Käcka songs, napoleonhattar, och en jäkla massa gas. En brumtuff helg!

Det har varit en intensiv helg - på många sätt. I lördags var det dags för 10-årsjubileum för GAS-klubben (GAS = Galenskaparna och After Shave) och den nya föreställningen Hagmans Konditori. Hade länge sett fram emot dagen och varit spänd på den nya föreställningen.

Vi började med 10-årskalas på Park Lane, med champagne, tårta och diverse GAS-grejer. Det hölls tal, gjordes tävlingar, botaniserades i böcker, filmer och skivor, GASklubbsmedlemmar uppträdde på scenen (inklusive undertecknad med Bara Ben-inspirerade alstret Prostituerad Partypingla), och det hela utmynnade i att 140 pers sjöng karaoke till Gôtt å leva. Okej, ganska nördigt var det, men hellre vara nörd och ha skoj än icke-nörd och ha tråkigt. Och skoj var det!!

Sedan några timmar för middagspaus, då jag åkte hem och värmde lite rester. Champagne på Park Lane kräver ju att man kompenserar med lite kidneyböngryta och ris. Vid sjutiden var det dags igen, för då började själva föreställningen. Jag och Agnes, samt 138 GAS-medlemmar till tog plats i salongen på Lorensbergsteatern.

Och föreställning var... bra. Det är svårt att säga nåt annat efter att bara ha sett den en gång. Det var inte kicken man fick efter att ha sett Casinofeber eller C Eriksson Solo, men jag skrattade ändå så jag kiknade, och käkarna höll på att gå ur led efter några timmars konstant flinande.

En snabb sammanfattning av handlingen: Fyra vänner i 65-årsåldern möts efter att inte ha träffats på 50 år, på en modern kaffebar. Tillsammans inser de att kaffebaren är vad som en gång var deras stamcafé; Hagmans Konditori. De förflyttas 50 år tillbaka i tiden och upplever sina liv på nytt. Funderar över vad som blev bra, vad som inte blev det, varför det som blev bra blev bra och om det egentligen kan bli dåligt. Slutsatsen är nåt i stil med att "Mycket var nog bättre förr, men tamejfan inte allt." Det är ungefär hela handlingen. Ändå älskade jag föreställningen rakt igenom.

Teknisk sett var det en ren njutning. Dekor, kostym, teknik, allt det där var underbart snyggt och med en fantasifull Rolf Allanig touch som gjorde att man njöt i fulla drag av bara kolla på scenen.

Musiken var också grymt bra. Tajt, svängigt och ösigt. Låtarna var härliga både text- och musikmässigt, och jag önskade direkt att jag hade en skiva med all musiken på. Det enda negativa var att det blev lite väl mycket bluestolvor efter ett tag.

Det som gjorde föreställningen lite annorlunda än tidigare föreställningar var att det saknades politiska undertoner. I alla fall några skarpa sådana. Det är just dessa som jag annars älskar mest hos Galenskaparna. Ändå var den här föreställningen som sagt det bästa jag sett på länge. En hyllning till kaffe och kakor, blues och swing, humor och värme. Öh, japp.

Efter föreställningen blev det mingel i Lorens bar. Trevligt, men trött var man och hem och sov gjorde man. För nästa morgon var det ju dags att gå upp och ta bussen ut till Tjörn för helgens spelning tillsammans med Isabel. Och det gick också bra! Inte lika ösigt som GAS kanske, och inte lika mycket publik, men trevligt var det.

Här är två filmsnuttar från spelningen jag gjorde häromveckan, i brist på material från gårdagens spelning. Ajöken sålänge!


Vända Blad - ett försök till poplåt.



Hamlet på 2000-talet.