Jag hittade en annan värld i en papperskasse

När jag var liten fann jag mig själv vid ett flertal tillfällen utanför ett vitt, övergivet hus. Där fanns en brevlåda på ett stolpe med ett brev från en okänd avsändare, tydligen adresserat till mig. Huset var låst, men jag brukade ta mig in genom ett fönster som någon glömt stänga. Inne i huset var det mörkt och tomt. Ett kök, ett vardagsrum och en trappa upp till vinden. Vid nåt tillfälle gick jag upp för trappan, men där uppe i mörkret lurade något hungrigt och lömskt, så jag gick aldrig upp dit igen. Under den stora mattan i vardagsrummet däremot, fanns en gömd lucka, och nedanför luckan fanns ett helt system av grottor och tunnlar.

En del av er som läser kanske känner igen scenariot. Spelet jag spelade hette Zork: The Great Underground Empire, och skrevs på en PDP-10, en sedan länge bortglömd sorts dator, 1977. Hela spelet bestod av text, och man fick lita till sin fantasi för att måla upp bilderna framför sig (Huset och brevlådan ovan ritades långt senare). Jag har alltid varit väldigt fascinerad av den typen av spel, men tyvärr inte spelat så många de senaste åren. Undantaget "Adventure" (Ja, spelen kunde heta såna saker på den tiden) från tidigt 80-tal som jag spelade med Agnes häromåret.

Hur som helst, jag håller ju på att packa upp alla mina kassar och flyttlådor, och hittade i en kasse ett kuvert med kartor över Zork, som jag sparat. Jag höll först på att kasta dem i pappersåtervinningen, men hejdade mig sedan. Tänk vad många människors fantasi de här kartorna har satt igång. Vad mycket spänning och upprymdhet folk har känt, bara genom att komma på att skriva "move rug" efter att ha läst om att det ligger en stor matta i ett främmande vardagsrum.

Jag kan inte släppa att jag känner något speciellt för den här typen av spel. Och på samma sätt som tryckta böcker fortfarande finns, trots att det sedan 100 år funnits film, tror jag att textbaserade äventyrsspel kommer att finnas kvar.

Jag behåller kartorna, vem vet när jag flyttar undan den där mattan nästa gång.

Skumma saker i Stockholm

Ska jag vara helt ärlig är väl inte sakerna jätteskumma egentligen. Och har kanske inte så mycket att göra med Stockholm heller. Men jag var på en jobbresa till Stockholm häromdagen och drabbades av ett lätt filosofiskt tillstånd. Som inför sätena i tunnelbanan till exempel:

Har inte säten i kollektivtrafiken alltid haft det där mönstret? Bussar, tåg, spårvagnar, tunnelbana... Vad är det med små olikfärgade byggnader på marinblå bakgrund och kollektivtrafik? Man hade förstått om det bara gällde Västtrafik, eller bara SJ, eller bara SL, men allihop? Även om det är rätt snyggt.

Sen har vi följande skylt:

Notera punkt 1) Ilägg pengar. Det står ofta så på såna här automater (detta är en godisautomat på tåget hem) och på betaltoaletter. Ilägg pengar. Jag kommer ihåg att jag reagerade på det nån gång när jag var i tioårsåldern. Varför ska man "ilägga" pengar? Man uppäter ju inte sin mat. Eller pålägger luren när man pratat i telefon.

Och en sista fundering, från tågtoaletten:

Vem är Leif? Och brukar han slänga skräp i toaletten?

En sån jävla massa grejer

Jag har flyttat. Från min studentlägenhet på Birger Jarlsgatan till en jättefin tvåa på Gråberget, som jag kommer att få låna i ungefär ett halvår. Inget långsiktigt alltså, men väldigt fint. Jag började flytta mina saker redan för några veckor sedan, men den stora bulken flyttade vi igår. Jag hade hyrt en liten lastbil och Isabel, Mikael (hennes inneboende) och Agnes hjälpte mig bära. Fick en liten chock när jag hämtade ut lastbilen och upptäckte att det inte fanns nån kopplingspedal. En kille på macken gav mig en snabb genomgång i att köra automatväxlat, och till slut kom jag iväg, men det känns som en dataspelsbil. Den knappen för att gasa, den för att bromsa, liksom.

Nåväl, det var igår. Nu sitter jag i lägenheten och plockar långsamt upp och sorterar alla saker. Jag hade inte insett tidigare hur mycket saker jag egentligen samlat på mig. Nog för att jag vet att det blir så med tiden automatiskt, men jag hade tänkt att jag bor ju ändå i en studentetta utan kök, så hur mycket kan man egentligen lägga på hög?

Ganska mycket, visade det sig. Hade jag varit mer förutseende hade jag gått igenom allt i god tid före flytten och gjort mig av med saker INNAN allt flyttades. Det gjorde jag visserligen också, men vidden av hur mycket skräp jag samlat på mig slog mig inte förrän igår. Kommer att ägna helgen åt att bestämma mig för vad som är viktigt för mig och vad som inte gör mig lyckligare. Att skillnaden mellan att äga saker och att de äger en är flytande står ju ganska klart i det här läget.

Men vilken fin lägenhet ändå! Kom snart och hälsa på mig! Exempelvis tänkte jag ha en saft-och-sylt-och-paj-kväll med alla bär jag insett att jag fryst in (några påsar insåg jag att jag flyttat med en gång tidigare så nu jävlar är det dags att göra nåt åt dem). Ska bara få undan all bråte.

Jag kunde inte prata när jag var liten

Jag hörde ett inslag i Språket i P1 igår kväll om olika uttal av r-ljud och sch-ljud. R-ljuden har vi ju några olika i Sverige; tungspets-R:en som anses vara rikssvenska och tungrots-R:en som härstammar från franskan och är vanliga söderut. Möjligen också de tonande, lite halvamerikanska R:en som jag insett är vanliga i Stockholmsområdet.

Men vad som verkligen fick mig att reagera var diskussionen om sch-ljuden. När jag var barn fick jag höra att jag inte kunde uttala sch-ljud. Inte av vuxna, men av andra barn. De sa att jag se kje, som i kedja och kjell, när jag sa sche, som i skälla och sked. "Haha, du säger kju!" sa man, och jag svarade "Det gör jag inte alls, jag säger sju!", varpå de kiknade av skratt eftersom de tyckte att jag sa kju igen.

Där jag växte upp hade man inte det "rikssvenska" sch-ljudet (eller standarduttalet som det kallades i radioprogrammet), utan det grövre che-ljudet, som i en harkling. Jag hörde stor skillnad mellan kje och sje (kedja och sju) men det gjorde inte mina klasskamrater. De försökte lära mig att uttala det "riktigt", det vill säga chu. "Försök igen! Tänk att du ska spy! Cchhhhhh! Chhhhhuuuuu!"

Det var ju inte så att jag inte kunde säga chu. Men jag tyckte det lät så fel. Mina föräldrar var inflyttade och kom inte från Bohuslän, så de hade P1-sch-ljuden som jag också hade. Vid nåt tillfälle bad min lärare mig att läsa en lista med ord på sch-ljud inför klassen, och jag uttalade dem chö, chutton, chuta, och så vidare. Klasskamraterna såg helt förvirrade ut, och läraren gick glatt vidare till nästa sida i boken.

Jag fick en stark flashback när jag hörde radioprogrammet igår, och insåg hur starka känslor det där med sch-ljud rör upp, även nu, 15 år senare. På nåt sätt var det som att jag fick bekräftat när jag lyssnade på programmet, att det inte är fel på mitt uttal. Att jag inte har talfel, utan att det bara handlar om olika sätt att uttala där båda funkar.

Men jävlar vad såna saker tar hårt när man är liten, och vad länge de sitter i. Jag undviker fortfarande att säga sch-ljud om jag kan, särskilt ordet "sju", som för alltid kommer att förbli ett pinsamt ord.

Ny lägenhet! Och en gammal.

Jag ska flytta!

Eftersom jag är färdig med mitt pluggande måste jag flytta ifrån min studentlägenhet. Jag kommer att bo i en annan lägenhet i Majorna som jag lånar i ungefär ett halvår, så får vi se vad som händer sen. Det är en fantastiskt fin lägenhet, en tvåa med utsikt över älvsborgsbron och hamnen. Men mer om detta någon annan gång!

För igår tog jag en lång promenad i höstsolen, och hamnade, som jag ibland gör, i Högsbohöjd. Närmare bestämt Elins Gård, där jag bodde i fyra år mellan 2005-2008. Det har hänt att jag fått post dit, så ibland går jag dit för att kolla brevlådan. Den här gången var det bara reklam, men det jag fick se var att lägenhen höll på att plockas isär.

Jag kommer inte på något bättre sätt att uttrycka det. Det var inte så att den höll på att rivas (vilket huset skulle gjorts 1996 om man följt planerna när det byggdes), men dörren var trasig, fönstret öppet och där inne hade de kvarvarande möblerna flyttats runt.

Kanske hade det varit inbrott, det verkar nästan så. Det har stått tomt sedan jag flyttade ut, eftersom lägenheten varit i så dåligt skick. Hela huset höll på att förfalla redan innan jag flyttade in. Varje gång jag går förbi förvånas jag över att det fortfarande står kvar. Inte minst för att man pratade redan 2006 om att det skulle rivas året därpå. För att inte tala om att huset i själva verket är en barrack som byggdes 1993 för att utgöra tillfälliga boenden när ett grannhus renoverades, och som var tänkt att rivas tre år senare.

Som jag konstaterat tidigare kommer det förmodligen stå kvar tills jag fyller 40. Men det gör inget så länge jag slipper bo där.

Mina tankar om Steve Jobs

I förrgår kväll gick jag till affären för att köpa paprika och svamp. På en kvällstidning vid kassan fick jag syn på rubriken "Steve Jobs död i natt". Jag betalade för grönsakerna och gick hem, visste inte riktigt vad jag skulle känna, men något kände jag. Steve Jobs, en 56-årig amerikan som jag aldrig träffat, en företagsledare och kapitalist, en teknolog och datanörd. Varför kände jag mig påverkad?

Kanske för att jag är uppvuxen med Apple. Redan när jag föddes hade vi en Apple II (som kom 1976!). En piratklon visserligen, men ändå. Macar har vi haft hemma sen jag var fyra år. Mina kompisar tyckte alltid att vi hade så konstiga datorer hemma. De skrattade ofta åt att man skulle klicka på mappar och symboler med en mus istället för att skriva DOS-kommandon, och kallade våra datorer för Macintorsk. Men jag gillade våra macintorskar.

Några år senare hade det blivit något av en identitet. Något eget. Man fick putslustiga kommentarer hela tiden, och när ens kompisar kunde låna spel av varandra var man själv alltid tvungen att köpa dem, eftersom man själv var den enda som behövde mac-versionen. Men jag fick aldrig virus, mina macar blev inte gamla efter 2 år och till och med vår mac från 80-talet kunde spela riktig musik, video och koppla upp sig till internet. Jag förstod inte det då, men macen var lite av en livsstilssymbol, lite som iPod, iPhone och MacBook blev 15-20 år senare. Fast då var Mac det töntigaste man kunde ha.

Nu är det inte längre pinsamt och skamligt att ha Apple-prylar. Tvärtom. Folk köper Applegrejer för att det är hippt snarare än att de är bra. Lyckligtvis har jag lagt ner det där med att skapa en identitet utifrån prylar, men något av det fanns kvar, det insåg jag när jag gick hem från affären med mina grönsaker och funderade på tidningsrubriken jag precis hade sett.

Steve lämnade som 19-åring sitt jobb på Atari för att söka andlig upplysning i Indien. Efter hemkomsten började han med sin vän Steve Wozniak bygga på vad som skulle bli den första Apple-datorn; Apple 1. Det var 1976, och Jobs var tvungen att sälja sin folkvagnsbuss för att ha råd med delarna. Wozniak sålde sin på den tiden otroligt avancerade miniräknare från HP.

1984 föddes, förutom jag själv, också den första macen. Apple blev ännu större, och Steve hamnade i bråk med Apples dåvarande vd, John Sculley, vilket till slut resulterade i att Steve lämnade Apple.  Han var aldrig någon lätt person att ha att göra med, har jag förstått. Jag antar att man skulle kunna kalla det för en konstnärsegenskap, att förstå sig på sin konst, men inte andra människor. Massa skumma historier har cirkulerat genom åren, som att han kastat sig ut från sin kontor och rullat runt och skrikit på golvet när hemlig information om kommande produkter läckt ut i förtid. 

Hur som helst, Steve Jobs startade istället upp företaget Next Computing, som gjorde stora tekniska innovationer men aldrig blev nån marknadssuccé. Under Steves ledning köpte de upp ett litet oansenligt tecknad film-bolag som hette Pixar. Steve började använda sina datorer till att animera och 1995 kom leksaksfilmen Toy Story.

Samtidigt gick det sämre och sämre för Apple, och Steve sa vid något tillfälle att företaget skulle komma att självdö inom några år. Man serieproducerade macar precis som PC-företagen serieproducerade PC-maskiner. 1996 var Apple riktigt illa däran. Det var också då Steve återvände. Två år senare kom en bullig, genomskinlig maskin som såg mer ut som ett flygande tefat än en dator. Den kallades iMac, och konkurrenterna skrattade åt den hopplösa designen och det mest löjliga av allt - datorn saknade diskettstation!

Några år senare hade iMacen sålts i hur många miljoner exemplar som helst, och ingen frågade längre efter diskettstation på datorer. Steve introducerade iPod 2001 och iPhone 2007. Resten är hisoria. 2004 gick Steve själv ut med att han hade en ovanlig form av cancer i bukspottskörteln.

Nåväl, det här inlägget blev lite längre än jag hade tänkt.

Jag är ingen prylnörd, och jag sätter ingen prestige i att ha den mest väldesignade, hippaste iPrylen. Men det är något annat med vad Steve Jobs åstadkommit som fascinerar mig. Och inte minst, inspirerar mig. Kanske något med att det inte är vad man har som är viktigt, utan vad man gör med det. Vila i frid, Steve.