*
Ryggsäcken var mycket tung. Det var med yttersta ansträngning han lyckades hiva upp den på ryggen och tränga sig mellan passagerarna fram mot dörren. Solen som tittade fram mellan husen lyste honom i ögonen när han klev av spårvagnen. Den var en vacker vårdag. Klockan på Pressbyråns tak visade tio över fem, och Järntorget var fullt av människor på väg hem från sina arbeten. Själv arbetade han inte längre. Han började gå längs Järnvågsgatan i riktning mot älven.
Dagen innan hade han fullföljt sin sista arbetsdag som professor på institutionen för biologi och miljövetenskap på Göteborgs universitet. Ett arbete han ägnat sig åt i över trettio år. Någon hade frågat honom om det inte skulle bli svårt att slita sig från universitetslivet, som han levt sedan han själv var student. Han hade funderat en stund på frågan, och svarat att det nog inte skulle bli så svårt. Man vet när man gjort sitt, hade han lagt till.
Han stannade för att pusta. Ryggsäcken fick hans axlar att värka. Han tänkte på alla studenter han handlett genom examensuppgifter, fallstudier och fältarbeten. Han hade lärt ut samma saker i tjugofem år. Studenterna på miljövetarprogrammet gick tre eller fem år, tog ut sin examen och försvann ur hans värld. Ett fåtal stannade som doktorander och skrev avhandlingar som i regel kom fram till ungefär samma sak. Efter att ha pustat ut några minuter gick han vidare. Det störde honom att ryggsäcken saktade ner honom så. Han var bättre på att hålla långa föreläsningar än på att bära tunga saker. Bättre på att prata än på att agera, tänkte han. Som alla andra. Han gick den sista biten fram till Götaleden, där han stannade. Kippande efter andan såg han in i tunneln. Bilar trängdes i en stadig ström för att köra de 1600 metrarna till Gullbergsvass och östra delarna av Göteborg. Varför han valt den här tunneln visste han inte. Kanske hade det varit ett ologiskt beslut. Han var fullt medveten om svårigheten och riskerna med att ta sig ner i tunneln till fots, särskilt med den tunga ryggsäcken.
Bilar tutade på honom när han gick längs betongväggen ner i tunneln. En lastbil körde så nära att han höll på att falla omkull av vinddraget. Men så fort han kommit igenom själva tunnelöppningen fanns en smal avsats vid sidan av vägbanan där han kunde gå ostört. Det tog honom knappt tio minuter att promenera längs med avsatsen till tunnelns mitt, där de blå lamporna i taket avslöjade att de nu befann sig under havsnivån. Han vände sig om och såg på den mötande trafiken. Det gick inte att räkna alla strålkastare som myllrade fram som lysande små lämmelögon genom den dånande tunneln. I vindrutan på varje bil kunde han ana en ensam siluett. Det var svårt att andas i tunneln, avgaserna han drog in i lungorna fick det att snurra framför ögonen på honom. Han stoppade ner handen i kavajfickan och kontrollerade för sista gången att fjärrkontrollen låg där. Den var påslagen. En bit bort i tunneln kom en lastbil körande mot honom med några sekunders mellanrum till bilen framför. Han klev ut i vägbanan.
Lastbilschauffören såg oförstående ut när deras blickar möttes. Under den sekund som förflöt från det att mannen tagit steget ut i vägbanan till det att han tryckt in knappen på fjärrkontrollen hann lastbilschauffören inte mer än flytta handen halvvägs till signalhornet. Explosionen hördes över större delen av Göteborg. Brinnande bildelar sköt iväg som fyrverkerier flera hundra meter ur tunnelns båda öppningar. Klockan var halv sex den 30 april 2017.
I brist på riktig illustration ser ni här, som traditionen bjuder, en söt igelkott. |
2 kommentarer:
Jag läste inte detta inlägg, jag väntar spänt på fullängdaren. Däremot vill jag säga att jag fastnade i "systrar" igår kväll! Jag kunde inte sluta läsa, fast till slut vågade jag inte läsa mer så jag sparade det till idag!!
Vad kul! :)
Vill jättegärna ha dina systersynpunkter sen när du läst den! Den ligger och väntar på att bli tagen i igen.
Kram!
Skicka en kommentar