Ett litet steg för mänskligheten... ett förvirrat snubbel för Emanuel

Så var det gjort. Det här är det första inlägget på en blogg som jag lovat mig själv att aldrig starta. Men ska man syssla med att bryta löften kan man ju i alla fall se till att vara lite selektiv.

Den här bloggen kommer ha ett alldeles för stort och spretigt innehåll för sitt eget bästa. Jag kommer att skriva om rymden, miljö, musik, fysik, feminism och mansrollstänk, och allt möjligt annat. Men genom alltihop kommer det gå en röd, eller snarare grön, tråd som faktiskt kommer att gå att följa. 

Äsch, jag gör ändå det här mest för min egen skull. Här kommer en dikt som handlar om hur det är att vara snorförkyld jättelänge när man vet att det är ens eget fel:

jag snyter mig och snörvlar

är febrigt instabil

ont i halsen, huvudvärk

och knarkar panodil

jag ligger här i sängen

missar högskolepoäng

men jag säger som Edith Piaf

je ne regrette rien!