EMANUEL DISSAR - del 3: Folk som spottar på marken

Dåså, mina damer och herrar, nu har det äntligen blivit dags för del tre i serien Emanuel Dissar, vilket betyder att ni återigen tvingas läsa gnälliga inlägg om småsaker. Den här gången handlar det om vissa människors tendens att ständigt spotta på marken.

Jag kan tänka mig ett antal möjliga förklaringar till att en del människor har en sådan oerhört stark drift av att vilja dela med sig av sin saliv till sina medmänniskor på gatan. Antingen har de en kraftigt överdriven salivproduktion, som har nått ymnighetsnivåer där det är omöjligt att hinna svälja saliven, så att den istället måste kastas ut över trottoarer, skor och busskurer.

Eller så är det en omedveten ovana, man har börjat nån gång och vet inte riktigt varför man fortsätter. Kanske har salivproduktionen ökat eftersom man ständigt gör sig av med saliven, och så fortsätter det i en ond cirkel.

Eller möjligen, så kanske man tycker det är enormt tufft att spotta på marken. Det skulle kunna förklara varför vissa åldrar, vissa kön, och vissa sociala stilar är överrepresenterade bland spontanspottarna.

En annan notering är att rökare är kraftigt överrepresenterade bland spottarna. Det är lite skumt, eftersom jag fått uppfattningen att rökning snarare minskar än ökar salivproduktionen (referens), och tyder snarare på förklaring nummer tre, att det är en livsstilsgrej snarare än en medicinsk grej.

Hur som helst, det är väl inte världens största problem, men att trampa runt i spottloskor när man väntar på spårvagnen, dra med sig dem på spårvagnssäten och till sin egen hall... Det är lika äckligt som att någon skulle dra iväg en snorloska som folk sedan trampar i. Nä, lägg ner spottandet om ni inte har en riktigt bra anledning.