Det börjar bra...

Planen för idag var enkel. Jag skulle

1. Vakna.
2. Cykla till till tandläkaren där jag hade en tid 07.40.
3. Cykla in till Stenungsund och ta bussen till Göteborg.

En enkel plan. Vad skulle kunna gå fel? Ganska mycket, skulle det visa sig. Det började egentligen redan igår, då jag under en konsert som jag arrangerade skulle lyfta ner en högtalare från ett stativ, tappade balansen, och sträckte ryggen. Aj.

Resultatet blev att jag fick ryggskott, som gjorde så ont hela natten att jag inte kunde sova. När jag sovit mina 2-3 timmar insåg jag att jag inte orkade cykla till Skärhamn på den lilla sömnen. Pappa fick köra. Jag kom in till tandläkaren 7.35 och de började borra runt 7.40. Och de fortsatte. Och de fortsatte. Bytte borr. Satte in ny bedövning. Bytte borr. Satte in ännu mer bedövning. Det tog aldrig slut.

Fattar ni hur jobbigt det är att hålla upp käkarna så länge?? Till slut fick dom sätta in nån slags bitkloss för att jag inte skulle få totalkramp. Och hela tiden gjorde det svinont i ryggen. När jag skulle skölja munnen inemellan vändorna fick de hissa upp hela stolen eftersom jag inte klarade av att resa mig med ryggskottet.

Och så höll det på. När de äntligen borrat färdigt var jag helt vimmelkantig. Bedövningen kändes som att den satt i hjärnan. Igenfyllningen av hålet tog 5-10 minuter, och när jag reste mig ur stolen var klockan över nio. Jag hade alltså suttit där i en och en halv timme. Varav typ 75 minuter bestått av borrande. Jag var ganska väck, tackade stapplande och gick för att betala.

Då visade det sig att jag inte hade några pengar på mitt kort (eftersom VISSA INNEBOENDE har svårt att komma ihåg att betala hyran...). Så där stod jag med halva ansiktet förlamat och en tandläkarreceptionist som stirrade uppfordande på mig och visste inte hur jag skulle lösa situationen. Som tur var hade pappa inte åkt hem, utan suttit och halvsovit i väntrummet, så han kunde betala. Puh.

Men bedövningen satt i. Jag kunde inte kontrollera vänster ögonlock. Det liksom hängde och slängde och jag kunde inte stänga det utan att dra ner det med handen och hålla det nere. Inget bra läge att cykla in till Stenungsund, tänkte jag. Istället tog jag en tupplur när jag väl var hemma, för att bedövningen skulle lägga sig. 20-30 minuter borde gå bra, tänkte jag och ställde en klocka på 30 minuter.

Sen vaknade jag plötsligt av att pappa kom in i rummet. Klockan var då 12.15, och jag hade sovit stenhårt i två och en halv timme. Bedövningen satt fortfarande kvar, även om jag kunde kontrollera ögonlocket någorlunda. Jag släpade mig upp. Det var då jag märkte det.

Ryggskottet var helt försvunnet.