Kalla kårar

Jag kan inte hjälpa det. Partier som propagerar för ett svenskare Sverige, tryggare städer genom mindre invandring och lösning av problem genom avlägsnande av specifika folkgrupper ger mig kalla kårar. Oavsett hur demokratiska de påstår sig vara.

Jag var med Sofia på Röhsska museet igår. Affischen i mitten fanns på en av utställningarna. Kanske hittar vi den övre och nedre bilden där också om några decennier.

Dygnsrytm

Jag har svårt att stå emot det. Nu när jag bestämmer mer över min vakna tid och inte behöver vara på något kontor klockan åtta så kryper dagarna obönhörligt allt längre in på småtimmarna. Igår jobbade jag (ja, jobbade!) till kvart i tolv ungefär, och jag har svårt att gå och lägga mig direkt efter att ha jobbat, så jag ägnade mig åt att läsa en bok en timme innan jag släckte för att sova. Sen dröjde det ett tag innan jag faktiskt somnade, kroppen var liksom inte riktigt villig att kasta in handduken än. Skulle gissa att jag somnade runt halv två. Ingen mat- och sovklocka här inte.

Så sent ska man inte somna. Det anses oansvarigt. En svensk ska gå upp tidigt på morgonen och lägga sig tidigt på kvällen. En logisk förklaring är naturligtvis hur man levde i bondesamhället. Oavsett vilket århundrade vi pratar om så skulle korna mjölkas tidigt på morgonen, och när solen gått ner var det onödigt att sitta uppe eftersom man ändå inte såg nåt. Tänk bara på ordet sjusovare liksom, som avser någon som vaknar sent. Jag skulle nog inte säga att sju är särskilt sent...

Men jag har inga kor att mjölka. Hade jag haft det hade min dygnsrytm sett annorlunda ut. Nu är det som att den har en biologisk klocka som den strävar efter att anpassa sig efter. En biologisk klocka som inte ringer förrän nio på morgonen, och som går på högvarv vid midnatt. Det har varit så sen jag var liten. Mina föräldrar har berättat att när jag skulle till dagis fick de tvinga mig att vakna genom att trycka in vällingflaskan i munnen på mig. Sen somnade jag i regel om och tappade flaskan, så alla mina pyjamaströjor hade vällingfläckar. På kvällen däremot kunde de inte få mig att somna. Jag har minnen av att ligga i sängen, pigg och klarvaken, i vad som kändes som oändliga timmar på kvällarna.

Jag hade hellre haft en dygnsrytm som sa åt mig att gå upp tidigt och som gjorde mig sömnig tidigt. Inte minst för att jag vill kunna synka med människor omkring mig (särskilt en speciell, som tenderar att vakna väldigt tidigt). Samtidigt har det varit såhär i nästan 30 år nu, att min hjärna är som mest aktiv efter tio på kvällen. Det är då alla idéer kommer, kreativiteten och koncentrationsförmågan.

Det är inte lätt, det här.

Vattenkranen i herrbastun

Jag går ofta och simmar på Valhallabadet. Efteråt gillar jag att sitta i bastun tio minuter innan jag går hem. Herrbastun på Valhalla består av tre rum; en torrbastu, en våtbastu och ett förrum, där det är lite sådär halvvarmt så man inte ska få värmechock när man ger sig in i torr- eller våtbastun.

I förrummet finns en liten vattenkran, en sån här drickfontän eller vad de kallas, med ett vred för att stänga av och sätta på vattnet. Efter att ha varit där några gånger slogs jag av hur ofta vattnet stod och sprutade, utan att nån drack. Atmosfären i bastun är tyst och meditativ, så det är väldigt störande med den där kranen som står och sprutar. Särskilt eftersom den hörs även in till torr- och våtbastun.

Första gången jag var där gick jag fram och stängde av den. I rummet satt några män, och fem sekunder efter att jag stängt kranen gick en av dem fram till den, satte på den och drack några klunkar, varpå han gick därifrån igen utan att stänga av den. Jag blev förundrad. Samma sak hände vid flera olika besök i bastun. Kranen sprutade konstant, och 99,9% av vattnet gick direkt ut i avloppet.

En dag när jag kom dit var kranen på som vanligt, men ingen satt för tillfället i förrummet. Jag tog en klunk från kranen, stängde av den och gick in och satte mig i våtbastun. Efter några minuter kom två män in i förrummet, jag kunde se dem genom fönstret från där jag satt. De gick fram till kranen, satte på den och drack, varpå de stängde av den igen och gick och satte sig. Under den kvart jag satt i bastun och iakttog kranen var det inte en enda person som inte stängde av den efter att ha druckit.

Jag tyckte det var väldigt intressant, och insåg att jag hade skapat en norm. Normen de första gångerna hade varit att kranen stod på. Att den väsnades och att det gick åt en massa vatten i onödan hade folk köpt, eftersom det ingick i normen (=det skulle vara så). Men när folk kommit in i förrummet och kranen varit avstängd, hade det varit normen, och man rättade sig efter den utan att invända.

Varför berättar jag detta?

Det visar på hur lätt vi styrs av sociala normer. Vi tror att vi själva bestämmer över små och stora val vi gör, men frågan är hur mycket vi egentligen bestämmer. Nu behöver ju inte normer vara dåliga, inom psykologikurser jag läst talar man ofta om normer som något positivt, som t ex anger att det inte är okej att slå ner folk på gatan eller äta upp nån annans mat. Problemet är ju när normerna är meningslösa eller destruktiva.

En kran som står och sprutar är väl inte världens undergång? Vi har väl gott om vatten i Sverige? Mja. I städer som Göteborg krävs det massor av energi och kemikalier för att rena, pumpa och processa vattnet. Att låta rent dricksvatten stå och spruta utan att nån dricker av det gör att vi överanvänder kemikalier och energi (vilket som bekant leder till global uppvärmning och massa annat jobbigt) och signalerar dessutom att rent vatten inte är nåt värt.

Typiskt exempel på destruktiv norm. Tänk om det finns fler?

EMANUEL DISSAR! - del 31: Mina tänder

Igår var en riktig surdag. Inte en surdeg tyvärr, utan en surdag. Tilda hade varit uppe och trampat på mig halva natten så jag var inte direkt utsövd när väckarklockan ringde. Men det värsta hade inte ens börjat. Ett par timmar senare hade jag satt mig i tandläkarstolen hos Folktandvården på Olskrokstorget, reda att påbörja andra avsnittet i min rotfyllningstrilogi.

Jag fick åka in akut för ett par månader sedan efter att ha drabbas av akut tandvärk. Då gjorde de en urborrning av tanden och sa att jag fick beställa ny tid för rotfyllning. Det var detta jag kom för att göra igår. I en dryg timme borrades, karvades och petades det i min olyckliga tand. Trots bedövningen gjorde det ont, så jag fick extra bedövning fyra gånger. Det hjälpte nästan.

När jag gick därifrån gjorde jag det med en tidsbokningslapp för nästa besök. Detta var nämligen bara ett av stegen i behandlingen. De fyllde tanden med ett läkemedel som ska ta död på kariesbakterierna i hålet, och i början av december ska de (om allt går som vi hoppas) avsluta det hela och fylla och försegla hålet. Jag kan välja mellan en "vanlig lagning" och att sätta dit en krona. De rekommenderar det sistnämnda, eftersom den "vanliga lagningen" riskerar att gå sönder inom kort. Kostnaden för en sådan behandling är dock 12000 kr.

Tolv tusen. Jag hade kunnat äta ute i ett år för det. Nu går som tur är Försäkringskassan in med 4500 så det blir inte riktigt så dyrt som det hade kunnat bli. Men det är pengar jag mycket hellre lagt på andra saker.

Det värsta är känslan av att vara slarvig och ohygienisk. Tandläkarna och tandhygienisterna säger oftast inget, men jag liksom hör hur de tänker "Jaha, ännu en sån där slarvig ungdom som dricker massa läsk och inte borstar tänderna." Små diskreta tips om tandtråd och flourlösning slinker in medan man betalar sina tandläkarnotor.

Kanske är det bara i mitt huvud jag hör de där förmaningarna. Men det är tillräckligt jobbigt. Jag borstar tänderna 2-4 gånger om dagen, använder tandkräm med extra högt flourinnehåll och borstar ofta 4-5 minuter. Dentanlösning sköljer jag i perioder, och tandtråd använder jag nästan varje kväll. Dessutom tuggar jag flourtuggummin efter varje gång jag ätit (om jag inte borstar tänderna), tar flourtabletter och tuggar Salivin innan jag går och lägger mig.

Ändå kommer de jävla hålen. Och jag känner mig som en slarvig sjuttonåring med dålig tandhygien. Jag vet att det är skillnad på tandhygien och tandhälsa (jag har alltså dålig tandhälsa, inte dålig tandhygien) men rösten i huvudet viskar ändå hela tiden att jag inte gör tillräckligt för tänderna. Jag har slutat äta godis nästan helt och hållet, och undviker det mesta med socker i.

Tänder har blivit en jobbig issue (i brist på bättre svenskt ord) för mig. Folk frågar mig ibland om jag har tandläkarskräck. Det har jag inte. Jag har tandskräck. Den här dissen riktar sig mot mina tänder, om det nu inte gått fram.

Och mot att tandvården ligger utanför resten av sjukvården. Blir man sjuk i magen eller njurarna eller vilket som helst annat ställe än tänderna räknas det in i den vanliga sjukvården och man behöver (oftast) inte punga ut de stora summorna.

#%@& tänder.