Prylarnas förbannelse

Jag befinner mig just nu hemma hos mina föräldrar på Tjörn, och hjälper min pappa att samla ihop ofantliga mängder skräp som vi kör till tippen. Det är egentligen helt sjukt hur mycket skräp man samlar på sig. Särskilt om man har ett stort hus. Och garage. Och snickarbod. Och cykelgarage. Och tre redskapsbodar. Och en yttervind. Och en innervind. Och en sjöbod. Och så vidare...

Pappa har på sistone hjälpt en granne som totalt drunknat i sina grejer. Hela hans hus var fullt av prylar som han samlat på sig i fyrtio år, och det hade blivit så trångt att det knappt gick att ta sig fram där inne. Riktigt så illa är det inte hemma hos mina föräldrar, men pappa, som alltid varit en saksamlare, fick sig ändå en tankeställare och vi bestämde oss för att hjälpas åt att slänga ut en massa skräp.

Bildelar, elektronik, datorer, tangentbord, radioapparater, skivspelare, en jordfräs (!), trasiga möbler, isolering, kemikalier, lådor, tankar, lampor...

Allt det här var bara en början, men en bra början.

Varför är det då så viktigt att göra sig av med sådana här grejer?

Som min gode vän Rickard brukar säga: Äger du sakerna eller äger sakerna dig?


Pappa är uppvuxen relativt fattigt i Värmland, och har såklart fått lära sig att ta vara på saker och ting. Men det finns en gräns för när man har skaffat sig så mycket saker att man lägger mer tid på underhåll, lagring och att hålla reda på allting än man faktiskt får ut av att ha alla de där sakerna. I värsta fall kan det gå som för grannen, som knappt kunde vända sig inne i sitt hus.

När man väl har börjat röja får man upp ögonen också för saker man sett dag efter dag i år efter år, men aldrig riktigt lagt märke till. Varför sitter det till exempel en lie i trädet utanför garaget? Har Max von Sydow varit där? Eller rentav Manuel Calavera?