Att träffa folk man känt länge för första gången

För några år sedan lärde jag känna en tjej som kallade sig Estetica, via ett poesiforum på internet, Haket. Efter ett tag fick jag reda på att hon hette Tanja, och så snackade vi till och från under några år, och lärde väl känna varandra, trots att vi aldrig hade träffats på riktigt.

Fram till häromdan. Hon skulle hälsa på några släktingar i Göteborg och undrade om jag ville ses och fika. Och jag är ju inte den som är den, så vi stämde träff i Brunnsparken. Några minuter och förvirrade telefonsamtal senare satt vi på Andrum med en kopp te och en gigantisk chokladboll.

Det kändes lite konstigt att sitta där och känna att man faktiskt kände en person som man aldrig träffat förut. Som nån slags paradox. Jag undrar hur det kändes förr i tiden, om man brevväxlat med någon under flera år, utan moderna hjälpmedel som Skype och Facebook. Såhär ser hon ut förresten, och av någon anledning nyper hon statyer i näsan.

Det har hänt några gånger tidigare att jag träffat personer som jag tidigare lärt känna via Haket. Alltid har den här bekant-fast-man-aldrig-tidigare-setts-känslan infunnit sig. Jag undrar hur det kommer vara om 20 år. Har man då redan träffats som hologram? Virtual Reality? 3D-glasögon?

När jag ändå är inne på det så vill jag slå ett slag för Haket. Det är det forum på internet som jag varit medlem i längst, och som jag återkommit till gång på gång sedan 2002. Jag rekommenderar alla som sysslar med poesi, noveller och sånt att titta in där. Stämningen är väldigt öppen och trevlig och konstruktiv jämfört med andra liknande sidor. Kolla in, vetja! www.haket.com

12 sätt att misstolka "Emanuel"

Idag är det den 26 mars och jag blev i ett mail från en arbetskamrat påmind om att jag faktiskt har namnsdag idag! Jag brukar alltid lyckas glömma namnsdagar, särskilt mina egna, så jag får väl passa på att uppmärksamma just den här dagen nu när jag vet att den är.

Heter man Emanuel, och dessutom har ett konstigt efternamn som Blume, är risken stor att folk missuppfattar. Särskilt knäppt kan det bli t.ex. på affischer, i radioprogram och i tidningsartiklar. Här är några exempel på vad jag fått heta i olika sammanhang, av vilka jag bara kommer ihåg några stycken.

Emanuel Brun (Ludvika Nya Tidning)

Emanuel Bloom (Minns inte riktigt var...)

Emanuel Lume (Affisch för spelning i Stenungsund)

Daniel Blume (Kallelse till möte)

Emanuel Blinke (I nåt sammanhang med Catti Brandelius)

Emanuel Blom (Händer ofta...)

Emanuel Blüme (Händer ännu oftare)

Emanuel Blumme (Artistprogram för nån festival)

Emanule Blumme (Skövdetidning)

Emmanuel Blume (Nästan förlåtligt)

Emanuele Blum (Nåt annat festivalprogram)

Simon Dahl (Artikel i Stenungsundsposten)

+ alla jag glömt.

Du måste va blind

Jag råkade hitta den här halvminutlånga filmen när jag rensade på hårddisken idag. Det måste varit 2003 eller 2004 vi spelade in den.

Den handlar om svårigheter att kunna se, och hur dessa kan lösas.

Arkeologisk utgrävning i köket

Det har varit en mycket spännande helg. Delvis efter att jag varit med att gräva fram arkeologiska fynd bakom en köksbänk i Kortedala. Det började med att vi lossade en gammal sliten bänkskiva som suttit där sedan 50-talet, och upptäckte en gigantisk hög med brev, foton, anteckningsböcker och tidningsurklipp som under ett halvt sekel samlats där bakom. Men det var bara början på mysteriet...

Vi kunde inte låta bli att gräva ner oss i den gigantiska högen, och efter bara tio minuter var vi fast. Framför oss vecklade fem decennier ut sig, med personer som tydligen bott i lägenheten tidigare. Det äldsta vi hittade var från en möhippa 1959.

Och här är en bunt brev som skickats till lägenhetens ägare från hennes man i Amerika 1970. Papperet är tunt, tunt, tunt... Flygpost, liksom.

Tydligen hade de gift sig 1963. Hur gör man för att tappa bort sina bröllopsfoton bakom en köksbänk?

Följande tidningsurklipp är från 1966, året innan Sverige bytte till högertrafik. Tydligen införde man nya trafikregler för att göra "Dagen H" smidigare.

Eller vad sägs om det här?! Instruktioner för hur man använder en "telefonapparat"! Avancerade grejer...

Sen hittade vi ännu mer spännande grejer. Skötselråd för skjutvapen, lotter från tyska lotterier, 250 tidningsurklipp med gamla visor och örhängen, recept (bl.a. på macaronipizza!) och mängder med annat skumt.

Till exempel visade det sig att ett äldre par (föräldrarna till lägenhetens ägare?) hade dött med bara ett par dagars mellanrum. Kvinnan hade blivit påkörd och avlidit bara ett par dagar efter att hennes make dött. Isn't it ironic, som Alanis skulle ha sagt.

Men det mest fantastiska var att vi efter lite detektivarbete lyckades spåra upp dem som bott i lägenheten större delen av tiden, de som synts på bröllöpsfotona. Och det visade sig att de fortfarande levde! Och inte nog med det, de bodde 50 meter bort på samma gata! Så i morse tog vi med oss brev, tidningsurklipp och fotografier i en tygpåse och gick dit och knackade på. En dam i 75-årsåldern öppnade, och jag gissar att hon blev ganska chockad när vi kom och lämnade över hennes förflutna i en påse...

En spännande helg, som sagt. Och nu kanske någon undrar vad jag egentligen har för mig i Kortedala, och vilka de här "vi" egentligen är. Och ja, det kan ni ju undra över!

Könssjukdomar du inte visste fanns

Incognito Coitus Cry Apodei är det latinska namnet för läran om okända könssjukdomar. Det har inte skrivits så mycket om detta fascinerande ämne, men jag ska göra mitt bästa för att ge en korrekt vetenskaplig beskrivning. Följande ord tros ibland betyda andra saker, men är i själva verket elaka könssjukdomar.

Moby Dick
Överrörlighet hos manliga könsdelar.

Fladdermus
Svårkontrollerade kvinnliga könsdelar.

Pit stop
Plötslig förlust av manilg potens.

Fyrkant
Generande blinkningar från kvinnliga könsdelar.

Ballerina
Inkontinens hos män.

Punkrock
Olycka som kan inträffa när det är för trångt i herrbastun.

Siemens
Förmågan att förutspå framtiden från sina månatliga cykler.

Apollon
Plötslig ombildning hos manligt könsorgan till annat motsvarande primatorgan.

Eftersom denna disciplin är förhållandevis ny och inte studeras så flitigt på våra stora nationella universitet mottages tacksamt ytterligare upplysningar om liknande åkommor.

Katterna i Minamata

Det som inte syns är inte farligt. Eller? Det låter korkat i våra öron, men så resonerade man väldigt länge om miljöproblem. Ett av de första stora exemplen på att det som inte syns faktiskt kan vara ännu farligare än det som syns var katastrofen i Minamata 1956.

En fabrik i släppte ut kvicksilver i bukten i utkanten av staden. Inga utsläpp syntes, och ingen verkade komma till skada. Men plötsligt lade man märke till att katterna i staden började bete sig underligt. De fick dåliga reflexer, tappade balansen, och blev sjuka. Man kunde inte förklara varför, och kallade det för "drunken cat disease". Katterna började så småningom att dö, samtidigt som barn började insjukna i samma symptom som katterna.

Vid det här laget utbröt panik i Minamata, och orsaken till sjukdomen spårades till fabriken. Det visade sig att kvicksilverutsläppen, trots att de varken luktade eller syntes, gjorde att fiskarna i havet utanför staden fick kvicksilver i sig. Stadens katter livnärde sig på fiskrens och blev snabbt kvicksilverförgiftade. På grund av människornas större kroppsvikt dröjde de längre innan de fick samma symptom. Men det kom, och "Minamatasjukan" blev något av en ögonöppnare för att utsläpp inte behöver synas för att påverka oss.

Jag skrev en sång om det här. Klicka på play här nedanför.

solen går upp över Minamata

en strykarkatt somnar

mätt och belåten

en fiskar vaknar

går ut på sin gata

skyndar till hamnen

lastar i båten

fiskaren visslar och kliar sin haka

han styr utmed kusten och lägger ut nät

han kisar mot stranden

in mot Minamata

in mot fabriken som är stilla och slät

över gårdar och gränder

över gräs

över gata

över stenar och stränder

över sjöar och hav

det blåser en vind genom Minamata

luften är hög men vinden är kvav

fabriken har portar

där sitter en skata

högt över taket svävar en hök

fabriken är lönsam för Minamata

inget som luktar

inget sot

ingen rök

sovande katter

en hök och en skata

fiskar i havet

kvicksilvernitrat

solen står högt över Minamata

katterna vaknar

nu vill dom ha mat

Sprit och nötter

I drygt två månader har fyra flaskor stått och sett roliga ut på en hylla i köket. Det beror på att de har innehållit renat brännvin med bär i. Närmare bestämt slånbär och krusbär som jag plockat på Tjörn. Tanken var att det skulle bli likör. Inte för att jag är den som dricker sådär mycket av sånt, men när man väl gör det kan det ju lika gärna vara gott liksom... Och igår var det dags att avsluta projektet.


Sagt och gjort, Isabel och jag tog fram bunkar och silar och flaskor och grejer och skred till verket.


Det var inte helt lätt att få ut bären ur flaskorna...


... men till slut var de ute, och fick kokas för att få ut det sista av den sträva men grymt goda smaken.


Och till slut kunde vi tappa det hela på flaskor! Det blev ungefär en och en halv liter av varje sort. Slånbärslikören blev sanslöst god, medan krusbärslikören blev... ja... extremt god, men med väldigt lite alkoholsmak. Men vart skulle den ha tagit vägen, liksom? Den har varit i en igenkorkad glasflaska i två månader...

Nu till nåt annat. Jag håller på att testa att tvätta med tvättnötter. Har hört folk som både lyckats väldigt bra med dem och som inte lyckats alls. Det verkar som att det gäller att ha tur när man köper nötterna om man vill ha några som funkar.


Återstår att se om dom här funkar!

Noaks stora fasa

Jag hittade denna inte speciellt seriösa, men ganska gulliga, serieruta på Uppsalainitiativets blogg. Apropå den grupp som i dagligt tal brukar kallas "klimatförnekare" eller "motkrafter", och som hävdar att det inte finns några bevis för en global uppvärmning orsakad av människan. Och att detta dessutom skulle vara ett skäl att inte göra något.



För trots sin flummighet är det ju ändå en ganska bra illustration av tankesättet att "Eftersom det inte finns hundraprocentiga bevis för att det vi gör kommer att leda till katastrof, finns det ingen anledning att vara försiktig."

Lite som att köra bil utan säkerhetsbälte för att det inte finns några BEVIS för att man kommer att krocka. Även om det i det här fallet finns en jävla massa indikationer som tyder på att det är just krocka vi är på väg att göra...

Nu något annat. Jag nämnde tidigare att jag var på väg att producera ett podradioprogram om miljö. I själva verket är det en podradioversion av Ekosofias nyhetsbrev, som ges ut av miljökonsultbolaget där jag praktiserar. Ekosofia alltså.

Det kommer ett nytt avsnitt varje månad. Mellan 10 minuter och en kvart, och med det mest spännande, viktigaste och intresantaste som hänt på miljöfronten under månaden. Lyssna vetja!

Klicka här för att höra första avsnittet!

Förvirrade, fanatiska försäljare!

Med risk för att trampa nån på tårna vill jag med eftertryck hävda att det finns betydligt kreativare, roligare och mer samhällsnyttiga yrken än telefonförsäljare.



Dock kan det bli ganska lustigt ibland. Som när det ringde en kille hem till mig och presenterade sig som Jonas från Tele2. Jag försöker här nedan återge samtalet så naturtroget som möjligt:


* Det ringer, jag lyfter luren *

Jag: Hej, det är Emanuel!

Försäljaren: Hej, jag heter Jonas och ringer från Tele2. Jag skulle vilja prata med Emanuel.

Jag: Det är jag, det.

Försäljaren: Är det du som är Emanuel?

Jag: Japp.

Försäljaren: Jag ser att du är kund hos Tele2, stämmer det?

Jag: Öh, nej.

Försäljaren: Då ber jag att få återkomma!

Jag: Återkomma?

Försäljaren: Då ber jag att få återkomma!

Jag: Öh, jaha, okej då...?

Försäljaren: Ha en bra dag!

...

* Försäljaren lägger på luren. *


Han återkom dock inte. Vilket gjorde mig ganska lättad. Jag hade nämligen redan tidigare ådragit mig en tämligen traumatisk erfarenhet knuten till telefonförsäljare. Den gången gällde det kalsonger av märket Front. När jag väl tackat ja visade det sig vara helt omöjligt att säga upp avtalet, och nya svindyra kalsonger (som inte ens var speciellt snygga) droppade ner i brevlådan varje månad.

Hur jag tog mig ur det? Watch this!

Medelålders män

På onsdag har jag en tenta i den miljöpsykologikurs jag läser just nu. En väldigt kul kurs! Bland annat tar den upp hur vi psykologiskt hanterar attityder, värden och normer kring våra liv och hur många fingrar vi lägger i kors för att inte fucka upp vår och våra barns framtid.

Just attityder är väldigt centralt. Vi skaffar oss attityder av väldigt mycket andra anledningar än att de faktiskt reflekterar nåt som vi förstår är bra. Ofta är de rena försvarsmekanismer som resulterar i att vi sätter upp försvar mot att tvingas ta till oss nya tankar och handlingsmönster, även om dessa egentligen inte gör att vi får det sämre. (Gardner & Stern, 2002)

En grupp som är bland de svåraste att påverka är medelålders män. Attityder kan där vara stenhårt rotade och tillsynes omöjliga att förändra. I det fallet blir de vad Freud kallade för ego-defensiva, och syftar till att skydda nån slags ego eller heder snarare än att fatta logiska beslut.

Men det finns alltid sätt att bryta ner egodefensiva attityder. Mer eller mindre finurliga sätt, som Tomas Olausson visar i senaste numret av Effekt här ovanför.

Som avslutning ska jag dock varna för att dra ALLA medelålders män över en kam. Jag jobbar t.ex. ihop med två män runt 60 som visat sig vara väldigt radikala och medvetna! Och det finns gott om tjejer i 20-årsåldern som är konservativa så det stänker om det.

Give me some wheels and I'll rule the world

Nu är det mars. I mars blir det vår. På våren drar man upp sin cykel ur snödrivorna. De senaste decenniet har det ju egentligen varit nån snö att dra upp nåt ur, så det här var första vintern på länge som jag faktiskt inte cyklade under vintern.

Men idag var det dags. Lite olja och grejer på kedja och kullager och så trampade jag iväg in mot stan. Inte helt ofarligt, med tanke på att halva Göteborg fortfarande är täckt av is, men med solen i ögonen (men inte inte spilld mjölk överallt) spelade det ingen roll. Jag cyklade till Chalmers, där jag lånade luftpåfyllningsautomaten, och sen vidare till gymmet, för den första träningssessionen sedan jag blev sjuk i november. Så grymt skönt att komma igång igen, även om man kände sig lite klen efter att ha varit passiv så länge.



Tog inga kort på dagens cykelturer idag, så här är en bild på min hoj från i somras, halvvägs till Oslo, och lastad med tält, sovsäck, liggunderlag och diverse annat. Få se vart det bär av i sommar... England eller Skottland har varit på tal. Nån som hänger på?

Vårdikt på cykeltema:

jag ska samla all min sorg
i min cykelkorg
och dumpa alltihop
i en gammal grop
långt från Göteborg

Och avslutningsvis en filmsnutt som är väldigt fin... Den ska inte ses som ett seriöst inlägg i nån debatt, men... man blir lite glad av den!

Det runda guldet

Imorse, innan jag gått till jobbet, upptäckte jag att min lunchsallad var försvunnen ur kylen. Lite snabba efterforskningar gav starka indikationer att det var min inneboende som ätit upp den. Utan lunchlåda hoppade jag således på spårvagnen för att via färja över älven ta mig till Lindholmen.

Så vid lunchdags gjorde sig hungern påmind, och jag fick snilleblixten att köpa pizza. Och trots de 69 kronorna var det lätt värt det! Mmmm, en stor, varm Opera med champinjoner, fårost, och vitlök. Just vitlöken kanske var lite ostrategisk med tanke på omständigheterna, men jag kan nog lugnt säga att det var värt det också.

För att hylla detta runda livsmedel kommer här en liten dikt:

man kan sitta med nålar och ritsa

göra konster och stajla och snitsa

man kan baka en tårta
med grädde och glass
man kan knåda och rulla och spritsa

man kan skämta och skoja och vitsa
släppa loss och bli full på Ibiza

men inget går upp
mot en nybakad
varm
och omsorgsfullt välkryddad pizza

Tack för att du väntar!

Bland det allra sista jag gjorde i min gamla sunkiga Högsbolägenhet var att spela in en kortfilm. Den handlade om Andreas, som bor i just en extremt sunkig lägenhet och känner sig ensam, tills han en dag får syn på en annons i tidningen, för något som heter "PrästDirekt"... Och inte kunde han ana vad som komma skulle!

Filmen heter "Tack för att du väntar", och är faktiskt kul! Och eftersom jag märkte att jag inte visat den här på bloggen gör jag det retroaktivt! Andreas spelas av Andreas Larsson och telefonrösten av Isabel Evers. Jag filmade och Almina Isberg drog i en skateboard. Manuset skrev jag tillsammans med Isabel.