Avhållsamhet, del 2 av 2: Facebook

Häromsistens skrev jag om hur jag för en månad nästan helt och hållet låter bli att äta socker, trots att godis, kakor och glass är bland det bästa jag vet. Jag kallade det för avhållsamhet, men jag har funderat lite på om avhållsamhet är rätt ord. Avhållsamhet för mig antyder att man låter bli något av någon slags moralisk anledning. Det är inget sånt det handlar om, utan om att jag är trött på att få hål i tänderna. Och av den självcentrerade anledningen att jag kanske blir piggare och får mer egen energi om jag slutar stoppa i mig konstgjord energi i form av socker.

Jaja, oavsett om man är nöjd med ordet avhållsamhet eller inte, här kommer del 2. Och det handlar om... (trumvirvel) ...facebook!

Jag och Sofia gjorde ett experiment i slutet av augusti, där vi under nästan två veckor inte använde facebook överhuvudtaget, kallade det för facebooksemester. Några läsare kanske himlar med ögonen nu, och tänker att man allt får vara bra beroende för att tycka det är nåt speciellt med att inte logga in på facebook under två veckor. Men det är ju precis det jag är.

Jag har varit medlem på facebook sedan 2007. Det är sju år, en fjärdedel av mitt liv. På ett smygande sätt har det med små, nästan omärkliga steg blivit en allt större och självklarare del av vardagen. Plötsligt finns det i telefonen, kopplas ihop med alla möjliga program och spel, och förstår mer om mig än jag trodde var möjligt. När jag träffat människor jag inte träffat på länge har facebook föreslagit dem som vänner, trots att ingen av oss har skrivit nåt om det på just facebook. Med åren har vad som dyker upp i mitt facebookflöde anpassat sig till exakt vad facebook tror passar just mig, och sorterat bort som det inte tror jag vill läsa. Det har skapat en låtsasvärld där verkligheten ser ut just så som behagar mig, och det har inte frågat mig om lov.

Kanske hade det inte varit så illa om det varit jag som hade kontrollen. Men jag är inte helt säker på att jag har kontroll. Även om facebook inte tar upp så mycket av min tid (åtminstone inte åt gången), så påverkar det min koncentration och fokusförmåga. Ofta har jag det öppet i en flik i bakgrunden. Och så dyker den där lilla ettan upp. Eller tvån. Eller femman. Även om jag behärskar mig och inte klickar så dras blicken dit som en geting till en godisklubba, och hjärnan ser direkt en chans till snabb belöning. Så även om jag inte klickar bryts min koncentration. Och det värsta är att jag inte ens behöver ha ett fönster eller en flik igång för att hjärnan ska avbryta tankarna med ett hörredu-är-det-inte-dags-att-kolla-facebook-nu?

Det är inte ens alltid jag är medveten om det. Men mina dagar blir uppslittrade i små små bitar av tappad fokus. Sekunderna blir till minuter som blir till timmar. Rastlösheten i hjärnan sprider sig till resten av kroppen.

Därför har jag bestämt mig för att fimpa facebook för min del.

Hela facebook?

Här kommer den här asterixliknande nästan-bisatsen igen. För säga vad man vill om facebook, men det är ett jävligt kraftfullt verktyg för den som vet att använda det på rätt sätt. Men att använda det så utan att det tar över ens vardag är svårt. Ni som läser det här blogginlägget klickade förmodligen på en facebooklänk för att hitta det. Och många vänner håller jag inte kontakten med på annat sätt. På gott och ont.

Jag har tänkt fram och tillbaka, och kommit fram till att göra såhär: Jag publicerar inlägg från bloggen. Använder facebook till vad jag behöver i jobbet. Håller koll på mina meddelanden.

Men jag har tagit bort facebook ur telefonen. Jag kollar inte vad som händer i några flöden. Surfar inte runt bland vänner. Följer inte grupper, mer än när jag aktivt vill ta reda på något. Och att jag inte kollar in vänners sidor och inlägg betyder inte att jag inte är intresserad av dem. Av er. Men en allt större del av mig vill träffa er på riktigt istället för i den låtsasvärld som jag alltmer inser att facebook är.