Varför gör man sånt här egentligen...?

Ibland undrar man varför man sysslar med det här med musik. Det är ju inte direkt för pengarna, har vi konstaterat tidigare, eftersom man för det mesta spelar gratis. Och inte för att det är lätt att få jobb, för det är det sannerligen inte. Och det är ju inte direkt nån högstatussyssla heller, så frågan kvarstår.

Ett extremexempel inträffade nu i helgen. Jag skulle spela på en endagsfestival i Karlstad, och tog ett tåg klockan åtta på morgonen från Göteborg. Tåget stannade i Åmål, och det visade sig att de kraftiga regnen gjort att banvallen spolats bort och all tågtrafik norr om Åmål var avskuren. Efter någon timme hade man ordnat fram en ersättningsbuss, som nätt och jämt kunde ta sig fram på en nästan översvämmad skogsväg, eftersom 45:an var helt översvämmad. Två timmar försent kom jag fram till Karlstad, där jag skyndade mig i regnet till Museiparken, där festivalen skulle hållas.

Väl där visade det sig att det inte fanns något regnskydd förutom över själva scenerna. Och eftersom regnet öste ner var den sammanlagda publiken på området ungefär 5 personer när första artisten gick på. Jag fick hoppa in som ljudtekniker och konferencier eftersom hälften av arrangörerna satt fast på ett annat tåg. Regnet fortsatte, och vi riktade om ljudanläggningen så att man kunde stå inuti scentältet vid lilla scenen, och där höll jag min 40-minuterskonsert för 8-10 huttrande festivalbesökare medan regnet dånade mot tälttaket.

Ungefär sådär fortsatte resten av festivalen. Ljudanläggningen vid stora scenen fick kortslutning och dog och publikantalet hade inte gått över 30-sträcket när jag var tvungen att springa till min buss vid 18-tiden. Men än återstod nästan tio timmar innan jag skulle komma hem. För bussen gick via Oslo, där det var tre timmars väntetid på nästa buss. Och det var lika regnigt där, så att göra en Oslo by night var det ju inte tal om, speciellt med tanke på att jag hade instrument och grejer att bära på.

När klockan var ungefär halv fyra kunde jag låsa upp dörren till min lägenhet i Majorna. Då hade jag varit igång i ungefär 21 timmar sammanlagt, allt för att göra den där spelningen på 40 minuter för 8 personer i ett läckande tält i Karlstad.

Ibland undrar man vad det är för konstigt yrke man har valt. Samtidigt tvivlar man inte en sekund på att det faktiskt är värt det. För de där 8 huttrande personerna lyssnade verkligen. På något sjukt sätt väger deras lyssnande, skratt och reaktioner upp de andra 20 timmarna med spöregn och eviga bussresor.

Åh, är det så jag tycker!

Fick ett tips på Göran Hådéns blogg om valpejl.se, en sida som drivs av Sveriges Radio och SVT, där man kan få en massa rolig info om partier, riksdagskandidater, och vem som tycker som en själv i olika frågor. Det finns framförallt ett test man kan göra, och sedan kan man se hur mycket ens egna åsikter "matchar" olika partiers och kandidaters. Såhär blev mitt resultat, om man tittar på de olika partierna.

Det var väl inte sådär jätteoväntat resultat. Det som är intressant är att FI hamnar så högt. Men det är klart, i deras profilfrågor håller jag med dem till 100% procent. Att SD hamnar lägst är inte heller så förvånande. Men frågorna i testet var, trots att de var så många som 50 ganska icke-kontroversiella.

Hmm, undrar om FI skulle passa i en rödgrön regering? Det vore lite spännande faktiskt.

Man kunde också få fram vilka kandidater som bäst matchade ens åsikter. Där blev jag desto mer förvånad, mest positivt kanske, av att de tre översta kandidaterna alla om ifrån olika partier.

En annan intressant grej är också att de översta fem kandidaterna alla är kvinnor, men med en ålder varierande mellan 27 år (min vän Lise Nordin) och 62 år (Gudrun Schyman!)

Hörde dessutom ryktas (ingen källa tyvärr) att en SIFO-undersökning hade visat att SD inte skulle komma in i riksdagen om det var val idag. Nästan så man blir tårögd av glädje.

Det är ju rena medeltiden!

Jag är tillbaka! Det var ett bra tag sedan jag skrev här nu och det har sina förklaringar. Den 7 augusti tog nämligen jag och Agnes tåget till Stockholm, och sedan färjan till Visby på Gotland. Resan tog ungefär 14 timmar, men vad gjorde det när vi skulle tillbringa nio dagar på MEDELTIDSVECKAN?!

Jag har aldrig varit på liknande grejer tidigare. Lajvat nån gång, men nu var det Visby som gällde, med ringmur och allt, och 40-50 tusen besökare. Vi hade sytt och broderat och haft oss så att vi skulle smälta in i mängden. Såhär såg jag ut.

Och så här såg Agnes ut, vid sidan av Bosse, en av henne släktingar som vi hade turen att få bo hemma hos under veckan. 

Det är omöjligt att ens försöka beskriva allt som hände under veckan, men vi såg många av den numera nedlagda (sedan förra veckan) gycklargruppen Jauvets föreställningar. En grupp som tydligen är legendarisk inom de här kretsarna. Här nedan förbereder de sig att spela sin föreställning "Robin med Hooden från Wooden". Notera minigycklaren.

Jag lyckades också få tag på en biljett till en konsert som var bland de allra bästa konserter jag varit på de senaste året! Nämligen Patrask, en folkmusikgrupp som jag tidigare hört talas om, men missat lyssna på. Hur bra som helst!

Något så ösigt vet jag inte om jag nånsin upplevt tidigare! Dessutom spelade de i en gammal kyrkoruin, proppfull med publik, enbart i ljuset av brinnande facklor! "Läckert" är en stark underdrift.

Dessutom var jag och tittade på både en bågskyttetävling (Norra Europas största, tydligen, med nästan 100 deltagare, samtliga i medeltidskläder och med medeltida namn) och ett fullfjädrat tornerspel, med riddare och hästar och lansar och allt man kan tänka sig. Det var dock så mörkt på det sistnämnda att jag inte fick några bra foton.

Och så sprang jag på fina vänner också! Och badade i Östersjön. Det var en grym vecka helt enkelt. 

Vissa människors behov av att skälla ut folk

Igår cyklade jag hem ifrån Frölunda Torg. Hade varit på Apoteket, Bokhandeln och nåt ställe till. Plötsligt skriker en arg herre till mig: "Här GÅR man! Det är en GÅNGbana! Cykla får du göra på vägen!". Jag blir förvånad, eftersom jag trodde att det var en kombinerad cykel- och gångbana, och förklarar detta för mannen som fortsätter vara arg. Jag svänger ut över den drygt decimeterhöga vägkanten, dunkar i asfalten på andra sidan, och fortsätter på bilvägen.

En annan gång, tror det var förra året, hade jag precis gått över gatan vid Korsvägen. Jag tyckte mig ha kollat noga så att det inte kom några bilar eller andra fordon, men när jag kommer upp på andra sidan hör jag en röst bakom mig som skriker: "Är du galen!? FLYTTA PÅ DIG!!!" Jag ser för min inre syn en gigantisk ångvält som är en sekund från att mosa ner mig i marken, så jag kastar mig åt sidan. När jag vänder mig om ser jag först inget, men rösten fortsätter att skälla ut mig. Sen får jag syn på en tant, cirka 30 meter bort, långsamt trampande på en cykel. De sekunder jag uppehållit mig gående på cykelbanan hade alltså förorsakat detta raseriutbrott.

Det verkar alltså inte spela nån roll om man är gångtrafikant eller cyklist, man blir utskälld så fort man gör nåt litet fel. Det verkar som att vissa människor har nån slags djupt rotat behov av att skälla ut folk. Jag kan hålla med om att det är bra att påpeka när om man cyklar/går/kör på fel sorts väg, men att skrika och skälla får väldigt sällan det resultat man vill. Snarare brukar det bli motsatt effekt, det vet alla som bara läst lite grundläggande psykologi.

Just såna här trafiksituationer mellan olika trafikslag verkar vara en enorm källa till sådana här utskällningar. Tidigare i sommar cyklade jag genom Slottsskogen, och fick syn på tre kvinnor i bredd med var sin barnvagn. Jag plingar, och börjar köra om. Precis då, när jag är två meter bakom den vänstra svänger hon helt utan förvarning och utan att se sig om åt sidan med barnvagnen, och jag svänger i panik upp på trottoaren för att inte köra på barnvagnen, cykeln välter och jag ramlar ner i marken. Vad får jag för reaktion av barnvagnskvinnorna? Jo, arga rop: "Se dig för!!" "Akta barnvagnen!", "Vafan, du kan inte cykla sådär!". Jag reser mig stelt upp, ber om ursäkt, borstar av mig, plockar upp cykeln och cyklar vidare.

Varför har så många den här inbyggda utskällningsreflexen? Liksom, om jag skulle skälla ut varenda gående som gick på cykelbanor i den här stan skulle jag helt tappat rösten efter några kilometer. Den där tanten måste ha det väldigt jobbigt.

Visst händer det att jag blir arg. Jag har faktiskt skällt ut bilister några gånger (eller inte skällt ut, men påpekat för) efter att de gjort en omkörning och sen tvärsvängt in framför så att man fått ställa sig på bromsen, eller när de kört ut rakt över en cykelbana utan att se sig för. Men jag känner inte behovet av att skrika och gorma, kanske delvis för att jag fattar att det inte hjälper. Visserligen skriver jag arga blogginlägg istället, men på nåt sätt känns det mer konstruktivt.