Emanuel sätter ord på det

Portalgevär, sjörövare och danska småpojkar

2012-01-21T11:45:00.000-08:00

Jag har spelat ovanligt många bra datorspel på sistone. Som jag nämnt tidigare är ett just datorspel ett av mina stora intressen och jag kan tycka att de i många fall har oförtjänt dåligt rykte. Det är lite som med serietedningar i mitten av förra seklet, de ansågs fördummade och ett sämre alternativ för barn som inte var "duktiga nog" att läsa böcker. Några decennier senare fanns högt ansedda kulturtidskrifter om serier och serien betraktades som en konstform.

Vi är inte riktigt där än med datorspel, men på god väg. Nidbilden av datorspel som våldsamma, blodiga och krigshetsande stämmer, om det är sådana spel man letar efter. Precis som att det finns våldsamma och blodiga filmer, böcker och serier. Men det finns också spel med genialiskt välskrivna historier, mångbottnade personporträtt och underfundiga kulturella kvaliteter, och just några sådana har jag spelat på sistone. Tre, närmare bestämt, som jag tänkte berätta lite snabbt om.

Det första är en uppföljare till ett spel som av många ansetts vara ett av de mest nyskapande i världen. Jag pratar om Portal 2.

I föregångaren Portal vaknar spelaren upp, utan minne av sitt förflutna, i en underlig laboratorieanläggning där en intelligent dator driver en att utföra tester, likt en laboratorieråtta. Anläggningen är helt tom på andra människor än en själv, och under spelets gång antyds det att något hemskt har hänt, något som datorn ligger bakom. I slutet av spelet lyckas man fly undan datorns övervakningskameror och koppla ur den. Uppföljaren Portal 2 tar det hela ännu ett steg längre, och man får reda på ännu mer om bakgrunden till hela historien, även om man tvingas läsa mellan raderna. Själva spelet är centrerat kring att utföra de tester som datorn ställer en inför, för att sedan överlista datorn genom det man lär sig i testerna. Mycket handlar om det så kallade portalgeväret, spelets enda "vapen", som inte är ett vapen i egentlig mening. Vad det gör är att placera två stycken "portaler" på olika ytor i omgivningen, där spelaren fritt kan röra sig in genom den ena och ut genom den andra. Man kan alltså sätta en portal i taket och en i golvet, för att sedan hoppa ner i golvportalen, ramla ut genom taket och ner genom golvet igen i en ändlös loop, snabbare och snabbare. Flyttar man sedan takportalen till en vägg istället kommer man alltså att fara ut genom den med en hejdundrande fart. Låter det rörigt? Det är ett helt nytt sätt att tänka, som gör att man måste använda sin rumsliga intelligens på ett helt nytt sätt. Samtidigt som historien är fantastisk.

Det andra spelet jag spelat, eller snarare spelar eftersom jag inte avslutat det ännu, är Limbo. Det är ett minimalistiskt spel i film noir-stil, utvecklat i Danmark. Man spelar en pojke som letar efter sin försvunna syster. Inte ett enda ord sägs i spelet, som är som en enda surrealistisk drömsekvens.

Det är ett mycket obehagligt spel, som trots att huvudpersonen är ett litet barn verkligen inte är riktat till barn. Av pojkens upplevelser i vad som verkar vara en dröm framgår att han varit med om mycket svåra saker. Allt presenteras i svartvitt, som i en åldrad gammal film. Det är som en makaber korsning av Kafka, stumfilm, Flugornas Herre, och en bok av Roald Dahl.

Det tredje spelet jag tänkte berätta om är Tales of Monkey Island. Det första Monkey Island-spelet kom redan för 22 år sedan, 1990, och man spelar fortfarande samma huvudperson, Guybrush Threepwood, som aldrig ger upp i sin strävan att bli en berömd och fruktad sjörövare, trots att han i själva verket är en ganska timid och fredsälskande kille.

1990 började spelet som ett peka-och-klicka-äventyrsspel där den huvudsakliga idén med spelet var att berätta en komisk, underfundig och äventyrlig pirathistoria. Detta gjordes främst genom dialogerna mellan de ungefär 20 pixlar höga spelkaraktärerna, och de grafiskt mycket begränsade (det var ju trots allt 22 år sedan) men fantasifulla bilderna. Det jag tycker om med Tales of Monkey Island, som kom häromåret, är att idén fortfarande densamma. Man har kompletterat idén med den lekfulla piratskrönan i grunden med 3D-grafik och häftig musik, inte ersatt den. Och det är en viktig poäng med många nya spel.

På något sätt känns det som att något håller på att hända med datorspel idag. I mittet av 90-talet började de kreativa spelidéerna och ivern att berätta historier ersättas av häftig grafik och coola effekter. Men nu, tio år in på tvåtusentalet, är det som att man hittat tillbaka till vad som gör all kultur intressant. Den spännande historien och personporträtten. Samtidigt som man lärt sig att använda tekniken och grafiken för att stötta upp just den kärnan.

2012 känns som ett roligt år att vara datorspelsentusiast!

Elefanter och vindkraftverk

2012-01-19T09:03:00.000-08:00

Jag är precis hemma efter tre dagar dagar med kick-off, konferens, projektledarutbildning och forskningsseminarium. Det mesta av detta i Stockholm. Lite vuxen känner man sig allt. Igår kväll kom jag hem till Göteborg och imorse började ett vindkraftsseminarium på Chalmers, och jag försov mig naturligtvis. Måste varit tröttheten efter Stockholmsresan som gjorde att jag stängde av klockan i sömnen eller nåt. Det händer nån gång i halvåret sådär.

Som tur var har jag en snabb cykel så jag missade bara knappt hälften av första entimmespasset. Det handlade om vindkraftens påverkan på biologisk mångfald, nåt jag haft mycket att göra med det senaste året, både på jobbet och i tankarna rent allmänt.

Jag har skrivit om det tidigare, men låt mig göra en snabb rekapitulation. Inom miljövärlden finns många sätt att se på vindkraft. Vissa ser den som en räddare och ett sätt att på riktigt sätta stopp för den globala uppvärmningen och kärnkraften, medan andra ser den som ett allvarligt hot mot skogar, fåglar och andra delar av redan hårt utsatta ekosystem.

Mitt jobb går mycket ut på att bygga en bro mellan dessa ytterligheter. Seminariet jag var på, som utgjordes av forskare, professorer, projektledare, företagare, biologer, fysiker och allt möjligt annat löst folk, tog upp mycket spännande grejer gällande just hur farlig vindkraften är för vår biologiska mångfald. Hela kalaset avslutades med att Tomas Kåberger (legendarisk fysiker och miljövetare) ledde en diskussionspanel som försökte sammanfatta läget och peka ut framtiden.

Hur sammanfattades då det hela? Med risk för att förenkla saker och ting för mycket ser min tolkning ut såhär:

Vindkraft har effekter som påverkar biologisk mångfald. De är få och de är små.

Vindkraften är den enda kommersiellt betydelsefulla energikälla som introduceras i Sverige på mycket länge. De vattenkraftverk vi har idag byggdes i många fall under 1800-talet. 1998 kom miljöbalken och vindkraften är väl egentligen den enda elenergikällan i Sverige där man överhuvudtaget tänkt tanken att naturen i sig skulle kunna påverkas.

Många forskare inom olika fält återkom till samma sak. Ja, vi kan se påverkan. Men jämför man med det ena eller det andra är påverkan från vindkraften mycket mindre. Ett exempel är buller, alltså oväsen från kraftverken. Vi kan slå fast att båda vilda djur och tamdjur uppfattar ljudet från vindkraftverken, men jämför man ljudnivån rakt under ett stort vindkraftverk med ljudnivån i ett djurstall finner man att vindkraftsljudet skulle dränkas totalt i ljudet från ventilation och maskiner.

Tittar man på förändring av habitat, det vill säga hur anläggningen av vindkraftverket eller parken påverkar det fysiska området, kan vi se att både marina och landlevande organismer försvinner när verket eller parken anläggs. Detta händer även om man bygger en bro, en väg, ett hus eller gräver ner ett avloppsrör. När anläggningsfasen är avklarad återvänder både djur och växter. I marina fall kan man se att fiskar ofta söker sig till vindkraftsfundamenten eftersom de bildar artificiella rev. Man kan inte se varken en ökning eller minskning av hur de marina ekosystemen reproducerar sig på grund av själva verken, men när vindkraftsparker innebär förbud mot fiske, då särskilt trålning, kan man se tydligt att den biologiska mångfalden gynnas kring parkerna.

Det här var bara några få exempel, men i slutändan upplever jag att det hela kan sammanfattas i att alla ingrepp i naturen påverkar den. Vindkraften är inget undantag, och det vore skitkorkat av oss att placera ut vindkraft vind för våg. Men påverkan är avgjort mycket mindre än påverkan från vattenkraft, biobränsleeldning, kärnkraft och fossila bränslen.

Men jag förstår att människor oroar sig. Det handlar så mycket om vilket perspektiv man har. Den klimatmedvetna elkonsumenten som vill köpa vindkraftsel förstår inte hur man kan se något ont i att bygga vindkraft och äntligen göra sig kvitt beroendet av kärnkraft och fossila bränslen. Samtidigt har skogskämpen som kämpat hela sitt liv mot exploatering av tidigare orörda skogsområden, och sett skog efter skog avverkas, svårt att se något gott i att det plötsligt finns ännu fler aktörer som gör anspråk på skogen.

Det är som den gamla historien om fem blinda indier som försöker göra sig en bild av en elefant. Eller sex västlänningar som på bilden här.

En av dem känner på beten och är övertygad om en elefant är något vasst och hårt, en annan känner på snabeln och blir livrädd eftersom det känns som en orm! En tredje känner luftdraget från öronen och tänker direkt att en elefant är detsamma som en fläkt, medan en fjärde är övertygad om att en elefant är ett träd, eftersom hen känner på ett ben. Ytterligare en person för händerna över elefantens enorma sidohud och inser att den består av en stor varm vägg, medan en sista får tag i svansen och sätter likhet mellan elefant och ett rep.

Samma sak med vindkraften. Hur vi introduceras till dem bestämmer vad vi tycker. Ofta tror vi att vi använder oss av neutrala fakta och bildar oss en logisk uppfattning, men så är det inte, vill jag påstå. Det gör inte jag heller. Jag är färgad av min bakgrund i en miljömedveten familj och min miljövetarutbildning, samtidigt som jag inte har närmare erfarenhet av skogskamp eller krockande kungsörnar.

Det enda jag kan göra då är att gå på seminarier som det här, försöka samla ihop bilden av vad alla dessa biologer, fysiker, exploatörer, jägare, skogsvetare, professorer, doktorer och etologer kommit fram till.

För varje rapport man läser, varje föreläsning man går på, och varje inblandad människa med ett nytt perspektiv man träffar, inser man att frågan är mer komplicerad än man tidigare trott. Men jag stärks också i min uppfattning om hur det fungerar, och litar mer och mer på att det jag kan och tycker faktiskt reflekterar verkligheten.

Hej 2012! Let's talk påsar!

2012-01-03T00:23:00.000-08:00

Här kommer första inlägget år 2012, och det kommer att handla om påsar. Nämligen plast-, pappers- och tygpåsar och vad som egentligen är bäst ur ett miljöperspektiv.

Jag har alltid varit en plastpåseperson snarare än en papperspåseperson när det gäller att handla mat. Men i bakhuvudet har jag alltid tänkt att "Joo, plastpåsar är ju ändå tillverkade av olja så man borde väl använda papperspåsar...". Nu såg jag att den brittiska organisationen Waste gjort en översikt av olika påstypers för- och nackdelar ur ett miljöperspektiv. Och det visar sig att papperspåsen kanske inte är så helylle ändå.

En papperspåse kräver nämligen fyra gånger så mycket energi att återvinna än en plastpåse, och 20 gånger mer vatten i tillverkningen. De går också lättare sönder, särskilt om de blir blöta. Plastpåsar å andra sidan innehåller ju fortfarande den fossila oljan, men betydligt mindre än för några år sedan. Bara 30% av plasten finns kvar i plastpåsarna jämfört med på 80-talet.

Min tolkning av det hela är att det bästa man kan göra, som så ofta annars, är att återanvända och köpa mindre. Jag brukar alltid ta med mig en plastpåse till affären när jag handlar, man kan använda dem i princip hur många gånger som helst. När de blir slitna brukar jag ha dem som soppåsar.

Tygpåsar då? Tänk på alla miljötanterna som bär omkring sina tygpåsar för att spara miljön? Undersökningen visar att om en tygpåse ska ha mindre miljöpåverkan än en plastpåse måste den användas i snitt 130 gånger. Och om en plastpåse genomsnitt används 5 gånger måste tygpåsen användas 650 gånger, och ja, ni fattar grejen.

Men det är ganska fint med tygpåsar. Och det finns inget enkelt svar på vilka påsar som är bäst. Jag skulle nog säga att det är innehållet snarare än påsarna i sig som är viktigast när det gäller miljöpåverkan.

Okej, en sak till. Och nu sjunker objektiviteten i det här inlägget rejält. Men såna här designade papperspåsar från olika kläd- eller modeaffärer måste ju vara det sämsta i påsväg. Förutom att man ser ut som en reklamaffisch är de alltid så opraktiska och obekväma med konstiga handtagslängder, minimalt med plats och allmänt konstiga storlekar och material. Ofta är även plastpåsar från liknande ställen helt värdelösa när man väl burit hem sin skjorta eller vad det kan vara. Blä.

Julpromenad i t-shirtväder

2011-12-24T04:33:00.000-08:00

Är ute hos mina föräldrar på Tjörn över julen. Ikväll ska vi fira med min bror och hans familj.

God jul på er alla, här är några foton från en julaftonspromenad i solskenet.

Sista dagen på jobbet

2011-12-22T06:34:00.000-08:00

Sista dagen på jobbet för det här året. Nu blir det jullov. Puh.

Några glimtar från från vad jag tar ledigt ifrån:

Våra telefoner är skumma. De går för snabbt. Inte bara min alltså utan allas. Till vänster jobbtelefonen och till höger min egen. På några månader har den smitit före 10 minuter.

Oftast har man en ganska trevlig utsikt men vissa mornar är det väldigt grått utanför fönstret...

Man kan ju diskutera lägenhetskomposters vara eller inte vara, men de funkar onekligen.

Om kommunister och vindkraftverk

2011-12-21T00:59:00.000-08:00

Under mitt politiska uppvaknande på högstadiet och gymnasiet hann jag röra mig över nästan hela den partipolitiska skalan (även om jag kanske inte uppehöll mig jättelänge i den konservativa änden). Men en av de första sakerna som slog mig var de ständiga bråken på vänstersidan. Den politiska vänsterrörelsen som sedan 70-talet delat upp sig i allt mindre partier och verkade ägna det mesta av sin energi till att kritisera varandra, och inte minst sossarna.

Jag var 16 och politiskt nyvaken med proggmusik i hörlurarna. Att vänstern under 70- och 80-talet ägnat så mycket energi åt att slåss med varandra tyckes mig väldigt konstigt och korkat. Ändå tycks samma grej upprepa sig gång på gång. Jag hoppar tio år framåt, till nutid, och ser hur miljöengagerade lägger mängder av energi på att kritisera vindkraften.

Missförstå mig inte nu. Det är bra att ifrågasätta varje ingrepp i naturen som innebär miljöpåverkan. Och ALL energiprodution innebär miljöpåverkan. Solkraft och vindkraft såväl som oljeeldning och kärnkraft. Men vad jag ibland finner lite underligt är att så mycket energi läggs från miljöhåll på att ifrågasätta just vindkraften.

Visst påverkar vindkraft miljön. Inte minst genom de vägar som måste anläggas för att kunna ta sig till och från verken om de står på otillgängliga ställen. Men samma vägar måste byggas för att ta sig till en solcellsanläggning, eller för den delen ett vanligt fritidshus. Tittar man på användningen av biobränslen, som fullständigt exploderat i Sverige de senaste åren, så innebär den att skogsområden per definition huggs ner och töms på biomassa. Vattenkraften har stora effekter på den biologiska mångfalden både i och omkring våra vattendrag, dränker i många fall stora ytor och slår ut hela ekosystem. Det finns inget miljövänligt sätt att producera el.

Och då har vi ändå bara pratat om de förnybara energikällorna. Vänder vi blicken mot de fossila energikällorna, som fortfarande utgör en mycket stor del av världens elproduktion, ser vi enorm miljöpåverkan - klimatfrågan är förmodligen den största utmaning mänskligheten stått inför, och i kinesiska städer döljs själva solen av smogen från koleldningen. Vad gäller kärnkraften finns fortfarande inga egentliga lösningar för slutförvaret, och i Japan har Tomas Kåberger precis avslöjat att effekterna av kärnkraftsolyckan i Fukushima är större än man tidigare gått ut med.

Men hur ofta hör man den svenska miljörörelsen kritisera kärnkraften? Hur ofta motarbetas de biobränsleeldade fjärrvärmecentralerna? Varför kritiserade 70-talsvänsterpartierna varandra mer än de borgerliga partierna?

Det här är naturligtvis en förenkling. Men kan det vara så att det ligger närmare till hands att kritisera sådant som är lite sämre än det bästa, än sådant som ligger så långt ifrån att man helst inte befattar sig med det?

Det finns en självklar mening med att kritisera vindkraftsutbyggnaden och hade jag fått välja hade vindkraftverken stått i första hand längs motorvägar och industriområden, samt välvalda områden till havs. Men det är inte jag som väljer, och jag blir orolig att miljörörelsen genom alltför stark kritik mot vindkraften gynnar betydligt miljöskadligare energiproduktion.

Krismötet vi missade

2011-12-15T00:53:00.000-08:00

Häromdagen avslutades det internationella klimatmötet COP17 i Durban, Sydafrika. Ett möte där världens länder samlats för att försöka rädda vad som räddas kan av världen som vi känner till den. Flera läsare himlar nu säkert med ögonen och tycker att herrejävlar vad han överdriver. Gör jag det?

Svante Axelsson, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen som jag arbetar för, var med på mötet i Durban. I måndags var han nyss hemkommen och pratade inför alla kanslianställda om sin upplevelse av mötet. Det var med blandade känslor jag betraktade honom via videolänken från Stockholmskansliet.

Svante har en fantastisk förmåga att se kreativt, positivt och problemlösande på alla möjliga situationer. Få är de tillfällen man inte känner sig peppad och stärkt efter att han pratat i TV, radio eller inom föreningen. Men jag har nog aldrig sett honom så bekymrad som den här gången. Och det är kanske inte så konstigt. För vad enades länderna om på mötet? Som det är nu ser de tuffaste överenskommelserna ut att leda oss till en global temperaturhöjning på 3-4 grader fram till 2100.

3-4 grader globalt. Det innebär i runda slängar det dubbla för oss som bor så nära en av polerna. 2 grader är vad man är internationellt överens att sikta på, och även det innebär katastrofala förändringar globalt, med gigantiska flyktingvågor, mycket fler naturkatastrofer, avsmältning av glaciärer som står för många hundra miljoner människors dricksvatten, och så vidare. Ökar vi till 3-4 grader kan vi bland annat lägga till nästan total avsmältning av istäckena på Antarktis och Grönland och explosionsartad ökenutbredning (Lynas 2007).

Jag arbetar hemifrån idag. Sitter och arbetar med kriterier för miljömärkta biobränslen och fjärrvärme. Det är en lång process, och vi räknar med att vara klara med kriterierna om ett år ungefär. Det innebär 2013. Då är vi ännu närmare den punkt i tiden då koldioxidkurvan MÅSTE vändas om vi ska ha en chans att fullfölja de planer vi lagt upp i Durban. Regnet slår mot rutan och jag funderar på vilka krav vi ska ställa på miljömärkt biobränsle.

Aftonbladet gillar oss!

2011-12-13T08:17:00.000-08:00

Som jag berättat om tidigare har jag och Agnes utvecklat ett brädspel som handlar om sopsortering, och som jag också berättat tidigare är det nu färdigt och tryckt, och kan köpas! Vad som är nytt och kul är att det blev recenserat i Aftonbladet häromsistens:

Vi blev jätteglada för recensionen! Både jag och Agnes, och Patricia Rawecka som är den som utformat och publicerat spelet. Det roliga tycker jag är att de skriver att "när tävlingslustan tar över tänker man inte ett smack på det politiskt korrekta", utan bara försöker vinna. Det var ju precis så vi försökte göra det! Att man ska vara så jävla tänd på att vinna att man glömmer bort att det man gör faktiskt inte är nåt annat än att sortera sopor.

Man kan köpa spelet här: http://www.melica.se/spel.htm

Perfekt som julklapp! Om man inte redan köpt den här förstås...

(Vi fick en bra recension i SvD också! Samt en halvbra i Metro)

Ord och små missförstånd

2011-12-05T07:49:00.001-08:00

Ibland hör man ord användas på ett helt annat sätt än man är van vid. Jag blev t ex förvånad när någon kommenterade på min facebookstatus att något var ett "ökennamn" för något annat. Jag antog att personen ifråga menade "öknamn". Att misstolka det som ökennamn har jag aldrig varit med om tidigare, men det är rätt kul!

Som den språknörd jag är mailade jag faktiskt Språket i P1 och några dagar senare ringde de och jag fick vara med en snutt i programmet och prata om ökennamn. Men inte nog med det. Den senaste tiden har jag lagt märke till fler och fler ord och uttryck som folk använder, som inte alls är vad de var från början. Några exempel:

• Sväva på molnet - istället för att sväva på målet.
• Bronskloss - istället för bromskloss.
• Dygnsur - istället för dyngsur.
• Pointera - istället för att poängtera.

Några av de här är inte så konstiga egentligen. Sväva på molnet är mer visuellt än sväva på målet, och lättare att ta till sig. Dessutom kan man ju sväva på moln, även om det betyder nåt helt annat. Pointera kan betyda att man pekar/pointar på något, vilket kan tyckas mer logiskt än att ge poäng åt något. Lite som att "charkuteri" kan bli "skärkötteri", och "konferencier" kan bli "komframåsäg". Folketymologier kallas det visst.

Fast bronskloss och dygnsur känns konstigt.

Det mest korkade jag gjort. Eller?

2011-12-01T08:54:00.001-08:00

När jag var sexton började jag att skriva låtar och spela in musik. Jag minns att en av de första handlade om en häst som blev uppäten. En annan handlade om att sluta skolan, och en om hur dumt det var att äta på McDonald's. De var faktiskt riktigt dåliga allihopa, men jag skrev vidare. Spelade in första skivan i mitt sovrum på gymnasiet, med en datormikrofon upphängd i taket. Den hette "Konserten som aldrig blev av", och innehöll en förvirrad samling halvpolitiska låtar och kärlekstörstande popvisor.

"Konserten som aldrig blev av", typ 2002.

Sen fortsatte det. Låtarna var totalt omöjliga att förstå i början, hette saker som "Protolys", "Kärnkraftsvals", "Hängivne Holger" och "Ön som inte finns". Men så småningom blev de bättre, jag gjorde några nya skivor, fortfarande i mitt eget sovrum, och totala antalet låtar jag skrivit började närma sig ett hundratal. Tack vare att folk efter ett tag vågade säga vad de tyckte om låtarna och att de flesta av dem var helt råkonstiga, började jag också lära mig skriva på ett nytt sätt. 2006 och 2007 kom faktiskt två halvseriösa grejer, en fullängdsskiva och en singel med mitt dåvarande band Gräsrotsorkestern.

"Vår revolution", 2006

"Vissa tänker andra tankar", 2007

Och för några år sedan fick jag den galna idén att jag skulle spela in en "riktig" skiva. I studio. Med "riktiga musiker", skivbolag, distribution och hela baletten. Eller alltså, jag hade väl egentligen velat det ända sedan jag var sexton. Det har varit den där drömmen, den ouppnåeliga idén som man egentligen vet är i princip omöjlig, men som man inte kan släppa.

Men nu är den färdig. Efter två år av planering, textskrivande, textstrykande, budgetar, efterforskning och tusen andra saker. Inte minst feta pengautlägg. Jag vågar knappt berätta hur mycket pengar jag lagt på den här skivproduktionen. Jag hade kunnat köpa en ny fin bil istället.

Hur fasen motiverar man att lägga så galet mycket pengar på något så oseriöst som en skivinspelning? När man inte ens är etablerad artist och inte har en chans att sälja så mycket att det ens täcker inspelningskostnaden? Och att lägga så mycket tid och energi? Det har tagit två år. Hur kan den där fåniga grejen man började göra med en ostämd gitarr när man vara sexton betyda så mycket?

Tja, jag kan inte svara på det. Det är förmodligen jättekorkat. Men det är en sån där grej som man känner i hela kroppen att man vill göra. Man vill det så mycket att man kan betala nästan vad som helst för att få göra det. Även om man inte har några pengar.

För hur lockad är jag av en ny fin bil liksom? Vad skulle jag göra med den? Ska sanningen fram tycker jag bilar är ganska tråkiga. Men musik och skriva låtar är nog det roligaste jag vet. Och då kanske det är värt ganska mycket i alla fall.

Hur skivan blev? Jo, den blev bra :) Bättre än det blev i min sovrumsstudio i gymnasiet! Den släpps 5 mars 2012, men går att få tag på redan nu om man frågar snällt! Kolla in filmtrailern här!

(För att smygköpa - skriv ett mail till skiva@emanuelblume.se med din adress!)

EMANUEL DISSAR - del 28: Borttappade vantar

2011-11-27T12:31:00.001-08:00

Här kommer ett sånt där ofarligt och personligt inlägg igen.

Dagens diss handlar om vantar. Jag har en djupt problematisk relation till just vantar. Det problematiska ligger i att jag har så kopiöst lätt för att tappa bort dem. Exakt vart de tar vägen vet jag inte, men de försvinner. Det konstiga är att det inte alls är samma sak med t ex mössor och halsdukar, de kan jag ha kvar år efter år. Men vantar...

Kanske beror de på att de är så små?Mössor och halsdukar brukar jag trycka in i jackans ärmar när jag hänger av mig den, men vantarna löper ofta risk att trilla ut. Kanske tappar jag dem när jag tar på mig jackan?

Hur som helst försvinner de. Jag köpte två nya par billiga fleecevantar nu på Hemköp efter att ha gått vantlös ett par veckor. Men det känns inte bra att bara köpa nya hela tiden. Och man bryr sig inte om att köpa några fina vantar eftersom de alltid kommer bort, vilket är synd. Det är fint med fina vantar.

Sova sova säng säng säng

2011-11-25T03:36:00.001-08:00

Jag har varit hemma från jobbet de senaste dagarna. Det började med att jag blev helt otroligt trött i måndags eftermiddag, åkte hem och sov, fick feber under natten och stannade hemma under tisdagen. Sedan fortsatte jag att sova, sova och sova 14-15 timmar om dagen fram till idag, då jag var en sväng på jobbet för att förbereda inför en föreläsning jag ska hålla i Karlstad imorgon.

Urrk. Har ingen vidare lust att åka någonstans imorgon egentligen, men det känns som en viktig grej att få klarat av. Vad jag funderar på är vad det är jag fått egentligen. Förutom febern i början har jag inte haft några direkta sjukdomssystem utöver att jag sovit mer än Bilbo i Sagan om Konungens Återkomst. Och ändå är trött. Helt galet.

Som illustration kommer här "Säng säng säng" ur revyn Träsmak från 1983.

EMANUEL DISSAR - del 27: Korkade kranar

2011-11-24T06:32:00.001-08:00

Det här inlägget är det 400:e jag skriver på den här bloggen. Det tänkte jag fira med att väcka liv i en gammal serie jag haft gående här ett tag, nämligen Emanuel Dissar. Jag lyckas inte riktigt väcka liv i mig själv (har legat hemma i två dagar nu och i princip bara sovit, undrar var det är för skumt jag fått) men det här kan vara ett steg på vägen.

Nåväl, dagens avsnitt handlar om korkade kranar. Jag har relativt nyligen flyttat in i en ny lägenhet i ett halvgammalt hus i Majorna. En jättefin lägenhet, med vissa dumma detaljer som att det t ex saknas sopsortering. En annan liten detalj är hur kranen i duschen ser ut. Nämligen såhär:

En kran för varmt och en för kallt vatten. Förmodligen det lättaste att konstruera om man bygger en kran, men inte särskilt praktiskt ur ett längre perspektiv. Det är svårt att ställa in en bra stråle och sen justera temperaturen, eftersom då trycket ändras, och man får skruva om, så att något annat ändras. Resultatet för mig blir oftast att jag ökar och ökar trycket för att få rätt temperatur (vattentemperaturen är lite flyktig i det här huset) vilket ger en superstark stråle som jag egentligen inte behöver. Massa vatten och värme går alltså till spillo i onödan. Dessutom vill man inte gärna stänga av vattnet när man ska tvåla in sig eller använda schampoo/balsam, eftersom det är så knepigt att få till rätt temperatur igen. Försöker man blir det ofta att man stänger av den ena kranen lite före den andra, vilket resulterar i en kort kalldusch eller skållning. Istället låter man vattnet spruta under tiden. Inte sådär jättebra när man försöker få ner sin vatten- och energianvändning.

Alltså, fram för de lite krångligare att bygga, men mycket lättare att använda, kranarna med en kran för att ställa in tryck och en för temperatur!

Vem är ondast? Sauron? Voldemort? Dr Evil? Nej, Farbror Lennart!

2011-11-23T05:07:00.001-08:00

Inte nog med att min skiva precis är tryckt och färdig, nu har det brädspel jag och Agnes jobbat på i nästan två år precis också blivit färdigt! Jag har skrivit om det här på bloggen tidigare, men för att sammanfatta så är utspelar det sig i en stad, där varje spelare får välja en av sex karaktärer. Sedan startar spelet med att varje spelare har ett gäng sopor som de ska göra sig av med. De måste ge sig ut i staden och leta upp rätt återvinningsstationer, och den som först bivit sopfri och tagit sig tillbaka till sitt hus har vunnit. Men i staden lurar faror som billiga köpcentrum, gatuförsäljare och inte minst den luriga, ondskefulla (nja) och materialistiska Farbror Lennart!

Farbror Lennart är en gammal tunnhårig dansbandsbasist som ägnar hela dagarna åt att shoppa på extrapris, samla på onödiga prylar och köra runt i sin stadsjeep med sin tjocka katt Elvis. Sopsortering och miljö är det tråkigaste och töntigaste som finns tycker han, och prackar gärna på sina grannar (spelarna alltså) allt möjligt skräp som han inte får plats med hemma.

Spelet är illustrerat och utgivet av Patricia Rawecka, som också varit med i utvecklingsprocessen. Målgruppen är främst barn mellan 7-12 år, men när vi testspelat spelet med våra kompisar i 20-35-årsåldern har vi haft minst lika roligt som när vi testspelat det på skolor och fritids.

Själva spelet består av en stor färgglad spelplan som Patricia gjort, sex spelfigurer som alla har olika fördelar under spelets gång, massor av händelsekort och drösvis med sopbrickor, som t ex presentpapper, en trasig dator och den radioaktiva tunnan (!). Spelet är humoristiskt och lite galet, eftersom vi inte vill göra ett "snällt" spel utan ett som skulle kännas lite busigt att spela. Alltså kan man vara ganska elak och sabotera för de andra spelarna (t ex genom att placera ut en illaluktande skunk vid någons sopstation!)

Hur får man då tag på det här spelet? Jo, lättast är att gå in på http://www.melica.se/spel.htm om man bor i Göteborg/Västsverige. Man kan också prata med mig eller Agnes. Om du bor mer i Stockholmstrakten, kolla in www.groleksaker.se.

Sopor och Maud Olofsson är roligast!

2011-11-22T08:47:00.001-08:00

Jag har ett statistiksystem på bloggen där jag kan se hur många som är inne och läser varje dag. Innan jag började jobba heltid skrev jag nästan varje dag, och hade drygt 60 unika läsare per dag (då räknas alltså inte samma person två gånger om hen skulle läsa flera inlägg eller besöka bloggen flera gånger samma dag). Nu, när jag bara skriver ett par gånger i veckan, är det 30-40 läsare i genomsnitt varje dag.

En kul grej är att se vilka sorters inlägg som blir mest lästa. Det är framför allt två inlägg jag kommer ihåg som fått besöksmätaren att skjuta i höjden. Det ena är det jag skrev igår om hur man uppmanade folk att göra sig av med sopor på 60-talet, och det andra (som faktiskt blev ÄNNU mer läst) var en grej jag skrev om förra hösten om - hör och häpna! - centerpartiets miljöpolitik. Känns lite random vilka grejer folk läser. Har alltid trott att politik och miljöfrågor ansågs mer tråkiga än de inlägg jag skrivit om t ex dataspel eller feminism. Men nähä, det är Maud och sopor som gäller.

Ytterligare en intressant grej är att se vilka gamla inlägg som blir lästa om igen. Här funkar inte min gamla susnet-statistik så bra, men huxflux lade Google in en inbyggd statistik på bloggtjänsten jag använder, så nu kan man se ännu fler nördiga kurvor och diagram! Där ser man att de mest lästa gamla inläggen är "Rymden, radio on jag" om vårt radioprogram om astronomi, "Den mänskliga tusenfotingen" om filmen med samma namn, och "Ett steg längre än skräckfilm" som handlar om skräck i dataspel. Bubblare är också några genusanalytiska grejer jag skrev om Indiana Jones och Alien.

Statistik är kul, om man går igång på sånt.

Förresten, apropå ingenting alls... jag har diskuterat med mitt skivbolag nu och gjort upp detaljerna om skivan! Den kommer att släppas med dunder och brak den 5 mars, MEN det går att smygköpa den redan nu. Julklappstips, hint hint! Bästa sättet att hålla utkik efter den är på www.facebook.com/emanuelmusik Glöm inte att klicka på gilla!

Såhär gjorde man på 60-talet

2011-11-20T23:58:00.001-08:00

Om man håller på med miljö kan man ibland få spatt på att saker och ting går så långsamt. Exempelvis är det 2011, och i huset jag bor finns fortfarande ett sopnedkast där folk kastar ner hushållssopor blandat med såväl matrester som allt möjligt annat skumt.

För att få lite perspektiv, och inse att vi nog kommit en bit på vägen ändå, kan man titta på vad man gav för råd på 60-talet...

Små ord

2011-11-18T06:59:00.001-08:00

Jag reagerar ofta på vilka ord folk använder. Ibland kanske till överdrift, men jag tror att vårt ordval när vi pratar med varandra om olika saker i längden får stor betydelse för hur vi uppfattar det vi pratar om, även om man spontant tänker att "Äh, petitesser!"

Det ord jag tänkte på den här gången är ordet "alternativ". Vad betyder det? Spontant skulle jag säga att det är något som avviker från det vanliga. Nåt som inte är standard, utan nåt speciellt, nåt icke-normalt. När man jobbar med miljö och energi kommer man ofta i kontakt med uttrycket "alternativa energikällor". Vissa kallar dem bara för "alternativen".

Jag hoppar till varje gång jag hör uttrycket. Alternativa energikällor. Vi har haft vattenkraft i över hundra år i Sverige, så vari ligger det alternativa? Det är ganska standard, kan jag tycka, särskilt med tanke på att det är den största källan till el vi har idag i Sverige.

Säg vad det handlar om istället. Förnybara energikällor. Att säga att något är alternativt är att säga att det är något som är avvikande och inte det som betraktas som "normalt". Men såväl vatten-, vind-, sol- och biokraft är i högsta grad utvecklade energikällor och inte det minsta alternativa (även om vågkraft och en del annat spännande nog skulle kvalificera som rejält alternativt). Att säga att något är alternativt är också att bekräfta att det vi inte kallar alternativt, dvs olja, kol, kärnkraft osv, är det normala, det seriösa och det som gäller.

Det är dags för energisverige att inse att det som ansågs alternativt på 60- och 70-talet är vad som faktiskt är moget och hållbart idag. Den punkiga, alternativa vind- och solkraftskraftstonåringen har vuxit upp. Nu är det hon, inte olje- och kärnkraftsfarsan med sitt grånande hår och åldrade värderingar, som har en chans att föra släktet vidare in i framtiden. Och det är inte det minsta alternativt.

Att snöa in på sin grej

2011-11-17T01:03:00.001-08:00

På jobbet läser jag en del tidningar om ganska smala ämnen för att hålla mig ajour inom el-, värme- och energivärlden. Då slår det mig ofta att många tidningar (och även hemsidor osv) tenderar att se den lilla del av helheten som just de ägnar sig åt som det centrala, det viktigaste och ibland till och med det enda som spelar roll. Jag blir ganska förundrad av t ex tidningen "Svensk Geoenergi", som för någon som försöker se energi i Sverige som en helhet, och dessutom en del i ett större system, ter sig tämligen enkelriktad. Sida upp och sida ner om hur fantastiskt det är med geoenergi (dvs teknik för att hämta upp värme ur jordskorpan), varvat med reportage om hur orättvist det är att så många kommuner satsar på fjärrvärme istället. Sen är tidningen slut.

Nog för att geoenergi är mycket intressant och en viktig pusselbit i ett lands energisystem, men det är fortfarande bara en pusselbit. Och den här situationen, att vara i det närmaste insnöad på sin egen lilla del i helheten, är inte unikt för just den här tidningen, utan förekommer i många sammanhang. Kanske är det en mänsklig grej. Jag har träffat teaterfolk som är helt oförstående för världen utanför teaterkretsen, såväl som chalmersteknologer vars världsbild slutar vid Aschebergsgatan. Förmodligen är jag själv likadan på sätt och vis, tänker i miljöperspektiv och missar annat viktigt.

Men ju mindre och smalare det man sysslar med är desto tydligare blir det på nåt sätt. Och jag inbillar mig att jag har åtminstone en hyfsad förmåga att se nån slags helhet. Sånt kan man träna upp såklart och det är nog viktigt att göra det om man på allvar siktar på en hållbar framtid, vad man än sysslar med. Ibland får vi påminna varandra.

En annan sak som gör att ens perspektiv smalnar av och men blir ännu mer oseende för sådant utanför ens egen verksamhet är om man är en väldigt homogen grupp människor. För skojs skulle räknade jag antalet män och kvinnor som förkom på bld i geoenergi-tidningen. Jag hittade 27 män, som alla såg ut att vara mellan 40-65 år, och en kvinna som var 29. Det vet jag eftersom jag känner henne. Det var min goda vän Lise Nordin som sitter i riksdagen och deltagit i ett geotermi-seminarium i Almedalen, där hon intervjuats av tidningen.

Nåväl, det står säkert mycket viktigt och bra i tidningen, och geoenergi är som sagt en viktig pusselbit, men jag är övertygad om att för att vi ska kunna få till ett hållbart energisystem måste vi se alla pusselbitar, och dessutom hur de passar ihop. Då tror jag det är dumt att alla som sysslar med en viss pusselbit är män mellan 40 och 65.

Mina hemliga lådor

2011-11-14T12:42:00.001-08:00

Idag när jag var på jobbet ringde det plötsligt på mobiltelefonen. Displayen visade ett långt nummer med ett landsnummer jag aldrig sett förut. Det visade sig vara en man som på underlig brytning och minst sagt knagglig engelska försökte få mig att förstå att han stod med sin lastbil på gatan utanför och undrade om jag kunde komma ut. Jag kastade på mig jackan och flög nerför de sex trapporna, för jag hade vissa aningar om vad det var som hade kommit.

Det visade sig stämma. En gladlyst est med tjocka glasögon hade parkerat sin gigantiska röda lastbil på Norra Allégatan utanför vår uppgång. Vi hjälptes åt att packa ur åtta lådor som skickats från ett skivtryckeri i Tallinn. Lådorna var inte helt lätta att få med sig upp på jobbet, men nu står de där. Väntande på att få följa med mig hem, en i taget, på spårvagnen.

Och vad innehåller de då? Min nya skiva, naturligtvis! 1000 exemplar av "Inte riktigt än", min popskiva som jag ägnat ungefär två år att planera, arbeta fram och spela in. Och nu jävlar har jag den här.

Själva skivsläppet kommer inte att bli förrän i februari-mars, eftersom jag vill ha ett fett releaseparty och musikerna inte var lediga förrän en bit framåt. Dock kommer det gå att smygköpa skivor av mig redan i december. Så behöver du en julklapp till någon men vet inte vad du ska skaffa? Här är ett hett tips!

Gå in på min Facebook-fanpage och klicka på gilla, så kommer jag att höra av mig när skivan finns att få tag på, vilket borde bli snart!

Tjolahopp tjolahej!

2011-11-07T14:59:00.000-08:00

Här kommer ett kort och inte särskilt djupgående inlägg. Jag har precis cyklat hem till Majorna från Gamlestan. Det kan man ju tycka skulle var jobbigt halv tolv en vardagskväll, men nix! För jag hade varit på ett sånt himla trevligt möte med människor jag tycker väldigt mycket om! Och som jag gör väldigt roliga saker tillsammans med! Så hej vad det gick längs cykelvägarna hem.

Och så har det varit en vacker novemberdag! Bara en sån sak. Från sjätte våningen där jag har mitt jobb (som är ett toppenjobb för övrigt!) hade jag idag följande utsikt:

Dags att sova.

Att få beröm eller ta ansvar?

2011-11-06T12:52:00.000-08:00

Hur kommer det sig att en människa kan få massor med beröm för bra saker hen gör, sedan byta roll, göra exakt samma saker, men istället få skit för det? Och då menar jag inte rent allmänt filosofiskt utan helt konkret. Jag tänker ta upp två exempel.

Det ena är politiker. Jag satt en tid i kommunfullmäktige i min hemkommun Tjörn. Jag var 18 när jag blev invald, och insåg snabbt att politikerna i fullmäktige var mina lärare, mina kompisars föräldrar, busschauffören och tanten i affären. Vanliga människor alltså. Vissa arbetslösa, vissa med så mycket jobb att de knappt hann med sina liv. Men helt vanliga människor, som tog av sin fritid för att hjälpa till att ta ansvar för kommunen.

För mig har det alltid känts väldigt konstigt när folk varit nedlåtande mot politiker. Häromdagen var jag på en släktmiddag och fick höra att "politiker bara fuskar", att de "bara är ute efter att lura systemet" och "bara tänker på sig själva". Jag blir faktiskt arg när jag hör sånt. Nu är jag visserligen inte politiker själv längre, men när jag var det brukade jag svara att "Jaså, så jag är också fuskande egoist?" när folk talade illa om politiker. Då fick man alltid det nervösa och lite skrämda svaret att "Nej, nej! Inte du! Men andra politiker!".

Varför detta enorma agg mot de som tar ansvar? Visst finns det dumskallar och rötägg bland politiker, precis som bland alla andra människor, men hur mycket hjälper vi samhället med att spotta på dem som försöker ta ansvar? Jag har träffat så många politiker under mitt liv och mitt politiska engagemang, och de allra allra flesta är engagerade människor som vill förbättra världen och är villiga att ta ansvar och anstränga sig för att göra det. Men vad ser vi? Vi ser toblerone. Och bostadsbidrag. Och TV-licenser.

Ett annat exempel på samma sak är när man tar ansvar i ett mindre sammanhang. Jag är med i en teaterförening som jag tycker mycket om. Första året stod jag på scen och var helt ny i föreningen. Jag fick skitmycket beröm för allt jag gjorde. Vilket inte var särskilt mycket. Jag kom till repen och läste mina repliker, hade kul och skojade till det. Men tog inte nåt särskilt ansvar. Berömmet sköljde över mig.

Men nästa år fick jag en ansvarspost inom föreningen. Jag började lägga mer jobb och energi på föreningen, och tog itu med svårare uppgifter som behövs göras för att en förening ska fungera. Berömmet uteblev. Istället kom kritik. Man upptäcker efter ett tag att det pratas om en på ett tråkigt sätt. Ändå har man aldrig ansträngt sig så mycket som nu för att göra något bra.

Är det samma sak som det här med politiker? Att när man inte tar något ansvar, inte anstränger sig för att göra något bra för samhället/föreningen utan bara sköter sin lilla uppgift, då får man uppskattning. Men offrar man sin tid och sin energi på att faktiskt ta ansvar för det samhälle/den förening man är med i, då uteblir uppskattningen och man blir allmänt kritiserad?

Ett virrigt och oplanerat inlägg blev det här. Det är inte nåt ställningstagande för att man ska få bete sig illa som politiker eller om man har nån ansvarspost, men det är en fundering på vad vi egentligen fokuserar på.

...då ska vi samlas på Hisingen!

2011-11-03T04:48:00.000-07:00

Jag är ju producent för årets filosofspex Glenn - eller Ett skruvat inlägg från 80-talet, vår spexföreställning som handlar om den legendariska fotbollssegern som IFK Göteborg stod för i UEFA Cup 1982, och alla hisnande äventyr däromkring. Förutom producentskapet extraknäcker jag som sångfröken när våra sångpedagoger inte kan vara med.

Eftersom Göteborg i allmänhet och Hisingen i synnerhet är centralt i föreställningens handling kunde jag inte låta bli att lära ensemblen den gamla Hisingsvisan, som enligt myten skrevs av en medlem i Göteborgs Roddklubb under tidigt 1900-tal, och som dykt upp i de mest blandade sammanhang sedan dess.

Vår PR-chef Camilla smygfilmade oss när vi tränade körsång, och jag just gett ensemblen i uppgift att försöka sjunga omkull mig. Därav den lite överdrivna intensiteten i tolkningen.

Jag hittade en annan värld i en papperskasse

2011-10-30T05:01:00.000-07:00

När jag var liten fann jag mig själv vid ett flertal tillfällen utanför ett vitt, övergivet hus. Där fanns en brevlåda på ett stolpe med ett brev från en okänd avsändare, tydligen adresserat till mig. Huset var låst, men jag brukade ta mig in genom ett fönster som någon glömt stänga. Inne i huset var det mörkt och tomt. Ett kök, ett vardagsrum och en trappa upp till vinden. Vid nåt tillfälle gick jag upp för trappan, men där uppe i mörkret lurade något hungrigt och lömskt, så jag gick aldrig upp dit igen. Under den stora mattan i vardagsrummet däremot, fanns en gömd lucka, och nedanför luckan fanns ett helt system av grottor och tunnlar.

En del av er som läser kanske känner igen scenariot. Spelet jag spelade hette Zork: The Great Underground Empire, och skrevs på en PDP-10, en sedan länge bortglömd sorts dator, 1977. Hela spelet bestod av text, och man fick lita till sin fantasi för att måla upp bilderna framför sig (Huset och brevlådan ovan ritades långt senare). Jag har alltid varit väldigt fascinerad av den typen av spel, men tyvärr inte spelat så många de senaste åren. Undantaget "Adventure" (Ja, spelen kunde heta såna saker på den tiden) från tidigt 80-tal som jag spelade med Agnes häromåret.

Hur som helst, jag håller ju på att packa upp alla mina kassar och flyttlådor, och hittade i en kasse ett kuvert med kartor över Zork, som jag sparat. Jag höll först på att kasta dem i pappersåtervinningen, men hejdade mig sedan. Tänk vad många människors fantasi de här kartorna har satt igång. Vad mycket spänning och upprymdhet folk har känt, bara genom att komma på att skriva "move rug" efter att ha läst om att det ligger en stor matta i ett främmande vardagsrum.

Jag kan inte släppa att jag känner något speciellt för den här typen av spel. Och på samma sätt som tryckta böcker fortfarande finns, trots att det sedan 100 år funnits film, tror jag att textbaserade äventyrsspel kommer att finnas kvar.

Jag behåller kartorna, vem vet när jag flyttar undan den där mattan nästa gång.

Skumma saker i Stockholm

2011-10-29T01:51:00.000-07:00

Ska jag vara helt ärlig är väl inte sakerna jätteskumma egentligen. Och har kanske inte så mycket att göra med Stockholm heller. Men jag var på en jobbresa till Stockholm häromdagen och drabbades av ett lätt filosofiskt tillstånd. Som inför sätena i tunnelbanan till exempel:

Har inte säten i kollektivtrafiken alltid haft det där mönstret? Bussar, tåg, spårvagnar, tunnelbana... Vad är det med små olikfärgade byggnader på marinblå bakgrund och kollektivtrafik? Man hade förstått om det bara gällde Västtrafik, eller bara SJ, eller bara SL, men allihop? Även om det är rätt snyggt.

Sen har vi följande skylt:

Notera punkt 1) Ilägg pengar. Det står ofta så på såna här automater (detta är en godisautomat på tåget hem) och på betaltoaletter. Ilägg pengar. Jag kommer ihåg att jag reagerade på det nån gång när jag var i tioårsåldern. Varför ska man "ilägga" pengar? Man uppäter ju inte sin mat. Eller pålägger luren när man pratat i telefon.

Och en sista fundering, från tågtoaletten:

Vem är Leif? Och brukar han slänga skräp i toaletten?

En sån jävla massa grejer

2011-10-28T07:19:00.000-07:00

Jag har flyttat. Från min studentlägenhet på Birger Jarlsgatan till en jättefin tvåa på Gråberget, som jag kommer att få låna i ungefär ett halvår. Inget långsiktigt alltså, men väldigt fint. Jag började flytta mina saker redan för några veckor sedan, men den stora bulken flyttade vi igår. Jag hade hyrt en liten lastbil och Isabel, Mikael (hennes inneboende) och Agnes hjälpte mig bära. Fick en liten chock när jag hämtade ut lastbilen och upptäckte att det inte fanns nån kopplingspedal. En kille på macken gav mig en snabb genomgång i att köra automatväxlat, och till slut kom jag iväg, men det känns som en dataspelsbil. Den knappen för att gasa, den för att bromsa, liksom.

Nåväl, det var igår. Nu sitter jag i lägenheten och plockar långsamt upp och sorterar alla saker. Jag hade inte insett tidigare hur mycket saker jag egentligen samlat på mig. Nog för att jag vet att det blir så med tiden automatiskt, men jag hade tänkt att jag bor ju ändå i en studentetta utan kök, så hur mycket kan man egentligen lägga på hög?

Ganska mycket, visade det sig. Hade jag varit mer förutseende hade jag gått igenom allt i god tid före flytten och gjort mig av med saker INNAN allt flyttades. Det gjorde jag visserligen också, men vidden av hur mycket skräp jag samlat på mig slog mig inte förrän igår. Kommer att ägna helgen åt att bestämma mig för vad som är viktigt för mig och vad som inte gör mig lyckligare. Att skillnaden mellan att äga saker och att de äger en är flytande står ju ganska klart i det här läget.

Men vilken fin lägenhet ändå! Kom snart och hälsa på mig! Exempelvis tänkte jag ha en saft-och-sylt-och-paj-kväll med alla bär jag insett att jag fryst in (några påsar insåg jag att jag flyttat med en gång tidigare så nu jävlar är det dags att göra nåt åt dem). Ska bara få undan all bråte.

Jag kunde inte prata när jag var liten

2011-10-14T00:33:00.000-07:00

Jag hörde ett inslag i Språket i P1 igår kväll om olika uttal av r-ljud och sch-ljud. R-ljuden har vi ju några olika i Sverige; tungspets-R:en som anses vara rikssvenska och tungrots-R:en som härstammar från franskan och är vanliga söderut. Möjligen också de tonande, lite halvamerikanska R:en som jag insett är vanliga i Stockholmsområdet.

Men vad som verkligen fick mig att reagera var diskussionen om sch-ljuden. När jag var barn fick jag höra att jag inte kunde uttala sch-ljud. Inte av vuxna, men av andra barn. De sa att jag se kje, som i kedja och kjell, när jag sa sche, som i skälla och sked. "Haha, du säger kju!" sa man, och jag svarade "Det gör jag inte alls, jag säger sju!", varpå de kiknade av skratt eftersom de tyckte att jag sa kju igen.

Där jag växte upp hade man inte det "rikssvenska" sch-ljudet (eller standarduttalet som det kallades i radioprogrammet), utan det grövre che-ljudet, som i en harkling. Jag hörde stor skillnad mellan kje och sje (kedja och sju) men det gjorde inte mina klasskamrater. De försökte lära mig att uttala det "riktigt", det vill säga chu. "Försök igen! Tänk att du ska spy! Cchhhhhh! Chhhhhuuuuu!"

Det var ju inte så att jag inte kunde säga chu. Men jag tyckte det lät så fel. Mina föräldrar var inflyttade och kom inte från Bohuslän, så de hade P1-sch-ljuden som jag också hade. Vid nåt tillfälle bad min lärare mig att läsa en lista med ord på sch-ljud inför klassen, och jag uttalade dem chö, chutton, chuta, och så vidare. Klasskamraterna såg helt förvirrade ut, och läraren gick glatt vidare till nästa sida i boken.

Jag fick en stark flashback när jag hörde radioprogrammet igår, och insåg hur starka känslor det där med sch-ljud rör upp, även nu, 15 år senare. På nåt sätt var det som att jag fick bekräftat när jag lyssnade på programmet, att det inte är fel på mitt uttal. Att jag inte har talfel, utan att det bara handlar om olika sätt att uttala där båda funkar.

Men jävlar vad såna saker tar hårt när man är liten, och vad länge de sitter i. Jag undviker fortfarande att säga sch-ljud om jag kan, särskilt ordet "sju", som för alltid kommer att förbli ett pinsamt ord.

Ny lägenhet! Och en gammal.

2011-10-09T01:32:00.000-07:00

Jag ska flytta!

Eftersom jag är färdig med mitt pluggande måste jag flytta ifrån min studentlägenhet. Jag kommer att bo i en annan lägenhet i Majorna som jag lånar i ungefär ett halvår, så får vi se vad som händer sen. Det är en fantastiskt fin lägenhet, en tvåa med utsikt över älvsborgsbron och hamnen. Men mer om detta någon annan gång!

För igår tog jag en lång promenad i höstsolen, och hamnade, som jag ibland gör, i Högsbohöjd. Närmare bestämt Elins Gård, där jag bodde i fyra år mellan 2005-2008. Det har hänt att jag fått post dit, så ibland går jag dit för att kolla brevlådan. Den här gången var det bara reklam, men det jag fick se var att lägenhen höll på att plockas isär.

Jag kommer inte på något bättre sätt att uttrycka det. Det var inte så att den höll på att rivas (vilket huset skulle gjorts 1996 om man följt planerna när det byggdes), men dörren var trasig, fönstret öppet och där inne hade de kvarvarande möblerna flyttats runt.

Kanske hade det varit inbrott, det verkar nästan så. Det har stått tomt sedan jag flyttade ut, eftersom lägenheten varit i så dåligt skick. Hela huset höll på att förfalla redan innan jag flyttade in. Varje gång jag går förbi förvånas jag över att det fortfarande står kvar. Inte minst för att man pratade redan 2006 om att det skulle rivas året därpå. För att inte tala om att huset i själva verket är en barrack som byggdes 1993 för att utgöra tillfälliga boenden när ett grannhus renoverades, och som var tänkt att rivas tre år senare.

Som jag konstaterat tidigare kommer det förmodligen stå kvar tills jag fyller 40. Men det gör inget så länge jag slipper bo där.

Mina tankar om Steve Jobs

2011-10-08T02:21:00.000-07:00

I förrgår kväll gick jag till affären för att köpa paprika och svamp. På en kvällstidning vid kassan fick jag syn på rubriken "Steve Jobs död i natt". Jag betalade för grönsakerna och gick hem, visste inte riktigt vad jag skulle känna, men något kände jag. Steve Jobs, en 56-årig amerikan som jag aldrig träffat, en företagsledare och kapitalist, en teknolog och datanörd. Varför kände jag mig påverkad?

Kanske för att jag är uppvuxen med Apple. Redan när jag föddes hade vi en Apple II (som kom 1976!). En piratklon visserligen, men ändå. Macar har vi haft hemma sen jag var fyra år. Mina kompisar tyckte alltid att vi hade så konstiga datorer hemma. De skrattade ofta åt att man skulle klicka på mappar och symboler med en mus istället för att skriva DOS-kommandon, och kallade våra datorer för Macintorsk. Men jag gillade våra macintorskar.

Några år senare hade det blivit något av en identitet. Något eget. Man fick putslustiga kommentarer hela tiden, och när ens kompisar kunde låna spel av varandra var man själv alltid tvungen att köpa dem, eftersom man själv var den enda som behövde mac-versionen. Men jag fick aldrig virus, mina macar blev inte gamla efter 2 år och till och med vår mac från 80-talet kunde spela riktig musik, video och koppla upp sig till internet. Jag förstod inte det då, men macen var lite av en livsstilssymbol, lite som iPod, iPhone och MacBook blev 15-20 år senare. Fast då var Mac det töntigaste man kunde ha.

Nu är det inte längre pinsamt och skamligt att ha Apple-prylar. Tvärtom. Folk köper Applegrejer för att det är hippt snarare än att de är bra. Lyckligtvis har jag lagt ner det där med att skapa en identitet utifrån prylar, men något av det fanns kvar, det insåg jag när jag gick hem från affären med mina grönsaker och funderade på tidningsrubriken jag precis hade sett.

Steve lämnade som 19-åring sitt jobb på Atari för att söka andlig upplysning i Indien. Efter hemkomsten började han med sin vän Steve Wozniak bygga på vad som skulle bli den första Apple-datorn; Apple 1. Det var 1976, och Jobs var tvungen att sälja sin folkvagnsbuss för att ha råd med delarna. Wozniak sålde sin på den tiden otroligt avancerade miniräknare från HP.

1984 föddes, förutom jag själv, också den första macen. Apple blev ännu större, och Steve hamnade i bråk med Apples dåvarande vd, John Sculley, vilket till slut resulterade i att Steve lämnade Apple. Han var aldrig någon lätt person att ha att göra med, har jag förstått. Jag antar att man skulle kunna kalla det för en konstnärsegenskap, att förstå sig på sin konst, men inte andra människor. Massa skumma historier har cirkulerat genom åren, som att han kastat sig ut från sin kontor och rullat runt och skrikit på golvet när hemlig information om kommande produkter läckt ut i förtid.

Hur som helst, Steve Jobs startade istället upp företaget Next Computing, som gjorde stora tekniska innovationer men aldrig blev nån marknadssuccé. Under Steves ledning köpte de upp ett litet oansenligt tecknad film-bolag som hette Pixar. Steve började använda sina datorer till att animera och 1995 kom leksaksfilmen Toy Story.

Samtidigt gick det sämre och sämre för Apple, och Steve sa vid något tillfälle att företaget skulle komma att självdö inom några år. Man serieproducerade macar precis som PC-företagen serieproducerade PC-maskiner. 1996 var Apple riktigt illa däran. Det var också då Steve återvände. Två år senare kom en bullig, genomskinlig maskin som såg mer ut som ett flygande tefat än en dator. Den kallades iMac, och konkurrenterna skrattade åt den hopplösa designen och det mest löjliga av allt - datorn saknade diskettstation!

Några år senare hade iMacen sålts i hur många miljoner exemplar som helst, och ingen frågade längre efter diskettstation på datorer. Steve introducerade iPod 2001 och iPhone 2007. Resten är hisoria. 2004 gick Steve själv ut med att han hade en ovanlig form av cancer i bukspottskörteln.

Nåväl, det här inlägget blev lite längre än jag hade tänkt.

Jag är ingen prylnörd, och jag sätter ingen prestige i att ha den mest väldesignade, hippaste iPrylen. Men det är något annat med vad Steve Jobs åstadkommit som fascinerar mig. Och inte minst, inspirerar mig. Kanske något med att det inte är vad man har som är viktigt, utan vad man gör med det. Vila i frid, Steve.

Räk(n)a med elände

2011-09-30T05:13:00.000-07:00

Det här kan vara den sämsta rubriken på den här bloggen sedan jag startade den för nästan två år sedan. Men det är inte rubriken som är viktig utan budskapet.

En av alla de tusen saker vi miljömuppar tjatar om i tid och otid är att inte äta jätteräkor. Många är de sushirestaurangsbesök där man försökt förklara för sitt sällskap varför den till synes harmlösa räkbiten är så illa att beställa. Jag tänkte inte dra hela historien här och nu, utan istället hänvisa till dessa två Youtubefilmer. Den ena är en tecknad kortfilm på en minut, den andra en tio minuters dokumentär. Dokumentären släpptes i morse kl 10 med dunder och brak på en presskonferens hos Naturskyddsföreningen, där jag alltså arbetar.

Det här är något så sällsynt på den här bloggen som en ren vädjan. Beställ inte den jävla jätteräkan! Visa att vi inte tycker att värdet av att slurpa i oss en liten skaldjursbit är ett bra argument för att människor utnyttjas, våldtas och svälts ut, ett bra argument för att totaltförstöra hela kuststräckor med kemikalier, rovdrift och skövling, eller ett bra argument för att inte bry oss.

Alla snaskiga detaljer

2011-09-29T12:32:00.000-07:00

Nu finns den! Den exklusiva DVD:n från vår (alltså spexgruppen Dravels) medeltida spexföreställning "1361 - En Östersjöodyssé"! En komplett filmning av det sådär 45 minuter långa spexet i all sin gotländska härlighet. Som på alla DVD:er med självaktning finns även en massa onödigt extramaterial. I det här fallet rör det sig om en hejdlös sammanklippning av omtag, improvisationer och infall. Och just detta extramaterial råkar ha hamnat på YouTube.

Så, för att ha den minsta lilla chans att förstå ens en bråkdel av vad det är som händer, bör man ha en liten aning om vad spexet rör sig om. Så här kommer en sammanfattning i en mening: (även om det är en ganska lång mening)

Den folklige gotlänningen Gute råkar förolämpa kung Valdemar Atterdag av Danmark så att denne svär att invadera Gotland, söker hjälp från den svenska kungen Magnus Eriksson, men råkar istället få Magnus son Håkan att ta över tronen och glömma bort Gotland så att Gute själv får resa till tillbaka hem, där han med hjälp av Valdemar Atterdags dotter, prinsessan Margareta, lurar den danska kungen...

Gute spelas av Malin Karlsson

Prinsessan Margareta,
Heliga Birgitta och
den gotländska generalen spelas av Agnes Leijon

Valdemar Atterdag av Danmark och
Prins Håkan Eriksson spelas av Arvid Silvmarker

Kung Magnus Eriksson och

Spelmannen Dra spelas av mig, Emanuel Blume

Spelmannen Vel spelas av Andreas Alme

Vindkraftvärk

2011-09-28T12:05:00.000-07:00

Jag jobbar med miljömärkning av el och värme. Det innebär att jag bland annat arbetar med frågor som rör placering av vindkraftverk. För att göra en väldigt lång historia kort så håller jag på att ta fram kriterier för vilka områden och typer av områden som vindkraftverk ska få stå i för att el från dem ska kunna miljömärkas. Kriterierna som finns idag är ganska ofullständiga så vi håller på att utöka dem.

Många har starka åsikter om hur vindkraftverk ska placeras. Miljökämpar, företag, fågelintresserade och skogsengagerade, för att nämna några. Mängden budskap man får från alla dessa är totalt överväldigande. Alltifrån till att godkänna vilken placering som helst till att inte tillåta placering inom fem kilometer från närmaste träd eller fågel. Som relativt ny på det här jobbet (jag har arbetat här i tre månader) är det inte lätt att veta vilken fot man ska stå på.

Jag är själv sprungen ur samma miljörörelse som de flesta av dem jag diskuterar med. Därför känns det konstigt att en del av dem ibland verkar tolka mig som någon man bör kämpa emot. Det är ofta en aggressiv attityd som möter en, som att man vore ute efter att vilja vindkraftsbebygga varenda liten skogsdunge i det här landet. Många tar upp kampen mot "vindsnurrorna", som man är rädd ska tränga undan all natur i Sverige. Så är det inte. Hela tanken med att miljömärka el är att den ska vara producerad på ett sätt som har en så liten miljöpåverkan som möjligt. Om jag vore allsmäktig skulle jag bestämma att vindkraftverken skulle stå längs motorvägar, i industriområden, till havs där inga viktiga fågelsträck löper, på jordbruksmark, osv.

Men jag är inte allsmäktig. Skulle vi ställa krav på att vindkraftverk inte fick stå nära naturområden, fåglar eller öppna landskap skulle elföretagen med all säkerhet skaka på huvudet, säga upp märkningen, och obehindrat placera verken var som helst. Skulle vi vinna på det? Skulle miljön vinna på det? Vi hade kunnat ställa jättehöga krav, men måste hela tiden se till miljönyttan i slutändan.

En sak jag tycker är konstig är också den starka aversionen som finns mot just vindkraftverk, eller vindsnurror som de ofta kallas. Jämför man vindkraftens miljöpåverkan med den från vattenkraft ser man snabbt att vattenkraften slår betydligt hårdare mot biologisk mångfald och naturvärden än vindkraften. Och jämför man med biobränslen, som man gör både el och värme av, är påverkan ännu större. Där hugger man ner och avverkar skog systematiskt för att hålla systemet igång. Och dessa tre exempel är alla förnybara! Börjar man jämföra med fossila bränslen och kärnkraft är miljöpåverkan så stor att det förefaller mig obegripligt att så mycket energi läggs på att bekämpa vindkraften, den minst miljöpåverkande energikällan vi har.

För det är något vi måste inse. Det finns inga miljövänliga energikällor. Alla sätt att framställa elektricitet i en för samhället användbar skala innebär en miljöpåverkan. Vi kan bara välja hur mycket. Det enda som faktiskt kan kallas "miljövänligt" är att minska sin energianvändning. Vi har en sjukt hög energianvändning i Sverige, och slösar bort mer energi än vad jag ens vågar tänka på.

Nu kom jag lite ur spår här. Vad jag vill säga med det här inlägget är att det är en svår uppgift att vara den som i slutändan försöker avgöra vilka krav och kriterier som leder till minst negativ påverkan på miljön. Och att jag tycker det är viktigt att man inser att alla sätt att producera energi påverkar miljön, men att vindkraft är den energikälla vi har idag som påverkar minst.

Självklart är placeringen viktig.
Men det heter vindkraftverk, inte vindsnurror.

Tadaaa!

2011-09-24T03:13:00.000-07:00

Jepp, tro det eller ej, men jag lever fortfarande!

Det här med heltidsjobb är spännande grejer. Tänk att, efter att under ett halvår ha fyllt ut sina långa dagar med tusen olika projekt (skivinspelning, teatergrupper, producentjobb, naturguidning, gitarrelever, pedagogisk brädspelsutformning, radioproduktion, bostadsförening osv) plötsligt lägga tiden mellan 8 och 17 på ett "riktigt" jobb. Plupp, så krymper den där disponibla tiden man hade ganska rejält.

Men man ju liksom inte bara säga upp sig från allt annat man åtagit sig. Just nu ser en typisk dag ut såhär:

På jobbet klockan åtta. Handläggningsärenden, ta emot mail och telefonsamtal från arga naturvänner (mer om det i ett kommande inlägg), möten, remisser, hejsan hoppsan. Lunch, mer jobb. Kul men krävande.

Klockan fyra skulle jag egentligen behöva jobba en timme till för att få ihop mina timmar, men måste sticka tidigare för att hinna till spexet, eller vad det nu kan vara. Jobba hårt där med kul, kreativa, kulturella och krävande saker. Puh. Äta köpt baguette, orkar inte ta med hur många matlådor som helst hemifrån.

Klockan tio, hemma igen. Leta matlåda till nästa dag, men eftersom jag inte hunnit laga mat på en vecka så är matlådorna slut. Ups. Titta på en Starcraft-match för att varva ner, sova. Repeat cycle.

De här åtta-till-tio-dagarna är nog inte så bra i längden. Motsvarar väl ungefär 70-timmarsvecka. Det är riktigt djävulskt egentligen det här med att så mycket som är så krävande, t.ex. att vara spexproducent, ska vara så roligt! Man vill ju inte lägga av med roliga saker, eller hur? Så man fortsätter!

Jag har dock lyckats skala ner mycket av mitt andra engagemang. Och ska nog få rätsida på det som är kvar. Men vilken press det kan bli ibland. De där få timmarna man får för sig själv blir som små åtråvärda skatter, så man blir nästan aggressiv när någon vill dela dem med en. Vilket är så tragiskt. Men ibland måste man bara få koppla bort ALLA runtomkringen och ha några timmar för sig själv. Det låter egotrippat, men för mig MÅSTE det vara så. Det är anledningen till att jag slutat höra av mig till så många vänner jag tycker så mycket om. För att undvika att bryta ihop.

Tystnaden på bloggen

2011-08-22T11:47:00.000-07:00

Man skulle kunna tro att jag blivit väldigt lat på sistone. Eftersom jag efter att ha skrivit nya inlägg här på bloggen nästan varje dag gått över till att skriva högst ett i veckan. Men orsaken till detta är inte att jag blivit lat eller tappat sugen.

Orsaken är att jag har fått jobb. Ett fantastiskt jobb där jag får arbeta heltid med just sådant som jag tycker är roligt och viktigt och som betyder mycket för mig. Men det är inte helt lätt och kräver mycket av mig. Just nu håller jag till exempel på med placering av vindkraftverk, vilka områden vi ska godkänna att vindkraftverk står i för att kunna bli miljömärkta med Bra Miljöval. Och det är så mycket man måste ta hänsyn till. Biologer, ornitologer, geologer... så många som vet så mycket och som det är viktigt att man lyssnar på.

Det här är ett jobb som jag verkligen vill göra bra. Och ta på allvar. Därför är jag ofta väldigt trött när jag kommer hem på kvällarna och orkar sällan skriva på bloggen. Jag har ju en skivutgivning och ett spex att sköta också. Och en bruten svanskota, fick jag reda på idag...

Nåväl, nu vet ni alltså att tystnaden på här beror att jag numera faktiskt håller på med saker på riktigt istället för att bara tycka om dem på bloggen. Det är ju ändå en ganska bra sak.

Tåg- och bussångest

2011-08-15T08:00:00.000-07:00

Jag sitter just nu på Centralstationen i Stockholm och väntar på ett tåg hem till Göteborg. Det har blivit mycket tågåkande de senaste dagarna. Just idag har jag varit på tjänsteresa (tufft va? Var bara tvungen att skriva det lite sådär i förbifarten!) till Naturskyddsföreningens rikskansli.

Jag gillar verkligen tåg. Och bussar. Och kollektivtrafik rent allmänt. Därför blir man ju inte lite sur och tveksam när saker och ting fungerar dåligt.

Det började i torsdags. Jag hade sedan tidigare beställt biljetter till en buss- och tågresa hem från Oskarshamn eftersom jag befann mig i Visby. Men när sms-biljetten inte hade kommit24 timmar innan avgångstid som den ska göra blev jag lite misstänksam och ringde SJ. Efter tio minuter i kö svarad en dam som sa att nä, det gick inte att få sms-biljett för den resan eftersom endel av den var via buss. Det var lite dumt tyckte jag att det gått att beställa en biljett som inte fanns, men damen sa att det bara var att hämta ut biljetten på ett ATG-ombud.

Sagt och gjort, morgonen efter när butikerna öppnat gick jag för att hämta utbiljetterna. Men icke sa Nicke, det fanns inga biljetter på mitt beställningsnummer, sa tjejen i kassan. Jag ringde upp SJ igen, stod en kvart i kö, och sen bröts samtalet. Vid det laget skulle färjan snart gå, och det var en bit att promenera, så jag insåg att jag riskerade att missa färjan om jag stod i kö länge till. Jag började helt enkelt att gå mot färjan medan jag ringde SJ igen. En kvart senare fick jag svar av en herre som sa att det här var ju konstigt, men han kunde maila en bekräftelse till mig som jag kunde använda som biljett. Tack tack sa jag, och fick inget mail. Färjan gick, jag hade ungen mottagning på tre timmar och sen gick vi iland i Oskarshamn.

Det var 55 minuter tills bussen skulle gå. Fortfarande inget mail. Jag ringde SJ på nytt och behövde bara vänta tio minuter den här gången. En ung tjej den här gången, som tyckte hela grejen verkade jättekonstig. "Vänta så ska jag kolla upp det här", sa hon och försvann. Tio minuter senare var jag på väg att lägga på, men då kombin tillbaka och sa att hon var tvungen att boka om biljetten så jag skulle kunna hämta ut den från ett ATG-ombud. När jag fått mitt nya bokningsnummer sa hon att det fanns ett Konsum med ATG bara en halv kilometer från terminalen. Jag skyndade dit, men det visade sig vara Konsums huvudkontor, och alltså inget ATG-ombud. Smått uppgiven kollade jag efter ATG-ombud i min iPhone och såg att det närmaste var nästan två kilometer bort, inne i stan. Jag hade ca 20 minuter kvar tills bussen skulle gå, så jag började springa. Jag sprang och svettades hela vägen, fick ut biljetterna, och sprang och svettades ännu mer tillbaka till terminalen, med några få minuter till godo.

En förvånansvärt händelselös bussresa senare var jag i Växjö där jag skulle ta tåget till Göteborg. Men det visade sig att tåget av nån anledning skulle gå från Alvesta istället för Växjö, så jag fick ta en buss mot Alvesta. När jag skulle klättra in i sätet med all packning gjorde dock chauffören en rivstart så att jag slog i svanskotan i armstödet och sen dess kan jag knappt resa mig. Jag kom fram till Alvesta där tåget snällt stod och väntade och den kom jag faktiskt hem, tro det eller ej. Men jag har knappt kunna sitta under hela helgen.

Epilog: Imorse när jag skulle till Stockholm med ett tåg som gick 6.04 såg jag till att ta en spårvagn tre turer innan den sista möjliga. Men vagnen kom inte. Inte nästa heller. Den sista vagnen jag kunde ta (och som faktiskt kom) var på Centralen 6.01, så det blev till att springa. Men hann gjorde jag. Precis.

Puh. Summan av kardemumman är att hur mycket man än gillar kollektivtrafik är det bannemej inte lätt att låta bli att bli sur på SJ och Västtrafik! Kom igen, det var inte ens snö! Jag kände mig som att jag var med i en nyinspelning av Stinsen Brinner. Bra film förresten, den kan jag rekommendera.

Det här är nog den längsta text jag nånsin skrivit på en mobiltelefon.

Tillbaka till verkligheten

2011-08-14T05:37:00.000-07:00

Hemma igen. Från en vecka i en annan verklighet. För att göra en lång historia kort så har jag spelat teater i Visby på Medeltidsveckan. Med min spexgrupp Dravel. Jag är lite för fylld av intryck och uttömd på uttrycksförmåga för att kunna skriva så mycket om det, men här är ett gäng bilder vi tog under veckan.

Hela Dravelgruppen minus vår roddare Josse - i färg! Emma Karlsson fotade.

Malin, Rasmus och jag, på väg in i Visby.

Malin och Andreas på världshuset Nunnan.

I Bastardus Sans tält efter sista föreställningen.

Agnes och Arvid på Nunnan.

Arvid och jag vid koggen i Visby hamn.

Ingen kommentar.

Ikväll kommer onda danskar till Kortedala!

2011-07-30T04:06:00.000-07:00

Ooh, det här blir ett snabbt inlägg, för jag ska precis iväg och förbereda kvällens genrep! Men ikväll kommer vi alltså att ha genrep med fri entré till vårt medeltsspex, som handlar om när danske kungen Valdemar Attardag invaderade Gotland på 1300-talet. Låter det trist? Det är det inte! Det är fullspäckat av action, galen humor, spexikala sånger och musik, passion och erotik, en wienerbrödsdoftande ärkeskurk och lillgammal sjuåtthalftåring.

Kom till Kortedala ikväll på genrepet! Här finns vägbeskrivning och info: http://www.facebook.com/event.php?eid=246265675390152

Lite foton:

Hallå?

2011-07-29T07:40:00.000-07:00

Nu var det två veckor sedan jag skrev här sist. Ett sånt långt uppehåll har det nog inte blivit sedan jag började blogga 2009. Först blev jag sjuk för två veckor sedan och låg hemma med feber, sedan åkte jag till en stuga i Småland där jag hade det bra med Janina några dagar utan direkt kontakt med omvärlden, sen kom jag hem.

Det var som att ha varit borta ett halvår. Allt var förändrat och ni vet ju varför. Men sedan dess har jag känt mig oförmögen att skriva något. Som att det enda det var någon idé att skriva om var Breiviks terrordåd. Och om jag själv inte ens kan förstå det, hur skulle jag då kunna skriva nåt om det?

Och nä, jag kan nog inte skriva nåt om det. Jag känner ingen som var med på Utøya, mina ungdomspolitiskt engagerade norska vänner var på andra ställen. Och radio, TV och tidningar svämmar över med analyser, krönikor och reportage. Jag har inget att komma med.

Några grader hit eller dit - del 2: Vad är det vi ska fatta egentligen?

2011-07-15T01:48:00.000-07:00

Det här är alltså en direkt fortsättning på inlägget jag skrev i onsdags, om hur vi mentalt hanterar när någon påstår att vi står inför det största hotet i mänsklighetens historia (i form av den globala uppvärmningen), och om vi inte tar tag i saken på allvar kan uppvärmingen vi orsakat leda till en värld i kaos för våra barn och barnbarn.

Den här gången tänkte jag ställa frågan Vad är det vi ska fatta egentligen? Som jag skrev sist är det svårt att ta till sig budskapet om stora förändringar, särskilt när det innebär att man själv måste lägga om sin livsstil. En fullt mänsklig reaktion är att skjuta undan det genom att förneka det, lägga skulden på någon annan, tänka att det redan är för sent, eller tänka att det kanske inte är så farligt ändå.

Så vad är det då vi ska ta till oss? Vad är det som är så tungt och svårt att vi tar till alla de här förenekelsestrategierna?

Jag ser det som att det är två grupper av saker. Dels sådant vi måste förstå och ta till oss (som att en global uppvärmning på i genomsnitt två grader inte bara är förödande, den är också en stor utmaning att inte överstiga) och dels sådant vi måste göra rent praktiskt. Som att lägga om våra dagliga rutiner och livsstil.

Idag tänkte jag skriva om den första gruppen. Det vi måste förstå och ta in.

Boken jag läste ut häromdagen, "Sex Grader" av Mark Lynas, ger en extremt tydlig bild av vad vi kan vänta oss om vi rycker på axlarna och inte bryr oss om vad 99% av klimatforskarna varnar för. Låt mig ta några exempel, väl underbyggda i forskningen.

Ökad global medeltemperatur med 1 °C
• Oläkbara skador på unika ekosystem, som korallrev och tropiska skogar
• Ökad mängd naturkatastrofer, som värmeböljor och orkaner av Katrina-typ

2 °C
• Kraftigt ökad mängd värmeböljor, oväder, skogsbränder och kraftiga skyfall
• Ökenspridning och förskjutning av klimatgränser från ekvatorn till polerna
• Flyktingvågor från områden som översvämmats eller på annat sätt gjorts obeboeliga
• Allvarliga torkor och förlorade skördar

3 °C
• Viktiga återkopplingsmekanismer sätter igång, metan och andra växthusgaser släpps ut från tinad permafrost och områden som tidigare varit istäckta, vilket ytterligare ökar uppvärmningen
• Kraftig ökenspridning, enorma områden kommer att vara icke odlingsbara
• Mycket stora flyktingvågor från numera obeboeliga områden
• Förutom att istäckena på Arktis, Grönland och Antarktis försvinner nästan helt försvinner också glaciärer i Asien och Europa som står för miljardtals människors dricksvatten

4-6 °C
Eftersom jag inte har boken med mig just nu gör jag halvtidspaus här, och avslöjar resten i nästa blogginlägg. För att förstå en temperaturhöjning av den här magnituden kan man gå tillbaka till tidigare epoker i Jordens historia. Det kommer jag att göra nästa gång.

Och oroa er inte, jag ska återkomma till hur vi ska hantera det hela.

Några grader hit eller dit - del 1: Toppen på isberget

2011-07-13T05:27:00.000-07:00

Jag har precis läst ut Sex grader av Mark Lynas. Det är en bok som kom 2007 och handlar om vad som händer om medeltemperaturen på Jorden skulle stiga. Några grader varmare kan väl vara skönt, finns det många som tänker, men riktigt så enkelt är det inte. Tyvärr.

Boken är indelad i sex kapitel, ett för varje grads höjning. När jag kom till två grader, det mål som t.ex. EU har satt upp (och som kommer att bli en tuff utmaning att hålla, men det KAN gå!) blev jag ganska mörkrädd. Återkommande värmeböljor, utrotning av oräkneliga djur- och växtarter, vattenbrist på grund av försvunna glaciärer, höjda havsnivåer och många miljoner klimatflyktingar är några av de exempel som Lynas tar upp. De efterföljande kapitlen, om 3, 4, 5 och rentav 6 graders höjning av den globala medeltemperaturen, kommer jag att vänta lite med att gå in på.

Detta är inget han forskat fram själv. Han har använt sig av tusentals vetenskapliga artiklar och rapporter och sammanställt dem till en naken och ocensurerad vetenskaplig thriller. Och en thriller är det. Jag har behövt flera dagar för att riktigt hämta mig.

Men ärligt talat, helt och hållet har jag nog inte återhämtat mig, och jag hoppas faktiskt att jag inte kommer att göra det heller. För det vore en otjänst mot mig själv och mänskligheten. En lika stor otjänst som när vi inte förklarar för våra oroliga barn vad det egentligen är de där tanterna och farbröderna på TV och radio pratar om, när de säger hemska saker om att havsytan kan komma att höjas, att öknar kan spridas, och att miljardtals människor från andra länder kan komma att behöva fly till Sverige.

Och det här är knepigt. För hur fasen tar man till sig ett sånt här omvälvande faktum utan att totalt duka under av hopplöshetskänsla? Det är ingen lätt sak, minsann! Det vanligaste är att man tar till olika strategier för att slippa ta det till sig. Man gör det inte medvetet, utan den mänskliga hjärnan funkar så. Under vår evolution har det varit en fördel att kunna tänka bort och förneka stora hot, men problemet idag är att hotet är skapat av oss själva och involverar hela planeten.

De vanligaste knepen att ta till är att förneka att hotet existerar, att hävda att man själv inte har någon del i orsaken, att det är omöjligt att göra något åt och att det kanske inte är så farligt trots allt. Allt det här är grundläggande psykologiska reaktioner som man lär sig i baskurserna på vilken psykologutbildning som helst. Det handlar enkelt uttryckt om att minska sin kognitiva dissonans, det vill säga när det man gör inte stämmer överens med det man tänker.

Jag håller för fullt på att bearbeta boken mentalt. Jag kommer att följa upp det här inlägget framöver med tankar om vad vi egentligen står inför och hur vi kan hantera det. Så om ni är beredda att ta itu med er kognitiva dissonans, återkom och läs kommande inlägg!

Galghumor med SDU

2011-07-11T02:36:00.000-07:00

Jag ska försöka att skriva det här på ett så seriöst sätt jag kan, och inte göra narr av någon. Men det är svårt, för jag tycker personligen det är så tragikomiskt.

SDUs (SDU är Sverigedemokraternas ungdomsförbund) ordförande Gustav Kasselstrand intervjuades under Almedalsveckan nu för några dagar sedan. Jag läste intervjun i förmiddags och höll på att sätta téet i halsen (jo, jag vet, det händer ganska ofta numera). Jag har tidigare på bloggen diskuterat Sverigedemokraternas inställning till invandring och jämlikhet. Nu har turen uppenbarligen kommit till miljö.

Så här vill SD att Sverige ska se ut, enligt sverigedemokraterna.se.

Här kommmer några citat ur intervjun (som går att läsa i sin helhet här) och mina reaktioner.

"Nu utvecklar vi våra tankar kring miljön i snabb takt. Till exempel är vi det mest kärnkraftsvänliga partiet. Vi ser det som det enda realistiska alternativet. Dessutom är kärnkraften extremt miljövänligt också, och de svenska kärnkraftverken håller högst klass i världen."

Okej. Först och främst; "det enda realistiska alternativet". Hur menar han då? Menar han att den enorma tillväxten av förnybar energiproduktion som pågår världen över är orealistisk? Overklig? Att den egentligen är på låtsas? Sen har vi påståendet att kärnkraften är extremt miljövänlig. Det hade varit spännande att se vad han har för referens på det. En livscykelanalys på en kWh el från kärnkraft, från att uranet bryts av utsatta arbetare i dagbrott i Namibia, till att de legat hundratusentals år inkapslade i koppar och bentonitlera i vår svenska natur som SD värnar så om, skulle förmodligen säga något annat. Men jag tvivlar på att Kasselstrand läser så mycket livscykelanalyser. Att sedan svenska kärnkraftverk håller hög klass är rent felaktigt. Svenska kärnkraftverk är gamla, lappade och lagade och internationellt kritiserade för sin dåliga säkerhet.

"Sen är ju SDU ett parti som är extremt djurvänligt, så vi kommer att ta ställning för att förbjuda minkfarmarna. Detta är en onaturlig näring som inte Sverige ska uppmuntra till. Minknäring syftar bara till att folk ska gå omkring i en fin päls. En form av lyxkonsumtion som inte är viktig. Köttproduktion syftar däremot till att vi ska överleva, en viktig moralisk skillnad."

De har rätt om minkarna. Men köttproduktion har inte handlat om överlevnad sen stenåldern. Idag dör vi fetma, inte av svält. Icke-ekologisk köttproduktion idag handlar om pengar, inte överlevnad.

"Peak oil är ganska överreklamerat. Vi kommer inte stå där en dag och inse att oljan är slut. Det kommer vara en lång process över flera årtionden. Alternativen kommer att utvecklas under tiden. Koldioxidhotet finns också, med all sannolikhet, vi vet ju inte säkert. Det är ett hot, men det får alltför stort fokus i debatten. Tillväxten, här är det ingen hållbar linje att säga att vi konsumerar alltför mycket och att vi måste dra ner på vår konsumtion. Det är en felaktig utgångspunkt och kommer i praktiken inte att gå att genomföra. Att ha fokus på att vi konsumerar för mycket, då landar man lätt i frågan om vilken standard vi egentligen ska ha. Ska vi gå tillbaka till 1990, 1980 eller 1950. Visst skulle miljön bli bättre om vi gick tillbaka till stenåldern, men det är ju inget realistiskt alternativ."

Det är nu jag känner att jag ger mig. Under intervjun har Kesselstrand sagt ett fåtal vettiga saker som fått mig att ändå läsa vidare, men nu förlorar han den allra sista droppen av min sinande respekt för SDs miljöpolitik. Peak Oil överreklamerat? Det är dataspelslogik att tänka att resurser är outtömliga, och oljeföretagen har redan börjat rota i oljesand och under Arktis smältande isar efter alternativa fyndigheter eftersom de stora oljefälten nu kräver att man sprutar ner miljardtals ton vatten och gas för att oljetrycket ska hållas uppe. Att vi inte vet säkert om klimathotet finns kanske stämmer för Karl Popper, men han skulle säga samma sak om jag frågade om han själv fanns. Kommentarer om vad han säger om tillväxten orkar jag inte ens skriva i nuläget, och slutsatsen att det skulle handla om att gå tillbaka till 50-talet är så fel det kan bli. Ingen seriös politiker menar att vi ska gå tillbaka i tiden. Vad det handlar om är att gå fram i tiden. Att möta framtiden utan att gå under på vägen.

Den enda som går tillbaka i tiden är Kesselstrand själv, när han påstår att vi behöver köttindustri av överlevnadsskäl. Då går han bokstavligen tillbaka till stenåldern.

Vi får ta ett snack om det här, Indiana Jones!

2011-07-08T08:03:00.000-07:00

Ända sedan jag var liten har jag älskat Indiana Jones. Faktum är att jag blev helt såld på The last Crusade som dataspel innan jag ens sett någon av filmerna. Det var i åttaårsåldern. Några år senare spelade jag Fate of Atlantis, som höll mig hänförd i flera år. Först senare, i högstadiet, såg jag filmerna. Samma sak hände igen. Exotiska länder, hemliga grottor, ormar, spindlar, elaka nazister. Och Harrison Ford naturligtvis. Jag förlorade mig återigen i äventyren i de häftigaste filmerna jag nånsin hade sett.

Nu fick jag för ett tag sedan lust att se filmerna igen. Men den här gången hände nåt helt annorlunda.

Vilken chock jag fick! Indiana Jones är ju värsta sortens svin!! Han får fordonskillarna på gymnasiet att blekna till ingenting i jämförelse, och spöar med råge James Bond i taskig kvinnosyn.

I min favoritfilm av Indyfilmerna, Det sista korståget, förför han totalt oglamoröst en tjugo år yngre tjej genom att med våld tvinga henne att kyssa honom. Och hon faller pladask, trots att han behandlar henne mer eller mindre som en uppblåsbar Barbara. Och så fortsätter det. Det är inte helt lätt att svälja att ens stora äventyrshjälte sedan 20 år tillbaka faktiskt har en människosyn som får mig att tycks bättre om skurkarna.

Ändå kommer jag fortsätta älska Indiana Jones. Även om det vrider sig i magen.

Det hade varit kul att gå in på en lite mer nyanserad analys här, men jag sitter på tåget mellan Stockholm och Uppsala och tänker att det nog är bra om batterierna i telefonen håller några timmar till.

Vi går ut starkt!

2011-07-07T02:21:00.000-07:00

Häromkvällen hade vi första konserten i sommarserien Visor på Sundsby, ett gäng visaftnar som jag är med och anordnar på Sundsby Säteri på Tjörn. Och vilken kväll det blev! Inledde gjorde Anton Höber, vissångare och poet med texter vassare än papperet de är skrivna på. Jag satt trollbunden bakom mixerbordet och glömde hålla koll på tiden. Tur att Anton själv kastade en blick på klockan.

Sen en kort paus, och folkmusikgruppen Karva förberedde sig för sin insats som kvällens huvudartist.

Tre fjärdedelar av Karva - Johan, Annelie och Lennart.

Det var väldigt kul att faktiskt få ett riktigt band till Visor på Sundsby. Karva spelar folkvisor med ett hejdundrande sväng som synes här på bilden nedan.

Nästa visafton blir den 17 juli, och då kommer ingen mindre än Dan Berglund! Inleder gör Isabel Evers, och jag själv kommer att hoppa in som gitarrist. Missa inte detta! Ta Orustexpressen till Sundsby Korsväg, så börjar konserten kl 19.

Vi ses!

Vi kommer närmare!

2011-07-05T02:42:00.000-07:00

Tidigare har jag här på bloggen berättat om ett projekt jag driver tillsammans med Agnes Leijon och Patricia Rawecka. Det gäller ett brädspel för barn som går ut på att bli först med att återvinna alla sina sopor. Nu börjar vi bli klara!

Än så länge har vi gjort några spelbara prototyper på egen hand, men i slutet av sommaren siktar vi på att vara färdiga att trycka upp spelet på riktigt! Illustrationerna i spelet är gjorda av Patricia Rawecka, och det är bara några sista putsningar kvar att göra på spelplanen och händelsekorten.

Spelet börjar med att spelarna väljer en av sex spelfigurer som bor i var sitt hörn av spelplanen. Sedan får varje spelare ett antal sopbrickor, och så gäller det att så fort som möjligt ta sig till de rätt återvinningsbehållare och göra sig av med sina sopor. Den som först blir sopfri och hinner tillbaka till sitt hus vinner! Men på vägen kan man råka ut för tokiga händelser. I staden bor t.ex. den lurige Farbror John, en högkonsumerande gammal dansbandsbasist som som tycker sopsortering är onödigt och miljö är det töntigaste som finns. Farbror John kan ställa till det för spelarna genom att till exempel ge dem extra sopor, sabotera deras sopsortering och spola ner sopor i toaletten. Som tur är finns också snälla personer som kan hjälpa spelarna på olika sätt, bussbiljetter och cyklar som gör att spelarna snabbt kan ta sig mellan olika ställen i staden (t.ex. second hand-butiken och miljöstationen) och annat smått och gott.

Vi har gjort en hel del testningar av spelet under tiden det utvecklats, och nu behöver vi göra några sista provspel. Därför söker vi nu testare (i Göteborg och Stockholm) som vill testspela spelet en sista gång innan det trycks. En fördel är om det är folk som har barn i 7-12-årsåldern. Eller småsyskon eller kusiner eller grannar eller vad det nu kan tänkas vara.

Hör av er till mig om ni vill testa! Bor du i Stockholm, så hör av dig till Patricia Rawecka!

Fina fisken och fula fiskare

2011-07-04T00:27:00.000-07:00

Vi jobbar just nu inom Naturskyddsföreningen mycket med fisk och hållbart fiske. Jag vill inte bombardera er läsare med siffror och fakta, men det är löjligt akut för vissa fiskarter. Ålen har t.ex. minskat med 99% de senaste 30 åren och den blåfenade tonfisken med 80%. De allra flesta av världens fiskbestånd fiskas för hårt och kommer att ta slut om vi fortsätter fiska som vi gör.

Okej, det där vet vi, kanske ni tänker. Och ja, vi vet ju det. Men vad gör vi? En ytterst enkel i-landsåtgärd är att ladda ner Grön Guide till sin mobiltelefon, om man har en sån som klarar sånt, och lätt kunna se vilken sorts fisk som är säker att köpa. Bara att söka i App Store eller motsvarande.

Många fiskare menar att de inte kan sluta fiska. Det är ju deras arbete och har så varit i generationer! Men det är just det vi menar. Fiskar vi slut på fiskbestånden kommer dagens fiskare också vara de sista som faktiskt kan fiska.

Läs mer på www.naturskyddsforeningen.se. Idag var också följande insändare med i GP, skriven av bland andra WWF:

”Situationen för världens fiskbestånd är alarmerande. I EU är drygt 70 procent av unionens kommersiella fiskbestånd fullt utnyttjade eller överfiskade. Därför söker EU:s fiskefartyg nya fiskevatten utanför EU, bland annat utanför Afrikas kuster. EU har blivit världens största fiskimportör. Överfisket är inte bara förödande för naturen utan också för alla de fiskesamhällen som är beroende av havets resurser för sin försörjning.”

– Att fortsätta som hittills vore en katastrof för alla. Utan fisk kollapsar havens ekosystem. De som lever på att fiska kan inte fiska. Handlaren har ingen hållbar fisk att sälja och kockarna har ingen vild fisk att tillaga, säger Håkan Wirtén, generalsekreterare på WWF, i ett pressmeddelande.

EU:s fiskepolitik ska nu reformeras och en ny lagstiftning är tänkt att vara på plats under 2013.
- Ett första förslag kommer nu i juli från kommissionen, säger Jenny Fors, fiskpolicyhandläggare på WWF, till Miljöaktuellt. Därefter väntar långdragna och tuffa förhandlingar.

Uppmaningen som nu förs fram, dels till landsbygdsminister Eskil Erlandsson, dels till miljöminister Andreas Carlgren, är att de båda måste börja sätta press på resten av EU, inte minst Polen som tar över ordförandeklubban från och med den 1 juli. Framför allt följande punkter bör ministrarna verka för:

• Inför långsiktiga förvaltningsplaner för allt fiske senast 2015 som grundas på forskarnas rådgivning.
• Inför effektiv regional förvaltning för ökad delaktighet och ansvar från berörda aktörer
• Inför samordnade regler som förenklar spårbarhet av fisk, skapar stabilitet på marknaden och ökar information till konsumenterna.
• Låt EU:s regelverk omfatta alla europeiska fartyg, var i världen fisket än sker.

Och de nominerade är... (trumvirvel)

2011-07-03T01:49:00.000-07:00

Häromsistens utlyste jag en omröstning om vilken titel jag borde ha på skivan. Har fått in en massa röster nu och resultatet blev...

Plats 9 - Hinna ifatt - inga röster alls!

Plats 8 - Vi har gjort nånting som ingen annan nånsin gjort förut - 2 röster!

Plats 7 - Birger Jarlsgatan 3 - 4 röster

Plats 6 - Äntligen - 4 röster, 2 förstaplatser

Plats 5 - Vimmelkantig - 5 röster

Plats 4 - Vända blad - 5 röster, 3 förstaplatser

Plats 3 - Din terapeut - 8 röster, 1 förstaplats

Plats 2 - Inte riktigt än - 9 röster, 6 förstaplatser

Plats 1 - Jag skulle aldrig kasta bort nåt sånt - 12 röster, 7 förstaplatser

Tack alla som har röstat! Det blev långt ifrån det resultat jag hade gissat på. Jag är nu 90% säker på att jag kommer att välja antingen Jag skulle aldrig kasta bort nåt sånt eller Inte riktigt än. Jag är nog egentligen mer förtjust i det sistnämnda, men beroende på hur bra Jag skulle aldrig-låten blir så kanske det är en bättre titel på hela skivan. Är nog egentligen aningen skeptisk till att ha en låttitel som titel på skivan om den inte sammanfattar skivan på ett bra sätt, vilket jag inte är säker på att den här gör. Eller?

Tänk, vad mycket det är att ta ställning till när man gör en skiva! Man kan ju också göra som Josefin Mälberg och kalla skivan för sitt eget namn. Men nja. Jag vill ha ett konkret namn på skivan.

Vad ska skivan heta?

2011-06-30T23:37:00.000-07:00

I början av augusti mixas skivan. I slutet av september/början av oktober planerar jag att släppa den. Men mycket ska göras innan dess. Några få ytterligare påläggsinspelningar ska göras, promotion och marknadsföring ska förberedas, omslaget ska ritas och... det viktigaste av allt!

Skivan måste få en titel!

Tidigare har de hetat saker som Vissa tänker andra tankar...

...eller Vår revolution...

...eller Tjatiga sånger...

...för att inte tala om EPn med det krypiska namnet 13 pensionärer och en stressad jugoslav!

Men den här gången är det på riktigt. Den här gången är det mer än en vardagsrumsinspelning med obefintlig budget. Den här gången blir det 100 gånger bättre än något jag spelat in tidigare! Så vad ska den heta?

Jag har kommit fram till några alternativ:

a) Inte riktigt än
b) Birger Jarlsgatan 3
c) Jag skulle aldrig kasta bort nåt sånt
d) Vi har gjort nånting som ingen annan nånsin gjort förut
e) Din terapeut
f) Vända blad
g) Hinna ifatt
h) Äntligen
i) Vimmelkantig

Några är låttitlar, några är citat ur låttexter, andra är helt fristående ord. Några är föreslagna av fans på Facebooksidan.

Det skulle hjälpa mig massor om ni ville gå in och rösta om vilken titel ni tycker är bäst! Klicka på facebooklänken till höger, eller helt enkelt här! Rösta på upp till tre titlar.

I Hjällbo för att kolla in celler

2011-06-30T09:10:00.000-07:00

Solceller alltså. Det finns säkert massor av celler i Hjällbo; stamceller, konvektionsceller och allehanda andra celler, men det var just solcellerna som jag kom dit för att besöka.

Det var ett studiebesök anordnat av Naturskyddsföreningen i Göteborg. Solen stekte obönhörligt när vi gick från spårvagnshållplatsen upp till Hjällbo Lillgata, där de aktuella husen låg. Vi möttes av följande fasad, med solceller och allt, inklusive en liten tavla där man kunde läsa hur stor effekt anläggningen producerade just då, och hur mycket energi den producerat under dagen. Klicka på bilden för att kunna läsa på tavlan. Och om du undrar varför de ser så 70-talig ut är det för att jag kände ett enormt behov av att använda mitt nya häftiga kameraprogram till telefonen som jag köpt för hisnande 7 kr.

Detta var alltså den största del-anläggningen. Totalt tror jag att tre hus var utrustade med solcellerna, en yta på totalt 700 kvadratmeter. Den 6e största solcellsanläggningen i Sverige tydligen. Efter att ha stått och pratat ett tag om projektet, Hjällbobostaden och solcellsteknik i allmänhet klättrade vi upp på taket till ett av husen.

Solcellerna var alltså monterade både på taken (i 15° vinkel mot takplanet) och på den främre fasaden. På taket fick de samsas med hyreshusens heliga kor - parabolerna (som tog in över 1000 kanaler!)

Hela anläggningen kändes väldigt välgjord. Pedagogiskt att en del av panelerna syns på fasaden, och att man kunde läsa av effekt och produktion.

Ändå var jag inte helt övertygad. Anläggningen hade kostat 5,5 miljoner att bygga. Jag tror att den förra året producerat totalt 88 MWh (om jag minns rätt). Ett av de små vindkraftverken som står i Stansvik hemma på Tjörn producerar (om jag räknat rätt) ungefär 400 MWh på ett år. Det är alltså ett litet och gammalt vindkraftverk.

Den här moderna solcellsanläggningen, sjätte störst i Sverige, ger alltså en femtedel av vad ett litet sketet vindkraftverk i Stansvik ger.

Det är inte så att jag är negativ till solceller. Men det är viktigt att man ser det i proportion till andra energikällor. Solceller är smidiga på så sätt att de inte låter, inte sticker upp och inte rör sig. Det är också en värdefull egenskap att elen lokalproduceras, så att husen den sitter på blir mer självständiga, t.ex. om det blir strömavbrott eller inträffar en större katastrof.

Men även vindkraft och vågkraft lokalproduceras, om än inte lika lokalt. Jag skulle vilja veta hur mycket resurser som krävs för att bygga solcellerna, transportera dem, montera dem och underhålla dem. Med en sådan relativt liten produktion gäller det ju att de inte tar för mycket resurser i anspråk för att det ska vara bra ur ett miljöperspektiv. Självklart är det bättre än olja och annan fossil energi, men lite högre ambitioner än så tycker jag allt att vi ska ha!

När jag var i Kenya förrförra året var det en del familjer som hade solceller på taket. Där var det fantastiskt. Från att helt ha saknat el, telefoni, och moderna kommunikationer räckte det nu med en kvadratmeter solceller på taket för att kunna titta på TV, lyssna på radio och ladda sin mobiltelefon. Men mängden el som används av en kenyan är så otroligt mycket mindre än den som används av en svensk. Det svenska elslöseriet är groteskt stort, och man skäms nästan när man kommer ner och försöker förklara för kenyanerna vad man egentligen använder all el till. Typ "Tja... jag vet inte... vi har ju lampor som står på under dagarna... spänningsomvandlare... solarier... air condition... eluppvärmning... stand by-TV..." Inte undra på att de ofta rynkar pannan.

Hur som helst, jag tycker solceller är en fantastisk teknik som ska användas. Men frågan är om det är det bästa att bygga i Göteborg, med ganska få soltimmar om året, starka vindar och närhet till både hav och biomassa.

Vad tycker ni?

EMANUEL DISSAR - del 26: "Intelligenta" telefonsvarare

2011-06-28T09:22:00.000-07:00

Jag har har ringt Arbetsförmedlingen ett antal gånger den senaste veckan för att rapportera att ha har blivit med jobb. Men det har inte varit så lätt. Jag har försökt få tag på min personliga handläggare, och det gör man genom att säga dennes namn till en telefonsvarare, som ska förstå vad jag säger, och koppla mig rätt. Ungefär såhär blir samtalen:

Telefonsvararen: Välkommen till Arbetsförmedlingens kundtjänst. Säg namnet på den du vill bli kopplad till.

Jag: Kerst...

Telefonsvararen (avbryter): Om du vill bli kopplad till... förlåt. Nu förstår jag inte vad du menar. Säg namnet på den du vill bli kopplad till.

Jag: Kerstin Kristensson.

Telefonsvararen: Vem vill du bli kopplad till?

Jag: Kerstin Kr...

Telefonsvararen (avbryter): Säg namnet så kopplar jag fram dig.

Jag: Kers...

Telefonsvararen (avbryter IGEN): Förlåt, nu förstår jag inte vad du menar. Repetera eller säg hjälp.

Jag: Kerstin Kristensson.

Telefonsvararen: Du vill tala med Kerstin Kristensson, stämmer det?

Jag: Ja!

Telefonsvararen: Varsågod.

(Tyst i två sekunder)

Telefonsvararen: Den du söker är inte inne. Du kopplas till växeln. För snabbare handläggning, säg namnet på den du vill bli kopplad till.

Jag: Men...

Och ungefär sådär håller det på. Jag får försöka igen imorgon antar jag. Suck.

Midsommar, krokodiler och morgondopp

2011-06-27T12:47:00.000-07:00

Har haft en fantastisk midsommar ute på Tjörn, med Janina och min familj. På midsommarmorgonen gick vi upp (eller rättare sagt, Janina tvingade upp mig) strax före åtta på morgonen, och skyndade ner till hamnen. Det var friskt och skönt i vattnet, och absolut värt det tidiga uppvaknandet! Sen regnade och blåste det resten av dagen, men efter den soliga morgonen gjorde det ingenting!

Men det jag tänkte skriva om den här gången är besöket vi gjorde vid Pilane gravfält på lördagen. Det är ett gravfält där jag varit till och från sedan jag bara var några år gammal. Har gått promenader där, lekt burken och kurragömma och hälsat på fåren. För några år sedan började man ställa ut skulpturer där, och det har bara blivit finare grejer för varje år.

Janina tog täten. Vi gick "den hemliga" vägen till gravfältet, samma väg som jag tagit sen när jag var liten.

Krokodiler! Gjorda av bildäck!

Tänk att få sväva högt där uppe, som en stjärna i det blå. Långt ovan pajasar och clowner ville jag dansa fram på tå.

Mystiska skulpturer fanns även uppe i bergen.

Det här var nästan det coolaste. Som att de hade växt upp där.

Måndagen jag blev vuxen

2011-06-21T10:59:00.000-07:00

Igår började jag jobba. På riktigt. Det kändes ovant, men skönt, att gå upp tidigt och ge sig av mot Järntorget för att börja jobba klockan åtta. De senaste kurserna jag läst har varit olika former av examenskurser, praktikkurser och andra ganska fria kurser, så det var faktiskt ett tag sedan nu som jag hade fasta dygnsrutiner. Och konstigt nog känns det som en frihet.

Men vad trött man blir på kvällarna! Jag har inte kunnat somna före klockan tolv sedan jag gick i gymnasiet, och nu plötsligt sitter jag och nickar till vid tio-elvatiden. Antar att första dagarna på ett nytt jobb kan vara tröttande, så det kommer kanske inte vara så konstant framöver.

Men vilket jobb. Min officiella titel är "Handläggare för Bra Miljöval, el och fjärrvärme". Det betyder att jag håller på med kriterier för hållbar energiframställning, kollar upp energiföretag, håller mig uppdaterad på utvecklingen inom energi- och miljöområdet, tar fram material för att sprida miljötänkandet och så vidare. Det vill säga... i princip exakt samma saker som jag sysslade med innan också. Den största skillnaden (förutom att jag går upp tidigare på morgonen) är att jag nu får betalt.

Jag har länge tänkt att det enda som saknas för att jag ska kunna räkna mig som vuxen, är ett riktigt heltidsjobb. Igår började jag jobba. Blev jag då vuxen igår? Jag känner mig inte särskilt mycket vuxnare än innan. Bara väldigt mycket mindre orolig och mer nöjd med tillvaron.

Nu ska jag gå på en promenad!

Och återigen, jag har ju gjort en sån här fanpage (uttalas på engelska alltså...) på Facebook. Det är fortfarande ett par månader tills skivan kommer ut, men jag skulle bli jätteglad om så många som möjligt gick in där redan nu och klickade Gilla! Länken är www.facebook.com/emanuelmusik

EMANUEL DIGGAR - del 5: Vitlök

2011-06-19T04:11:00.000-07:00

Det finns viss mat som liksom är lite förmer än annan. Vissa råvaror som blir goda i princip vad man än gör med dem, och som kan höja nivån på vilken maträtt som helst. En fantastiskt god, nyttig och billig sådan råvara är vitlök!

Det går i perioder, och ibland måste jag tvinga mig att inte ha vitlök i allt jag lagar. Men nästan vad det än rör sig om, om det är en gryta, nåt man steker, soppor eller rentav smörgåsar, så kan man få det dubbelt så gott genom att använda vitlök! Igår kväll t.ex. kom jag på den fantastiska smaskiga kombinationen grov baguette, oliver, tomat, gurka, fetaost och - du gissade det - vitlökssmör. Vitlökssmör i det här fallet var alltså vanligt smör (inte nåt skumt margarin alltså) som jag pressat vitlök över. Godare macka har jag inte ätit sen jag åt franska baguetter i Paris med Janina.

Vitlök sägs ju dessutom vara extremt nyttigt. Jag gav mig ut på Google för att försöka hitta några mer vetenskapliga belägg för detta, och fann bland annat att vitlök innehåller det svavelorganiska ämnet allicin, som verkar antibakteriellt och antiparasitiellt mot vissa bakterier och parasiter. Dock inte kroppens egna bakterier. Det är också anti-inflammatoriskt och verkar som en anti-oxidant.

Sen att det skulle kunna stävja cancer, motverka högt kolesterolvärde och minska högt blodtryck hittade jag inga vetenskapliga belägg för.

Men oavsett, det är mer nyttigt än onyttigt, och så otroligt gott! Dessutom lär det vara effektivt mot vampyrer.

Förresten, följ gärna mig på facebook! Det skulle hjälpa mig jättemycket om du gick in på den här länken och klickade gilla!

Näst sista pusselbiten på plats!

2011-06-18T02:49:00.000-07:00

Nu är nästan alla inspelningar gjorda till skivan! Igår kväll var det full rulle på Nacksving Studios, när jag tog med mig Nova, Mats, Matilda, Almina och Per in i den legendariska studion. Det blev något kaosartat, eftersom vi när vi kom dit möttes av champagnedoft, snittar och oliver. Det visade sig att en möhippa intagit studion! Det gjorde att vi kom igång en timme senare än planerat, men gjorde inte så mycket, eftersom de lämnade kvar all smaskig mat. Inklusive kex med löjligt het chilipesto. Perfekt sätt att värma upp rösten inför första tagningen!

Vi började med att lägga stämmor på Det är faktiskt jag (som ska få en mycket bättre titel så fort jag kommer på en), fortsatte med Alver och dvärgar, och sedan dova, vackra bullrande ryska toner i Den nya restaurangen som illustreras här nedan.

Därefter följde snygga harmonier på Raketen och Jag skulle aldrig kasta bort nåt sånt. Tyvärr var den officiella produktionsfotografen Isabel Evers upptagen på annat håll, så jag fick ta lite amatörfoton med min telefon.

Avslutningsvis gjordes två helt galna tagningar på Ljugareblues. Sen hade vi lagt kör på sex låtar. Det kliade onekligen i fingrarna efter att göra spontankörgrejer till fler låtar, men som nån sa; det är ju ingen körskiva. Och det stämmer nog.

Men jag är jättenöjd med resultatet, och kan knappt bärga mig inför att få höra första mixen som ska göras i början av augusti!

OCH! Jag höll på att glömma! Jag har gjort en fan-page på Facebook! Klicka här och "gilla" mig nu på momangen!

Saabla bilfabrik!

2011-06-17T03:18:00.000-07:00

Jag vet inte mycket om bilar. Framför allt vet jag inte mycket om bilindustrin. Men jag vet en del om ekonomi och framför allt vet jag mycket om långsiktig hållbarhet.

Det här med Saab har blivit en lång följetong. Nya "räddare" hittas i tid och otid, i Tyskland eller Kina, bolaget köps upp, säljs, flyttas, görs om... För en oinvigd som jag ser det ju onekligen ut som att man försöker hålla vid liv något som självdött för länge sedan, om de så ofta förespråkade marknadskrafterna fått spela fritt.

Först frågar jag mig, varför går man igenom allt det här för att till varje pris få fortsätta bygga bilar? Är det för Sveriges skull? För arbetarnas skull? För bilarnas skull? Som jag ser det är arbete viktigt (även om det är mer komplicerat än vad vissa gör gällande). Att folk har något att göra där de känner sig behövda och där de tjänar ihop till sin egen lön. Alltså kan vi konstatera att det är dåligt att folk blir av med sina jobb. Men ser vi det inte lite kortsiktigt då? Är vi så fast i vårt industriella bilnormativitetstänkande att vi inte inser att bilbyggande är långt ifrån det enda dessa mäniskor kan?

För där tangerar vi en annan kärna i den här historien. Bilbyggandet. Forskningsrapport på forskningsrapport konstaterar att vi måste minska vårt bilåkande. Färre bilar visar sig vara en lösning på inte bara problemet med växthusgasutsläpp, utan även många andra dilemman i vårt samhälle. Ändå kämpar vi med näbbar och klor för att till varje pris klamra oss fast vid vår bilindustri, kosta vad det kosta vill!

Jag må ha ett skevt perspektiv, eftersom jag inte har nån bil själv, men för mig verkar hela grejen ganska korkad. Att vi flyttar Saabtillverkningen till Kina gör ju dessutom att de svenska arbetarna blir av med jobbet ändå, alternativt får omskola sig till kineser.

Tänk så mycket bra grejer man kan bygga! Och så måste vi nödvändigtvis bygga bilar! I don't get it.

Det här tyckte jag var roligt!

2011-06-16T02:39:00.001-07:00

Tragisk ironi

2011-06-15T03:53:00.000-07:00

En liten tanke om klimatförändringarna som vissa tror på och andra inte.

En drivkraft som vi alla har är att få bekräftat att vi faktiskt har rätt. Detta leder till lite knepiga effekter när det gäller klimatförändringarna och att göra nåt åt dem. För om människor som menar att den förstärkta växthuseffekten är reell och orsakad av människan (vilken den ju naturligtvis är, enligt min uppfattning) också lyckas påverka samhället att stävja den globala uppvärmningen, så kommer ju "beviset" för att de hade rätt bli svagare.

Det vill säga, om vi lyckas stoppa den globala den globala uppvärmningen kan klimatskeptikerna säga att "Vad var det vi sa? Det blev ingen global uppvärmning." Vi får alltså bekräftelse att vi hade rätt först när vi förlorat chansen att rädda planeten. En ganska tragisk ironi.

På samma sätt funkar det tvärtom. Klimatskeptikerna, som innerst inne känner viss osäkerhet (inte minst för att varenda kritiskt granskad forskningsrapport styrker att den människoorsakade globala uppvärmningen är verklig) får bekräftat att de har fel först när samhället följer deras förslag till handling, det vill säga att fortsätta med fossila bränslen.

Vad det här i slutändan betyder måste ju vara att om vi menar allvar med vad vi tror och vad vi vill, och handlar därefter, så måste vi acceptera att vi kan komma att få höra att "Vad var det vi sa?"från våra meningsmotståndare i framtiden.

Men är inte det en framtid väl värd att sträva efter?

Ketchupeffekten

2011-06-13T03:13:00.000-07:00

Jag var på nån slags första dag på jobbet idag. Eller i alla fall en dryg timme. Träffade chefen, skrev ett anställningsavtal, hälsade på medarbetarna... Det kändes helt fantastiskt. Jag tänkte på alla de jobb jag sökt de senaste månaderna som jag egentligen inte ville ha. Och så hamnar jag här. Jättefina lokaler precis vid Järntorget. Ljusa takfönster. Kompost i köket! Macar överallt (varför har miljöorganisationer alltså så mycket macar?). Trevliga människor. Och framför allt; arbetsuppgifter som jag brinner för!

När vi var färdiga med den praktiska planeringen, som när och med vad jag ska börja, vad jag ska ha i lön och så vidare, gick jag tillbaka till Järntorget. Solen sken och det hela kändes en liten smula overkligt. Gick in i affären på vägen hem. Tänkte att nu, med en lön som är högre än vad mina föräldrar haft efter att ha arbetat i 40 år, borde jag kunna köpa vad jag vill i affären. Så jag tog en av de här stora fula korgarna med hjul (okej, det var mest för att det inte fanns några små korgar) och ställde mig och tittade på alla varorna. Tänkte att jag faktiskt har råd. Jag kan äta vad jag vill, inte bara än ris och linser.

Men jag visste inte vad jag skulle köpa. Det slutade med att jag gick ut i affären med ett paket ekologisk mjölk, en prästost och en gigantisk burk saltgurka. Det kommer nog ta ett tag att vänja sig vid det här.

Ikväll är det dags för mer sånginspelning i studion, apropå nåt helt annat. Det gick jättebra igår, och jag är väldigt nöjd. Igår kväll träffade jag dessutom mina körare och vi satte körstämmor till sex av låtarna. Det lät helt fantastiskt bra! Kören ska vi spela in på fredag. Och snart, snart, snart, vid midsommar, kommer Janina ner från Uppsala! Som jag längtar! Och till hösten flyttar hon till Göteborg!

Hur bra kan det bli egentligen? Och varför händer allt bra på samma gång? Splutt, som ketchupflaskan sa.

Nu har Dan gått på toa

2011-06-12T04:21:00.000-07:00

...och jag har tre och en halv minut på mig att skriva dagens blogginlägg. Befinner mig i studion och spelar in sång på dagens första låt, vilken är Indien och Norge. Igår blev vi klara med sången på inte färre än sex låtar! Med dagens inspelning blir det sju, vilket är nääästan hälften av det totala antalet på femton. Jag jobbar med Dan Viktor, som är både inspelnigstekniker och sångcoach.

Idag blir en halvdag, eftersom kvällen kommer att ägnas åt rep med min lilla kör, som ska vara med på några av låtarna. En kör bestående av mig, Nova, Mats, Almina och Matilda.

Haha, jag hann! Inte världens mest intelligenta och informativa blogginlägg, men jag hann!

Då var det dags igen!

2011-06-11T00:24:00.000-07:00

Om några minuter ska jag hoppa på vagnen och återigen ta mig till Nacksving Studios. Det som är kvar att göra nu är sång. På 15 låtar. Det ska bli grymt kul!

Och jag ska INTE göra som när jag försökte sjunga hårdrock 2005:

Några grader hit eller dit...

2011-06-10T02:57:00.000-07:00

Jag håller nu på att läsa boken "Sex grader" av Mark Lynas. Den kom ut 2007 och handlar om vilka effekter en höjning av den globala medeltemperaturen kan få. Den är uppdelad i sex kapitel, där det första handlar om en grads höjning, det andra om två graders höjning och så vidare, upp till sex grader. Jag har bara precis börjat på tvågraderskapitlet.

Det är ingen lätt läsning. Som jag tog upp i förra veckan är det svårt att veta hur man ska reagera på att få reda på saker som att arter utrotas, glaciärer smälter, öriken hamnar under vattenytan, och det ena hemskare än det andra (exemplen är hämtade från kapitlet om en grads temperaturhöjning). Det är lätt hänt att man bara nickar eftertänksamt och fortsätter med det man höll på med. Kanske är det så man måste göra för att inte bli galen. Men samtidigt, det är precis vad rådjuret gör, när det stirrar in i strålkastarna på den framrusande bilen.

Oh, deer.

Nya studier, som jag också skrev om förra veckan, pekar mot att vi förmodligen inte klarar tvågradersmålet, det vill säga målsättningen att medeltemperaturen på Jorden inte ska stiga mer än 2 °C under vårt århundrade. Effekterna av en sån höjning är... tja...

Jag drar mig till minnes orkanen Katrina i New Orleans 2005. Vallar brast, Pontchartrain-sjön svämmade över sina bräddar och staden förvandlades på ett ögonblick till ett dränkt, laglöst och okontrollerat kaos. Man såg på TV hur affärer plundrades, hur friska människor slogs om drickbart vatten medan de sjuka såg på, och hur folk sköt mot räddningshelikoptrarna i hopplös desperation. Det var sinnessjukt. Och fler, värre och mer oberäkneliga oväder är bland de första effekterna av en höjd medeltemperatur vi kan räkna med. Jag vet inte om jag klarar att greppa det här.

Kanske tillhör jag den sista generationen som växer upp i en värld av relativ trygghet? Den sista generationen som har möjlighet att besöka snöklädda bergstoppar? Att se korallrev? Den sista generationen som inte hört talas om växande flyktingströmmar från städer och länder som blivit obeboeliga?

Snacka om dystopi. Hela boken är sån. Och det ska inte stickas under stol med att Lynas fått mängder av kritik. Från många håll. De senaste åren har han exempelvis blivit beskylld för att ha "tappat greppet om klimatfrågan", framför allt vid klimatmötena i Köpenhamn och Bali. Men då gäller det inte, om jag förstått det rätt, hans analyser och sammanställningar av forskning, utan hans uttalanden om att Kina skulle vara den största klimatboven, och att ha tappat tron på en lösning. Här är en artikel om detta.

Själv berättar han i början av boken att han, då han gått på toaletten efter att ha hållit en lång föreläsning för allmänheten, hört en besökare be sin kompis om ursäkt för att ha "dragit med honom på nåt så deprimerande". Lynas förvånades, eftersom han själv inte såg det så. Han jämförde det med att någon blivit deprimerad efter att få reda på att det brinner i köket, när hen själv sitter i TV-rummet. Detta istället för att faktiskt ringa brandkåren eller gå ut och släcka i köket.

Han är kontroversiell, Lynas. Läs gärna boken, men inte utan att tänka själv och reflektera.

Hurra! Dom vill ha mig!

2011-06-09T03:36:00.000-07:00

Idag fick jag ett telefonsamtal som gjorde mig så glad! Jag har ju sökt en hel del jobb sen jag tog ut min examen för några månader sen. Det ena mer spännande än det andra, och några mindre spännande, men ett av de jag allra helst ville ha blev jag kallad till intervju för för några veckor sedan.

Det var som miljömärkare för Naturskyddsföreningen. Utan att gå in för mycket på detaljer handlar det om Bra Miljöval-märkningen, men inte på produkter och varor som finns i affärer, utan på energi. Som fjärrvärme, el och liknande. Och det är ju precis vad jag är inriktad på! Och som jag dessutom är mest intresserad av!

Det känns lite overkligt. När chefen ringde i förmiddags höll jag precis på att bära ner tvätten till tvättstugan, och -plopp!- så frågar hon om jag är intresserad av att jobba för dem! Jag tappade fattningen några sekunder. Det har nog fortfarande inte riktigt sjunkit in mentalt.

En stjärtmesunge som ringmärkts av Naturskyddsföreningen. Försök själv hitta en bättre illustration!

Hur som helst, nu ska jag börja läsa in mig på elcertifikat, märkningskriterier och lite annat som det var ett tag sedan jag jobbade med sist.

Det här kommer att bli så kul!

Rörelsen som gjorde mig till den jag är

2011-06-08T06:05:00.000-07:00

Det här är en fortsättning på det alldeles för långa inlägget jag skrev igår. För att rekapitulera gårdagens utsvävningar i en mening så handlade det om att jag varit och spelat i ett miljösammanhang i Stockholm i helgen, och insett att mycket av den traditionella miljörörelsen ger ett mycket oorganiserat och tyvärr inte särskilt seriöst intryck.

Efter att ha haft ytterligare en dag på mig att begrunda det hela har jag insett att jag nog är ganska ledsen. Det här är ju min rörelse. Det här är kulturen jag och mitt engagemang är sprungen ur. Personen jag nämnde igår, som i söndags ansåg att jag låtit mig övertygas av motståndarnas retorik och blint svalde deras åsikter med hull och hår, är samma person som för över tio år sedan inspirerade mig att att börja skriva musik om miljö och solidaritet.

Rörelsen som fick mina vänner och flickvän som kommit för att lyssna att undra vad det var för cirkus de hamnat på, det var min rörelse.

Och jag vill fortfrande hävda att det är en fantastisk rörelse. Jag blev medlem i Grön Ungdom när jag var 16 år, och kunde där formas till den jag är idag. För mig var det platsen där man tilläts vara den man var och inte bara accepterades om man var lite utanför normen, utan också kände stöd för det.

Foto från ett läger jag var på, tror det var 2003 eller 2004.

Vad är det då jag kritiserar? Hur kan jag både älska och bli besviken av samma rörelse?

Kanske har det att göra med skillnaden mellan att göra saker internt (som sommarlägret på bilden här ovan, i en skog i Bokenäs) och externt (som ett öppet arrangemang på Slussen i Stockholm). Sedan är ju ett sommarläger arrangerat för och av ungdomar en annan sak än ett offentligt evenemang på andra sätt också.

Kanske har det att göra med att, lika inkluderande som det är att få ingå i en grupp med olika, speciella, normbrytande människor, lika exkluderande kan det vara för den som står bredvid och tittar på. Det handlar inte om att det ena eller det andra är rätt eller fel. Det finns dessutom gott om tillfällen där jag tycker att normbrytande bör och till och med måste visas upp (den som följt den här bloggen vet hur jag resonerar om normer...). Men, att bete sig på ett sätt som så tydligt får en exkluderande effekt, när man tar upp frågor och för fram åsikter som är viktiga och förtjänar lyssning, är, vill jag påstå, ingen hit.

Jag vill kunna säga till Janina och mina vänner som var där, att det här är rörelsen som gjort mig till den jag är (vilket det är), utan att behöva förklara för dem att de som ingår i den faktiskt inte är galna.

Börjar jag bli gammal?

2011-06-07T09:07:00.000-07:00

Jag drar mig lite för att skriva det här. Det finns många tår som nog kan känna sig trampade på om de läser detta.

I helgen åkte jag upp till Stockholm för att ha en spelning. Det var en väldigt rolig spelning, den gick bra, jag hade kul och folk gillade det. Sammanhanget var att en tidning jag tycker mycket om fyllde 30 år, och firade detta i samband med världsmiljödagen. Allt var ideellt, och jag ställde upp mot att de betalade min tågbiljett. Förmodligen ställde de flesta inblandade också de upp helt ideellt.

Vad var då haken? Det var ett öppet arrangemang med fritt inträde, och mycket folk var där. Den första haken var organisationen. Det är inte lätt att organisera ett stort arrangemang med många artister, talare och deltagare. Men det är jävligt viktigt. Jag har varit med om så många arrangemang, både ideella och kommersiella, där så mycket har gått åt pipsvängen på grund av bristfällig organisation. Det här var tyvärr inget undantag. När jag kom dit visade det sig att en stor del av artisterna inte dykt upp av olika skäl (vilket visserligen inte var arrangörens fel), att ljudteknikern inte fanns på plats, att ljudanläggningen var felkopplad med återkommande rundgång som följd, och att ingen hade koll på vad som skulle hända.

Många av de talare som var med gav ett... hur ska jag säga... underligt, intryck. Organisationer som driver frågor de är ganska ensamma om att driva, som att att mobiltelefoni ger cancer, elektromagnetiska fält skadar hjärnan och så vidare. Det här är frågor jag tycker är viktiga att diskutera, men det gör det bara ännu viktigare HUR man diskuterar dem. Att ställa sig och tala inför en skara människor utan att kunna hantera en mikrofon eller kunna tala inför folk, ständigt titta ner i marken och använda ord och uttryck som inga människor utanför den egna skaran känner till, det hjälper tyvärr varken deras frågor eller något annat. Att klä sig alternativt och trotsa normer är inget negativt, tvärtom, men när man vänder sig till allmänheten och vill ge intryck av att de frågor man driver är viktiga, då bör man tänka över mycket noga vilket intryck man ger. Ger man intryck av att vara en övervintrad hippie, ett osäkert nervvrak eller en synsk spågumma kommer man, oavsett hur seriös man är, inte att tolkas seriöst.

Min flickvän Janina som var med, och några "fans" (jag kommer inte på nåt bättre ord nu riktigt) som kommit för att lyssna på mig, var alldeles mållösa och undrade var de hade hamnat. Jag fick förklara för dem att människorna här inte är galna, utan bara kommer från en folkrörelse som alla inte är vana vid. Att de driver frågor som är viktiga, både för dem och för mig, men inte är anpassade till eller medvetna om hur deras budskap tas emot av människor utanför rörelsen.

När jag skulle spela fick jag själv gå in som ljudtekniker och koppla om hela ljudanläggningen. Högtalarna var felaktigt placerade, kablarna gick huller om buller och till fel ingångar, och mikrofonstativen var så trasiga att de höll på att falla sönder. Efter att ha riggat om gick jag på scenen, gjorde en spelning som jag var väldigt nöjd med och tycker gick väldigt bra, och lämnade över till nästa artist.

Tjejen som skulle spela efter mig (jag fick vara ljudtekniker för henne också eftersom den anställda ljudteknikern var upptagen på annat håll) var fantastisk pianist och hade otrolig röst, men en repertoar som hon hävdade "var på ekorrarnas och småfåglarnas språk". Janina bara stirrade, skakade på huvudet, och när tjejen började spela (det lät ungefär som om ekorrar sprang fram och tillbaka över tangenterna) och sjunga (vilket lät som... tja... ekorrar som sjöng) viskade hon att "Jag tror jag behöver lite luft." Vi gick ut. Jag sa till Janina, som var helt förvirrad och undrade var hon hade hamnat, att jag tyckte tjejen som sjöng var skitbra, men att hennes låtar nog passat bättre i ett annat sammanhang (lite googlande visade dessutom att hon är etablerad och välansedd!)

När ekorrandet var över packade jag ihop mina grejer och vi gick till en restaurang. Jag hade tänkt hänga kvar till kvällen och lyssna på det som hände, men varken Janina eller jag klarade av det just då. Och hade vi stannat hade jag inte kunnat låta bli att hoppa in som ljudtekniker resten av kvällen också (när vi gick hörde jag rundgångarna börja igen från lokalen, men tvingade mig att inte gå in igen), vilket hade gjort att jag suttit fast hela kvällen.

Jag kände mig dessutom lite obehaglig till mods, efter att ha hälsat på en gammal bekant till mig som jag inte träffat på flera år, och han svarat med "Jaha, så du lät dig påverkas. Jag är besviken att du sväljer EU med hull och hår." Jag ska inte gå in på det där nu (det kommer nog att bli ett eget blogginlägg), men vad han syftade på var en intervju i en tidningsartikel för ett par år sedan där jag uttalat mig positivt om att miljöpartiet skulle släppa utträdeskravet ur EU. Det betyder alltså inte att jag tycker EU fungerar bra eller eller är demokratiskt. Tvärtom. EU är en herrbastu som funkar under all kritik, men mer om det i ett annat inlägg.

Hur som helst, nu undrar jag om jag inte börjar bli gammal. För mig handlar solidaritet, engagemang och politik inte om att stå fast vid det man alltid har tyckt och sagt till varje pris, utan om att det faktiskt ska hända något i samhället. Jag är inte intresserad av att vara del i en sammansvetsad grupp som tycker att 99,9 procent av människorna i samhället har fel, och ständigt påtala detta. Jag är däremot intresserad av att hitta sätt att förändra samhället åt det håll jag tycker är rätt. Och då måste man diskutera och samarbeta med den övriga befolkningen.

Är ni med? Herrejävlar vad långt det här blev. Och ganska osammanhängande också skulle jag tro. Fler inlägg kommer att följa på det här, är jag rädd...

Avslutningsvis vill jag säga att jag tycker att arrangemanget i grunden var ett bra arrangemang, att Miljömagasinet är en bra tidning med infallsvinklar som jag saknar i andra medier, och att frågorna som togs upp är viktiga frågor. Men hade jag varit med och arrangerat hade jag gjort saker annorlunda.

Dags att dra till Stockholm

2011-06-04T01:32:00.000-07:00

Om några timmar ska jag på ett tåg upp till Stockholm. Detta på grund av att det imorgon är världsmiljödagen, och då har tidningen Miljömagasinet 30-årsjubileum. Det blir en dag med kultur, föreläsningar, tal och allmänna trevligheter. I programmet finns, förutom jag, bland andra Birger Schlaug, Kristina Belfrage, Gunnar Lindstedt och Bengt Berg.

Det ska bli kul! Det hela äger rum på Slussen i Stockholm. De ganska feta beskrivningarna av artisterna bestod av ett ganska diverst urval av information. Jag insåg när jag läste om mig att det nog står lite inaktuella saker om mig på olika ställen på internet. Till exempel om George Bush, kärleken, revolutionen och de intima hemligheter som döljer sig i min garderob. Hmm.

Är du i krokarna, så kom förbi! Programmet (som finns att läsa här) börjar klockan 11.00 och håller på tills sent in på natten. Jag spelar vid 15.30.

Jag tycker du ljuger

2011-06-03T00:32:00.000-07:00

Jag såg följande löpsedel igår:

Tre av fyra tycker tydligen att kungen ljuger. Det här inlägget handlar inte om kungen, eller ens om att ljuga, utan om huruvida man kan tycka att nån gör nåt. Om jag tycker att nån ljuger, ljuger hen mer då än om jag inte tyckt det? Om tillräckligt många tycker att en person ljuger, blir personen då en lögnare? Kan man överhuvudtaget tycka att nån ljuger?

Om man utgår från att det finns två lägen, antingen ljuger man eller så talar man sanning, borde väl människors tyckande inte spela nån roll alls? Det är ungefär som att tycka att en bil är en Volvo. Det spelar ingen roll vad jag tycker, den är en Volvo eller Nissan eller Peugeot oavsett.

När man läser artikeln eller bara tittar lite närmare på löpsedeln dyker ordet YouGov upp. Detta är ett ord jag drar mig till minnes att jag sett oftare och oftare i nyhetssammanhang den senaste tiden. En snabb koll på internet avslöjar att YouGov är ett internationellt marknadsundersökningsföretag. Människor ansluter sig självmant och tycker till om olika saker, om jag förstått det rätt ("Det är gratis!" stoltserar man med på hemsidan. "Du jobbar gratis åt oss!" skriver de inte.) och det kan ju hända att det är ett jättebra företag.

Men det är något som liksom känns skumt i ryggraden. Jag har sett hur YouGov tagit över mer och mer av de roller som t.ex. Statistiska Centralbyrån eller Valmyndigheten haft tidigare. Och resultaten har ibland varit ganska anmärkningsvärda. Exempelvis har Sverigedemokraterna kommit i ett annat ljus än tidigare. Jag undrar vad det är för statistiskt underlag man jobbar med? Representativitet? Statistisk säkerhet?

Det kanske är helt seriöst. Men om man basunerar ut att en viss mängd människor "tycker" att någon ljuger, då tappar jag tyvärr lite respekten.

It's gettin' too hot!

2011-06-02T04:11:00.000-07:00

I ett miljönyhetsbrev jag jobbar med varje månad skriver vi i senaste numret om hur 2010 års globala utsläpp av koldioxid slår alla tidigare rekord, och om hur en rapport från Lunds Universitet visar på att effekterna av klimatförändringen i Arktis är mycket större än man tidigare trott.

Det är så svårt att veta hur man ska reagera på sånt här. Jag kommer ihåg för 5-6 år sedan, när man hade pratat om klimatförändringarna i ett nyhetsprogram för barn på TV, jag tror det var Lilla Aktuellt. Föräldrar hade blivit upprörda, eftersom barnen blev skrämda. Man menade att såna saker får man inte berätta för barn, de kan inte förstå sånt.

Jag har funderat mycket på det där. När ska man berätta det, då? När de blivit vuxna och lärt sig att skjuta ifrån sig saker? Frågan är egentligen inte varför barn blir skrämda och ledsna när de hör vad som är på gång, utan varför vi vuxna inte blir det.

Hur som helst, de globala koldioxidutsläppen minskade under 2009, på grund av finanskrisen, men 2010 ökade de igen och slog nya rekord. Lars Westermark, enhetschef på Naturvårdsverket, säger i en intervju med Sveriges Radio att "Det här är en väckarklocka. Om de här utsläppen fortsätter att öka kommer vi att missa tvågradersmålet och istället landa på en ökning på 4-6 grader till år 2100."

Vi slänger oss med så mycket siffror. Två grader hit, fyra dit. 350 ppm hit och 500 ppm dit. Men inser vi vilka verkliga effekter som gömmer sig bakom dessa siffror? Inser vi vad det skulle innebära med en höjning av den globala medeltemperaturen på 4 °C? Det är när man kommer in på såna saker som rösterna kommer tillbaka; "Shhh! Skräm inte barnen!"

Jag säger som Ghostarna i StarCraft 2: It's gettin' too hot!

EMANUEL DISSAR - del 25: Klotter

2011-05-31T02:42:00.000-07:00

Vad är väl bättre att avsluta maj månad med, än ett äkta gubbstruttigt dissinlägg? Den här gången handlar det nämligen om klotter.

Och jag vet att jag trampar i ett känsligt område här. Det är skillnad på klotter och klotter, grafitti och graffiti, konst och konst. Att försöka sätta en fast skiljelinje mellan bra och dåligt klotter skulle jag säga är omöjligt, men jag ska ge ett tydligt exempel på dåligt klotter som ställer till det och gör mig ledsen.

Ta en titt på bilden ovan. Staket, galler, taggtråd. Är det ett fängelse? En befästning? Fort Alamo? Nix, det är observatoriet där jag jobbar till och från. Vi har haft så mycket problem med klottrare och sabotörer (som t.ex. slår sönder glasrutor, eldar på taket, sparkar sönder ventiler, osv) att vi har varit tvungna att sätta upp allt det här. Det ser ju helt sjukt ut. Våra besökare som kommer för att titta på utställningarna och i teleskopen undrar vad det är för galna saker vi försöker dölja genom att ha satt upp allt det där. Suck.

En väldigt stor del av observatoriets ekonomi går åt till klottersanering och reparationer. Pengar som kunde gått teleskop och bättre öppettider. Blärk. Detta är ett exempel på dåligt klotter.

Men för att balansera upp vågen igen måste jag också ge exempel på att det finns fint klotter och graffiti. Det här lilla huset går jag t.ex. förbi varje gång jag ska ta mig till studenternas hus, vilket är ganska ofta.

Skitfint! Mycket roligare än en grå liten låda. Det där är vad jag kallar konst.

Jag vill lära barnen att slå

2011-05-30T04:26:00.000-07:00

Jag har precis varit ute och sprungit en runda. Underbart väder och härligt att få svettas! När jag kom hem ställde jag mig och stretchade på gräsmattan utanför huset. På andra sidan gräsmattan spelade en klass mellanstadiebarn brännboll med sin lärare.

Minnen från min egen mellanstadietid kom tillbaka till mig där jag stod och sträckte ut ben och rygg. Om hur skraj jag varit för när det blev min tur att slå. Gå närmare! Gå närmare! ropade utelaget till varandra. Jag svalde och kastade upp bollen i luften. Miss. Samma sak igen. Miss. Utelaget gick ännu närmare, och jag missade för tredje och sista gången. Nån annan gick fram och tog slagträt. Backa! Backa! ropade utelaget.

Att jag var skitsnabb och sprang fortare än de andra var det ingen som brydde sig om. Det var slaget som räknades.

Till min fasa fick jag se samma scen utspela sig i repris där på gräsmattan. Några av barnen försökte och försökte, men missade och missade. Jag gick över till att stretcha axlarna och tänkte att om jag nånsin blir gympalärare så ska jag bannemej se till att barnen får en chans att lära sig slå.

För det fick inte vi. Vi fick aldrig träna oss i att slå. Det var nåt man skulle kunna från början. Jag skulle vilja köpa in en hel klassuppsättning slagträn och bollar och låta alla barnen öva sig så mycket de ville. De som skulle ha svårt för det hade jag visat för, förklarat för och hjälpt.

Tänk om någon förklarat för oss vad gympa och idrott egentligen gick ut på. Att det inte bara var det där hemska och plågsamma som man släpade sig till två gånger i veckan för att göra bort sig, utan att det faktiskt gick ut på att man skulle må bra. Att man rör sig för att hålla sig frisk, bli glad och må bättre. Och tänk om någon förklarat för oss hur man gjorde de olika sakerna innan vi skrattade ut varandra för att vi inte kunde.

För min del var det först efter gymnasiet, när gympan var slut (tack gode gud!) som jag började röra mig och träna för egen del. Det var först då jag upptäckte att det var kul, och att jag mådde bra av det.

Och framför allt var det först då jag upptäckte att jag var bra på det.

Kan bara inte låta bli...

2011-05-29T03:38:00.000-07:00

Är just nu på Tjörn och ska ta bussen härifrån om en halvtimme. Men jag kan inte låta bli att lägga upp den här videon som jag precis snubblade över.

För att göra en lång historia kort, Apple II var den första datorn jag kom i kontakt med. Den kom 1977 och vi hade två stycken hemma när jag föddes 1984. Det var helt galet, den hade mus och riktigt ljud och digitalt tal och sånt som man inte trodde fanns på den tiden. Apple var ganska kontroversiella redan då.

Så småningom slutade Apple göra Apple II-datorerna, och Macintoshen tog över. Men trots att både Mac OS och Windows kom fortsatte Apple II att säljas fram till 1992, eftersom den användes inom industrier, skolor, sjukhus, ja överallt.

Här är en helt galen musikvideo från 80-talet (tror jag) om Apple II:ans förträfflighet! Titta och njut!

Det var nära ögat...

2011-05-28T03:31:00.000-07:00

Igår cyklade jag från min lägenhet i Majorna till mina föräldrar på Tjörn. Ungefär i höjd med Angeredsbron var jag med om en ganska läskig, något ironisk och en smula farlig händelse.

Det som gör den ironisk är att jag ju har skrivet en låt där en rad lyder "Du krånglar dig emellan, trots bilförarnas grymt, sätter fart längs trottoaren och hinner få en skymt, av en stadsjeep som svänger fram på vägen framför dig, du ställer dig på bromsen, hinner inte stanna! Nej!" och detta var EXAKT vad jag råkade ut för igår.

Jag kom cyklande från Göteborgshållet, på den kombinerade cykelbanan och trottoaren. En bit framför mig ser jag en stor bil komma från en utfart. Den stannar innan den kör ut på vägen och jag tänker att vad bra, då väntar den in mig, den har ju väjningsplikt.

Men när jag är ungefär 10-15 meter ifrån utfarten, och cyklar med en ganska hög hastighet, så kör bilen plötsligt ut rakt framför mig! Detta alltså EFTER att ha stannat! Jag tvärbromsar med både fot- och handbromsen och försöker samtidigt väja, med resultatet att cykeln svänger runt, och mitt bakhjul till slut dunkar i stötfångaren under bilens bakdörr. Det är precis så jag lyckas hålla mig upprätt.

Bilen stannar igen och jag får en blick och en vinkning från föraren, som sedan kör därifrån.

Något darrig fortsatte jag trampa hem till Tjörn.

Så, en vädjan till alla bilförare; Snälla, titta inte bara efter bilar när ni kör ut från en utfart! Speciellt inte om utfarten korsar en cykelbana...

And now - something COMPLETELY different!

2011-05-27T01:03:00.000-07:00

Nu smiter jag från stan ett par dagar. Måste få lite distans till den här skivinspelingen. Om en timme hoppar jag på cykeln och cyklar upp till Tjörn.

Ovan syns färdplanen. Sist jag kollade var det ungefär 9 mil. Ska bli skönt att få använda hela kroppen lite, och inte bara fingrarna, på strängarna eller tangenterna.

Kan dock inte låta bli att smyga in ett par foton från i onsdags, när vi spelade in blås. Det blev bättre än jag trodde, och jag trodde det skulle bli grymt bra. Det här kommer att bli en sån hejdundrande skiva!

Foto: Isabel Evers

EMANUEL DIGGAR - del 4: Stationära datorer

2011-05-26T02:21:00.000-07:00

Bärbara datorer är bra på många sätt och vis. De har funnits sen sent 80-tal (i sin nuvarande form åtminstone) men det är föst de senaste åren som jag har insett att folk nästan bara har bärbara datorer. Det är mest spelnördar och äldre som har stationära.

Det är intressant. Jag har haft stationär dator sedan 1988 och bärbar sen högstadiet. Men den bärbara har alltid varit ett komplement. Numera använder jag i princip aldrig den bärbara dator jag har (en PC från HP), vilket delvis beror på att den väsnas som en gatuborr, men också på grund av att jag kan göra så mycket mer med min stationära.

Visst är det praktiskt att kunna använda datorn på tåget, kunna arbeta i soffan och så vidare. Men på tåget är ett av de få tillfällen jag har ro att läsa böcker numera, och i soffan sitter jag när jag vill ta paus.

Sen måste jag ju erkänna att jag faktiskt ÄR en spelnörd. I min iMac har jag både Mac OS och Windows, och jag spelar allt från Starcraft 2 och Resident Evil 5 till originalversionerna av Monkey Island. Jag gillar det fullstora tangentbordet, den stora skärmen och att ha ordentligt utrymme för möss och andra grejer man kopplar in. Styrplattor gör mig mest frustrerad.

Jag har skött en del av inspelningsarbetet de senaste veckorna i min stationära dator också. Det är ofta jag sitter med kanske 18 kanaler i stereo, var och en med olika effekter som reverb, delay, pitch, osv. Samtidigt som andra processer är igång i bakgrunden. Och allt får plats på skärmen. Det hade bara varit jobbigt att sitta med det på en laptop.

Summan av kardemumman är alltså: Bärbara datorer är fiffiga och smidiga, men för mig är stationära datorer oersättliga.

Abstinens

2011-05-25T05:57:00.000-07:00

Idag är sista dagen på andra omgången i studion. Vi har lagt nästan alla instrumentpålägg, och det är snart bara sång kvar. Igår spelade vi in fiol och idag har Helena varit här och lagt flöjt. I eftermiddag kommer Magnus, Niklas och Jonn och lägger blås.

Men sen är det ingen schemalagd inspelning förrän 11 juni. De senaste veckorna har jag haft hjärnan så sprängfylld av inspelningen att jag inte vet vad jag ska göra nu när det blir en lång paus. Jag kommer att vrida mig på golvet, som en kedjerökare som inte får en cigg på två veckor, och tänka på körstämmor, syntslingor, blåsarrangemang och reggaegitarrer dygnet runt.

Hur ska det gå?

Vi går vidare

2011-05-24T00:32:00.000-07:00

Idag blir det fiolinspelning med Kristin Svensson. Passa på att njuta av följande bilder på idel vackra män i och utanför studion. Fotograf är Isabel Evers.

Anders och Johan på väg mot studion.

Danne.

Anders pianofingrar.

Gitatueringar.

Petter.

Johan i full fart.

Mer Danne.

Jag.

Halvtidspaus

2011-05-22T03:29:00.000-07:00

Söndag. Och imorgon är det dags att gå in i studion igen. Under de tre dagarna vi spelat in hittills har vi alltså lagt grunderna på tretton låtar. Det fantastiska är att jag blivit så grymt nöjd med varenda inspelning vi har gjort. Varenda en! Och det läskiga nu är att jag ju måste matcha den suveräna musikaliska grunden med sången... Tidigare, när jag spelat in musiken själv, har det varit sången och texterna som fått lyfta det halvtaskiga kompet, men nu när jag har såna otroliga musiker ställer det plötsligt krav på mig som sångare.

Bara en sån här grej. En av Sveriges genom tiderna största reggaepionjärer och en den tightaste trummisen jag nånsin har jobbat med lägger dricksglas och tamburin på en av låtarna. För vilken låt är komplett utan dricksglas (spelat med tändare) och tamburin?

De låtar som vi nu lagt grunder på i studion är (i kronologisk ordning):

1. Det är faktiskt jag (i Dylanversion)
2. Ljugareblues (i zorbabluesversion)
3. Spårvagnsvisa (i klassisk visversion)
4. Katterna i Minamata (i mörk minamataversion)
5. Vända blad (i galen cajun/zydecoversion)
6. Hinna ifatt (i passionerad reggaeversion)
7. Alver och dvärgar (i folkpoppig feministbluegrassversion)
8. Indien och Norge (i nattlig lastbilsversion)
9. Birger Jarlsgatan 3 (i soft jazzversion)
10. Den nya restaurangen (i sovjetisk umpaversion)
11. Jag skulle aldrig kasta bort nåt sånt (i hitlistepopsversion)
12. Sara (i 20-tals-gangsterversion)
13. Din terapeut (i visemoversion)

Håller dessutom på att tillsammans med den skicklige Henrik Littke ta fram följande låtar:

14. Cyklisten (i bitpopshiphopversion)
15. Raketen (i Jean Michel Jarre-inspirerad electronicaversion)

Så ingen kan komma och säga att det här blir en enformig skiva!

Tredje dagen

2011-05-19T23:58:00.000-07:00

Så var det dags för den tredje dagen i studion, och likväl den sista i den första inspelningsomgången. Vi blev klara med fyra grunder i onsdags, fyra igår och har idag fem stycken kvar. Det bör vi fixa, allt är repat och det mesta är ganska enkla grejer.

Det är farligt att ropa hej innan man är över saker och ting, men jag är enormt nöjd med hur det gått hittills. Låtgrunderna vi spelat in (Det är faktiskt jag, Ljugareblues, Spårvagnsvisan, Katterna i Minamata, Vända blad, Hinna ifatt, Alver och dvärgar samt Indien och Norge, låter så mycket bättre än något jag ens varit i närheten av att spela in hittills. Men det är väl inte så konstigt kanske, med tanke på hur överjävligt vassa människor jag har att göra med.

Sådär, dags att ge sig av till studion.

Apropå ingenting, så kom jag på att jag lovade att länka till radioprogrammet vi sände från Nordstan i söndags, så fort det fanns ute. Här kommer det, det är jag och Gunnar och Katja som sitter och diskuterar astronominyheter mitt i Nordstan. Spännande grejer blev det också!

Lyssna här!

Lägesrapport och spårvagnsskyltar

2011-05-18T23:03:00.000-07:00

Igår gick vi in i studion. För att göra en lång historia kort har vi repat igenom nästan samtliga låtar, riggat upp all utrustning och spelat in spelat in fyra färdiga grunder. Och gissa om jag är nöjd! Det är fantastiskt att få jobba med så skickliga musiker och tekniker. Och jag är så glad att jag valde att arbeta på det här sättet, att inte arbeta fram exakta arrangemang från första början utan bara en översiktlig plan över instrumentering och hur det kommer att låta, för att sedan alla tillsammans sätta arret utifrån vad som känns och låter bra i studion.

Nåväl, nu är det dags för dag två.

En helt annan sak jag funderat på är de här skyltarna på spårvagnen. Borde de inte se ut såhär istället?

Då var det dags

2011-05-18T00:10:00.000-07:00

Då var det dags.

Önska mig lycka till.

Bussar ska inte ha trevligt, eller vadå?

2011-05-17T03:03:00.000-07:00

Nu är ju regionvalet över, och rösterna (nästan) räknade. Men en sak jag bara inte kan släppa är centerns fantastiska valaffisch om bussar. Jag var i Paris under själva valhajpen (och hann förtidsrösta som tur var), men kunde inte ta ögonen från affischen när jag kom hem.

Här är ett foto jag tog med telefonen mellan Hagakyrkan och Järntorget. Jag läser texten om och om igen, och funderar och funderar. Vad menar egentligen centern? Att det ska vara trevligt att ta bussen, så långt är jag med, men "inte tvärtom!"?

Att bussen inte ska ha trevligt när den tar dig?
Att det inte ska vara trevligt att ta bilen?
Eller att det inte ska vara bussen att ta trevligt, som min vän Rickard föreslog?

Vad jag förmodar att de försöker säga är att det inte ska vara otrevligt att ta bussen. Men är det otrevligt att ta bussen? Jag brukar trivas ganska bra, med något enstaka undantag. Ytterligare en kryptisk grej med affischen är att de efter att med stora bokstäver ha deklamerat hur det ska vara och hur det inte ska vara, förklarar att "Du väljer själv".

Det ska vara såhär! Inte såhär! Du väljer. Snacka om dubbla budskap. Det kanske var därför de fick 2,3% i Göteborgs kommun.

Att balansera på stupet

2011-05-16T03:06:00.000-07:00

Som jag tidigare skrivit om är jag på väg in i en skivinspelning. En stor. En riktig. Jag har förberett i mer än ett år, och de senaste veckorna har jag jobbat intensivt med att få ordning på allting. Det är så mycket som måste falla på plats! Musiker ska bokas, repas med och kommas överens med. Arr ska skrivas, listor och blanketter ska fyllas i, fakturor ska skrivas och betalas, budgetar och bokföring ska göras. Det tar aldrig slut! Och FRAMFÖR ALLT - tider ska bokas och bestämmas.

Att få till tider där så många människor kan vara med samtidigt - puh! Det är inte lätt! Till och med att hitta tider där en enda människa kan vara med är ofta svårare än att hitta en biljardkula i ett bollhav. Men nu tror jag att jag börjar få till det.

Foto från förra studioinspelningen med Gräsrotsorkestern, 2007.

Det som känns viktigt nu är att inte slita ut sig. Det skulle vara ganska dumt att jobba stenhårt dygnet runt fram tills inspelningen börjar på onsdag, och sen stupa på studiogolvet. Nä, inge bra. Så nu tar jag vara på varenda liten minut mellan musikerträffarna, planeringsmötena och all annan förberedelse som måste göras. Känner mig lite som Skalman. Äta och sova på rätt tider är A och O!

Men nu jävlar är det på gång. 15 grymt genomarbetade låtar! 13 fantastiska musiker! Världens bästa studio! Fatta vilken bra skiva det här kommer att bli!

Världens sämsta dag att försova sig

2011-05-15T04:57:00.000-07:00

Idag vaknade jag klockan 11 vid av ett sms. Det var Katja som undrade var jag var. Vi hade bestämt att träffas före elva för att snacka ihop oss inför en liveradiosänding vi skulle göra i Nordstan. Jag fick lite smått panik. Kastade mig i duschen, rafsade ihop mina anteckningar och sprang ut till spårvagnen. Möp. Nästa vagn om 14 minuter. Just det ja, söndag. Jag sprang tillbaka hem och slet åt mig min cykelhjälm.

Femton minuter och tre avhoppade cykelkedjor senare var jag på plats i Nordstan. Vi skulle börja sända om 20 minuter. Men Gunnar och Katja var på plats och på rekordtid samlade vi ihop vad som skulle göras, snackade ihop oss med teknikerna och blev utrustade med mikrofoner.

Men hur det än var gick det bra! Vi snackade astronomi i nästan en timme inför massor av åskådare plats och såklart våra lyssnare. Ska länka till programmet så snart det är upplagt på internet.

Nu ska jag äta pizzarester från igår. Frukost hanns inte med.

Den ljusa sidan

2011-05-14T03:34:00.000-07:00

Efter att i förra blogginlägget ägnat mig åt mycket av Paris baksidor kommer här ett inlägg om dess framsidor! De flesta bilderna är tagna av Janina, några av mig.

Man kan äta baguette-och-te-frukost på franska balkonger!

Man kan se konst på Louvren!

Man kan se fina franska färger på fina franska fasader!

Man kan sitta och vila på en trappa vid Seine!

Man kan... göra som statyerna gör!

Man kan sitta utanför Louvren med en reflektion av pyramiden i bakgrunden!

Man kan stå vid fontäner och låta solen skina en i håret!

Man kan hitta Edith Piàfs hus!

Man kan vandra i vackra parker med vackra vänner!

Man kan somna på trapporna vid Seine.

Man kan beundra Eiffeltornet!

Man kan kisa mot solen på Pont Neuf!

Man kan se hägrar i Parc des buttes chaumont!

Paris: Tango, rasism och sexobjekt

2011-05-12T00:22:00.000-07:00

Så var jag hemma igen från Paris. Först och främst, innan jag säger något annat, så har det varit en fantastisk resa! Vi har ätit supergod mat, sett fantastisk konst på Louvren och Musée d'Orsay, vandrat i Montmartre och längs Seine, ätit svårsmälta baguetter i blå servetter, hört nunnorna sjunga i Sacré-Cœur, sett de sägenomsusade skorstenarna på Paris tusentals takåsar och druckit te på morgonsolbelysta franska balkonger med fina nya vänner. En underbar resa alltså!

Men Paris är en mångfacetterad stad. För lika fantastiskt som det är att inte kunna gå två meter utan att stöta på en legendarisk katedral eller fantastisk staty, lika mycket baksida finns det. Och jag gillar ju att prata om baksidor på den här bloggen, av nån anledning.

President Sarkozy bidrar inte direkt till en utveckling av landet åt det mer humana hållet.

Till att börja märks rasismen i Paris. När jag kom dit tyckte jag det kändes kul att se så många människor i olika färger, till synes sida vid sida på tunnelbanan och på gatorna. Men ganska snabbt syntes skillnader mellan dem. Renhållningsarbetare, chaufförer och framför allt vakter är nästan alltid svarta. Och vakterna i Paris är ofta beväpnade och ser hotfulla ut. Det blir som en ond cirkel, att om man inte hade en bild av svarta som farliga och våldsamma tidigare så får man det. Och vaktbolagen utnyttjar fördomarna genom att anställa svarta, som folk redan är rädda för. Känns sådär.

Det är också en stad starkt präglad av könsroller. Kulturen inte bara accepterar utan uppmuntrar en syn på kvinnor som i första hand varelser som ska vara attraktiva och tilldragande. Män förväntas betrakta kvinnor som sexobjekt, bokstavligen, vilket märks på gatorna. Ett idealt förhållande är mellan en äldre, rikare man, kanske 15 år äldre, och en yngre kvinna. Män skakar hand, kvinnor kindpussar varandra. Män kindpussar också kvinnor, och allt det här är ett avancerat spel där man genom kindpussarna bekräftar att kvinnan är attraktiv. Att inte kindpussa sin manlige väns fru är att säga att hon är ful och därmed en förolämpning. Det gäller både män och kvinnor.

Att leva som queer i Paris är inte lätt. Vi bodde tre nätter hos några vänner till Janina, en tjej och en transkille som lever ihop. De berättade mycket om hur starka fördomarna är. Ordet "feminist" är bokstavligen ett skällsord, både för kvinnor och män. Fördomarna och rädslan för allt som inte är traditionellt straight och passar i könsmallarna gör att queermänniskor ofta umgås i slutna grupper. Vilket inte är så konstigt, eftersom risken att bli utsatt för våld och förtryck är så stor. Transkillen vi bodde hos berättade om ett hus i närheten där många icke-straighta bodde, som hade blivit attackerat av ett gäng som misshandlade, förstörde och rånade de boende. Han själv undviker gator och andra platser där många människor rör sig, och cyklar hellre runt stan än tar metron.

Jag blir så arg och ledsen. Det här är Europa, det är EU och det är dessutom en av EUs mest tongivande länder. Machokulturen bland männen är så utbredd att politikerna använder sina plånböcker snarare än sin retorik. Detta sprids vidare upp i EU. Medan queerfolk, lesbiska, transpersoner och folk som bara rent allmänt inte råkar passa in i de löjliga könsmallarna fortsätter att utsättas för våld och utfrysning.

Jag skulle gärna bo i Paris. Jag älskar den vackra arkitekturen, musiken och konsten. Men jag blir illa berörd av hur fördomarna härskar. Inte bara så att jag tycker det är jobbigt. Jag mår uppriktigt dåligt av det.

Men allt är inte sotsvart. De vi bodde hos driver en tangoförening som håller på med queertango. Dit kan man komma och dansa med vem man vill, utan att tvingas föra om man är man eller följa om man är kvinna. Man behöver inte ens vara man eller kvinna. Det är nästan så man får lust att börja dansa tango.

Adieu!

2011-05-05T21:35:00.000-07:00

Hejdå Sverige!

2011-05-05T01:29:00.000-07:00

Imorgon klockan tjugo i tio lyfter ett plan från Göteborg till Paris. På det sitter jag och Janina. Vi är på väg till Paris!

Har aldrig tidigare varit i Paris, så jag ser så mycket fram emot att få komma dit! Paris i början av maj, liksom... Jag har lånat några guideböcker till Paris av Janina, så jag har tusen saker jag skulle vilja besöka. Vi kommer att vara där sex dagar, så vi kommer nog att hinna med en hel del, men det finns så galet mycket att se. Så det gäller att prioritera. Här är några saker jag skulle vilja besöka:

Eiffeltornet - såklart! Symbolen för Frankrike och det parisiska. Långa köer, har jag hört, men tråkigare ställen finns ju att köa på.

Louvren - hit har jag velat gå så länge jag kan minnas. Var tvungen att se om DaVinci-koden häromkvällen.

Jardin des plantes - som namnet till trots inte bara härbärgerar växter utan också djur. Ska vara ett av de vackraste områdena i Paris har jag hört.

Musée d'Orsay - Hit vill jag också gå! Hur kan så mycket spännande konst vara samlad i samma stad? Har ju ett tryck av van Gogh över sängen, så det är väl dags att se förlagan.

Notre-Dame - skulle jag aldrig förlåta mig för om jag inte besökte. Vill se både insidan och utsidan, spana efter Quasimodo och kolla in gargoylerna.

Katakomberna - skelett och dödskallar är ju alltid spännande. Katakomberna under Paris är legendariska, och jag har varit där flera gånger. I olika dataspel, visserligen, men man undrar ju hur de ser ut i verkligheten.

Cimetière du Montparnasse - Alternativt Pére LaChaise. Skulle vara spännande att se var Simone de Beauvoir, Sartre, Citroën och Baudelaire hamnade.

l'Etoile - alltså triumfbågen, place Charles de Gaulle.

Montmartre - med Sacré-Coeur, Moulin Rouge och allt det där!

Cité des Science et de l'Industrie - Ett stoooort tekniskt museum där man bland annat kan få se riktiga franska rymdraketer, som Ariane-raketen! Här finns också ett av världens största planetarier, samt la Géode, en 36 m stor glob där film projiceras på en sfärisk, 1000 kvadratmeter stor bioduk!

Och det här är bara en bråkdel av allt jag skulle vilja se!

Ett jävla jobb

2011-05-04T01:32:00.000-07:00

Jag har fått jobb på Göteborgs Vetenskapsfestival! Visserligen ska jag till Paris i övermorgon, men jag hade ett arbetspass igår och ska ha några till när jag kommer hem nästa vecka.

Igår tjuvstarade vi festivalen med nån slags invigning i Nordstan. Mina uppgifter var att svara på frågor, leda folk rätt och vara allmänt behjälplig. Samt, såklart, att dela ut festivalprogram till förbipasserande. Och det är här det intressanta börjar.

Det är ett kapitel för sig, det här med att ställa sig på en gata med mycket folk, se glad ut och försöka få folk att ta material. Särskilt i en stor stad som Göteborg, där folk är vana vid att ständigt bli uppassade av abonnemangsförsäljare, elbolag och politiska partier. Det är nästan lite ångestfyllt, man vet ju själv hur det är att gå där, och se hur en välklädd snubbe från 3 spanar in en och förbereder att genskjuta ens promenad genom Centralstationen.

Nu står jag alltså där själv med famnen full av material, och med en lysande orange tröja med ett frågetecken på, samt texten "Vetenskapsfestivalen Göteborg". Det hade varit roligare om jag haft frågetecknet ovanför huvudet istället.

Hur som helst är det inte första gången jag delar ut material på stan. Ooooh no. Efter många år av att ha varit politiskt aktiv har man stått på oräkneliga gator och torg och delat ut tusentals flygblad, pratat med förbipasserande och talat i ett antal oberäkneliga ljudanläggningar. Men just det här med att stå på stan och dela ut flygblad är intressant.

Man hinner se så mycket av de känslor personerna man möter får under just den sekunden när man sträcker fram ett program och säger "Ett program till Vetenskapsfestivalen?". Vissa blir besvärade, rentav lidande, medan andra blir glada när de inser att jag inte försöker sälja nånting. Var femte person ungefär tar ett program.

Det är också en konst att dela ut material på stan. Man har inte mer än ungefär två sekunder på sig per person. Det får en att vilja prata snabbt. Men ord som "vetenskapsfestivalen" är svårt att säga snabbt. Ska man dra ut på det så att det blir tydligt, och riskera att personen hinner gå förbi, eller ska man säga det snabbt, med risken att de inte hör vad man säger?

Man lär sig också vilka sorters människor det är lönt att fråga. De som går med elefantsteg och demonstrativt tittar åt ett annat håll, de låter man vara. Likaså de som tar långa omvägar. Folk som pratar i telefon, lyssnar på musik, pratar med varandra eller bär på tunga saker är också bra att släppa förbi. Äldre personer går ofta långsammare, och är lättare att hinna prata med, men blir också ofta arga. Igår blev jag utskälld av en äldre herre som tyckte vi förde oväsen och förstörde för folk i Nordstan.

Slutligen, vill man verkligen tvinga på folk saker på stan? Blir världen bättre av det? Det beror, vill jag nog påstå, på vad det är för saker. Vill man få folk att byta telefonabonnemang, eller marknadsföra sitt elbolag; njaä. Knappast. Vill man sprida politisk medvetenhet eller locka folk till Vetenskapsfestivalen. Tja, jo, det tror jag faktiskt. Men ett jävla jobb är det.

Sömnbehov

2011-05-03T00:40:00.000-07:00

Det är konstigt det här med sömnbehov. Jag har läst att man som tonåring behöver mycket sömn, medan man som vuxen sedan har ett mindre sömnbehov. Men för mig har det varit tvärtom. När jag gick i gymnasiet sov jag som regel 6-7 timmar varje natt, och nu blir det ofta 8-9.

Det kan ju ha att göra med att man inte ska ta en buss till skolan vid halv sju längre, och alltså inte måste stiga upp så tidigt. Det är så svårt att veta, ska man tvinga sig upp tidigare, trots att man är trött och inte känner sig utsövd, eller ska man försöka sova ut och känna sig pigg?

När jag flyttade hemifrån första gången, till folkhögskolan i Kungälv, var det som att en ny värld öppnade sig. Jag hade alltid fått åka buss i flera timmar varje dag under gymnasiet, och nu plötsligt bodde jag på skolan, och vi började inte förrän klockan nio. Man kunde gå upp åtta, få god frukost och ta det jättelugnt fram till skolan började vid nio. Jag mådde så mycket bättre än innan, och blev knappt sjuk en enda gång det året. Så jag antar att för lite sömn inte är att föredra.

Kanske borde man se till att skärpa till sig med det där. Inte gå upp för sent. Inte lägga sig för sent. Det där löser väl sig så småningom när man får ett fast jobb.

EMANUEL DISSAR - del 24: Toalettlås

2011-05-02T00:53:00.000-07:00

Här kommer en diss som legat och grott i över tio år. Det är ett litet men delikat problem som man stöter på överallt i Sverige, i såväl gamla som nya byggnader. Och det handlar om toalettlås.

När man sitter på toaletten kollar man ju gärna en extra gång att dörren är låst, om man befinner sig t.ex. i skolan eller på jobbet. Men, i just den här situationen uppstår gärna en plötslig och återkommande förvirring och nervositet. På grund av en enkel orsak. Låset. Hur kan det vara så svårt att montera toalettlåsen rätt?

Det borde vara så enkelt. När dörren är upplåst visar den lilla rutan i låset vit färg. När man sen låser blir den röd. Men jag kan svära på att 30 % av låsen på toaletter i Sverige är tvärtom. Man låser, sätter sig, och ser sedan att låset visar vitt. Oro uppstår. Kanske jag inte låste ordentligt? Man lutar sig framåt för att känna på dörren, men når inte riiiktigt fram. Tankarna börjar komma. Ska man avbryta det man håller på med? Resa sig och känna på dörren (med de hygieniska risker detta medför)? Strunta i dörren och hoppas på det bästa?

Bilden ovan tog jag på Teater Aftonstjärnan härom veckan (med min dammiga mobilkamera). Dörren är låst, men den lilla rutan visar vitt. Det måste vara fler än jag som förvirras?

Detta är nog ganska solklart att betrakta som ett så kallat i-landsproblem. Men inte desto mindre ett irriterande i-landsproblem. Så här kommer en uppmaning till Sveriges toalettbyggare: Kolla en extra gång så att låset är rättmonterat när ni bygger nya toaletter! Och när ni ändå håller på, skippa pissrännan.

Nu är måttet rågat

2011-05-01T02:38:00.000-07:00

Jag berättade för exakt en månad sedan om hur jag försökt säga upp mitt medlemskap hos be2, en så kallad dejtingsajt. Sedan ungefär ett och ett halvt år tillbaka har jag trott att jag lyckats, men varje halvår upptäckt att nya summor dragits från mitt kreditkort. Läs historien här.

För två veckor sedan fick jag ett mail från be2 om att uppdatera mina kreditkortsuppgifter. Detta var precis efter att jag skickat ett antal mail till deras kundtjänst där jag bett dem om hjälp med att säga upp mitt medlemskap. På inrådan av en bekant lät jag bli att ge dem nya uppgifter. Men i morse fick jag besked att mitt ärende gått till inkasso. Jag fick kalla fötter och ändrade uppgifterna. Så nu har de dragit 450 spänn för fjärde gången, mot min vilja.

Såhär skulle jag vilja göra med be2.

Jag har skrivit till dem och bett om hjälp så många gånger under ett och ett halvt år, men aldrig fått nåt annat svar än automatiserade betalningsmeddelanden. Så nu har jag tröttnat. Håller på att fylla i en anmälan till konsumentombudsmannen.

Fortsättning följer.

EMANUEL DISSAR - del 23: Muntorrhet

2011-04-28T02:20:00.000-07:00

Här kommer en ny diss! Precis som förra gången är den riktad mot en slags kroppslig åkomma. Dags för avsnitt 23 i Emanuel Dissar; Muntorrhet!

Det finns en rolig scen med Jim Carrey när han är muntorr, från Me, Myself and Irene. Tyvärr är den en återspegling av ett ganska jobbigt problem. För ett år sedan drygt började jag ta en medicin, där det på bipacksedeln stod en lista över vanliga biverkningar. Bland dem var "muntorrhet". Lite muntorrhet har väl aldrig dödat nån, tänkte jag då.

Men ganska snart insåg jag att det inte är helt angenämt att vakna på morgonen och känna känslan av sandöken i gommen. Vattnet på nattduksbordet hjälper en smula, men när det runnit ner i halsen är det lika torrt igen. Det känns som att något fastnat i munnen, men när man försöker svälja går det inte, för det finns inte en droppe saliv att svälja ner.

Dessutom luktar man illa. Enzymerna i saliven som ska bryta ner bakterier och grejer i munnen är ju så att säga frånvarande. Detta innebär som bonus att man lättare får karies. Jag har tuggat salivstimulerande medel och knarkat SB12 i ett år nu, men vänta bara! Om två månader är det slut med det! Moahahahaaa!

Vad är det med miljöpartiet och konstiga namn?

2011-04-27T05:12:00.000-07:00

Valberedningens förslag till nya språkrör för miljöpartiet är Åsa Romson och Gustav Fridolin. Jag diggar Gustav stenhårt, och Åsa verkar vara kanonbra också.

Men här kommer en liten reflektion om namn på miljöpartister. Språkrör de senaste åren har haft efternamn som Gahrton, Pohanka, Schlaug, Goës, Westergaard, Chamberland, Ferm, Dalunde, Catalàn... Det känns som de senaste språkrören Wetterstrand och Eriksson varit undantag som bekräftat regeln om ovanliga efternamn. De nya GU-språkrören bryter också mönstret, med namn som Carlsson och Lindgren. Går det i vågor, tro?

Miljöpartister med ovanliga efternamn. Fridolin, Romson, och Wallner.

Är chansen att bli vald större om man har ett ovanligt efternamn? Och är det speciellt för miljöpartiet? De senaste partiledarna för sossarna har hetat saker som Persson, Carlsson och Sahlin. Å andra sidan har vi Reinfeldt hos moderaterna. Men Olofsson, Hägglund och Björklund är tämligen vanliga. Lundgren som företrädde Reinfeldt är också tämligen vanligt.

Kan det vara speciellt för MP och V? Ohly liksom... Och Hoffman och Schyman. För att vara ett feministiskt parti är det väldigt mycket "man".

Frågor, frågor...

Hur mycket är man värd - egentligen?

2011-04-24T01:18:00.000-07:00

Jag hade en diskussion igår på påskafton med ett gäng vänner, och den fick mig att känna mig ganska obehaglig till mods. Vi pratade om det här med att arbeta utan lön, eller med väldigt låg lön. Det sades runt bordet att man inte skulle acceptera att gång på gång ställa upp och göra saker utan att få skäligt betalt. Då säljer man sig själv till underpris.

Jag kom in på att de flesta av mina spelningar jag gör på olika ställen är utan betalning. Förra veckan spelade jag t.ex. på Henriksberg för stökiga pubgäster utan betalning. Nästa vecka har jag en ideell spelning för en solidaritetsrörelse, och i början av juni ska jag upp till Stockholm och spela på ett tidningsjubileum, också utan att få betalt. Det händer såklart att man får betalt. Jag spelade på Gamlestans bibliotek med ABF som arrangör för nån månad sen, med 600 spänn i gage. Men runt bordet pratades det om att man brukade engagera föreläsare till olika företag för 20000 plus hotell och resa.

Plötsligt kände jag lite ångest. Jag har arbetat i tio år, både på scen och i mer traditionella jobb, men väldigt sällan tagit nåt betalt. Är det sålt mig billigt jag har gjort? Eller rentav prostituerat mig, som någon vid bordet tillstod?

Jag har sommarjobbat för 30 kr i timmen, jobbat som städare för 79 spänn i timmen, på förskola för 81 spänn och i allehanda ideella sammanhang utan betalning alls. Jag gör radio gratis, jag har engagerat mig politiskt gratis i 8-9 år, ställer upp på gratis spelningar, håller gratis föreläsningar, gör miljöutredningar gratis, hjälper företag och organisationer med miljöpolicies och handlingsplaner gratis, tar fram utbildningsförslag gratis, arrangerar musik gratis, skriver låtar gratis, skriver tidningsartiklar gratis, åker till Kenya och arbetar med biogas gratis, ger sånglektioner gratis, skriver blogginlägg om att göra saker gratis gratis...

Det är inte så att jag tycker att allt man gör måste ge profit, men jag lever på sparade CSN-pengar och det enda jag har råd med är hyran och lite mat. Ändå jobbar jag hela dagarna. En del av det jag gör ger såklart lite inkomst, framför allt de gitarrlektioner jag börjat ge nyligen, men när jag berättade om dem vid påskbordet skakade man på huvudet och sa att jag tog alldeles för lite betalt.

På en anställningsintervju jag var på för ett tag sedan kändes jobbet så nära. Vi kom bra överens, jobbet verkade jätteroligt och jag kunde ge bra svar på alla frågor de ställde. De pratade om en ingångslön på minst 25 000 i månaden, och jag tänkte (men sa inte) att sådär mycket pengar finns ju knappt. Det är mer än vad jag haft i taxerad årsinkomst de senaste åren. Igår vid diskussionen runt bordet sa nån att lönen hennes son hade var så dålig, så han ville byta jobb. Han hade 28 000 i månaden.

Det är så svårt att leva i två verkligheter samtidigt. I den ena är ingen intresserad av det man gör om man tar betalt, och i den andra funderar man om det här är sista hyran man har råd att betala.

EMANUEL DISSAR - del 22: Ont i ryggen

2011-04-21T04:29:00.000-07:00

En kväll förra sommaren hände det sig att jag stod efter en konsert och skulle lyfta ner en högtalare från sitt stativ. Det var en stor och tung högtalare, och den satt ganska högt. Jag fick loss den från stativet, men rätt som det var höll jag på att tappa taget om den. Den var nära att ramla i marken, men jag lyckades fånga upp den i sista sekunden. Tyvärr på bekostnad av en rejäl sträckning i ryggen.

Det där har suttit i nu i 8-9 månader. I början var jag stel, men det värsta gick över efter ett par veckor. Sen när vintern och kyla kom blev det värre igen. Jag tänkte att det skulle försvinna när det blev varmt nu på våren, men icke sa nicke. I natt låg jag och vred mig som ett grillspett, lakanet var alldeles ihopkorvat på min sida av sängen.

Hur gör man med ryggont? Förutom att dissa det offentligt? Ska man gå till en naprapat? Kiropraktor? Massör?

Joggingtur till 2007 och tillbaka

2011-04-20T02:09:00.000-07:00

I fyra år bodde jag i en barack i Högsbohöjd. Jag flyttade in 2005. Det var då en studentlägenhet hos SGS, och jag stod i kö i två år för att få den. Huset var ett tillfälligt barackhus som satts ihop medan ett av de "riktiga" lägenhetshusen i området renoverades. Grejen var att det var 1993. När renoveringen var klar kom någon på att man kunde blanda in SGS och hyra ut lägenheterna till studenter. Så när jag flyttade in betalade jag 4000 i månaden för 32 kvadrat i en mycket lyhörd barack.

Där bodde jag till 2009, då jag flyttade till Majorna där jag bor nu. Under åren jag bodde i Högsbo såg man huset förfalla mer och mer. Folk flyttade ut, men ingen flyttade in igen, eftersom lägenheterna ansågs undermåliga. Ett tag var det ett lågtröskelboende för missbrukare. De tillfälliga barackerna från 1993 tycktes ha stått kvar lite för länge. Det blev vattenskador, avloppet översvämmades gång på gång, vid två tillfällen hade jag kackerlacksinvasion och fönster och dörrar som slutade fungera lagades aldrig. Det sades att stället skulle rivas och ersättas med riktiga hus, först 2007, sen sköts det upp till 2009 och sen 2010.

Hittade ingen exteriörbild på huset så jag tog en från insidan, där jag och Isabel håller på med en filminspelning.

Men 2009 blev det för mycket även för mig som sagt, och jag lyckades få en ny studentlägenhet i Majorna. Idag tog jag en joggingtur på morgonen och av en händelse hamnade jag uppe i Högsbohöjd. När jag kom in i området märkte jag att mycket hade förändrats. Dagiset hade rivits, halva skolan var borta. Hälften av träden och buskarna i området var undanröjda, och det låg sågspån och stubbar överallt. Föreningslokalerna jag hade cyklat förbi varje morgon var jämnade med marken. Kände knappt igen mig.

Men huset stod kvar. Ruckligare och mer förfallet än någonsin. Jag vände och sprang hem igen.

EMANUEL DIGGAR - del 3: Morgonpromenader

2011-04-19T00:58:00.000-07:00

Jag har inte skrivit på ett par dagar nu eftersom jag känner mig ledsen och uppgiven efter en sak som hände häromdagen. Men en sak man kan göra för att känna sig mindre uppgiven är ju att gå ut på morgonpromenader. Vilket osökt leder oss in på nummer tre i ordningen av Emanuel Diggar.

Det är få saker som ger mer energi och en bra start på dagen som att gå ut på en solig promenad före frukost. Fågelkvittret, den där brisen som är lite kylig och varm på samma gång och doften av dagg i luften. Mmmm. Om man vill kan man lyssna på nåt radioprogram, fast helst inte Ring P1, för då blir man mest arg, och helst inte musik, för då hör man inte fåglarna som kvittrar.

Blåmes i morgonljus. Foto: Rasmus Madsen

Om man dessutom, som jag, är en sådan person som ofta har svårt att få i sig frukost på morgonen, kan en promenad vara ett perfekt sätt att bli hungrig. Sen kan man ju upptäcka nya ställen i grannskapet också. I morse gick jag genom ett litet skogsparti jag inte varit i förut, och hittade tre av varandra oberoende välmående julgranar. Bara en sån sak.

Ett steg längre än skräckfilm

2011-04-15T05:00:00.000-07:00

I maj förra året skrev jag ett inlägg om skräckfilmer, och varför jag är så oerhört fascinerad av och dragen till skräck. Då lovade jag även att skriva om någonting som fascinerar mig ännu mer, nämligen skräck i datorspel.

Så nu är det äntligen dags. Vad finns det då för skräckspel? Jag skulle säga att de funnits så länge det funnits datorspel (Och TV-spel naturligtvis, jag räknar dessa synonymt för tillfället). Några kanske skulle säga att tidiga actiontitlar som Doom och Wolfenstein var skräck, och jag kan hålla med om att de innehåller skräckmoment, men jag skulle ändå inte kalla dem för skräckspel.

Mina första möten med denna något luddiga genre var Pathways into Darkness av Bungie (som sedan gjorde Marathon och Halo) och Alone in the Dark av Infogrames. Redan från början var jag vettskrämd, men kunde inte låta bli att spela. Det var som att de här spelen tog mig djupare in i mig själv, till ställen som jag inte annars kunde komma åt. Lite som att utforska sitt eget undermedvetna i en mardröm.

Konceptillustration från Silent Hill.

Här kommer en lista på de fem läskigaste spel jag spelat. Det första på listan är inte nödvändigtvis det jag anser vara bäst, men det som fått mig räddast.

På femte plats: Gabriel Knight
Släpptes av Sierra 1993. Du spelar Gabriel, en halvtaskig pocketboksförfattare med betydligt större författardrömmar. Som tur är bor du i New Orleans, där en serie mord just skakar staden. Morden visar sig ha kopplingar till en voodookult, och sen blir det bara bättre och bättre! Spelet är en blandning av deckare och äventyrsspel, med komplexa relationer mellan spelets mycket välskrivna karaktärer. Vad som börjar som ett mystiskt deckarfall utvecklar sig till en mardröm. Spelet har två uppföljare, varav jag spelat den andra i serien. Den utspelar sig i södra Tyskland och handlar om varulvslegenden kring kung Ludwig II av Bayern. Även den extremt välskriven, av deckareförfattaren Jane Jensen.

Windowsversionen av Gabriel Knight 1. Macversionen
hade bättre grafik.

På fjärde plats: Pathways into Darkness
Spelet ligger i gränslandet mellan förstapersonsskjutare och "survival horror", en genre som myntades när klassikern Resident Evil kom ut. Storyn är ganska utflippad. Tillsammans med ett trupp soldater har du släppts från helikopter vid en mystisk pyramid i en sydamerikansk djungel. Du kommer bort från truppen, och får utforska pyramiden på egen hand, och upptäcker både dina fallna kamrater och tidigare expeditioner längs vägen. Pyramiden visar sig ruva på större hemligheter än någon anat. Pathways kom även det 1993 men släpptes bara för Mac.

En av de första omgivningarna man utforskar i Pathways.

På tredje plats: Silent Hill
Som den Silent Hill-älskare jag är känns det elakt att bara placera dessa mästerverk på tredje plats. Jag har blivit gastkramad, suttit vaken hela nätter och inte kunnat tänka på annat i perioder. Silent Hill är en serie där jag spelat de tre första spelen. De är utvecklade av japanska Konami, och baserade på den japanska skräckkulturen. Det första spelet kom 1999 till Playstation, och när jag spelade det för några år sedan skrämde det mig från vettet. Men framför allt är det den komplexa storyn, mystiken och sättet att berätta historien som gör mig till Silent Hill-älskare.

Silent Hills briljanta story är så mångbottnad att man
tappar räkningen. Symboliken och det som sägs mellan
raderna kan hålla en som spelare sysselsatt i flera år.

På andra plats: Amnesia - The Dark Descent
Nu börjar vi snacka skräck på allvar. Amnesia gjordes av svenska Frictional Games 2010. Historien utspelar sig under tidigt 1800-tal och är kraftigt inspirerad av H.P. Lovecraft. Som huvudperson vaknar du upp i ett preussiskt slott, och det enda du minns är ditt namn, Daniel. Under spelets gång hittar du egna dagboksanteckningar och får flashbacks till vad som utspelat sig de senaste månaderna, och vad du måste göra. Jag satt fastnaglad vid spelet i en vecka och kunde inte sluta. Det här spelet kan vara det enda nånsin som fått mig att skrika rakt ut. En av de saker som gör det så läskigt är känslan av att man håller på att bli galen. Daniel är inte nån tuff Rambo-typ som skjuter skallen av monster på löpande band. Istället är enda sättet att överleva att krypa ihop i mörka skrymslen och vrår och försöka att inte titta på de obeskrivbara fasor som rör sig i slottet. Detta eftersom man då får panik och risken att bli upptäckt ökar. Inga vapen överhuvudtaget finns i spelet, och känslan av maktlöshet inför det övernaturliga är vad som gör det så fantastiskt.

Det är nåt där! Det är nåt där! Vågar inte titta! Aaahhh!

Och så på första plats: Doom 3
Jepp. Jag kan inte hjälpa det. Doom började på tidigt 90-tal som ett hjärndött skjuta-monster-springa-runt-hitta-nycklar-spel, men Doom 3, som kom 2004, är en helt annan genre. Det är fortfarande blytunga vapen och förskräckliga monster som gäller, men här pepprar du inte ihjäl dem på löpande band. Istället kan även de minsta monstren ha ihjäl dig på ett par sekunder. Du tvingas smyga i skuggorna på den ödsliga marsbasen där det hela utspelas, medveten om att vad som helst kan ligga på lur i vartenda litet hörn. Historien är inte jättevälskriven, men den är bra och gör att spelet känns drivet av handlingen. Det kan ta flera minuter att ta sig igenom ett rum, eftersom man är så rädd att något ska hoppa fram. Och när man tror att man är i säkerhet... Shit, jag får hjärtklappning bara jag tänker på det.

Vad i hela... tur att det är en ruta ivägen. Vad var det där som
lät bakom mig?? Uh oh...

Sådär, det här blev ett långt fredagsinlägg. Trevlig helg på er.

Åh nej! Inte Farbror John!!

2011-04-14T01:20:00.000-07:00

Som jag tidigare skrivit om är jag med i ett projekt som handlar om att ta fram ett brädspel för barn som handlar om sopsortering. Och nu börjar det verkligen hända grejer! Vi har provspelat prototypen med både vuxna och barn ett antal gånger, och det börjar faktiskt mer och mer likna ett färdigt spel.

Det det som är kul nu är också att vi har allierat oss med Gro Play & Design, ett företag som gör roliga miljöutbildande spel och pussel för barn. Vi jobbar på för fullt med design, spelbalans, händelsekort och regler, och planerar att ha ett färdigt spel till hösten.

En första skiss på spelplan. Nu jobbar vi på den slutliga.

Men! Vi skulle behöva hjälp! Spelet är ju fortfarande i sin utvecklingsfas, och vi skulle behöva veta vad folk anser är viktigt med ett bra spel, vad som gör att man vill spela ett spel flera gånger och så vidare. Så här kommer lite frågor till er som läser detta. Svara gärna i kommentarerna på det här blogginlägget, eller maila svar till mig på emanuel@emanuelblume.se

• Vad är det som gör ett bra spel?

• Vad är det som är viktigt med ett spel?

• Vad är det som ofta pajar ett spel, eller gör att man inte vill spela det?

• Är det viktigt att kunna vara många spelare?

• Ska det gå fort att spela? Hur fort?

• Är förpackningen viktig?

• Ska reglerna stå i locket?

• Nåt mer som är viktigt?

Vi är jättetacksamma med all hjälp vi kan få med spelutvecklingen!
Och förresten, den här Farbror John, det är en karaktär som kommer att återkomma i spelet. Därav den lite knepiga rubriken.

Lång dags färd mot natt

2011-04-13T01:26:00.000-07:00

Här kommer en liten berättelse ur vardagen. Igår skulle jag upp till naturbruksgymnasiet Nuntorp utanför Vänersborg, för att redovisa mitt exjobb som jag skrivit om tidigare. Det skulle visa sig bli en lång dag.

Klockan kvart över sex lämnade jag lägenheten och gick till spårvagnen. Det regnade, men inte särskilt kraftigt. När jag kommit till centralstationen hoppade jag på ett tåg som skulle gå i riktning mot Karlstad. När vi lämnar perrongen visar det sig att nåt ljushuvud har stulit de signalkablar som gör att lokföraren kan avgöra om det kommer mötande tåg. Resultatet blev att vi kröp i snigelfart hela vägen upp till Bohus. När vi väl var framme i Öxnered hade jag sedan länge missat mitt anslutande tåg, men hoppade på en ersättningsbuss in till Vänersborg. Det var precis att jag hann ut till Nuntorp före halv tio, när min redovisning skulle börja.

Själva redovisningen kan man ju säga en del om, men jag tar den korta varianten här och säger att den gick bra. Lite dålig uppslutning, men bra diskussioner med de som var där. Vid kvart i elva skulle jag ta en buss tillbaka, men den missade jag precis. Det var dock mitt eget fel eftersom jag och rektorn suttit och pratat. Men jag tänkte att, äsch, det kommer ju en till buss om en timme, och en liten promenad har ingen dött av! Så jag börjde gå längs vägen, och tänkte att jag stannar vid en busshållplats längre fram.

Det regnade ganska rejält, men jag hade regntät jacka på mig och det hela var ganska trevligt. Till slut stannade jag vid en busshållplats och väntade in nästa buss. Men den kom inte. Efter tio minuter dök den upp längre bort på vägen, så jag gick ut ur busshållplatsen och började plocka fram mitt busskort. Men döm av min förvåning när den bara dundrar förbi! Jag stod där och kände mig jättedum. Surnade till ganska rejält, och började gå vidare. Till slut kom jag fram till Frändefors, där jag gick in på ett gatukök och åt fish n' chips. Nästa buss kom vid tio i ett, stannade vid hållplatsen (!), och tog mig in till Vänersborgs resecentrum. Där satt jag och väntade, dyblöt och genomfrusen, i en timme, tills nästa buss tog mig till Trestad Center, där jag stod och huttrade i ytterligare en kvart. Nästa buss gick till Kampenhof i Uddevalla, där jag som tur var kunde vänta inomhus. Ett tag senare kunde jag hoppa på Orustexpressen, som via Orust tog mig till Myggenäs korsväg på norra Tjörn. Där skulle den direktansluta till Tjörnexpressen som skulle ta mig till Kållekärr, där mamma skulle hämta upp mig på väg hem från jobbet. Men Tjörnexpressen hade efter tio minuter fortfarande inte kommit när jag väntade i tio minuter, och jag höll på att frysa ihjäl, så jag tröttnade på att vänta. Istället ringde jag mamma och bad henne hämta mig i Myggenäs istället för Kållekärr, och precis när hennes bil dök upp dök även bussen upp. När jag var hemma (hos mina föräldrar alltså, jag tänkte passa på att hälsa på dem) var klockan fem. Då hade jag varit på väg från Nuntorp sedan kvart i elva.

Ibland fattar jag faktiskt varför folk blir negativa till kollektivtrafiken.

EMANUEL DIGGAR - del 2: Snubben som spelar på Drottningtorget

2011-04-11T00:51:00.000-07:00

Här kommer det andra i ordningen av Emanuel Diggar. Den här gången handlar det om killen som numera brukar stå och spela precis vid övergångsstället mellan Drottningtorget och Centralstationen. Inte trumpet-dragspels-duon alltså (även om de också är grymt bra), utan killen med det här vibrafon-liknande instrumentet som jag NU VET VAD DET HETER! Se nedan.

Det har ett helt fantastiskt ljud, och killen som spelar gör det med oerhörd känsla. Det har hänt att jag väntat tills det blir rött ljus bara för att få höra honom ytterligare en liten stund. Jag tror han stod i ett hörn av Brunnsparken tidigare, precis mellan 11:ans och 5:ans hållplatser.

Jag har ingen bild på honom, så ovan syns en ryss med en vibrafon. Nu vet jag vad killens på Drottningtorget instreument heter, det är ett hackbräde, som min vän Clas så vist påpekade. Här nedan kan ni höra ett exempel från YouTube på hur det kan låta.

Hur som helst, håll utkik efter honom nästa gång du är vid Drottningtorget!

Jag ska bli liggist!

2011-04-08T01:14:00.000-07:00

Häromdagen nämnde jag liggcyklar, och lovade då att jag skulle berätta mer om dessa i ett senare inlägg. Nu är det dags!

Första gången jag kom i kontakt med liggcyklar var via min vän Per Eric i Uppsala. Han är cykelentusiast i allmänhet och gillar liggcyklar i synnerhet. Så vad är då en liggcykel? Enkelt uttryckt är det en cykel där du ligger ner och trampar. Den blir därför längre och lägre än en vanlig cykel, och man har ett stort bekvämt ryggstöd att luta sig emot. Här är ett foto från ett besök i Uppsala 2007. Per Eric på liggcykeln, jag i cykelkärran, Linn trampar.

Det har länge varit svårt att få tag på liggcyklar i Sverige. Man har fått bygga dem själv eller importera från exempelvis Holland. Men de senaste åren har det dykt upp svenska importörer så att man faktiskt kan köpa färdiga cyklar här i Sverige. Det finns mängder av olika modeller, precis som med upprätta cyklar. Några är racingmodeller, andra trekkingmodeller, vissa är enkla varianter för cykling i stan, andra terrängcyklar, och så vidare.

Här är mitt första försök på liggcykel. Vill minnas att det var en ganska svårcyklad racingmodell.

Vad är det då för fördelar med att ligga ner och cykla? Jo, här är några:

• Luftmotståndet blir mindre, vilket gör att lättare att cykla snabbt.

• Man får mer kraft i benen, vilket också gör det lättare att cykla snabbt.

• Man sitter/ligger bekvämare än på en upprätt cykel, och får en jämnare belastning på kroppen.

• Man är längre ner och med fötterna före, dvs man flyger inte med huvudet före om man skulle krocka.

En stor följd av dessa fördelar leder till att det helt enkelt går jävligt mycket snabbare med en liggcykel än en sittcykel. Man blir inte trött på samma sätt eftersom man trampar i en bättre vinkel och sitter bekvämare. Per Eric cyklade Uppsala-Göteborg på på en och samma dagt. Dagen efter var han med i ett lopp, Hisingen Runt, och jag tror det tog 2 timmar ungefär. 10 mil på 2 h. Då snittar man på 50 km/h. Det är bra.

80-talister: Egoistiska, illojala och otåliga. Eller?

2011-04-07T02:02:00.000-07:00

Jag läste en kort artikel om en ny bok av författaren och företagscoachen Emma Pihl. Boken heter "Att leda nästa generation" och handlar om hur 80-talisterna (och de 90-talister som är gamla nog) fungerar på arbetsplatser och företag. Emma är själv född 1982, och beskriver 80- och 90-talister som "otåliga, illojala och egocentriska på så sätt att de utgår från sin egen vinning istället för gruppens".

Det här är något man ganska ofta hör om just oss 80-talister. Jag kan bli ganska trött på det. Nu verkar boken (som jag tyvärr inte har läst) inte vara så svartvit, och handlar snarare om varför uppfattningen om 80- och 90-talister är som den är och hur ledarskapet kan hantera dem på ett bra sätt.

Emma Pihl, författare till boken "Att leda nästa generation".

Men hur som helst. 80-talister. Vi får ofta höra att vi är just egocentriska, karriärinriktade och osolidariska. Det här är en förenklad bild som ibland kan stämma ganska bra. Men 80-talisten är mer nyanserad än så. Det finns den karriärtänkande, självutvecklande och illojala 80-talisten. Men det finns också en annan, mer dold 80-talist som inte gör lika mycket väsen av sig.

Den här andra sidan är personen som jobbar och sliter lika medvetet som den mer etablerade karriär-80-talisten, men på helt andra arenor. Hen är engagerad i ideella föreningar, miljörörelsen eller någon kulurorganisation. Hen är universitetsutbildad och jobbar gratis i ett antal olika projekt, både av solidariska skäl och för att skaffa sig meriter som någon gång kan ge ett betalt arbete. Hen är väl medveten om jobb finns oändligt av, så länge man inte kräver att få betalt. Engagemanget finansieras av extrajobb inom äldrevården, som personlig assistent eller i kassan på Hemköp.

80-talisten är formad av sin uppväxt, och ett barn av sin tid, precis som Nationalteatern sjöng. Men det finns många sätt att formas, och bilden av oss som karriärkåta och egocentriska är, vill jag påstå, en farlig förenkling.