Den omöjliga drömmen

Maria is the shit

Jag lyssnade av nån anledning på partiledardebatten på radio förut. Har ju tagit en paus från det politiska, och jag var precis på väg att stänga av radion när Lars Ohly och Göran Hägglund bråkade som värst om vems parti som bar störst skuld till den ökade arbetslösheten. Men av nån anledning (kanske att jag satt på bussen och inte hade nån bra bok med mig) stängde jag inte av.
Plötsligt hade Maria Wetterstrand begärt ordet. Det tog lång tid för henne att ta sig till talarstolen, kanske hade hon suttit långt bak i plenisalen, men när hon började prata... Shit, plötsligt insåg jag varför jag är intresserad av politik överhuvudtaget. Rakt på sak, utan personliga påhopp, vasst, genomtänkt och jävligt vettigt. På de två minuter hon pratade gick jag från småsur och lite uppgiven till glad och taggad! Jag till och med applåderade när hon var färdig, till mina medresenärers förvåning.
Inte för att Maria Wetterstrand är den enda vettiga politikern, hon är ju ett språkrör för ett stort antal människor, men alltså... Jävlar vad grym hon är.

It's a Promise!

Har man en videokamera inbyggd i datorn och dessutom numera även en i mp3-spelaren kan man ju inte bara låta bli att använda dom. Så jag bestämde mig för att spela in mig själv, spelandes en låt på gitarr, från två olika vinklar samtidigt.

Låten är Akira Yamaokas "Promise", ett av de återkommande teman som spelas i Silent Hill 2. Här nedanför syns både min tolkning och originallåten. Kommentera gärna! Tanken var att försöka spela hela låten, både melodin och harmonierna, samtidigt på en och samma gitarr.

Utvik i Metro

Häromdan var Gräsrotsorkestern med i Metro! Ganska skickligt av ett band som inte har funnits på ett år. För nästan exakt ett år sen gjorde vi nämligen våra sista spelningar, på La Couronne i Malmö samt på Hausmania i Oslo. Ack, det var tider det. Men medlemmarna lever uppenbarligen, som denna artikel visar. Klicka för att läsa hela.