen. Grejen är istället att nu är det på väg att bli av!

En person jag tycker mycket om föreslog helt sonika att "Ska vi inte åka till Paris?" och jag svarade, efter att ha tänkt efter några sekunder, att "Jo, det är klart att vi ska!" Så igår kväll bokade vi biljetter! Printemps au Paris, nous voici! Hmm, jag får nog fila lite på min franska...

Tänk! Paris i början av maj! Åh, jag vill till Louvren, jag vill ta trapporna upp i Eiffeltornet, jag vill vandra längs Seine, jag vill äta rostade kastanjer, jag vill se Montmartre, jag vill besöka Père Lachaise, jag vill, jag vill, jag vill... Det ska bli så spännande! Och det bästa är mitt sällskap, som är van parisresenär.

Vad ska man mer göra när man är i Paris 5 dagar? Är det någon som har några tips?

Hallå? Hallååå? Är det nån där?

Det här är en vidarefundering på ett inlägg jag skrev för ett tag sedan, om att inte svara. Närmare bestämt att man har gjort upp något med, ställt en fråga till eller i något annat ärende kontaktat någon, som sedan helt sonika låter bli att svara. När det gäller privatpersoner kan väl det här vara förståeligt. Många är stressade och har inte tid. Men när det gäller offentliga institutioner, företag, osv så sitter det faktiskt folk och har som jobb att sköta kommunikationen utåt! Som alltså får betalt för att svara på ett mail då och då.

Cheryl, förlåt, Sharon, från Silent Hill får här representera oförmågan att svara.

Ett fint exempel är arbetsgivare. Man har sökt en tjänst, lagt ner timmar på att få ihop en bra och relevant ansökan, skickat in den, och... inget svar. Inte ens ett "tyvärr gick tjänsten till en annan sökande". Jag har varit i kontakt med diverse tidskrifter det senaste i olika ärenden, och av sex kontaktade redaktioner svarade två av dem efter att jag mailat och påmint dem. Ingen av dem svarade vid första mailet. Företag jag varit i samarbete med svarar inte på varken mail eller sms, och tiden går. När jag skrev min mastersuppsats ägnade jag det mesta av tiden åt att jaga folk på SLU, olika energiföretag och -myndigheter och kommunfolk, som lovat att höra av sig.

Sist jag skrev om det här fick jag lite tankar från läsare om vad det skulle kunna bero på. Slöhet, ovilja att svara direkt, att man glömmer att svara, ovilja att svara alls, eller att man inte vet VAD man ska svara och därför låter bli. Förmodligen är det väl någon form av kombination av dessa.

Det intressanta, tycker jag, är att vi har fler möjligheter än någonsin att kommunicera idag. Det tar ett par sekunder att svara på ett mail eller sms och det är i det närmaste gratis. Men det verkar som att ju lättare det är att kommunicera verkar den psykiska tröskeln för att faktiskt göra det bli.

Eller är jag ovanligt jobbig? Kan det vara så att det bara är mig folk undviker att kommunicera med? Det kan vara så, men jag vet minst två andra jag har pratat med som upplever exakt samma sak.

Vad tycker ni?

Hallå!?

Är det nån där?

EMANUEL DISSAR - del 18: Att drunkna i damväskor

Det var ett tag sedan det dissades sist, men nu är det dags igen. Den här gången handlar det om en liten detalj som är en del i en mycket större helhet.

Jag fick för några dagar sedan påpekat för mig att "Oj, din väska har gått sönder!". Jag tittade på axelremmen och sa "Jo, jag vet. Den har varit sån i... i..." och när tänkte efter så kom jag på att jag fick väskan i present när jag gick i åttan, och remmen nog har varit trasig i tio år. "Den har varit sån i nåt år", svarade jag mumlande. Efter denna insikt, att jag faktiskt haft en trasig axelremsväska i en evighet, gav jag mig ut på Tradera för att hitta en ny.

Sagt och gjort. Jag skrev in "axelremsväska" och klickade på sök. Fick 240 träffar. Damväska, damväska, damväska, barnväska, damväska, åh DEN var snygg, fast det var en damväska, hmm, damväska, damväska, barnväska, damväska, damväska... Till slut hittade jag några väskor som inte var utpräglat feminina i designen, men de var beiga, såg tråkiga ut och var gigantiska. Det slutade med att jag hittade en väska som såg aningen feminin ut, men var snygg och i en bra storlek, och var långt ifrån lika kvinnlig som de flesta andra väskorna. Jag bjöd 9 kr och och vann budgivningen.

Så nu väntar jag på att väskan som ni ser på bilden här ovanför ska komma med posten. Mörkbrun läderimitation för 9 kr, helt OK.

Men frågan fortsätter att ringa i mitt huvud; var är alla herrväskor? Först tänkte jag att män kanske tenderar att inte sälja sina väskor på Tradera, utan behålla dem (som undertecknad...) men sen påpekade en vän för mig att 99% av alla väskor som tillverkas är damväskor. Just den siffran kanske man ska ta med en nypa salt, men det kan ligga nåt i det.

Vi kan nog konstatera att kvinnor handlar väskor på ett annat sätt än män. Vilket inte är konstigt. Damväskor marknadsförs som accessoarer på ett helt annat sätt än herrväskor (har nog aldrig ens sett reklam för herrväskor), och de följer modet och måste därmed bytas ut oftare. Resultatet blir att män får tråkigare väskor (missgynnar män) och kvinnor förväntas ha designade och moderiktiga väskor i tid och otid (missgynnar kvinnor).

Onk, säger jag bara.

Det är inte bara kungen som vänder blad!

Jag hade en väldigt trevlig spelning tillsammans med Isabel i torsdags. Det var på biblioteket i Gamlestan, och förutom vi spelade Anton Höber och Tobias Erehed.

Här kommer ett försök till popdänga, skickligt filmat av Sven Bergersjö.

Härdsmälta i kärnkraftverk utanför Tokyo?

Jag hade egentligen tänkt skriva om helt andra saker idag, men för ett tag sedan ringde min pappa upp mig på Skype och sa att jag skulle slå på radion. Det gjorde jag, och fick höra om kärnkraftverket i Fukushima, 20 mil utanför Tokyo. Ni som läser det här vet säkert redan mer än jag, men när jag fick höra om hur kylsystemen hade brutit samman i två reaktorer och risken för härdsmälta växte gick luften ur mig.

En härdsmälta innebär att den radioaktiva härden i ett kärnkraftverk blir så varm att den helt enkelt smälter. Uranet som används i härden utvecklar enorma mängder värme, samtidigt som det sönderfaller och avger strålning.

Foto: Scanpix.

Senast jag hörde på nyheterna trodde man inte att det inträffat någon härdsmälta, men man kunde inte garantera att det inte skulle göra det. Folk uppmanas att hålla sig inomhus och kraftverket övervakas minutiöst.

Man kan tycka att de stackars japanerna fått utstå nog med lidande med resten av jordbävningen och tsunamin. Det senaste jag hörde var att skalvet var 9,1 på Richterskalan. Ett skalv på över 9 inträffar rent statistiskt en gång vart 20e år. Den starkaste jordbävningen som uppmätts var på 9,5 och inträffade i Chile 1960.

Japan är det land i världen som är allra bäst rustat för att klara av jordbävningar, hörde jag på ekonyheterna. Det låter ju bra. Men om säkerhetssystemen i ett kärnkraftverk utanför Tokyo bryter samman och risken är stor för en härdsmälta, vad händer då om nästa skalv inträffar i Korea? Frankrike? Iran?

"Dagens i-landsproblem" fick just en ny innebörd.

Konstiga drömmar

Jag har drömt en del knäppa drömmar på sistone. Häromnatten drömde jag till exempel att jag hade sökt jobb på Akvarellmuseet på Tjörn. Jag fick inte jobbet (det gick till Isabel!), men det visade sig att museet sökte 30 tjänster till, och det var exakt 30 sökande, så då fick jag jobb i alla fall.

En annan natt drömde jag att jag skulle flytta in i ett kollektiv i Ängåsbergen. Det var ett jättehögt hus (om man stod på taket kunde man se Stockholm. Det var bara några hus länge bort, men det var Stockholm!). När jag kom dit låg alla i höga våningssängar i ett och samma rum, men de sa att jag inte behövde oroa mig. De brukade ta isär sängarna och ta dem till sina egna rum när de skulle sova, men de brukade känna sig så ensamma på dagarna så de satte ihop dem.

Men det knäppaste var i morse. Jag hade ställt klockan på halv nio. Klockan elva skulle jag på en jobbintervju. Men från sextiden på morgonen vaknade jag stup i kvarten. När jag sedan somnade om drömde jag att jag inte kunde hålla mig vaken. Jag gick omkring i ett smutsigt hus och försökte städa, men höll på att somna hela tiden. Jag kämpade och kämpade för att hålla mig vaken, och sen vaknade jag. På riktigt alltså, och upptäckte att det gått fem minuter sen jag tittade på klockan sist. Så jag vände mig om, somnade igen, och så var jag tillbaka i det smutsiga huset där jag städade och försökte hålla mig vaken. Så fortsatte det. Till slut gick jag upp vid halv åtta. Orka hålla på, liksom.

Ska jag vara stolt eller tacksam?

Claes Eriksson i Galenskaparna sa en gång (jag tror det var i "Casinofeber") att den enda skillnaden mellan arbete förr och nu är att förr duschade man när man kom hem från jobbet. Nu duschar man innan man går dit. Första gången jag hörde det skrattade jag igenkännande, men det dröjde inte länge innan jag började inse den djupare meningen.

Många av oss söker jobb. Vi skriver ansökan på ansökan, ringer arbetsplatser i hopp om spontananställningar, skriver långa personliga brev om varför vi tycker så mycket om arbetsplatserna och hur glada vi skulle bli om vi fick jobben vi sökte. Lyckan är att få ett jobb. Det är något man ska ha för att bli en hel person.

Ibland stöter man på äldre personer som säger saker som att "Ungdomar är så lata nu för tiden. När jag var ung fanns ingen arbetsförmedling, då fick man minsann själv traska ner till hamnen, och med mössan i hand be om ett jobb." Jag kan inte låta bli att känna en viss irritation när jag hör sånt där. Hade det varit så enkelt som att traska ner till hamnen och be om jobb hade nog många med mig dragit en lättnadens suck.

För visst vill vi, liksom de som är 50 år äldre än vi, ha jobb. Vi vill inte jobba ihjäl oss, like lite som de ville, men vi vill kunna försörja oss själva och göra något meningsfullt. Det finns dock en stor skillnad. En oskriven men underförstådd konsensus säger idag att vi ska vara tacksamma för att få jobba.

Detta till skillnad från för ett antal decennier sedan, när arbete ansågs vara en solidarisk del i det gemensamma uppbyggandet av samhället. Man ansåg alltså att det arbete man utförde var något att vara stolt över. Något man som individ bidrog med till samhället. Till skillnad från idag, när vi gör allt i vår makt för den gudomliga nåden att tillåtas arbeta. Jag vill nog påstå att om det är nån gång vi stått med mössan i hand och bett om jobb är det idag. Skillnaden är att idag får vi det inte. Trots att vi duschat, kammat oss och rakat oss både i ansiktet och under armarna.

Det här är en förenkling, det är jag fullt medveten om. Men jag kan inte låta bli att känna det som lite fel att jag efter att ha lagt fem år av mitt liv på en utbildning ska anses vara tacksam om en arbetsgivare vill att jag ska arbeta för dem. Visst skulle jag vara glad över att det jag lärt mig kommer till användning, men jag vill också känna att det jag gör och all den tid jag lagt på att lära mig faktiskt innerligt uppskattas av någon.

Flygande vindkraftverk

Konflikter uppstår ofta kring vindkraftverk. Inte för att de inte ger någon ström eller innebär praktiska problem, utan på grund av att folk är rädda för att ha dem nära sitt hus. Och med nära menar jag då ett flertal kilometer.

Men vad händer om man flyttar kraftverken, inte längre bort, men högre upp? Kan acceptansen då ökas bland folk och fä i allmänhet?

Jag läste nämligen om en ny typ av vindkraftverk, där turbinerna sitter 600 m upp i luften, men utan något torn. De består helt enkelt av en cirkelformad gasballong med turbinen i mitten. Från denna går sedan en sladd ner till en markstation varifrån den alstrade elektriciteten leds ut på nätet. Bilden, från Altaeros Energies, som ligger bakom idén, visar hur det är tänkt.

Alaeros Energies bedömer även att det ska bli 65% billigare att producera el jämfört med tornbaserade kraftverk, och att kostnaden för att "bygga" dem blir 70% mindre.

Och kanske har de rätt. Kanske inte. Jag som fysiker/miljövetare kan se ganska många problem som de inte tar upp. Men å andra sidan, det är relativt få problem som inte kan lösas, och ett av de vanligaste problemet är att folk säger "Det kommer aldrig att gå!" Så kör hårt! Bygg en prototyp och se hur den funkar!

Dessutom bör man kunna höja och sänka  turbinen beroende på var det blåser mest, och vill man flytta den till ett nytt ställe... tja, det är förmodligen lättare än att flytta ett vindkraftverk på ett torn...

En liten 2 KW-prototyp ska byggas 2011. Jag väntar med spänning!

Är godis värre än kött?!?

För några månader sedan tog jag beslutet att äta mindre godis. Dels för att jag inte vill vara sockerberoende, dels för att jag inte vill ha hål i tänderna, och dels för att man mår allmänt dåligt av för mycket godis och sötsaker. Det funkade ganska bra ganska länge, men det sista har jag slarvat en del. Men nu har jag fått reda på att det finns ännu fler anledningar att äta mindre godis.

Det har gjorts en undersökning vid Institutet för Livsmedel och Bioteknik, som visar att tillverkning av godis kan släppa ut kopiösa mängder växthusgaser. Att äta en påse skumgodis innebär lika mycket växthusgasutsläpp som att äta en portion fläskkött.

Svenskarna äter mer och mer sötsaker. Konsumtionen av godis och läsk har fördubblats på 40 år. Nu skulle jag väl tro att det är rätt sällan man klämmer i sig en hel påse skumgodis (övriga sorters godis har inte lika hög klimatpåverkan) jämfört med hur ofta man äter en portion kött. Okej, kanske inte i mitt fall eftersom jag inte äter kött, men i många fall.

Men det är ytterligare ett starkt skäl för mig att skärpa mitt godisätande. Och jag menar, så gott är det ju faktiskt inte.

Och förresten, apropå något helt annat, så finns nya avsnittet av Slottspod ute nu! Hejda ditt godissug genom att höra mig, Gunnar Sporrong och Katja Lindblom prata om nya främmande planeter, rymdfärjans sista färd och ryska marsresenärer i Moskva. Lyssna här!

Den här gången är det på riktigt

Här kommer ett avslöjande. En del känner till det redan, men det här är första gången jag går ut med det offentligt. Jag ska spela in en skiva i maj.

Och inte vilken skiva som helst. Jag ska spela in hos Nacksving, den sägenomsusade studion i Göteborg. De ligger bakom skivor som Vi äro tusenden och mängder av andra legendariska progg- och visskivor från 70- och 80-talet. På senare år har de spelat in artister som Broder Daniel, Christina Kjellsson och Dan Viktor.

Apropå Dan Viktor, så kommer han att vara inblandad i inspelningen. Som producent!

Foto från en studioinspelning 2007. (Som dock var i en bra studio!)

Jag har 15 färdigskrivna låtar, som vi förmodligen kommer att ta ner till de ~12 bästa. Jag kommer att ta in extremt skickliga musiker som grund på trummor, gitarr, bas, piano och dragspel. Sedan har jag planer på att ta in enskilda musiker som gör specialinsatser på särskilda låtar.

Jag vågar inte skriva vad budgeten för det här är. Men låt oss säga att det här är runt min tionde skivinspelning, och jag har gjort några inspelningar för mycket i vardagsrum och dassiga lågbudgetstudios. Så nu jävlar.

Skivan kommer att ges ut på skivbolaget Troglodyt, som bland annat ger ut Maud Lindström och Christina Kjellsson.

Stay tuned.

Falsk matematik

Det är en grej jag inte får ihop. Är man student har man ju tämligen begränsad ekonomi, jämfört med om man har har ett fast jobb. Studiemedlet under en månad blir sammanlagt ungefär 8000 kr (och då ska ju ungefär 5500 av det där betalas tillbaka, dessutom med ränta).

Studenter bor ofta i studentlägenheter. Dessa lägenheter hyrs ut enbart till studenter och har som specialegenskap att det kostar mycket mer än vanliga lägenheter. Men vänta nu... mer? De är ofta små, ibland får man dela kök, och de ligger i stora studentkomplex. Borde de inte kosta MINDRE än vanliga lägenheter?

Men nix. Jag har en etta med kokvrå på 30 kvadrat, 20 minuter från centrum, och jag betalar 4300 i månaden. Min vän Isabel har en dubbelt så stor lägenhet, knappt 10 minuter från centrum, som hon betalar betydligt mindre för. Blir någon förvånad om jag berättar att det inte är en studentlägenhet?

Sedan kan ju även studenter söka lägenhet hos t.ex. Boplats. Men där kan uthyrarna aktivt välja mellan de olika sökande, och har man en studentinkomst är sannolikheten att man ska få en lägenhet mycket liten... Alltså är man hänvisad till dyra SGS-lägenheter.

Hur kommer det sig att om man HAR pengar, då har man möjlighet att hyra en billig lägenhet, men om man INTE har pengar, då kan man bara hyra dyra lägenheter? Borde det inte vara tvärtom? Hade man inte kunnat ha en pool med lägenheter där man måste ha under en viss inkomst? Saknar man kontakter eller koppling till bostadsbolag i Göteborg är det jävlarimig inte lätt.

Nej, jag blev INTE kidnappad!

I lördags hade vi den sista föreställningen (i alla fall i Göteborg) av Bathorys Monster, och i förvirringen under de efterföljande timmarna av nedplockning, städning och sittning glömde jag min mobiltelefon på Studenternas hus.

Detta var alltså under lördagsnatten. Under söndagen hade jag fullt upp med en skrivarkurs (med Christina Kjellsson!!) så jag hade inte tid att ta mig till Studenternas hus och leta upp telefonen. Men, vad som hände var att någon annan fick tag på den. För på kvällen blev en gäst jag hade, uppringd av Isabel, som i sin tur hade blivit uppringd av någon på mitt telefonnummer. Så jag lånade telefonen och ringde mig själv. En snubbe svarade, och trots att han pratade osammanhängande förstod jag att han hade hittat min telefon och ville lämna tillbaka den, och han förstod att jag var Emanuel och ville ha den tillbaka. Till slut var vi överens om att han skulle lägga den vid trappan i stora salen och att jag skulle hämta den morgonen därpå.

Men nära midnatt på söndagen knackade min granne Sara på min dörr och sa att mina föräldrar ringt upp henne och undrat om jag var kidnappad. Åh nej, tänkte jag, typiskt föräldrar. Men när jag väl fick tag på dem genom en lånad telefon visade det sig att killen jag tidigare varit i kontakt med hade ringt upp flera nummer i min telefonbok och pratat lika osammanhängande. Resultatet blev en allmän förvirring och oro i min bekantskapskrets. Till råga på allt hade snubben ringt upp mina föräldrar och sagt nåt i stil med "Haha, jag har någons telefon!" och sen lagt på, så mina föräldrar blev oroliga och började ringa mina vänner, som i sin tur blev oroliga och försökte få tag på mig.

Nu har jag i alla fall hämtat upp telefonen och ordningen är återställd. Men det slog mig hur mycket kaos man kan skapa på kort tid genom att bara ringa med någon annans mobiltelefon. Vi har ett sånt komplicerat nät av trygghet omkring oss, i det att alla ständigt går att få tag på med sina mobiltelefoner. När det så uppstår en störning i trygghetsnätet, som att det går ut underliga samtal från en telefon och personen som har telefonen inte går att få tag på, går det på en enda eftermiddag att skapa totalt kaos.

Att inte gå att få tag på under en dag för några decennier hade förmodligen inte lett till någon jätteoro. Men vi är så beroende av att ständigt vara nåbara att en sån här grej kan få jättestora konsekvenser.