Ska musik vara gratis?

Jag är ju musiker. Och sångare. Men det finns ett problem. Det går inte att ha det som jobb. Det är kört. Varför? Jo, det går inte att ta betalt.

Ofta när jag har spelningar säger arrangören inget om betalning (från och med nu benämt gage) och när jag själv tar upp frågan så blir det tyst i luren. "Jaså, vill du ha betalt...?" hör man efter en stund. Det kan sluta på olika sätt. Antingen att man går med på att betala ut 500-1500 kr (som blir mycket mindre efter skatt och avgifter) eller att jag helt enkelt får göra spelningen utan gage. Resersättning om man har tur.

Jag har lite svårt ibland för det här att man så ofta förutsätter att musiker ställer upp gratis. Om man ringer en murare och ber henom fixa en vägg i källaren säger man liksom inte "Jaså, vill du ha betalt...?" när hen skickar fakturan.

"Men du gör det ju för att du tycker det är kul!" hör man ofta som svar på detta. Och det stämmer visserligen. Klart jag tycker det är kul att spela och sjunga. Men måste en murare tycka det är tråkigt att mura för att få betalt?

Det konkreta problemet för mig som musiker är att arrangörerna lätt hittar någon annan, någon som inte tar betalt. Och då blir det att man ofta ställer upp ändå. För man vill ju spela. "Du kan ju sälja skivor! säger arrangörerna uppmuntrande.

Men försök sälja skivor idag. En skiva jag säljer för 30 kr tycker folk ofta är för dyr. Och då har jag ändå lagt 33 kr per skiva på inspelning och tryckning. Allt finns ju på Spotify. Eller Pirate Bay.

Missförstå mig nu inte, jag tycker att Spotify och fildelning är bra tekniker som ska användas (och som för övrigt inte går att stoppa), men jag tycker också att man ska ha en ärlig chans att få syssla med musik även om man inte redan har gott om pengar. Jag får ofta tacka nej till spelningar för att jag inte har råd. Tänk en murare blev tillfrågad om att göra ett jobb, men var tvungen att tacka nej, eftersom hen inte hade nog med pengar.

Sen tycker jag att det faktiskt SKA vara värt nånting. En musiker har utbildat sig, skaffat erfarenhet, köpt instrument och annan utrustning, precis som en murare. Och folk vill ju ha musik, lika mycket som att folk vill ha saker murade.

Jag vill bara inte att musik ska bli en överklassyssla som man inte har råd med om man inte redan har pengar.

Jag är inte beroende, jag kan sluta när jag vill!

...så har jag tänkt i ganska många år. Det var ju ett eget val. Det började väl egentligen när man flyttade hemifrån, och kunde använda sina pengar och sin tid som man själv ville. Och så var det fredag och man föll för frestelsen. Sen lördag. Så småningom klarar man sig inte utan en vanlig tisdagskväll. Och för ett tag sedan insåg jag - jag är beroende. Av godis.

Och inte bara godis. Kakor. Glass. Bullar. Sötsaker av alla de slag. Nu kanske nån skrattar och säger att "Det här var väl ett gulligt inlägg! Godis är ju helt ofarligt. Jag känner massor som är beroende av sprit och knark." Men faktum är att det inte är så harmlöst som det verkar.

Varenda kväll känner jag suget. Har jag inget hemma måste jag cykla till Coop och köpa lite choklad. Eller baka chokladbollar. Eller köpa glass. Jag kan inte se på en film eller läsa en bok utan att känna det där suget. Dessutom kan jag knappt betala hyran eftersom det är så jä%&#a dyrt att gå till tandläkaren.

Så för en dryg vecka sedan bestämde jag mig för att ha en "vit vecka", där jag inte köpte godis, glass eller andra sötsaker. Det gick sådär. Eller rättare sagt, jag höll löftet, köpte inga sötsaker, men när jag var med andra bjöds det på kakor och godis och tårta och alla möjliga grejer. Så jag bestämde mig för att gå en medelväg. Inte köpa sötsaker. Bara äta vid särskilda tillfällen.

Och hittills funkar det.

Gudrun Schyman, Carl Schlyter, Birger Schlaug... och jag.

Japp. Dessa fyra personer uppträdde på samma scen i Mölndal ikväll. Det var debatt mellan Gudrun Schyman (fi), Carl Schlyter (mp) och Birger Schlaug. Det handlade om arbetstidsförkortning. Något som jag tror väldigt mycket på. Att arbeta för att leva, istället för att leva för att arbeta, så att säga.

Anledningen till att jag var där var att jag skulle framträda som del av programmet. Det blev några låtar och dikter på det politiska temat. Dock inte AMS-sången, som  skulle passat rätt bra i sammanhanget.

Det hela var skoj! Jag fick ett väldigt förtroende för alla tre. Gudrun var tvungen att springa till ett tåg, så henne hann jag inte prata med efteråt, men Carl och Birger tyckte mina grejer var kanon. Weee!

Bakom kulisserna

Bakom kulisserna. Foto: Agnes Leijon

Såhär ser jag ut. Åtminstone i min roll som cirkusmusikern Christina, i föreställningen Cirkus Majonnäs. Vi hade premiär i går. Och det gick så otroligt bra! Har nog aldrig haft en bättre premiär. Så kom och se föreställningen! Boka biljetter på 031-338 05 31.

Vi spelar:

22/5 Lördag kl 19.00

24/5 Måndag kl 20.30

27/5 Torsdag kl 21.30

29/5 Lördag kl 13.00

Från vänster: Lindansaren Vera, clownen Konrad, lillclownen Spagetti, cirkusdirektör Bernad Burdati, cirkusmusikern Christina och Starke Albert. Foto: Isabel Evers.

Let's all go Majonnäs!

Mina damer och herrar, adelsmän och bönder, snabbköpspersonal och prostituerade, får jag lov att för er presentera: CIRKUS MAJONNÄS!

Här ser ni mig flankerad av cirkusdirektör Bernad Burdati och clownen Konrad. Starke Adolf och ballerinan Vera kunde tyvärr inte vara med när vi tog kortet. Det vi snackar om är naturligtvis en helt fantastisk cirkusföreställning av aldrig tidigare skådat slag, som uppförs med fyra föreställningar på Wendelsbergs Folkhögskolas Teaterscen följande datum:

Premiär 22 maj 19.00

Föreställning 24 maj 20.30

Föreställning 27 maj 21.30

Föreställning 29 maj 13.00

Jag står för musiken, och ni kommer att få se oljeindränkta muskelberg, sockersöta ballerinor, vita hästar som gör konster och en och annan totalt socialt missanpassad clown. Det hela är jävligt roligt och ytterst tragist.

För regin står manusförfattaren Isabel Evers, som jag jobbat ihop med i nästan tio år. Kom! Kom och se! Boka biljett redan nu på 031-338 05 31! Biljetten kostar 40 kr. Läs mer på wendelsbergsteaterfestival.blogspot.com

Schweiz! Regissör!! Hur svårt kan det vara?!?

Jag är inte nån språkpolis. Jag tycker absolut att det är viktigt att språket får utvecklas och anpassas efter verkligheten och allt sånt där. Men vissa grejer som folk säger får verkligen njurarna att vridas om och ryggmärgen att skriva av smärta.

Ofta har det med sch-ljud att göra. Några exempel:

Schweiz. Uttalas [Schvejts]. Inte [Svejtsch].

Marängsviss. Uttalas precis som det stavas. Inte [marängschvisch].

Regissör. Uttalas [reschisör], inte [ressischör].

Inte en ressigör.

Det verkar som att det är nåt med sch-ljudet som gör många svenskar förvirrade. Vi vill liksom inte sätta ett sch-ljud före ett s-ljud, så det blir Svejtsch och ressigör istället för Schweiz och regissör. Vad sch-ljudet i marängschvischen kommer ifrån har jag dock ingen aning om.

Jag borde nog sluta här, för när jag väl kommit igång med språkdiskussioner har jag svårt att lägga av. Men nu är det försent. Mina favoritspråkfel just nu:

• "Dem" istället för "de" eller "dom". Till exempel "dem tyckte att maten var väldigt god". Jättevanligt.

• "Vart" istället för var. Klassiker som vi nog aldrig blir av med. Egenupplevt exempel, samtal mellan mig och min dåvarande flickvän:

- Vart går bussen?
- Till Tjörn.
- Nej, alltså, VART går bussen?
- Men den går till Tjörn! Till Kållekärr.
- Ja, men VART går den?
- Jag sa ju det! Till Kållekärr på Tjörn!
- Meeeeen! VART GÅR DEN? Vart går den ifrån???
- Jahaaaa! Du menar VAR går den!?

Det finns en del grejer till, men det är nog inte läge att ta upp det just nu! Trevlig helg, allihopa!

Numera ljuger jag för publiken

I torsdags hade jag en väldigt trevlig liten spelning på Musikens Hus i Majorna. Tack alla som var där! Jag tog tillfället i akt att prova några nya texter. Och använde dessutom ägg som komp trots att det var Djurens Rätt som anordnade det hela. En låt som jag aldrig tidigare sjungit på scen var Ljugareblues, som min gode vän Sven så handlingskraftigt förevigade:



Jag skrev den för ett drygt år sedan, men det har inte blivit av tidigare att jag framfört den offentligt. Texten är, om man kommer ihåg den, som följer.

jag är ett brev som saknar adressat

ett subjekt som saknar predikat

en ansats utan resultat

ett missförstått och glömt citat

som en byggsats som är hopbyggd fel

där det saknas en viktig och betydande del

i min sladd där saknas el

och det saknas en puck i mitt hockeyspel

men okej!

okej okej okej!

det ordnar sig!

men om du frågar mig

så svarar jag nej

jag saknar inte dig

jag är ett tåg som saknar konduktör

jag är en buss som kör utan chaufför

ett fartyg utan navigatör

som har akter, men som saknar för

jag försöker förklara, men saknar ord

folk säger "ta det lugnt" och "ha tålamod"

men växterna jag vattnar, dom saknar jord

och i deckaren jag läser finns det inga mord

men okej!

okej okej okej!

det ordnar sig!

men om du frågar mig

så svarar jag nej

jag saknar inte dig

jag har en roll som saknar karaktär

i en pjäs som saknar premiär

en musiker på fel konsert

som saknar ordet "kär" i sitt vokabulär

jag sjunger en låt som saknar poäng

och spelar gitarr, fast det saknas en sträng

fyra takter för lite i min bluesrefräng

och en kudde för mycket i min 1.20-säng

men okej!

okej okej okej!

det ordnar sig!

men om du frågar mig

så svarar jag nej

jag saknar inte 

längtar inte

jag skriver ingen blues om dig

Tidsresor, skogsvandringar och norrländska bondlurkar

Jag och Agnes håller på att sätta ihop en naturvandring! Och inte vilken naturvandring som helst, utan en dramatiserad tidsresa, där man träffar grottmänniskor, medeltida bönder, kapitalistiska industrimagnater och kanske någon framtidsmänniska. Alltihop på temat miljöfrågornas historia.

När kom det första miljöproblemet? Vad hade en grottmänniska för miljösyn? Hur såg man på klimatförändringar på medeltiden? Vart tog mammutarna vägen? Det är frågor som du kommer att få nån slags svar på om du hänger på! Mer info om vilka dagar och sånt som gäller kommer.

Såhär ungefär ser vi ut. Jag som mig själv och Agnes som den norrländska bonden Lina. Foto: Björn-Björn Wessman.


Björnbjörn var snäll och fotograferade oss. När vi var ute i skogen sprang vi på följande lilla krabat också.

Skräm mig, ffs!

Jag tillhör dom där som gillar att bli rädda. Det är lite konstigt. Vissa människor får ju verkligen inte ut något av att se på skräckfilmer, berätta spökhistorier eller spela hyperläskiga dataspel ensam i en nattmörk lägenhet. Men det gör jag!

När man gick i låg- och mellanstadiet och skulle skriva egna berättelser skrev folk i klassen om sitt sommarlov eller om riddare och prinsessor, men jag tyckte sånt var så ointressant. Jag skrev om hemsökta hus, folk som gick vilse i grottsystem, spökskepp och vandrande skelett.

Det är en konst det där med skräck i kulturen. Många filmer som folk kallar för skräckfilmer håller jag inte alls med om är skräckfilmer. Som Saw-serien till exempel. Den är otäck, visst, men bara för att man torterar folk och frossar i deras innandömen är det inte skräckfilm. Åtminstone inte vad jag menar med skräckfilm.

Just film har så många olika skräckgenrer. Det finns den visuellt otäcka, som The Grudge, där bilderna, trots avsaknaden av blod och inälvor, gör att man blir helt paralyserad av skräck. Ett liknande exempel på 14 sekunder kan man se här:



Sen finns det filmerna där historien i sig är det skräckfyllda. Som exempelvis Psycho med uppföljare. Och så finns de dem där dessa två kombineras, som Excorsisten. Och naturligtvis mängder med övriga genrer och kombinationer däremellan.

Men vad är det som gör att jag så gärna vill bli rädd? Och vad är det som gör att vissa gillar att bli skrämda, men inte andra?

Funderar på att starta en skräckfilmsklubb. Jag har ju en egen bio nu, mer eller mindre, med två-tre meter filmduk och jättesal. Hojta till om du vill vara med! Eller har förslag på filmer!

Jag ska skriva ett inlägg om skräck i dataspel framöver. DÄR har vi riktig skräckkonst! Och apropå ingenting så spelar jag på Café Hängmattan 19.00 torsdag kväll. Vi ses där!

Den hemska sanden!

Nu kommer ett inlägg av det lite nördigare slaget. Apple har gjort många bra grejer. Framför allt Macen. Sen har det ju kommit lite iPod och iPhone och sånt också på sistone. Men det finns ETT lik i Apple-garderoben, som inte är att leka med.

Det är inte Newton, den handhållna PDA-datorn från 1989, och det är inte G4 Cube från 2001 (även kallad brödrosten). Det är inte ens puckmusen som kom med de första iMacarna. Nä, det jag snackar om är Sand. Och vad är då Sand? Jo, ett typsnitt.

Typsnittet Sand introducerades med Mac OS 8, och lyckades av någon anledning nästla in i hela den globala inte-riktigt-professionella typografivärlden. Forfarande idag, tretton år senare ser man det på skyltar, påsar och produkter överallt! Här är några exempel.

Mjöl och stärkelse.

Bananchips.

Ett café i Uppsala.

Restaurang i Göteborg.

CD med Bob Hansson.

Hur kan detta fula typsnitt bli så himla populärt?!? Jag fattar verkligen inte! Det var i princip ett tokigt typsnitt för att hotta upp Mac OS 8, och så hamnar det på bananchips och CD-skivor och vet inte allt. Jag vill till och med påstå att det är det näst värsta typsnittet nånsin.

Det värsta är utan tvivel Comic Sans.